marla - en expressionista

Hon hade älskat med många män i höst. Och varenda en av dem ville hon ha barn med. Hon hade valt ut dem noga. De skulle vara över 1.85, se friska och virila ut och ha en välskapt huvudform. De fick gärna vara smartare än hon själv. (Samtliga var smartare men kvinnan var för iq-befriad för att förstå det.)

Nåväl. Hon hade knullat dem, men alla fem hade dragit ut sitt stor-don innan utlösning. Trots att hon hade spjärnat emot för fulla muggar! Och varje gång hade hon rest sig upp och sprungit in i köket och andats. Allt för att inte visa sin besvikelse, så att de skulle vilja ligga med henne igen. Det sista hon ville var ju att de skulle se hennes hysteri och slänga benen på ryggen.
Nu var det morgon och hennes senaste älskare knäppte jeansen i farten samtidigt som han gav henne en intensiv, nöjd blick och en kyss rakt över hennes fylliga läppar. Hon försökte se glad ut, men hon var arg. I sitt stilla sinne förstod hon att hon inte kunde ta ut sin agression på honom. Men satan vad trött hon var på dessa män som vägrade sprida sin säd!

I sin desperation slet hon loss varmvattensröret som slingrade sig längsmed golvet, prytt med italienskt sjöstensklinkers. Hon log mot sig själv i spegeln. Nu skulle hon minsann ringa sin favorit-rörmockare!

En timme senare ringer det på dörren. Hon hörde den gamla trötta ringsignalen och tänkte att den lätt kunde ta död på den finaste passion. Hon bestämde sig för att besöka järnhandeln under dagen och köpa en ny ringklocka. Kanske fanns det en amerikansk ringklocka, som hon sett på film? En med en kärleksballad som drog igång så fort man fick besök?

Hon öppnar dörren långsamt med sina nedbitna omanikyrerade naglar, iklädd en svart åtsittande poptop och ett par tajta jeans. Inunder sitter negligén på plats. Men i nästa ögonblick förstår hon att allt fix med utseendet gått till spillo. En skallig man i femtioårsåldern grinar upp sig och frågar på bred norrländska om hon behöver hjälp. Trots att hon uttryckligen bett om att Erik, hennes älskade favoritrörmockare med de brrreda axlarna, skulle komma!
-Jo. Jovisst. Kom in, säger hon och tittar ner i golvet och vänder sig om för att visa in mannen på toaletten. Helvete! 600 spänn och inte ens tillstymmelse till sex! Hon tittar på honom då han står nedböjd på knä och fipplar med verktygen. Plötsligt får hon en ide.

Efter veckor i tvättstugan väntandes på att bli påsatt av någon granne, efter otaliga kvällar på krogen på spaning efter den rätte, efter alla sexuella övningar som hon haft för att försöka få mannens fokus på annat än själva utdragandet av penis under kärleksakten, kom hon nu på det.

Lösningen skulle bli en anordning i läder. Hon sprang med andan i halsen iväg och inhandlade fem skinnbälten på second hand. Hon satt en hel kväll och sydde och gjorde ritningar för att lista ut hur det kanske skulle kunna funka rent tekniskt. Till slut fick hon ihop det.
Hon småflinade för sig själv. Sen började hon skratta högt. Hon insåg att det fanns en hel del humor i det här!

Precis när mannen skulle komma, skulle hon dra i läderskärpet som hängde till höger om henne. Då skulle selen som hon sakta dragit emot mannen rumpa, där hon låg på rygg, smälla till och trycka mannen emot, och in i henne, i precis rätt ögonblick! Hon skulle bara se till att dra HÅRT i skärpet.

I natt skulle hon bli gravid.


____________________________________________________________________________________

I morse vaknade jag med gratisdrinkarnas och Jack Daniels ginger-klet på mina svullna läppar, med Karin Winters joddel-mössa a lá 20-tal snett över hjässan och rockabillyns tunga, ölstinkande cheapmondaykropp över mig.

Carl M stod vid sängkanten och stirrade på mig med sina döda fiskögon. Johan Mattson irrade rotlöst kring i sovrummet med sin svarta poplinrock och hälsade på folk som inte fanns. Robin Keller i The Slaves intog sin svåra indiepop-pose upp på bokhyllan och vrålade ut tonerna till "Everybody is on drugs".

Burlesk-klädda, vitpudrade damer med klarröda munnar och midjehöga kjolar och jazzande, anorektiska pojkar med plutöverläppar och hängslen smuttade på varandra, uttråkade. En blick, ett slick sedan vidare till nästa rosa kött.
De skärskådade mig från topp till tå där jag låg i all min nakenhet.

Dörren till personalutrymmet bredvid Vita Baren, som egentligen var min sovrumsdörr, smällde ekande till en gång i sekunden.

Klipp
Klapp
Klipp
Klapp.

Någon petade mig hårt i sidan med ett långt knotigt finger. Först trodde jag att det var en drinkpinne men det måste ha varit en räddande ängel. Mitt nunnerum ekade tomt. Jag vaknade och insåg att det hela var en elak dröm.
Spy Bar, låt mig förihelvete sova ifred nästa gång.

________________________________________________________________________________________

Igår var jag på IKEAs returavdelning med min broder. Jag hade ju råkat få med mig Stolen "Olle", fastän jag ville ha stolen "Stefan". Lika struligt där som i mitt kärleksliv.

Sedan åkte jag hemåt för att klicka ihop stolarna enligt ritningen. Tyvärr så känner jag mig handikappad utan man. Det är verkligen pinsamt för mig att att erkänna det, och det går emot allt jag står för. Jag har alltid tyckt att jag har varit händig och självständig. Döm om min förtvivlan när jag avslutade sex års förhållande och upptäckte att en uppmontering av en hylla innebär en timmes svärande, svett och kanske en tår.

Det kan i och för sig ha att göra med att expojkvännen snodde med sig hela verktygslådan och att jag inte ens äger en hammare.

Vi säger så.

När jag blir gammal vill jag bli en göttig tant. En sån där som dricker vin, har blommor i hattbrädet och färgsprakande kjolar, gärna i pastell. Och allt ska gå i ton i ton.

När jag blir gammal vill jag att alla ska vända sig om på stan. Och förstå att jag är en ovanligt levnadsglad dam, som älskar stiliga äldre män och tycker om att påta trädgården i mina mintgröna trädgårdshandskar. Som gillar korgstolar och rottingmöbler.

Som gärna tar en eftermiddagssherry i ett glasgrönt kristallglas tillsammans med en fnittrande väninna. Och gärna reser till Paris och fönstershoppar. Som gärna säger till barnbarnet att han växt mycket sen sist. Och som vid speciella tillfällen, inför hans stora ögon, ställer sig på den kurbitzmålade kökspallen för att plocka ner den gröna asken med de kungliga gröna marmeladkulorna.
Och precis som sådär som en farmor ska göra; hala fram börsen ur Mary Poppinsväskan och trycka en slant hårt i mitt barnbarnets hand och säga ”Köp nåt riktigt gott nu”.

Jag ska bjuda alla jag älskar på söndagsmiddagar- stek och gelé- och duka med styvmorsbeklädda dyra servetter och guldkantade arsietter.

När jag blir gammal ska jag tala med yngre kvinnor. Ha flera unga väninnor. Diskutera förtroligt och kanske komma med visa råd. Som genomsyras av livserfarenhet och ett härligt lugnt konstaterande. Jag ska visa dem uppskattning och peppa dem. Skrika att; ”Du kan för fan bättre! Du är ju vacker, frigjord, ung och har hela världen framför dina fötter! Fantisera, promenera, gardera dig, experimentera! Men var lycklig under tiden.”

Ibland ska jag komma med ett snuskigt skämt bara för att chocka dem. Så att de kan gå hem till sina jämnåriga vänner och berätta att de har en tuff tant på jobbet.

Fy bubblan för sura, griniga gamla kärringar. Tillsammans ska vi sitta och förfasa oss över dem. Snacka lite skit om Bettan på ekonomiavdelningen vars enda nöje i livet är att kasta ur sig syrliga kommentarer till alla nyanställda, smärta, ambitiösa tjejer. Vars enda nöje är att läxa upp dem och försöka hålla fast vid gamla konventioner och regler.
Och kanske ska vi i smyg fälla någon vass kommentar om att hon minsann inte är vacker med sin strama, grådassiga frisyr och sina vassa, elaka och fårade ansiktsdrag.
Men samtidigt skulle vi konstatera att om hon mjukade upp sig lite skulle hon kunna bli ganska vacker. Sedan skulle vi nöjt luta oss tillbaka med kaffekoppen i famn och mysa över att vi båda var positiva glada kvinnor, även om det skiljde decennier mellan oss och vi befann oss på helt olika stadier i livet. Vi skulle känna gemenskap.
 
Jag kommer att ha miljoners trillioners skrattrynkor, men inte en enda rynka på överläppen. Bara för att jag skrattat så mycket i mitt liv. Bitterheten ska lysa med sin frånvaro.

Sen ska jag ha rött läppstift. Och min hud ska vara gammal- men ha lyster, nästan glittra!

Jag vill gärna heta Sol-britt då jag har fyllt sextio.
Jag vill nog bli en göttig Sol-britt.

.........

 
Den Norrländske mannen är bra. De säger det, de som vet. De kvinnor som inte är Den Där Satmaran, Snobbinnan.

De bra kvinnorna gillar den Norrländske Mannen.  De säger att han är rejäl liksom. Att han inte är rädd för relationer. Han springer inte iväg med nåt vilt i blicken så snart du knullat klart och börjat känna med hjärtat också.

Nej, han vill fylla dig frodiga kvinna med sin säd, fortplanta sig och dig. Skita ner sig för att du ska ha det bra. Bara vara hemma och greja under sin nybyggda carport. Bara stå där och lukta på oljan och bensinen. Och med ett leende på läpparna säga
-Jag trivs bättre här.... Än ute på krogen.

Men jag skulle aldrig passa ihop med honom. Han skulle bara vilja att jag var hemma för att sy gardiner, koka marmelad och ta hand om De Snoriga Barnen. De Snoriga Barnen skulle skrika och väsnas och visst skulle Den Norrländske Mannen vyscha dem till sömns. Och visst skulle han vara rejäl, brunstig, snäll och kärleksfull.

Jag skulle älska honom. Men jag skulle av tristessens trassleri och rastlöshetens rotlöshet bli Den där Satmaran. Den Där Satmaran som till en början skulle svälja och svälja den bittra smaken. Se bort, se ut. Genom fönstret, genom mannen och tänka bort den värkande klumpen i magen som säger mig att något är fel. Att det var inte här livet skulle sluta. I den här Lilla Staden. Men Den Norrländske Mannen. Med De Snoriga Barnen. Med De Här Samtalsämnena.
Pratet om utgången om en månad. "Då smäller det!" Pratet om gården, vad som behöver göras, penseerna, staketet, ogräset och ekonomin som inte går ihop.

Klagandet på att det inte visas några biofilmer i Den Lilla Staden. Att Tivolit och Cirkusen inte kommer den här sommaren heller, det går faktiskt inte runt. Att nativiteten är låg, att ungdomarna flyttar ut och illusionen att de kommer tillbaka om tio år. Och skaffar De Snoriga Barnen med Den norrländske Mannen i Den Lilla Staden. Och kanske åker en tur med Volvon runt i raggarsvängen utanför hamburgeriet. Och lyssnar på eurodisco i de nya Pioneer-högtalarna.

Jag skulle störa mig på att behöva se lantisarna när jag ska tjuvhandla min kasse proppad med gourmé, åka hem och frossa i hemlighet trots att matbudgeten egentligen bara räcker till falukorven och makaronerna.

Jag skulle möta dem, lantisarna, på torget i Den Lilla Staden. De flesta skulle vara bra, underbara och rejäla. Men så skulle de finnas där: "Discokillarna". Vars största dröm är att komma med i Big Brother. De med kralliga solariebruna äckelkroppar, stylad rufs-frisyr med fem kilo hårspray, snäckhalsband, stinkandes av CK One och Fahrenheit, gapandes och slå näven i bordet, bryta arm och häva norrlands guld. De som är "coolast i stan", går ut varje helg och får ligga med "partybrudar".

Ge mig ett annat liv. Inte med mening men det som är skönt för stunden. Den europeiska livstilen. Där det är lite manjana manjana. Inte så noga med tider och moral. Där Glaset med Vin och Älskarens Flin är skönare än de undanträngda tankarna på barnlöshet.

Du Norrländske Man. Jag håller med dem, De Bra Kvinnorna. De som är lite oallmänbildade, som inte rest utanför stadens svensson-mur, som är lyckligt omedvetna och positiva in i det sista. Och inte de minsta svåra. Jag håller med dem. Du ÄR bra. Och ni kan få varandra.

Jag tror att ni kommer att älska varandra i nöd och lust och leva lyckliga i alla era dagar. Själv finner jag snart min manjana-man.

Millish ligger där i sin sjukhussäng på SÖS sen en vecka tillbaka. Hon har krossat knäskålen i snowboardbacken och har fruktansvärda smärtor. Hon fick ta ambulansflyget från Lycksele till Södersjukhuset till Sveriges bästa ortopeder. Skadan var för komplicerad.

Jag besöker henne varje kväll efter jobbet med vita rosor och liljor, med musik, tidningar, böcker och pennor, skissblock, Moleskine och kärlek. Jag drömmer mardrömmar om henne på natten, att hon blir halt.

När jag går in i salen på sjukhusets våning 34 Hiss D och berättar om mitt liv känns det som att besöka en terapeut. Millish ligger där blond, skör och vacker, rofylld och hög på morfin. Och lyssnar. Och kommer med fina råd om inte smärtan har tröttat ut henne och tvingat in henne i mörkret svår att nå.

I sommar har vi varit bästa vänner i två år. Två år fyllda av närhet, skratt, resor, män, utflykter i andra världar, vin, musik, krog, skriverier, smycken, prat och kärlek. Millish, även om du ska halta dig fram ska vi göra allt allt allt det igen. Det vet du.