marla - en expressionista

Föreställ er en otrolig längtan efter barn. Föreställ er att ni har alla förutsättningar för en lycklig framtid med er älskade och ert gemensamma barn. Men att ni, trots alla möjliga metoder och flera års kämpande, inte lyckas bli gravida.

Till slut bestämmer ni er för att adoptera och den utrdragna processen drar igång. Adoptionsenheten gör hembesök, utredning på utredning görs om er lämplighet som förälder och tiden går utan något händer. Stundvis suckar ni, otroligt trötta på byråkratin men ni inser någonstans att den är nödvändig. Efter tre års väntan kommer dagen ni väntat på. Ett brev dimper ned i brevlådan, ett brev som får er att jubla av glädje.

- Äntligen! Äntligen ska vi bli en familj!  

Ni får ett litet foto på en liten flicka, hon ska heta Saga. Hon är från Kina och hennes kinder är alldeles rosiga och hennes bruna små ögon ser drömmande ut. Hon känns redan som ert barn. Ni är överlyckliga, resan är bokad och flickrummet är iordningställt och förra veckan köpte ni små söta lummiga barnkläder. Ni visar stolta upp fotot för alla ni känner och varenda en är glada för er skull. De närmaste vet hur mycket ni längtat.

Nu är det bara en vecka kvar, innan ni ska åka ner och hämta hem er lilla Saga. Men så kommer samtalet som ni aldrig kommer att glömma.

- Hej. Det är Ulla-Karin från Adoptionsenheten. Jag är ledsen men adoptionstillståndet måste dras tillbaka. Flickan har blivit allvarligt sjuk och fått grava hjärnskador. Vi vet inte om hon kommer att överleva. 

Det hände en vän till mig. Han ringde och grät nyss. Livet är så förbannat orättvist! Jag kan inte nog uttrycka den sorg jag känner för hans skull.

(detaljer är ändrade och barnet på bilden har inget med berättelsen att göra.)