marla - en expressionista

Föreställ er en otrolig längtan efter barn. Föreställ er att ni har alla förutsättningar för en lycklig framtid med er älskade och ert gemensamma barn. Men att ni, trots alla möjliga metoder och flera års kämpande, inte lyckas bli gravida.

Till slut bestämmer ni er för att adoptera och den utrdragna processen drar igång. Adoptionsenheten gör hembesök, utredning på utredning görs om er lämplighet som förälder och tiden går utan något händer. Stundvis suckar ni, otroligt trötta på byråkratin men ni inser någonstans att den är nödvändig. Efter tre års väntan kommer dagen ni väntat på. Ett brev dimper ned i brevlådan, ett brev som får er att jubla av glädje.

- Äntligen! Äntligen ska vi bli en familj!  

Ni får ett litet foto på en liten flicka, hon ska heta Saga. Hon är från Kina och hennes kinder är alldeles rosiga och hennes bruna små ögon ser drömmande ut. Hon känns redan som ert barn. Ni är överlyckliga, resan är bokad och flickrummet är iordningställt och förra veckan köpte ni små söta lummiga barnkläder. Ni visar stolta upp fotot för alla ni känner och varenda en är glada för er skull. De närmaste vet hur mycket ni längtat.

Nu är det bara en vecka kvar, innan ni ska åka ner och hämta hem er lilla Saga. Men så kommer samtalet som ni aldrig kommer att glömma.

- Hej. Det är Ulla-Karin från Adoptionsenheten. Jag är ledsen men adoptionstillståndet måste dras tillbaka. Flickan har blivit allvarligt sjuk och fått grava hjärnskador. Vi vet inte om hon kommer att överleva. 

Det hände en vän till mig. Han ringde och grät nyss. Livet är så förbannat orättvist! Jag kan inte nog uttrycka den sorg jag känner för hans skull.

(detaljer är ändrade och barnet på bilden har inget med berättelsen att göra.)

De ville ha min kolumn! Men nu måste jag skriva ett "plus just nu" och ett "minus just nu". Jag har i princip redan bestämt mig för Insemination och Kristian Luuk men vad tycker ni?

+ Insemination för singelkvinnor lagligt i Sverige

+ Våga visa svaghet
 
+ Våga bli ihop

- Tjejtjejer och lackade lösnaglar.

- Dagenefterpiller som ständigt preventivmedel

- Kristian Luuks folkkära svenne-ironi

- Stockholmare med stadsjeep och sportiga svindyra Trekkingkängor mitt i stan.

Ibland möter jag människor som speedar upp mig och han var helt klart en av dem.

Jag var sådär sprudlande glad när jag steg ut från tv-huset i Göteborg. Jag hade så gott om sålt in min programidé, men skit också att jag inte kunde ropa hej förrän bläcket torkat. Nu var det bara till att lugna ner sig, svälja lite is, hoppas att den inte smälter och hålla käften (ring inte och mjölka mig på info tack). Jag ringde han som kommenterat min blogg ända sen brytpunkten, då fler än mina vänner började läsa den. Jag skulle ta den  mycket "exotiska" spårvagnen in till city och ta en fika med denne okände man GH, varför inte liksom?

"Jag är precis i närheten" sa han och jag garvade. Tre minuter senare satt jag i hans svarta Volvo. Vad hände? Vi garvade så skrattrynkorna blev till trillioner då vi snackade om det sjuka i situationen och jag försökte vid något tillfälle förklara att jag var mycket snällare, mer normal och mindre galen i verkligheten med det ville han inte lyssna på. "Jag kan tänka mig att du är precis sådär kaxig i situationer det behövs" sa han och log. Han berättade om sin fru och sin söta dotter på 2 1/2 år och för någon sekund undrade jag om hon visste och jag tänkte att hon verkligen skulle missförstå det här mötet och tro att det var något annat än en fika mellan två människor som nät-klickat lite sådär fint.

"Vart är vi på väg?" frågade jag plötsligt och började tänka på att jag var sådär småflicksnaiv som jag var när jag var sjutton, då jag kände mig odödlig och tågluffade helt själv genom Europa efter att jag dumpat pojkvännen på kärleksön Corfu. Jag började tänka på Patric Bateman, ond bråd död och våldtäktscenen i franska "Irreversiblé". Men den bisarra tanken försvann lika snabbt när han föreslog att vi skulle käka på glass på Götets bästa glasseri. Vilken mördar-man skulle ta en glass innan dödandet liksom, hähähähähä..

Surrandet gick i mun på varandra och jag blev helt stissig och skitfånig och fick all den där bekräftelsen som värmde ända in i själen. Han var lång och smal och såg väldigt mycket datakonsult ut och ögonen var pigga och glada och han flinade konstant och vi hann liksom inte med att prata klart för fem öre! Men vad gör väl det då vi bor i samma land och jag kanske ska jobba i Götet till hösten om allt går vägen?

Han skjutsade mig in till stationen och berättade om sina kontorsbrillor som satt på sned, ja de var verkligen helt snea och vinna och han får ta tag i det där tänkte jag, samtidigt som jag tyckte att det var lite sött att han skulle förklara varför. En kram och hej då och vips så var han borta igen. Nu sitter jag är och väntar på tåget och jag försöker varva ner, men varför är det så svårt? Han var ju liksom koks på två ben den där snubben.

Mitt frusna

Trasiga ord

och varann

lockar värmde

Varsågod tryck.

Hähä.

Millish steg innanför dörren igår med långa rödcerisa papegojtulpaner med gula inslag. Medan mitt hjärta svallade över av blödighet fyllde jag en vacker smal vas av glas med kallt friskt vatten och arrangerade blommorna medan jag betraktade dem. De var så vackra. De var till mig! Sist fick jag en orange aster av Esther. Min papegojtulpan-Millish och min aster-Esther!

Jag har förresten börjat köpa blommor till mig själv. Jag undrar med skräckblandad förtjusning  om jag anses som vuxen quinna med "q" nu då jag blir alldeles varm i hjärtat av att köpa tulpaner och liljor och ljusa vackra penséer. Låter inte det lika tragiskt som att leva ensam, käka psykofarmaca och bli katt-tant vid trettio?

Till mitt försvar vill jag nämna att jag längtar efter våren, till den första solstrålen då vi alla tinar upp och ler mot varandra och då Ölandstoken spricker upp och knopparna på träden skriker för att blomma och vi glömmer alla sorger och bråket i vinternatten känns som i ett annat liv och alla rödnästa bittra frusenmänniskor fått ansiktsliv igen och vi slappnar av och glömmer problemen och emblemen på jobbet och spott och spe och kan le åt allt det där som är varmt i magen. Snälla.

Jag drömmer om liljenkonvaljerna, de som jag plockade när jag var barn. Jag orkar inte vänta längre.
 
Jag undrar med skräckblandad förtjusning om jag anses vara tolv år när jag dansar omkring i lägenheten i min fina vita vårklänning och låtsas och pryder lägenheten med tulpanerna och längtar efter maskrosor och tussilago som växer upp bland trottoarerna för att sno åt sig lite av den blekvita vårsolen.

Jag vill trampa barfota på mossa och tallbarr och trycka ner en massa knölar och lökar och jag vill fantisera om att smaka på en giftig svamp och titta riktigt nära på Svalört och Styvmorsvioler, så nära att jag får ont ögonen. Jag vill blåsa en fånig visa i ett strå och bli brun under naglarna och pressa  fötterna i stickigt gräs och och lukta på jord okej?

Just nu känner jag bara för att ägna mig åt viktiga saker, som att ge kärlek åt mig själv och alla bra människor i min närhet, för de är många. Vi får se.

Karl & Millish

Vi käkade mexmat i stan och sen blev det fika vid Nytorget. Mellan tuggorna berättade Karl, som är singel, att man kan beskriva hans forna relationer på ett väldigt enkelt sätt:

Jaha?!  -  Nähä.

Och det är ju faktiskt väldigt konstigt. Han är ju trots allt Stockholms snyggaste och trevligaste gayman.

De där små immunförsvarsgubbarna måste ha skottat och härjat runt rätt rejält i mig inatt för jag vaknade frisk. Febersvettningarna hade satt sig i nattlinnet som var väldigt äckligt och blött, men jag var pigg och rastlös som en överförfriskad fjortis med ADHD. Jag studsade upp och svullade linfrömüsli som aldrig förr med tysk electro på högsta volym. Steg ut på gatan och andades in den iskalla luften och svor lite lagom över kylan men tänkte ändå att det här skulle bli en bra dag. Den där gigantiska kranen på Gamla Skatteskrapans tak hade plockats bort av världens största lyftkran och nu skulle Stockholms första Skybar börja byggas. Bara en sån sak. Tänk när man kan sitta där med sin Vodka dry martini med Pernot och glutta på sitt eget lägenhetstak och känna sig sådär city-chick. 

Men ack så fel jag hade. Det här skulle inte alls bli en bra dag, det skulle bli jobbig dag.

Mina nerver sitter ovanpå min nya snygga secondhand-klänning. Klänningen är ju väldigt fin men vad har det för reell betydelse när innehållet är ovanligt förvirrat, konstigt och alldeles, alldeles cp?

Bevis på detta: Ett fint litet mail från en vän fick mina ögon att krackelera och klämma ur sig några fjöliga fuktdroppar och en kollegas flirtande fick hjärtat att slå en extravolt fastän han är ful som stryk och Vdn:s ungjävlar som sprang runt och lekte tafatt i lokalen medan jag försökte skriva manus fick mig att explodera (fast explodera sådär osynligt o kvävt, ni vet som då man hör en lång gäll signal och de spränger upp en bergsknalle och bomben detonerar innuti själva berget). Dessutom: En av mina underordnades frågor som jag inte kunde svara på fick mig att bli röd och kallsvettas trots att jag faktiskt inte förväntas kunna varenda liten sketen detalj utantill. Nej, faktiskt inte.

Förvirrade tankar rusar runt som silar i blodomloppet, men det har säkert sin naturliga förklaring.

Förhoppningsvis kommer någon snygg räddande ängel, gärna en manlig sådan, och skyfflar in nervpaketet i klänningslästen igen, det är vad jag hoppas på. För det här är inget vidare roligt. Man önskar ju att man bara var sådär soft och tog allt med en klackspark liksom och kunde heja på alla lite sådär ball och liksom bara sitta och lösa alla jobbproblem och privatproblem med lillfingret medan livet lekte på och snöhelvetet smälte bort. Där har ni MIN status, vad är er?