Kulturfittor
Idag när jag och Millish shoppade på söder gick vi förbi två osnygga tjejer i vår ålder. Deras kommentar:
"Kolla, kulturfittor!"
Puss på er!
_____________________________________________________________________________________
Jag outar mustaschmannen nu
Klicka för att ta en närmre titt på skönheten. Heeeeeiiiil på er!
Me and my man
Superextrafantasticfabulousanorectic-chick
Läser om Nicole Richie på Rodeo-bloggen. Den mulliga tjejen som bantade ner sig till en anorektisk skräcködla. Hon har säkert aldrig fått så mycket cred i hela sitt liv som nu.
Hon förvandandlades till Papparazis våta dröm efter att tidigare bara varit Paris Hiltons knubbiga polare. Allt på grund av, ja.. Inte ett skit. Lite vatten och några salladsblad.
Jag känner igen det. Jag var alltid kurvig. Ibland trodde jag att jag var fet, ibland fick jag höra att jag var mullig men egentligen var jag helt normal. Jag hade aldrig brytt mig speciellt mycket. Jag upptäckte inte hur viktfixerad omvärlden var förrän jag gick ner elva kilo.
I väntan på att få kasta studentmössan och fly småstaden vid 17-18-19, var mammas till bristningsgränsen överfyllda kylskåp det enda nöjet vi hade, Sofia och jag. Självklart lade jag på mig några kilo för mycket. När jag sen drog till London och fick jobb som servitris och den enda lunchen som ingick i lönen bestod av baguetter med majonnäsröra gick jag upp ytterligare fem kilo. Det var väl inte så mycket att gnälla över.
Men när jag efter sju månader kom tillbaka till Sverige och brorsan sa att jag såg ut som en övergödd falukorv när jag visade en bild från en fest där jag bar en glansig kort klänning, var det inte så roligt längre.
Min självbild förändrades över en natt. Från helt normal- till en tjockis. Nu jävlar tänkte jag. Jag flyttade ner till Stockholm, började äta och slutade fika. Jag blev kallskänka och avdelningschef på en salladsbar. Jag var chef över mig själv vill säga, det var jag som ensam skulle ta hand om hela jäkla ruljansen. Jag slet som ett djur, gjorde jobbet för två. Studsade upp och tog nattbussen till jobbet 04.15, gjorde 100 sallader och 60 mackor varje dag. Jag kånkade kartonger fyllda med salami, tomater, mortadella, ostar, pasta och tomater, jag hackade och skar upp hela skiten, kokade pasta som jag marinerade, städade hela jäkla avdelningen, jag sprang runt som en galning. Allt skulle vara klart klockan 11.00 när stressade lunchare kom inspringandes i lokalen. Det var ett skitjobb. Lönen: 8000 kronor i månader före skatt.
Belöningen: Jag gick ner 11 kilo på 6 månader.
Jag insåg inte själv hur smal jag blivit förrän jag kom tillbaka till hemstaden kring jul. Kompisarna ramlade nästan baklänges, de kände knappt igen mig. Jag kommer ihåg hur jag ställde mig framför mammas spegel och betraktade mig själv. Vem var hon? Den där nya smala?
Det var nu mitt nya credliv började. Aldrig hade så många killar kommit fram, aldrig hade jag fått så många suktande blickar och aldrig hade jag fått så många komplimanger för min kropp. Om hur smal jag var och hur snygg jag blivit. När jag kom in i en lokal fick jag plötsligt blickar, uppmärksamhet. Det var som natt och dag.
Det är ju inte så konstigt att Nicole knaprar sallad, sörplar vatten och staplar fram som en marionettdocka i papp. Egentligen. Hon är ju en Superextrafantasticfabulousanorectic-chick som får mer cred nu än någonsin.
Jag skäms för att jag är så stolt och jag är så stolt för att jag skäms.
Det finns saker som gör mig så stolt att mitt uppblåsta ego får helt horribla proportioner i förhållande till verkligheten. Sen finns det saker som gör att jag vill gömma mig under en kall, slemmig vitmossa för att aldrig mer kravla fram igen.
* Jag är stolt över att jag tog mig ifrån min lilla sketna hemstad i stället för att av ren feghet klistra mig fast vid den blåvita KF-skylten med ett besviket grin i ansiktet.
* Jag skäms väldigt mycket över att jag i fånig ensamhetsdesperation klamrade mig fast vid en vettskrämd pojke en gång i tiden.
* Sen skäms jag då modern kommer på besök och hittar gamla ostkanter och halvöppnade kattmatsburkar i kylskåpet, samt missnöjt tittar ner i min oskrubbade toalett. Då känner jag mig som en dålig flicka och sen skäms jag över att jag känner mig som en dålig flicka just därför. (2000-tal någon?)
* Jag skäms när min moster hittar min blogg och råkar läsa om desperata snuskerier eftersom hon tillhör en annan generation och inte förstår att det delvis är på skoj.
* Jag är väldigt stolt över att jag aldrig sugit på andras genitalier för att komma någon vart i arbetslivet.
* Jag är stolt när jag träffar mina vänner, så otroligt stolt över att de fina människorna vill vara vän med mig.
* Jag skäms när jag är ett deppfetto och efter veckans torftiga GI-intag inte kan sluta gluffsa i mig fat efter fat av allsköns godsaker på gåbortmiddagen.
Men mest av allt var det väldigt pinsamt att skriva ner de här sakerna.
_______________________________________________________________________________________
Ibland plockar jag ner stjärnor från näthimlen
Ibland kommer de till mig
De söker upp mig
och säger att de sett mig
där ute bland trådarna
De kommer fram och säger
att de läser mig
Ibland springer jag på dem
De är bara några klick
bort
Många av dem är fula och konstiga
Oformliga
ljusår ifrån mig
Men ibland skiner de starka och varma
så att jag vill plocka ner dem
till verklighet
Stjärnor som blir till älskare
fina vänner
Ibland plockar jag ner stjärnor
från näthimlen
________________________________________________________________________________________
De var otrohetsmänniskor
De var otrohetsmänniskor, de var såna som pissade på andras ärlighet. Han avverkade aningslösa kroppar om natten. Hon krossade själar på rad, en efter en bedrog hon dem. Båda trampade de på andra.
Han hade en flicka, hon var varm och skör innuti. Han kallade henne hemmaflickan. Den sköra varma flickan var så vacker och hon fanns alltid kvar där hemma i tryggheten. Hon var hans käresta sen fem år tillbaka. Han ville inte såra hemmaflickan. Egentligen. Men något drev honom ut i nätterna, han var beslutsam. Den köttiga lustan drev honom till att förvandla ensamma förbjudna nattfantasier till verklighet. Och det var alltid varma sköra flickor han ville ha, som liknade henne. Det var sådana flickor han älskade.
I nattens puls och med elektro i öronen gav han dem dubbla kindpussar. Alltid doftade han rent och man- och ensamma olyckliga flickor rös av de aningen för långa kindkyssarna. Han vill ha mig, tänkte de. Med hopp om kärlek blev de tillfällighets-lärjungar. De följde honom som trofasta följslagare ända fram till sina egna portar. Han skulle visa dem vägen och de skulle få sno åt sig lite närhet. Han bar dem över tröskeln, behandlade dem som ljuva prinsessor och viskade hur mycket han avgudade dem. Försiktigt lade han ner dem i bädden och smekte hela deras kroppar med mjuka händer, han var alltid underbar mot dem. Det fick honom att känna sig värdefull. Han fick varje flicka att känna sig som den sista kvinnan på jorden. Det var bara dem, just här och nu. I natt.
Men för honom betydde de egentligen ingenting. De var bara vackra sensuella varelser som skulle låtsasbefruktas. Vita. Lena. Fantastiska flickkroppar! De tårade nästan hans ögon inbillade han sig, när morgonljuset sken in och kastade solvarma skuggor på deras kurvor. Han kunde inte leva utan dem. Han väckte dem alltid. Bara en gång till innan jag går hem. Snälla en gång till. Han visste att det inte skulle gå. Han förde in den. Det är sista gången jag sårar dig min sköra hemmaflicka, tänkte han mellan hårda stötar. Han var inne i någon annan nu, men det var sin älskade han tänkte på. Ångesten gjorde att han aldrig kom, men det var alltid så skönt då det gick för flickorna.
Han var otrohetsmänniska för alltid och han hade en själsfrände han inte kände. Hon var bländande vacker precis som honom. Och precis som honom kunde hon inte motstå lusten att slita upp okända hjärtan med sina bara händer.
Hon behövde inte ge mjuka kindpussar. Hon behövde inte viska vackra ord och smeka männens kinder. Det var alltid bara hårt och brutalt. Hon visste vad hon ville ha, hon var ful innuti och nu skulle en annan man besudla henne. Det förtjänade hon. Sexig som en kattkvinna kråmade hon sig fram i storstadsnatten. Hon levde för männens blickar, det var så hon höll sig över ytan. Som hon njöt. Utan blickarna var hon ingen. När hon fick dem fylldes hon av eufori, hon kände sig oslagbar. Aldrig hade en man nekat henne sex. Med plutiga läppar och tighta kjolar klistrade hon sig vid deras kroppar. Hon slängde med håret och önskade att alla såg. De älskar mig, tänkte hon. Vibrerande bas och djupa melodier uppfyllde henne, hon hade makten nu. Hon skulle följa dem hem och rida dem.
Alltid när hon vaknade i någon annan mans säng tänkte hon Det här var sista gången hemmamannen min. Men att tänka på honom hörde egentligen till vardagen, tyckte hon. Hon knep ihop ögonen och slog bort tanken. Hon hade ju redan haft den främmande mannen. Det var lika bra att ha honom en gång till, det gjorde ingen skillnad. Svettig och utan ett ord skyndade hon sig att ligga med honom medan klockan närmade sig elva. Bara en gång till nu.
När hon på svaga ben staplade därifrån i det stickande förmiddagsljuset var hon matt i kroppen. Hon längtade efter att komma hem och ge sin älskade kärlek.
Hemmamannen var ju så varm och ren, trofastheten själv. Han skulle stå där i köket och dofta gott och laga lunch till henne. Hon skulle säga att hon sovit hos väninnan och han skulle le mot henne och vara glad för att hon var hans. Jag saknade dig inatt, skulle han viska omedveten om att hon nyss knullat en annan.
Hon förtjänade honom inte, hon visste det. Det hade hon vetat så länge de känt varandra, men trots det tillät hon honom inte att lämna henne. Hon spelade ju alltid någon annan och det skulle vara en omöjlighet utan honom. Hon spelade en moralisk person som passade in och levde enligt reglerna där otrohet var det fulaste som fanns och trofasthet det vackraste i världen. Alla hennes vänner avgudade henne för att hon var så kärleksfull, de visste inget om hennes hemligheter. Det var som att hon överkompenserade för att döva sitt dåliga samvete. Hon var älskvärdheten själv mot hemmamannen, världens bästa flickvän.
Det var bara en som visste, hennes bästa vän. Hon visste vem hon egentligen var. Väninnan var hennes personliga näsduk. Hon fick alltid lyssna till ångesten och tack vare henne kunde hon fortsätta vara otrogen. Hon snöt ut all skit så gott hon kunde tills näsan var ren och fin igen. Så länge väninnan fanns där och sa att allt var okej, att hon var en bra människa trots allt och att det inte var hennes fel, utan att det var hennes dåliga självkänsla som gjorde henne till ett svin, så kunde hon fortsätta. Hon slapp ta konsekvenserna för sitt handlande. Då kändes allt bra. Under tiden glömde hon att väninnan som tog emot all den där ångesten mådde dåligt efteråt. Hon förträngde det så gott hon kunde.
Hon hade faktiskt försökt. Hon hade försökt leva som andra. Det gick åt helvete, det kunde hon inte rå för. Den gången satt hon där mitt i det riktiga livet på en grå sten med hårtesar som hände över ansiktet. Ingen såg henne och ingen sa att hon var vacker. Utan de nya kropparnas köttliga lustar som tryckte sig mot hennes trasiga hjärta, var hon ingen. Varför skulle hon då leva? tänkte hon. Om ingen behövde hennes kropp, vem behövde henne då? Det räckte inte med hemmamannen. Hon sökte sig ut igen, hon behövde det. Det var som ett gift, som ett knark, som fördubblad bekräftelse.
Otrohetsmänniskorna visste innerst inne att de spottade på ärlighetsmänniskornas innanmäte. Utan samvete, oftast utan skuld och utan att ta konsekvenser. Ärlighetsmänniskorna, de bedragna, de var lurade avverkningsmaskiner. Aningslösa och blinda klamrade ärlighetsmänniskorna sig fast vid otrohetsmänniskorna. De såg bort, de såg ut, de levde vidare i den ljusa oförstörda världen. För svaga och naiva för att se.
Men en dag träffade ärlighetsmänniskorna varandra. De berättade vad de sett. Hemmaflickan berättade att hemmamannens flickvän var en otrohetsmänniska. Hemmamannen berättade att hemmaflickans pojkvän var ett svin. De grät över hur bedragna de blivit. Tillsammans slog de tillbaka på otrohetsmänniskorna innan de vände sig om och lämnade dem ensamma kvar. Ynkliga, blödande på asfalten.
Det gick en tid. Förvånade såg hemmaflickan och hemmamannen sig själva i varandras själar, mellan tårarna. Det var oändligt vackert. De var ju inte som dem.
"Otrohetsmänniskorna tillhörde de som bodde i heta kroppar. Men de heta kropparna innehöll fula, kalla hjärtan"
Det var så skönt att veta, att de inte var som dem.
________________________________________________________________________________________
tre tusenbitar och gamla tider
Jag brände 3 tusenbitar igår. Det gjorde ont när pluskan sprack. Stickigt liksom.
Jag köpte en klänning, den äger. Jag studsade nedför gatan mittistan och kände mig konsumeringsoslagbar igen, som när man köper lycka på burk. En klänning, den passar på Finlandsbåtar och Stureplanskrogar, svärmorsmiddagar och norrlandslogar. Dyr dyr dyr så innihelvetet, men världens bästa livsefterrätt!
Den smet åt i midjan och till nya stövlar och Helena Rubenstein Color Clone, vanilla vispat med biscuit och vips, du är vackrast i världen. Svartvita örhängsknappar och guldig rouge med matchande brosch. Ut med vänner och Alcasevin i strupen mellan skrattsynkarna och sprattiga electrokroppar, män i rockenroll och damer babydoll.
Jag skulle fortsätta leva som innan. Jag stod där i lilla baren vid köket och spelade innerstadspelet med näsan i vädret men han var inte där. Kunde inte tänka på något annat. Jag ville slingra mig runt hans hals och visa oss för credsen, de som visste vilka vi var men inte ihop.
Tänkte på ögonen i förmiddagssol, ljusa som genomskilighet på håll. Ofta var jag alldeles för nära för att se. De genomskinliga vackra log ju mot mig den morgonen över gröna äggkoppar. Skrattade och omfamnade person, och kärleksfull feminitet tog fram hela hans manlighet. Det var ju han som var en riktig man, ingen annan med skägg och allt.
Jag tog en till Chardonnay och lyssnade till vänner och andra jag känner -Vad har ni för relation och är ni LMKK? Och skratt. Lite Mera KnullKompis. Hon sa att hon inte kände nåt, men hon var arg som fan på det där våpet med guldskärp och rosa läppar som knappt kan gå i höga klackar och klippediklapp med böjda knän och hon vill ha honom, jag är säker! Sa hon. Hon svor.
Liggförälskade, de var inte mer än så. Det var ingen äkta love, hon svor på det. Svarta ögon och lystna blickar, jag trodde henne inte. Den andra höll med och hon hatade också exiga desperados som ringer i tid och otid. Svartsjuka blixtish! Osäkerhet. Det var history för mig, rolig history. Och jag kunde inte tänka på något annat än hur de ljusblå log.
Äckligt bra
Den nya kärleken har introducerat mig i Lloyd Cole-världen. Butterfly-låten är äckligt bra. Ladda ner, lyssna, läs och förstå varför:
BUTTERFLY
you were an innocent child before i laid my hands on you
and all that pain that you held inside
was just waiting to bloom in a darkened room
and you just flew right into the light and came alive
my little butterfly
well you'd never known love and you'd never known pain
but you found out that they were just like wine and champagne
you could drink a little more, then you hurt a little less
and you get that butterfly feeling underneath your dress
and your promises will turn into lies
then you will fly
my little butterfly
now i'm lying here babe on your side of the bed
and i've got unclean thoughts flying through my head
and i'm thinking about love, yes i'm thinking about pain
and i'm thinking about some way that i might feel good again
yes i'm thinking about my little butterfly
The American Way
Jag och Millish tänkte såga skallen av Ronald McDonald en dag. Varje morgon under våra powerwalkspromenader slog fabriksmatoset emot oss. Sladdriga frittar låg slängda på trottoaren och de gul-röda färgerna sken hysteriskt in i våra ögon.
Han såg så äckligt självbelåten och pedofilisk ut där han satt med ett stelt leende i plast på Hornsgatan. Ungarna klättrade fascinerat på den gräsliga plastvarelsen medan de trallade inpräntade McDonald´s-reklamjinglar de lyssnat till varje kväll mellan barnprogrammen. Deras föräldrar satt några flottiga bord bort djupt försjunkna i gratistidningen, tacksamma över att de lättmatade ungarna sysselsatt sig med något annat för en stund. Ack det var ju så ofantligt tröttsamt att ta sig hela vägen till multinationella snabbmatskedjan, nästan lika jobbigt som att tjacka makaroner och falukorv som tvunget skulle stekas på hemma vid spisen medan ungarna klängde runt vristerna.
Ronalds lik tänkte vi kasta i svart plast och dumpa i Slussen, då Leif GW Persson utryckligen raljerat om att Slussen minsann är det bästa likdumpningstället i hela stada.
Vi drömde om stora rubriker medan vi sprang fram i tusen andfådda meter men gav upp tanken efter tusen till, när vi insåg hur våra pubertala reclaim the street-planer bara skulle orsaka onödigt lidande för våra stackars förgiftade kroppar. Kanske skulle de rent av få tillbringa en natt i en kall cell eller sitta och svettas i hårda trästolar med obekvämt grovt tyg i en rättegångssal. Vi ville hellre hänga snyggt på Spyan och Riche och dricka slattdrinkar som vi snott och fått av überheten och kåtbratsen, hellre leka dyra damer i päls på röda mattor på den Östra malmen och hellre slacka runt och bli fikafeta på söder som fria för gamla tonårswannabees i tusenkronorsbaggys och hoodie. Dra ut till söderomsöder och rapa bärsar och sjunga trashig karaoke för fulla halsar, ja alla de där lekarna som kunde förgylla frilansdagarna. Som kompensation lovade vi åtminstone, att eventuella framtida avkommor aldrigihelvete skulle få gå på kitchiga McDonaldskalas oavsett hur mycket de skrek efter Ronald.
Done Deal.
Vi cashade ett par tior för färgsatta massproducerade citronmuffins. Medan en smak av WC-anka och aticifiell citron retade upp salivsprutarna drack vi dyr amerikansk sorbitol på flaska. Cola light med konservering och nya MER med aspartam och färgsatt vatten.
We hate it, sa vi. We hate it.
_______________________________________________________________________________________
Resumés felsteg
1. Jag var tvungen att censurera mitt inlägg för att över huvud taget få publicera det på Resumés diskussionsforum. Däremot var alla möjliga påhopp på Sofia Hartung välkomna. Efter att jag ringt ansvariga på Resumé och pratat med moderatorn personligen och fått reda på att det var ordet "förtal" som var tvunget att tas bort, publicerades äntligen mitt inlägg. Tack för det.
2. Resumé får kalla fötter och ändrar rubriken. Från att ha publicerat rubriken "Kärleks-affär tog Expressen till partitoppen" ändrades den till "Affär tog Expressen till partitoppen"
3. Artikeln toppar inte längre resumes förstasida, utan hamnar som nummer två på löpet.
4. Resumé publicerar en ny artikel där Marita Ulvskog går ut och kommenterar fallet. Men bara för att hon kritiserar wallraffande som metod betyder inte det att Resumés påstående att Hartung haft en sexuell relation med en s-ombudsman stämmer. Det är fortfarande förtal.
5. Resumé har nu fått kalla fötter. De gör allt som krävs för att kasta vatten på kvarnen, gör allt för att försöka bevisa de falska påståendena. De låter ännu en Socialdemokrat uttala sig i en artikel. Där det fortfarande inte finns någon som helst bevisning, utan enbart spekulationer och felaktiga slutsatser.
6? Ja, det återstår att se. Förhoppningsvis tas artiklarna bort.
Min åsikt: Det är okej att publicera kritiska artiklar kring arbetsmetoden wallraffande. Inte att publicera grundlöst skvaller.
Kärleksaffär tog Expressen-reporter till s-toppen
Här är Resumés story.
Det här är den sanna storyn:
En instabil kärlekstörstande s-ombudsman får sitt hjärta krossat. Han beundrar den nye kvinnlige s-medarbetaren så till den milda grad att han faller handlöst rakt in i olycklig kärlek. Kärleken besvaras över huvud taget inte. Varje dag får hon lyssna till hans patetiska kärleksförklaringar.
Nu uttalar han sig i medierna om att de haft en sexuell relation.
Det finns ingen som helst sanning i det påståendet. Att s-ombudsmannen fått en fet crush på henne medan hon gör sitt jobb är ingen skandal. Att hon biter ihop och fortsätter sitt arbete och inte låter sig hindras av en trasig beundrare, trots att det är obehagligt och försvårar hennes arbete- är inte heller någon skandal.
Men det faktum att Resumé (som ska vara en mediegranskande tidning) idag publicerar en artikel vars enda källa är en man med krossat hjärta, är beklagansvärt. Källkritik någon? Pinsamt, ja. Pinsamt är ordet.
Det Resumé skriver om är enligt mig grundlöst skitsnack och förtal. Där har vi skandalen.
De olika kärlekarna den morgonen
Grus i ögonen och ut i trapphuset med svävande steg. Grannfrun sa ett väluppfostrat hej där i porten. Hon som alltid lyste av lyster för att hon investerade alla sina pengar på dyra krämer och fina scarfar och köpte kläder som tog fram de rätta färgerna. Med förvånade kritiska ögon synade hon mig från topp till tå. Vem var mannen hon sett med mig igår? tänkte hon medan jag drog upp den tunga trädörren. Jag hörde henne.
Han är wow och han är min, viskade jag och såg henne djupt in i ögonen. Jag lämnade henne med tusen följdfrågor och tog det djupaste andetaget på hela morgonen.
Jag steg ut. En kylig dimma mötte mig. "Det var suddigt ute" som chefens dotter kallat det morgonen innan. Där drog och slet sopgubbarna i tunga säckar och där rullade de de gröna fyrkanterna bort. Där hängde den mjölige bagaren i hörnet med ciggen i mungipan. Han kisade misstänksamt bort mot stressade morgonsöderbröder och försökte lista ut hur han skulle göra affärer av den mest bortglömda biten av Åsögatan. Jag sa det till honom också. Bara så att du vet det är han min! Bagaren hostade till, kastade ciggen mitt på ett löv och trampade nonchalant på rightfiltrets innanmäte. Jaha. Vi ses. Han ville inte höra.
Det var nu som farbröderna klädde sig som sportiga pojkar och pojkar klädde sig som fina farbröder. Där gick en vacker ung man med hängslen och vattenkammat hår och där gick en över de sextio med noppig hoodie från Dressman. Trodde ni att jag skulle vara ensam resten av livet eller? De stannade upp och tittade nyfiket på mig.
Han harklade till. Rosslig lät han. Nej för bövelen! skrockade den sportige gamle mannen med trillioners skrattrynkor och sträckte på sig. Den unge pojken hängde med kroppen. Han sneglade snorkigt på mig. Vad tror hon? Den dumma naiva flickan, tänkte han och fnös. Jag hörde tanken. Det händer dig också, log jag och det var äkta kärlek som strålade mot honom. Han mjuknade för en sekund, det såg jag. Men nu kunde jag inte göra mer för honom.
Där kröp nyvakna innerstadsbarn omkring i dyra Acnejeans bland gungor och klätterträd. De lekte för sig själva medan föräldrarna småpratade mellan sina svindyra farkost-barnvagnar. En baby tittade upp på mig. Hon förstod, det såg jag direkt. Hennes mamma också , insåg jag lättad när även hon såg åt mitt håll. Mycket riktigt. Där kom den lyckade pappan i familjen. Han sa Bra där! Vi visste att det skulle hända till slut!
Men lyckan varade inte länge. Den trötta mamman bredvid steg plötsligt fram ur dimman. Hon var inte glad för min skull. Han är inte bra för dig. Han kommer att såra dig. Det bästa är att vara ensam. Hon menade det verkligen.
Jag såg på henne och kände. Jag förstod. Det var så längesen nu, men vi hade alla blivit sårade. Kanske inte i samma utsträckning, men ändå! Jag svarade inte, det tjänade inget till. Vi såg varandra i ögonen. Vi var tysta så i flera minuter. Jag sträckte fram en arm och smekte henne över en kall rosig kind. Vinden kastade några höstlöv i vår rikting och vi hörde några avlägsna barnskrik där borta på vägen mot dagis. Hennes ögons tusen besvikelser gjorde ont i mig. Hon var vacker, det kunde man se. En tår föll från ögonvrån men resten av ansiktet var sammanbitet. Uppgivet. Så tog hon min hand, den som fortfarande var kvar på kinden. Hon tryckte den, som om hon önskade mig lycka trots allt. Jag blev glad. Innerst inne förstod hon att alla inte hade det inte lika eländigt.
Nu vände jag mig om och sprang. Inget skulle få förstöra känslan! Alla skulle få veta! Hela Stockholmsvärlden.
Några tuggummituggande tonårsbrudar gav mig läppglans-slängkyssar när jag skyndade förbi. De var så unga och oförstörda fortfarande.
En gammal tant som tappat en näsduk rakt i en vattenpöl ojade sig bedrövad. Hon bar lila fiskbensmönstrad rock och det vita håret sken i kontrast mot en bakgrund av höstens murriga färger. Hon var rak och stolt men nu hade hon tappat fattningen. Oj oj oj, jämrade hon sig. Jag har ju så ont i ryggen! På mindre än en sekund var det över. Jag snappade upp näsduken ur det stormande pölhavet och vred ur den i nästa. Tack, tack, kära du. Hon stoppade ner näsduken i den gräddelina väskan och tultade bortåt. Hon vände sig halvt om halvt om medan hon gick, så mycket som skraltigheten tillät henne. Jag var gift med min i 55 år. Lycka till med din friare!
Där kom en ledsen man på asfaltsgatan. Han var cirka de förtio och nyss separerad. De upprivna såren i bröstet lyste genom kläderna. Jag är ensam nu, berättade han. Vi älskar inte varandra längre. Han hade knappt förstått det själv. Besvärat tog han upp en bild ur innerfickan på den marinblå vindjackan. Hans händer skakade och han luktade sprit. Här. Han tystnade men tog sats igen, rösten höll knappt. Det här var mitt livs kärlek. Jag tittade på bilden. Hon var inget speciellt, men jag förstod att de måste ha passat bra ihop. Jag öppnade munnen för att säga något men då var han redan borta. Där stod jag kvar med med fotot i handen. Han ville inte ha det längre.
Så olika de var.
Oavsett politisk ådra
Oavsett vilken falang man tillhör måste man ge cred för den här något provocerade artikeln. Ha ha ha! Genialisk sensations-journalistik helt enkelt.
Jag outar oss nu!
Glitter och glaumor och amour och det är endorfiner i hela jävla kroppen. Studsa upp och scones och kaffe ihop i lördags och fyra stora jävla léende ögon. En skäggman som iakttar mig förtjust i allt jag gör och helvete vad snygg han var när han steg innanför dörren och fan vad het han var när han kysste mig där i korsningen mitt i trafiken inför hela världen. Krasch bom bang sa det och plötsligt slog den till, den där ljuva och nu är man ett av de paren man ser på stan.
Vi var så jävla klockrena ihop när vi promenerade där uppför Götgatan och min hand i hans hand och världen var vår! Han ville hålla om mig där ute och jag skruvade förtjust på mig det är saker som jag måste lära mig nu att det gör inget att alla ser att jag är lycklig.
Han doftade rök och eau de cologne och hans svarta fina kläder smet åt om kroppen och skrattrynkorna var de härligaste jag sett och vi fånade oss ihop när vi såg varandra bredvid varandra i skyltfönstrets spegling, det var fan inte sant!
De trasiga relationerna som gjorde så ont ett tag bleknade bort till fina minnen och det är här och nu och 4-ever! Mmm, det är vi nu länge framöver för han frågade mig där i sängen när förmiddagssolen sken in och vi såg varenda liten detalj i varandras förvånade ansikten och hans ögon var klara och rena, han sa de orden om han fick presentera mig som hans tjej och det sa jag att det fick han och sen bubblade jag i hela jävla kroppen, jag var fjorton igen. Magen gjorde karuseller och jag blev lite skraj en stund men sen höll han mig hårt och det var okej och jag ska aldrig mer vara rädd och det ögonblicket var det finaste finaste!
Vi slank in på restaurangen med svarta blanka bord och servetrisen log falsk mot oss för att hon såg att vi var ett sånt där snyggt par som hon egentligen ville vara och jag satte näsan i vädret och tänkte att det var vi fan värda after all och sen åt vi sushi och drack vita viner ihop men vi kunde aldrig sluta le där mellan människorna och skålarna. Jag tog bilder på hans vackra leende och han posade så snyggt och jag älskade att han posade och vi skrattade och bondade och personkemin sprakade och vad är det som har hänt undrade vi men både han och jag visste precis att det som skett är rätt och hett hett hett!
Vi gick hemåt igen och vi sneddade över gatan och tiden kunde lika gärna ha stannat och hela världen hade kunnat fuckat upp sig, bara det fick vara vi-vi-vi mot de andra! Vi ville inte bromsa och vi kunde inte stoppa nåt och vi skyndade hemåt och vi var heta hela natten. Hans sköna kropp mot min och inget annat existerade och vi kände de förälskade blixtarna och klick och pusselbitar och wow hur det föll på plats och löjligt-lyckligt-fantastiskt!
_________________________________________________________________________________________
Det händer konstiga saker
Ibland händer det faktiskt väldigt konstiga saker. Det är nästan som om cynikern i mig fått spö av den mer romantiska marla den senaste veckan.
Han hade läst min kolumn i Metro innan han ens visste vem jag var. ”That´s my kind of girl” tänkte han. Han ville ge den flickan en smällkyss på pannan en dag. En vecka senare springer vi av en slump på varandra på nätet. Vi pratar i några dagar. Plötsligt går det upp för honom att jag är flickan som skrev kolumnen.
Innan vi ens träffats i verkligheten skriver han om mig i sitt veckobrev, det han alltid skickar till sina vänner:
"jag har annat i huvudet. Den där nätflörten som jag ägnat halva kvällen åt. Som jag blev alldeles till mig av. Som... det kändes ungefär som första gångerna jag skrev till A. Ni vet, hon jag var kär i. I vintras. Det känns som flera år sedan. Det var ett sjukt bra bokstavsutbyte ikväll.
Hon gillar synt. Hatar idrott. Grov humor. Gillar gamla prickiga klänningar å ser smal ut å har en sån där markerad näsa som jag brukar gå igång på.
En nätflört så bra att jag glömde bort vad jag gjort senaste dagarna."
Vi sågs på Riche. Vi log mot varandra. Han hälsade på Esther, Pete, Millish, Sofia, Karin och Marie Kry.
Nu pratar vi varje kväll. Han är galen i mig!
Han är snygg. Smart. Jag är smickrad. Och helt klart fascinerad.
Millish skriver
Millish skriver om killen hela dan i storstan och södertjejen. Det känns som att jag ser dem överallt!
__________________________________________________________________________________________
Ta eran direktsänding och dra!
Dagens fundering: Varför går alla fortfarande och skryter om att de minsann såg "det andra planet krascha in i World Trade Center i direktsändning på CNN"?
Är de malliga för att de att de valde att slå på världsomspännande CNN i stället för att glo på Bengt Magnusson eller Katarina Sandström? Är de stolta över att de är "uppkopplade" och "moderna" människor? Känner de att de uppnått något?
Det är ett mysterium. Det var tydligen det tuffaste man kunde vara med om i fjol. Åtminstone om jag ser till hur många som upprepat det mantrat de senaste dagarna.
Varför reagerar jag på det? Är jag sådär hiskeligt avundsjuk tro?
Nu blev jag rysligt fundersam här.
________________________________________________________________________________________
Idag känner jag att jag kan övervinna allt
Jag vaknade efter fem timmars sömn. Jag studsade upp ur sängen. Var energin kommer ifrån låter jag vara osagt, men Oh Du Saliga Maria vad den underlättar (Ni som är i desperat behov av avslöjande information beträffande energikällan är välkomna att slå en signal).
Några saker jag ska ta tag i:
- Köpa 2 biljetter till Prag. Älskade mamma, nu åker vi!
- Putsa upp den inkaklade mustaschmannen i köket
- Be en person (vars identitet jag förbehåller mig rätten att låta förbli anonym) dra åt helskotta. Okej, kanske inte riktigt men det var åtminstone en skön tanke.
- Rensa upp klädinsamlingsguldgruvan i min igengrodda klädkammare.
- Göra min plikt som god syster och bruncha med bror inom kort.
- Berätta för lillasyster att hon är den viktigaste personen i mitt liv.
- Inhandla jeans och ett par Espandrilles lite för sent.
- Eventuellt jobba på att bli lite mer tjejig.
Ibland
_____________________________________________________________________________________________
Ibland kommer det över en.
_____________________________________________________________________________________________
Det går bra för Folkpartiet nu
Som om inte 78 intrång i sossarnas datasystem vore nog: Daniel Andersson, Folkpartist från Solna röjde runt på porrbio i lördags.
Nu när han fått kicken kanske han har tid att styla om sig. Det är inte okej att visa sig offentligt med blonderad hästsvans och guldkedja med bricka, samt solariebränna.
Hans partikamrater förstod sig säkert inte på hans look förrän det gick upp ett ljus efter helgens avslöjanden: Han jobbade antagligen stenhårt på att passa in bland klientelet på porrklubbarna.
Min hemstad - även kallad ”Staden bredvid Konsum”
Min hemstad ligger nedklämd bland låga deprimerande berg. Ett av bergen heter Latberget. Det var verkligen någon som tänkte till, när stenkullen fick det namnet. Tiden står nämligen stilla i den lilla staden.
I hålan finns det två av allt.
2 matbutiker 2 klädaffärer 2 järnaffärer 2 körskolor 2glasmästerier 2garnaffärer 2 fik 2 krogar 2 bilverkstäder. Samtliga har tokroliga skyltar med namn såsom Restaurang Gladan, Café Bakfickan och Mekonomen. Den enda charmen med stadens affärsverksamhet är att de stora kedjorna vägrar satsa. Därför lyser McDonald´s, H&M, Kappahl och alla andra betydande kedjor med sin frånvaro. Det är bara pizzerior det finns fler än två av. Hela fem stycken inom 1000 meters radie. Alla går runt.
Dock finns det bara ett torg, vilket är tur eftersom det är svårt att fylla upp den lilla torgplatsen med människor.
Om naturen utanför hålan inte lämnar ett öga torrt för att den är bedövande vacker, gör arkitekturen att dina ögon torkar ut i ren förskräckelse. Låga fula betonghus som smälldes upp på den tiden Konsumentföreningen ville ta över Sverige. Ett typiskt 50-talscentrum i småstad a la KF.
Efter klockan 18.00 ser man inte en människa i centrum. Inte förrän klockan 09.00 dagen därpå när några pensionärer och handikappade rullar ut i solen. Har man tur kan man se någon ung arbetslös person gå en runda längs torget.
Om man vill ha det senaste, hetaste lokala nyhetstoffet läser man Tidningen Ångermanland.
De toppar med nyheter som att lisingbilarna i kommunen ska bli miljövänliga eller att ett bärgningsfordon utsatts för skadegörelse på framflygeln i helgen (TÅ 2006.09.05). Men oftast får man nöja sig med nyheter som att Krambo bytt till nya ”moderna” tapeter i bostadsrättföreningen Vesslan eller att en lastbil kört över lite vilt i Öd.
Min hemstad blev utnämnd till Sveriges tråkigaste stad i Aftonbladet två år i rad när jag växte upp.
Aftonbladets reporter ställde upp ett picnickbord med rutig duk för två, utanför pizzeria ”Träffen”. Förväntansfullt satt han och väntade på att någon skulle skratta till, åtminstone dra på munnen eller i bästa fall slå sig ner. Ingenting hände. De få människor som passerade lyfte trött på ena ögat och knatade vidare i äkta sengångar-tempo. Säkert ville de ointresserade småstadsborna skynda hem till kaffeköppen, korsordet och frugan i stället. De ville nog att just den här dagen skulle bli precis som alla andra dagar, de senaste 25 åren. Reportern satt där alldeles ensam. Han hade aldrig varit med om maken av ointresse.
Det slutade med att någon ringde snuten.
Millish har flyttat. Till den lilla grå hålan för att gå en 1-årig möbeltapetserarutbildning(!)
Millish kom hem!!!!!!!
Jag fick en snedfylla
Det var fredag. Jag tryckte nyckeln i låset till min lägenhet. Jag såg fram emot att däcka på soffan med nya Vice över ansiktet. Jag vred om nyckeln. Men dörren låstes i stället för att låsas upp. Dörren var alltså öppen.
Okej, hon lånar väl datorn tänkte jag och ropade hej-hej! Men det var en helt annan aktivitet som förekom hemma hos mig. Millish och Pete hade dukat upp en spritbuffé bestående av the finest whisky och en sjua Smirnoff.
Jag som hållit mig ifrån sprit sen jag flyttade ifrån norrland efter för mycket hembränt i ungdsomsåren, tänkte att det kan väl inte vara så illa som jag mindes det. Det kunde väl inte vara så mycket värre än öl och vin? Alk som alk liksom?
Jag var glad över att de var här och tanken på soffan var som bortblåst. Millish slängde med flaskorna i äkta Tom Cruise-manér. Limen skvätte och jag klunkade på.
Efter två timmars babbel, medan iskalla svalkande drinkar slank ner i strupen, deklarerade Millish stolt att nu hade vi minsann druckit upp en helt sjua och en halv flaska whisky på tre. Jag chockades. Jag kände INGENTING. Jag hade visserligen sipprat upp tre drinkar i gigantiska glas, men ändå? Millish var expert på att reducera bort spritsmak tydligen.
Vi drog ut - Det slog till. Jag fick världens snedfylla. Jag skickade ett sms till en man som inte svarade och bölade stora patetiska krokodiltårar.
Jag som inte hade gråtit på flera månader. Ingen såg på mig att jag var packad tydligen. Allt satt i min hjärna. Det var som att jag såg mig själv utifrån. Jag tänkte snedvridna idiotiska tankar. Jag drog hem och drog nåt gammalt över mig. Där däckade jag på soffan åtta timmar senare än planerat. På två dagar gick jag inte utanför dörren. Vänner kom och gick, men det enda jag kunde tänka på var a-l-d-r-i-g m-e-r s-p-r-i-t.
Ibland händer det saker som gör mig lite arg
Tusen kronor åkte i soporna
Jag lade 1000 kronor i en pappersmugg. Pappersmuggen stod på hallbyrån. En vecka senare slängde jag pappersmuggen i soporna.
Jag köpte en skrothög
Jag drömde om en orange bubbla från 70-talet. Jag köpte en till slut. Den pajade strax före premiäråket. Den stod i ett garage och skapade ångest i ett år. Jag sålde skrothögen och gjorde en riktig förlustaffär.
Jag blev blåst på 3200 kronor
Jag köpte en oanvänd mobiltelefon för 3200 kronor av en företagare. Företagaren hade köpt den i Telia-butiken. Den låg i orginalförpackningen och kvitto fanns med. Efter två veckor slutade den fungera. Jag ringde butiken och fick reda på att den stöldspärrats. Mannen jag köpt mobilen av hade tecknat ett företagsabonnemang på tre mobiler, för att sedan skita i att betala räkningarna. Företagaren sålde sedan alla tre mobiler, varav en till mig. Telia stöldspärrade mobilen och begärde tillbaka dem. Jag ringde polisen. De kunde inte göra något, fallet lades ner. Sen satt jag där 3200 kronor pankare och utan mobil. Företagaren är 9.600 kronor rikare och Telia fick tillbaka sina mobiler. Alla nöjda och glada utom jag och två andra puckon.
Min mobil blev stulen
Jag köpte en ny mobil. Den hade jag i en månad. Sen blev den snodd utanför toaletterna på Riche. Jag stod i kön, och passade på att skicka ett sms medan jag väntade. Jag lade ner mobilen i väskan som jag inte stängde igen ordentligt. Tio minuter senare ska jag ta upp mobilen igen, då är den borta.
Jag var pank hela min semester
Jag fyllde i fel vecka på a-kassekorten i somras. I stället för att ringa mig, skickade a-kassan ett brev två veckor senare. De villle ha ett skriftligt svar på varför. Jag skickade ett skriftligt svar. Två veckor efter det fick jag ännu ett papper där det var något annat som skulle ändras. Så där höll det på. Det slutade med att jag fick mina pengar sex veckor för sent. Jag var pank på semestern.
Jag tappade mitt visa-kort och körkort
Nu har jag äntligen fått mina pengar. Men i fredags tappade jag mitt visa-kort och mitt körkort någonstans på vägen hem efter jobbet.
Tjipp-tjipp!
Veckans söndagsångest
Veckans söndagsångest
Plötsligt gick det upp för henne
Plötsligt förstod hon. Varför landet såg ut som det gjorde.
____________________________________________________________________________________________
Hur ska en flicka kunna laga
Hon stod där under muren som en hungrig pitbull.
Hon var rasande. Han hade krossat henne igen.
-Kasta en sekvens till henne som du brukar, tack!!
Inte ett ord fick han av henne, inte delar av en mening.
Endast svordomar i långa haranger och mindre därtill.
Efter det grät hon.
Hur ska en flicka kunna laga det som huggits i sten?
___________________________________________________________________________________________
Pete and Marla in the Wella Commercial
Pete and Marla in the Wella Commercial
Millish tog en bild på oss en dag. Den fick ett rosa skimmer över sig, som i en Wella-reklam på 80-talet.
___________________________________________________________________________________________
Om kärlek.
När du väljer partner är det viktigt att du väljer den rätta. Utseendefrosseriets högborg är krogen. Där ska du dömas och bedöma. Du ska bli testad intellektuellt och sexuellt. Du ska pantsättas, värdesättas och senare- om allt går väl- påsättas.
Du ska lapa i dig det motsatta könets yta. Du ska döma henne efter vad hon valde för kläder några timmar tidigare då hon stod hemma och tittade sig i spegeln. Du ska iaktta om det under tröjan döljer sig presumtivt fett som kan komma att svälla upp efter några månaders soffhånglande. Du ska förhöra dig om hennes favoritställen, smultronställen, kärleksställen. Du ska ifrånsäga dig henne eller välkomna henne.
Eller så säger det bara klick.
ELLER så kan man bara stanna hemma, krypa in i en stor t-shirt, sätta upp håret i en svans, vara osminkad, äta chips och kolla på tv.
___________________________________________________________________________________________