Hon har upptäckt meningen med livet
Jag grät idag. Det var längesen. Jag bölade som en gris. På redaktionen. På arbetstid. Det kändes förbjudet.
"Nu är jag mamma, Marla och det är ta mig fan det bästa jag någonsin varit med om. Jag vaknar upp alldeles nykär varje morgon när jag tittar på min chockladtryffel som ligger bredvid och är helt ljuvlig. Det låter kanske klyschigt, men nu fattar jag vad meningen med livet är."
Det var så hon skrev, en av mina bästa vänner. Självklart har hon rätt. Det måste vara så man känner när man burit på ett liv i nio månader- som tillverkats av kärlek. Som det sedan gör så innihelvete ont pressa ut att man nästan dör på kuppen. Det måste vara så det känns när man slutligen får det ljuva knyttet i famnen.
De var så ofantligt vackra den lilla familjen. Jag scrollade upp och ner och såg noggrant på bild efter bild. Det här gången tänkte jag inte skämmas över att jag grinade värre än en hormonstinn lipsillsdrottning.
Jag skrev ett tårdrypande mail om hur ljuvliga de såg ut tillsammans medan tårarna strömmade nedför kinderna. Jag ville bara vältra mig i amerikansk dokusåpe-ömhet, nu då jag kände den på riktigt. Det var nästan så att jag skrev "God Bless America" på slutet.
Hon var som jag en gång, den nyblivna mamman. Den där rastlösa party-puppan. Singelflickan. Hon sprang runt på vimmel, cafeer, events, fester, bjudningar och klubbar och dansade till svetten lackade, eller tills det "chippte i skorna" som man säger i norrland. Fast det sa ju aldrig hon förståss. Det var bara jag som sa det. Hon var ju den där snygga innerstadsbruttan med järnkoll, kropp, hjärna och status. Vi hade inte en tanke på att hon skulle skaffa barn, hon verkade redan ha allt. Men det var inte så. Det är idag här och nu som hon har allt viktigt, så känner hon. Kontrasten är så rörande stor att det antagligen var en av de faktorer som framkallade mina krokodoltårar.
Alla de som nyligen klämt ut sina avkommor, säger att det är det bästa som har hänt dem. Att det är det enda som betyder något- Egentligen. Det kan inte vara en klyscha. Så många personer kan inte ljuga. De måste verkligen känna så här! Det är så innihelvete coolt, tycker jag.
Personer som nyss fått barn går omkring i vardagen och ser sådär löjligt nyförälskade ut. De försöker koncentrera sig på livet, men är man uppmärksam kan man genomskåda dem. Då kan man se att det enda de vill göra är att smita hem och gussenussa med sitt lilla puttenuttgullegull.
Vi cyniska singlar som befinner oss ljusår från barnafödande fnyser avundsjukt och tänker bort, tänker långt ifrån eventuella framtida familjer och andra livsavgörande förpliktelser. Vissa går så långt som att hävda att de hatar barn.
Man kan inte hata barn. Man kan ha svårt att veta hur man ska beté sig i barns närhet. Man kan känna sig osäker för att man sällan har med barn att göra, det är okej. Framför allt i det här inrutade innerstadslivet då man bara träffar barnlösa singelmänniskor och relationsfobiker mellan 25 och 35 som har bostadsrätter, karriär och är intresserade av inredning, musik, design och kläder. Då är det okej att inte veta hur man ska kommunicera med barn.
Man kan irritera sig på barn som väsnas. Man kan gnälla över barn som invaderar ens personliga sfär i en högljudd grupp i tunnelbanan. Men man kan inte hata dem. Man hatar inte oskyldiga människor som ännu inte hunnit bli bittra på livet, som aldrig känt ångest och som är onda enbart för att vuxna felat och inte lärt dem vad godhet är.
Att föda ett barn måste vara som att ha en nära-döden-upplevelse. Det är människor som haft nära-döden-upplevelser som blir sådär härligt genomgoda och lyckliga, det har jag sett på tv.
(Om nära-döden-upplevelsen inte varit självförvållad vill säga, det är sällan man ser en lycklig prick med ärriga handleder).
Det är ju egentligen väldigt logiskt: Att föda barn är farligt. Man kan dö av att föda barn. Det är alltså som att ha en nära-döden-upplevelse. Det är därför mammorna är så lyckliga! Och hittar meningen med livet!
Chipp-chipp i skorna på er!
Har ni varit arga någon gång?
Det gör inget. Ni är ändå aldrig lika arga som den här bloggaren, martin Kellermans polare. Åh, vad jag gillar arga människor som kan uttrycka sig bra. Så länge de håller sig på armlängs avstånd förståss. Donnie Donut är också ofta arg. Virren är mer sur och bitter. Fram för känslosvall och intensitet i bloggosfären! Bort med fyrkanter och tristess!
Mitt liv är en grå kvadrat fylld med grå massa
Så här spännande känns mitt liv idag. Som en grå, trött ruta. Jag har kommit på att mitt liv från måndag till torsdag är sjuuuuuuukt trist just nu. Det är så trist att jag funderar på att försöka få en släng av galna kosjukan, låta mitt liv styras av en tärning, ta knark eller liknande.
Jag lämnar aldrig min ruta. Den sträcker sig från min gata i väst, till Renstjiernas Gata i Öst, Slussen i norr och Hammarbyhamnen i söder. Dagarna ser exakt likadana ut. Jag försöker reflektera över tillvaron, men efter som den är så innehållslös så är det en aning problematiskt.
Men: Eftersom jag är en sån älskvärd person ska jag glädja andra genom att skriva ner hur ofantligt tråkigt marlalivet kan vara. Förhoppningsvis kan de jämföra mitt tråkiga liv med sitt eget och få lite hopp. Förhoppningsvis kan de känna "Men fan. Det är inte så illa ändå, det här" och luta sig tillbaka i sina fotöljer med ett förnöjt leende över läpparna. Here I am:
07.45 Stiger upp. Duschar. Äter frukost framför datorn. Pratar för länge med MSN-vänner. Skickar/får frukostlåtar. Sminkar mig noggrant till hög musik, väljer noggrant kläder. Svär över att jag är sen och inte hittar saker. Det här är den mest actionfyllda delen av dagen. Den del där pulsen går upp en aning.
08.45 Tar Tvärbanan till jobbet.
09.00 Staplar in på redaktionen. Hänger av mig jackan. Hämtar kaffe.
09.05 Sätter mig framför datorn. Skriver manus, ringer ett samtal. Fortsätter skriva manus.
11.00 Kollar på klockan. Magen kurrar. Bloggar en stund om tid finns. Kollar mail. Fortsätter jobba.
12.00 Käkar lunch med Leffe, en cool gammal porrtidningsjournalist eller med Lotta, en bildad pk-kvinna.
13.00 Jobbar.
18.00 Reser på mig. Tar tvärbanan hem. Käkar.
19.00 Möter upp någon kompis. Fikar och snackar. Tar en långpromenad.
22.00 Kommer hem. Surfar lite, snackar med kompisar på MSN och Myspace. Klappar min katt. Skriver en text som jag ska sova på och eventuellt lägga upp på bloggen dagen efter.
23.00 sover jag.
Nu tror jag att du mår väldigt bra.
- Det var så lite så!
Det är tur att syskonkärlek är så stark!
Slappa systrar softar i soffan:
Isabel 18 år: "Syrran?"
Marla 28 år: "Mmm?"
Isabel: "När ska du hänga upp den där tavlan? Den har stått där på golvet i två år nu"
Marla: "Ja... Jag är ju ganska händig. Men jag kan inte göra så mycket, för mitt ex tog med sig hela verktygslådan."
Isabel: "Men du fick ju en verktygslåda i julklapp förra vintern."
Marla: (tänker jävla unge) "Okej."
Isabel: "Vad är det för glasskiva som står där?"
Marla: "Den har jag sparat. Det är orginal från 30-talet. Jag ska göra en lampa av den."
Isabel. "När då?"
Systrar sitter och fikar vid köksbordet:
Isabel: "Det är så konstigt. Varje gång jag kommer hit är soppåsen överfull."
Marla: (funderar på att erkänna att det är för att hon alltid tar ut den): "Okej."
Systrar pratar framtid:
Isabel: "Trivs du bra här i Stockholm?"
Marla: "Hur bra som helst. Jag älskar betong. Jag älskar storstaden."
Isabel: "Jag gillar djur. Och naturen är vacker i norrland. Men samtidigt är det spännande här."
Marla. "Kan du tänka dig att flytta ner hit till Stockholm efter gymnasiet?"
Isabel: "Hmm. Kanske. Men jag skulle nog inte leva ett lika hektiskt liv som du och Millish gör."
Marla: (fattar ingenting) Nähä?
Storsys bloggar lillsys skriver dagbok:
Isabel: Äger du en penna? Min har gått sönder.
Marla. Ja det är klart. Intressant förresten att du gjorde ordvalet "äger du" i stället för "har du". Som om jag inte "äger" pennor. Jag är ju reporter.
(tre minuter senare)
Marla: Förlåt syrran. De måste ha kommit bort.
Systrar äter frukost tillsammans:
Marla: "Det är stopp i avloppet så att du vet det. Du måste duscha blixtsnabbt: Blöt ner dig i trettio sekunder. Stoppa. Tvåla in dig. Duscha i trettio sekunder. Stoppa. "
Isabel: "Hur länge har det varit stopp i avloppet?"
Marla: (Tänker att det är en månad, funderar på att ljuga) "Ett tag."
Systrar blir förtroliga:
Isabel: "Har du träffat någon kille då?"
Marla: "Nej."
Isabel: "Jag och Magnus har varit tillsammans i tre år nu, sen jag var femton."
Marla: (jesus..) "Häftigt. Grattis."
Isabel: "Vi är ju förlovade"
Marla: "Ja just det."
Isabel: "Jag älskar honom"
Marla: "Fint."
Isabel: "Tomi var en bra kille."
Marla: "Ja det var han."
Isabel: "Ses ni något? Ni var ju ändå tillsammans i sex år"
Marla: "Nej."
Isabel: "Jag är verkligen en förhållandetjej. Jag trivs bäst i en relation."
Marla: " Jag trivs bäst med att knulla runt."
Isabel: (med gapande mun och ögon stora som tefat) - - - - -
Marla: "Syrran. Jag skojade."
Systrar ses efter arbetsdag:
Isabel: "Jag slängde din mögliga gurka"
Marla: (skäms) "Okej."
Isabel: "Jag hittade den längst in i kylskåpet."
Marla: "Oj då. Tack."
Isabel. "Alltså allvarligt. Hur länge hade den legat där?"
Marla: "Jag visste faktiskt inte ens att jag ägde en gurka."
Bikta er hos Carmens personal på myspace.com
Restaurang Carmen har hajat Myspaces storhet. Inte så konstigt. Fenomenet Carmen över huvudtaget är stort, det måste finnas en anledning till krogens popularitet.
Carmen har: Otrevlig personal. Sunkig lokal. Dräggiga flipperspelare och alkade söderlodisar. Men det gör inget. För den billig bärsan lockar trots det dit en imponerande blandning av ALLA sorters människor. Söderslackers, musiker, kulturarbetare, byggare, modefolk och förortsmänniskor. En otippad skön mix som aldrig tycks tunnas ur. Jag börjar undra om ölpriserna inte är den enda anledningen till de strålande affärerna. Jag börjar tro att krogägaren har fler hästar hemma än vi anat.
Att Carmen nu börjat marknadsföra sig på myspace är genialiskt. På sidan kan vi läsa deras meny. Där kan vi också se de otrevliga Gestaposervitörernas älskavärda flin.
För den som gjort bort sig och riskerar att bli portad- kanske på grund av halvnakendans a la Ankeborg på mahognybord, dekadenta raggningsmetoder som fått flickor att skrika, för den som brukat våld mot gris-chips-maskinen, eller för den som hamnat i bonnabråk på grunda av obskyra åsikter - finns ett biktbås.
Bikta er hos Carmens personal på myspace. Det är vackert. De lyssnar säkert också om du fuckat upp det i din relation, har otrohetsångest eller bara har ett krossat hjärta. I love it.
Carmens mantra:
Måndag är Lill-Onsdag
Tisdag är Lill-Torsdag
Onsdag är Lill-Lördag
Torsdag är STORA Torsdag
Fredag är Fredag
Lördag är Lördag
Söndag är Söndag
Bloggosfären
Bloggosfären.
Det måste vara det fånigaste nya ord som någonsin uppkommit.
Bloggosfären.
Det ligger ett romantiskt skimmer över ordet.
Bloggosfären.
Haha!
Knivmansgrannen och cockerspanieln
Jag mötte knivmansgrannen idag. Han hade en hund. En cockerspaniel. En jävla cockerspaniel! Knivmansgrannen har köpt en söt jävla cockerspaniel!
Klickfesten
Jag hamnade på klickfest. Festen bestod av klicken inom tv-branschen. Det var programchefer från kanalerna, det var producenter, redaktörer och produktionsbolags-VD:ar och många andra höjdare. Och så jag. En simpel knegare.
Jag kom själv på festen. Klickfolket kom i par. Det har klickats en hel del mellan alla snygga klickmänniskor genom åren. Det säger oftast klick på jobbet, då de inte gör så mycket annat än att jobba. Klickfolk umgås alltid med annat klickfolk. Man kan säga att de tar med sig arbetskompisarna hem. Precis som här i kväll.
Det sa klick mellan Snygga Fröken klick och Rike Herr klick på jobbet får några år sedan, därför förlovade de sig snart. Snygga Fröken klick och Rike Herr klick umgås alltid med Klickdrottningen och Mästerklicken himself. Vad inte många vet, är att Snygga Fröken klick har en affär på jobbet. Med just Mästerklicken.
Rike Herr klick och Klickdrottningen har ingen aning om det, men vad gör väl det? Det klicken inte vet mår klicken inte illa av, som det brukar heta.
Klickfolk inbillar sig att de är lyckliga. De känner att de haft tur i livet. De har alltid en känsla av att vara rätt person på rätt ställe.
Två personer på klickfesten var singlar. De verkade som alla andra och såg ut att ha rätt trevligt. Men om man pratade med dem förstod man snart att de inte var några personer av betydelse. Satt man och tjuvlyssnade kunde man höra en ganska krystad konversation. En person hette marla och jobbade som reporter nere på golvet. En annan var sportkommentator. Tack Guddan. Tack för att du föste ihop en ung dam som hatar sport med en man som enbart vill prata sport.
Jag anser mig vara lagom allmänbildad men då det kommer till sport har jag ingen jävla aning. Det måste fattas en koppling i hjärnan. Jag kan inget om det. Jag förstår det inte. Jag vill inte prata om det. När någon börjar prata sport ser jag bara ett par fladdrande läppar. Jag har försökt lyssna. Tro mig, det är omöjligt.
Jag iakttog klicken noggrant medan mansläpparna fladdrade.
EN ROLLE
Folkets Kebab, Götgatan.
- Hej. En Kebabrulle tack.
Mannen vid kassan:
-EN ROLLE!
Mannen vid kebaben:
- EN ROLLE!
Fem minuter senare:
- ALLT PÅ ROLLE?
- Ja tack. Allt utom röd sås.
- GORKA?
- Ja.
- TOMAT?
- Ja tack.
- LÖK?
- Ja tack. Allt utom röd sås.
- OKEJ-OKEJ...
(paus)
- JALAPENO?
- Ja tack.
- HOMMUS?
- Eh..Nej tack.
- MEN DO SA?
- Ja. Jo.
Sträcker över kebabrullen:
- EN ROLLE!
Fjollor, fixade foxar och att lägga sig under kniven.
Jag var på studiebesök igen. Som jag var ibland i glittriga världar där jag inte hörde hemma. Jag proppade i mig de fettiga snittarna så diskret som möjligt och ansträngde mig verkligen för att inte bälja i mig gratischampagnen på ölhävarvis. Det passade sig verkligen inte här.
Det var invigning för en ny restaurang och ett livstilmagasin som fantasilöst och passande nog hette just Lifestyle. Lokalen var fylld av snygga, fixade tjejer med läppglans och välstrukna klänningar. Jag såg mig omkring, mest för att försöka lokalisera alla snygga män. Var var de? Där stod några Runar-kopior, där hängde några sliskiga kostym-slash-gym-typer. Uäks. När jag tittade efter kryllade det av snygga, fjolliga bögar. Jag var nästan på väg att ringa Karl och be honom kasta sig in i en taxi.
Zübeide kråmade sig en bit bort. Hon var snyggare än någonsin, defenitivt snyggare än på Robinson-ön i alla fall. Hon såg så fixad ut att jag i mitt stilla sinne undrade om hon lagt sig under kniven. Antagligen såg hon mina mina blickar eftersom hon sprang fram och skrek mitt namn så champagnen att nästan svalpade ur. Men guuuuuuuuuuuuud! Vad snygg du ä i hååååårrääääää! Exakt samma kommentar som förra gången i Götgatsbacken. Hon chittchattade frenetiskt om sin nya salong utan att jag fick en syl i vädret. Galen men betydligt trevligare än många andra av hennes jämlikar. Härlig faktiskt! En mingelfotograf gled fram och bad mig flytta mig åt sidan, jag väntade mig nästan att han skulle skrika -Ut ur bild! Zübeyde avfyrade vant ett älskvärt leende, ett sånt där som blir perfekt på ett fotografi. Jag gled vidare och försökte hitta min vän Cia.
Snygga Haddy Jallov som spelar Fatou i ”Säg att du älskar mig” vänslades med Musse från Rallasving medan Andreas såg sig uttråkat omkring i lokalen. Han är nog lika uttråkad som jag, tänkte jag och iakttog resten av samlingen.
Oj, där är en lång skäggman, hann jag tänka men ryggade snabbt tillbaka när jag såg att det var Tommy Körbergs son. Jaha. Porrigt.
Det visade sig snart att ALL sprit var gratis. ALL SPRIT? ALL? Det var nu jag andfått kastade mig till baren. Strawberry Daiquiri tack! Och en Mud Slide med vaniljglass och en… Fan, jag ska jobba i morgon hann jag tänka.
Martin Björk flackade med blicken och trippade runt som en osalig ande i lokalen. Hade Lena givit honom på moppo? Marie Plösjö såg ut som en man i profil, men så sant som det var sagt- kroppen var det inget fel på. DeDe snobbade sig som vanligt. Jag intervjuade henne i två timmar hennes hem för ett par år sedan men hon kände ändå inte igen mig. Bitch. Eller jag menar Whatever-talk to the hand! Det var ju så man skulle göra här.
När Sthlmfinest.se Alex Erwik gled fram och frågade om mitt sällskap Anna fortfarande jobbade på radion svarade hon att hon hade ett nytt projekt på gång, hon hade startat en mingelsida. Självklart ljög hon. Erwik tystnade och vred sig nervöst. Vad var detta? En ny konkurrent han inte hade någon aning om? Anna log mot honom och jag såg ner i backen. Försökte hålla mig för skratt. Den här världen är galen, tänkte jag och tog en sån fet slipprig klunk av Daiqirin att jag nästan satte i halsen.
Brolle Jr kastade sig om Annas hals och pratade gamla turnéminnen som det verkade, de hade nog blivit packade åtskilliga gånger tillsammans. Mini våldsminglade med effektiv finess för att alla gäster skulle känna sig välkomna. Kicken i Poodles slängde med håret, snackade gamla roddare och visade musklerna för vem som helst som ville se. Han jobbade stenhårt för att synas. Sockersöta Elin Lanto försökte se cool ut medan hon hängde på Niclas Rahms axel men det gick sådär. Vi hade jobbat ihop i 17 städer på turné förra sommaren, men ett litet sött vinkevink var det enda man var värd. Jaha. Skål och hejsan hoppsan! Jag begravde mig i min mobil-inkorg i stället och smsade till min kära väninna och älsklingstransa Paula. "Jag är gratistankad och packad en gata bort från dig."
Men Paula var inte sig själv idag och gjorde något jobbigt maskulint och seriöst i sitt påtvingade mansliv, så hon hade inte tid med mig och mina fylletankar.
Cia och jag babblade i all oändlighet. Hon är rarare än rarast, tänkte jag och såg fram emot att träffa henne fler gånger. När vi snavade ut genom ingången fick vi en påse fylld av magasin och smink. Gratis är grymt tyckte jag. Och hemma är bäst tyckte jag senare när jag äntligen ramlade innanför dörren och fick tvätta av mig mitt ansikte och kasta av mig de tighta kläderna och krascha i säng.
Så här bakis är jag idag
They have a dream. Three of them!
På tre dagar har jag fått reda på att tre personer drömt om mig. Det vore intressant om det betydde något. Därför frågade jag vad de drömde.
- En pojke drömde att jag var gravid (In my ass att jag är. Inga porrerier med Guddan = ingen jungfrufödsel).
- En flicka jag älskar drömde att jag var arg på henne. Så arg att jag var på väg att bruka våld (In my ass att jag skulle. Kicker-marlas tider är förbi).
Nu kommer den roligaste:
- En flicka jag inte känner så väl drömde att jag kom in i ett rum. Jag var så vacker att alla tystnade (In my ass att jag var, den enda anledningen att någon tystnar när jag kommer in är för att jag pratar väldigt mycket och garvar väldigt högt. Eller har toapapper under skon eller något annat pinsamt). Sen var drömmarna slut. Väldigt osannolika scenarion enligt mig.
Har aldrig varit skrockfull. Men jag vill att de betyder något, något väldigt bra gärna.
Studio Virtanen
MEN:
Programmet som går samma tid på TV8 verkar vara hejdlöst roligt.
Näringsfashisterna
Jag är en näringsfashist. Jag hatar McDonald´s. Mina barn ska aldrig få gå på McDonald´s. Jag äter inte skräpmat, på sin höjd en kolhydratfri kebab. Jag svullar aldrig efter krogen. Jag dricker inte läsk. Jag småäter inte.
Nej jag unnar mig, på ett sånt där fånigt tjejigt och skrupelfritt sätt. På helgen unnar jag mig precis vad som helst. Efter att inte käkat pizza på flera år har jag det senaste året till och med klämt massvis med Primo Ciao Ciao-pizzor med chèvré och ruccola på helgerna. Det känns inte skräpmatsaktigt vilket gör att jag slipper den där deppfettskänslan efteråt. Att unna sig övergår lätt till överkonsumtion- till att bli jag svullar mig. Men det funkar att käka bra och regelbundet under veckan, så låt gå.
Jag har en hangup på människofett. Knubbiga pojkar kan vara söta. Kurviga kvinnor är vackra. Tjocka halvhårda pojkmagar är fina.
Men sladdriga valkar, dallrande fläsklägg och andra lösa boliner går rentav fetbort (om jag inte är kär förståss). Åtminstone kan man försöka bekämpa fettinvarderingens framtåg på våra oförstörda kroppar.
Jag har hittat min jämnlike. Jag och kollegan tvärsöver gången utropar små förtjusta adjektiv varje gång vi läser något som bekräftar skräpmatens negativa inverkan på människan. Vi tittar oförstående på varandra så snart någon lassar fram en fettbombs-pizza till lunch. Vi växlar förnumstiga ”vad-var-det-jag-sa-blickar” när en salladsknaprande kollega inte kan låta bli att svulla bullar på eftermiddagen. Där åkte hon dit minsann!
När vår unga snygga praktikant prasslar i godispåsen för tredje gången på en eftermiddag målar jag upp ett skräckscenario i mitt huvud.
Precis som i ett dataprogram där man kan se hur personen ser ut om trettio år beroende på levnadssätt, förvandlas hennes förtjusande söta nuna till ett trött fettoansikte. Fastän hon är snyggast på hela redaktionen, den väna varelsen.
Mammor som låter sina redan tjocka barn suga på nappflaskor fyllda med sliskig saft och knapra kakor i all oändlighet får mig att vilja sucka högt. Feta familjer som gluffsar i sig gigantiska chokladkakor innan middagen får mig att undra över deras intelligens, som på färjan över till Gottland i somras. De fick knappt plats i sätena, pappa, mamma och deras två barn i tioårsåldern. De satt med VARSIN, jag skojar inte VARSIN 300 grams chokladkaka som de utan ansträngning tryckte i sig. Som att döda sina barn långsamt.
Egentligen skulle jag vilja svulla i mig vad fasen som helst. Min bror har en annan genetisk sammansättning än jag. Han besitter en fettförbränning bortom denna värld och kan äta precis vad som helst utan att gå upp ett endaste kilo. Själv kämpar jag med långa entimmespromenader, regelbundna matintag och GI-metoder. Förutom på helgen då, då jag äter vad fasen som helst. Men jag gör det. Jag vägrar bli fet. Fram för ett fettfritt samhälle!
Näringsfashisten har talat.
Som knark!
Jag funderade på Valium, Sobril, Migadon, Rohypnol, Xanax eller någon annan Benzodiazepines, dampbarn som jag blivit och sömnsvårigheter som jag fått. Annars verkade morfin var ett skönt tillskott.
Men det kändes som att jag knarkat bara jag tänkte på piller med spännande latinska namn. Illaluktande är de också märkte jag när jag fick dofta på en polares samling. Sen kom jag på att jag en gång i adolescensen svor på att aldrig konsumera laboratirieframställda sinnespåverkande ämnen.
Ni vet då man satt där i den gröna skolbänken och någon trasig pundare från behandlingshemmet Korpberget skulle komma och föreläsa om sitt forna liv, fastän man mycket väl visste vad han pysslade med på helgerna.
Visst han såg lite fräschare ut nu med vattenkammat hår och nystruken skjorta, men för ett par veckor sedan låg han minsann utslagen nere vid ån med de andra pundarna. Det var ju då man lovade dyrt och heligt att aldrig börja knapra piller eller konsumera knark.
Men när vinter övergår till vår och höst övergår till vinter och man vrider sig av sömlöshet om nätterna, då känns löftet avlägset. Narkotika tack!
Men nej. När dagsljuset stack i ögonen begav jag mig i stället till apoteket. Mellan kammomillthes-kokning och "Bonde söker fru" tryckte jag i mig två stinkande piller av naturläkemedlet Valerina. Fantastiskt rogivande. Jag sov som en liten prinsessa inatt. Tack.
Jag älskar din röst och dina tuttar Dolly!
Jag älskar allt med dig Dolly! Ditt plastiga ansikte, din sprutlackerade feja, ditt affärssinne, dina bröst, din musik och din sångröst.
En simpel bondflicka från en håla bland bergen i Tennessee visade sig vara smartare än hela hålans befolkning tillsammans. Bondflickan blonderade håret platinablont och skämdes inte för att hon sprutade in några liter silikon i din redan stora barm. Hon ställde sig gärna på scen och sopade mattan med sin charm och sin sångröst. Hon skämdes inte heller för att männen föll som käglor och brydde sig inte om att kvinnorna spottade efter henne av avund. Dolly visade sig ha ett utomordentligt affärsinne och en enorm drivkraft. Kombinationen idésprutande hjärna och en benhård beslutsamhet - gjorde henne världsberömd. Inget kunde stoppa henne och hon är inget annat än sin egen smed i en grymt fascinerande framgångssaga.
Dolly Parton:
'My look came from a very serious place: a country girl's idea of glamour. I had nothing growing up, but I always wanted to be "sexy", even before I knew what the word was. I would see pictures of women in magazines, what they called the town tramp, but seriously I thought they were beautiful. They were just more: they had more hair, more color, more of everything. I'm not a natural beauty, but I'm so outgoing I felt I needed to be as flamboyant on the outside.'
Nu ska jag se henne i Globen! Wow!!!!!!!!
Från jamande bebis till riktig man.
som satt och skrek under soffan för sex år sedan -
Till cool katt med pondus.
Vilken som helst
Jag googlade på orden ”vilken som helst”. Jag skulle skriva en text om en bild, sätta min fantasi på prov, som ett test. På den elfte sidan såg jag en bild på en man i en trappa. Han såg ut som vilken man som helst. Och där börjar min historia.
Kollegorna tittade på varandra under lugg. Så snart han gick ut ur rummet vände de sig mot varandra och viskade upprört -Det här är inte okej! Vad är det med honom? Vad har hänt? Är han stressad? Hur mår han egentligen? Vad har han… De avbröts snabbt av att han kom tillbaka in i rummet.
-D- d- d- d. D- d- d- d- . Kenneth tog sats igen. -D-d. Han grinade illa. Tog ett djupt andetag. Och ett till. Och ett till. Han tittade på sekreteraren klädd i rött. Han försökte koncentrera sig, fixera blicken vid hennes förvånade ögon. En svettdroppe singlade ned för hans panna, hamnade på den välstrykna kragen.
-Det är bäst att ni….Eller jag vet att ni... Hans spända armar slappnade plötsligt av. Hängde och slängde längsmed sidorna.
–Jag vet att ni tycker att det här är konstigt. H-h-hur jag är. Men jag mår bra! Jag mår förträffligt! Han knyckte till med nacken och lämnade återigen det sterila konferrensrummet. Med värdighet, trodde han själv. Han var ju Civilekonom. Jurist. Lyckligt gift. Chef. Hade pengar, var lyckad. Hela hans liv var en succé, javisst!
Men när han kom ut i korridoren började han springa. Han bar välputsade finskor, kostym, håret var välfriserat, fullt av hårvax. -JAHA? Uuuuuut ur byggnaden! Bort! Han vrålade. Han sprang in mot stadskärnan. En arg mamma vid ett övergångställe skrek -Se upp! Ser du inte att det står barn här! Som väntar på sin tur? Han vände sig om och rullade med ögonen i farten. ”So what och vaddå!!? skrek han tillbaka med all sin kraft. Ursinnig var han och mamman backade livrädd undan. Folkmassor skingrades när den skenande mannen närmade sig. En polis på en häst stod borta vid bankomaten, Hare Krischna-människor plingade med sina bjällror, vakter marscherade fram och tillbaka. Hundratals små centimeterhöga män i skotska arméer med svarta mössor och röda kostymer invarderade gatan. -God dag och hej! Sa Kenneth. Men ångrade sig halvvägs. Centimeterhöga män? tänkte han för en sekund, men de fanns faktiskt där.
Han försökte tänka klart. Han hade lärt sig när panikattackerna smög sig på, att han skulle ta kontroll över dem. Han var en man med kontroll. Men nu var pulsen hög, hjärtat slog hårt snabbt och explosivt. Tankarna skenade iväg och han var livrädd för... Allt! Alla människor, alla konstiga djur, slingerormarna, väggarna som pressade sig emot honom, lavan som kröp på trottoaren, den som brände. Stridsvagnarna som hotfullt rullade fram, vattenglasen som skvalpade över, de onda blickar han fick, flaskorna som krossades framför hans fötter, skriken som hördes, likdelarna som låg spridda lite här och där. En babyarm, fem kilo köttfärs, läskiga loskor, gaffatejp, sin systers sargade huvud.
Plötsligt var han vid Sergels torg. Han var genomvåt av svett. Alkoholisterna och uteliggarna satt där som vanligt. Det var där han hörde hemma, där var han någon. Det var trångt överallt i den breda trappan, narkomanerna hade tydligen ett viktigt möte idag. Han tog över.
-Jaha, allesammans.. Konstpaus. Man skulle alltid göra en sådan efter inledningen. För att ge åskådarna tid att begrunda. Han gestikulerade välvilligt och han slappnade av. Ja, sannerligen. Här var han verkligen något utöver det extra. Han forsatte tala. Sorlet tystnade bland dräggen, bland de som befann sig på samhällets botten. Han kom av sig. För plötsligt satt han ensam på den kalla trappan. Han började om. Kanske skulle de komma tillbaka om han gjorde ett nytt försök?
-Jaha, allesammans! På en röd sekund var Kenneth tillbaka i konferrensrummet. Absolut. Han var helt normal. Han var en av dem. Absolut. En av kollegorna. Han såg hur den andre Kenneth stammande försökte framföra vad han hade att säga.
-D- d- d- d. D- d- d- d- . Kenneth tog sats igen. D-d. Han grinade illa. Tog ett djupt andetag. Och ett till. Till slut rusade Kenneth därifrån.
Kenneth lutade sig tillbaka och njöt i den bekväma skinnstolen. Han skulle bli befodrad nu, då man så tydligt såg hur Kenneth var på väg att få ett nervsammanbrott. Rätt åt honom, tänkte han. Primitiva, elaka tankar. Fast vad gjorde väl det? Alla visste ju att skadeglädjen var den enda sanna glädjen.
Men den glädje Kenneth trodde var sann, varade inte länge. De vita rockarna stormade in i konferrens-salen och tog honom under armen. "Jourteamet - St: Görans sjukhus" stod det på deras brickor. Vänligt men bestämt ledde de ut honom ur rummet.
- Hej då, fick han fram. Ett ynkligt hej då till kollegorna. -Hej då Kenneth, svarade de. Hej då.
Ex-avhumanisering
Radera eller inte radera- det är frågan.
Ska man radera numret till sina forna flirtar, krogragg, beundrare och expojkvänner när man tappat intresset eller allt slutat i ett enda knas? Jag funderade länge. Tills jag slutligen bestämde mig för att döpa dem till ”Någon konstig 1”, ”Någon konstig 2” och ”Någon konstig 3”.
Bara för att avhumanisera dem liksom. Det är ju faktiskt väldigt konstiga. Antingen för att de inte vill ha mig, eller så var ju deras konstighet anledningen till att jag dumpade dem.
_______________________________________________________________________________________
Järnaffärshumor
Plats: Järnaffär på Södermannagatan.
Sällskap: Bästa killpolaren Mattemus.
Jag ska köpa kaustiksoda för att få bukt med översvämningsdilemmat. Mattemus och jag ser väldigt pariga ut när vi kommer in. Vi har av misstag matchande kläder och jag är på ett strålande humör.
Jag tycker att allt känns väldigt macho och maskulint i järnaffären. Jag klämmer och känner på stora verktyg och spännande mackapärer i stål och järn. Det här är det mest kriminella jag gjort på länge, att betala för ett miljöfarligt gift med dödskallar och varningstrianglar på.
Med jämna mellanrum får jag grava skrattanfall och vimsar runt som en yr höna bland hyllorna. Detta tillstånd kan säkert förväxlas med fnissig nyförälskelse.
Jag hittar slutligen ett par rejäla gummihandskar och ett så miljöfarligt medel som möjligt. Vi ställer oss vid kassan. Vi ser ut som att vi ska söndagsparhandla för att åka hem till vår gemensamma trea. Mattemus erbjuder sig diskret att hjälpa mig med avloppsrensningen. Precis när jag vänder mig mot kassörskan utbrister jag väldigt högt ”Nej, du har rotat tillräckligt i mitt avlopp!”
Det lät antagligen väldigt snuskigt. Eller makabert, vet inte vilket. Som ett dåligt skämt kanske. Men det var ju sant! Han har hjälpt mig åtskilliga gånger. Det tystnade i lokalen. Många log. Andra fnös. Kassörskan generades våldsamt och en röd ansiktston uppenbarade sig. Jag fick en skrattattack utan dess like. Varför denna uppståndelse? Har allmänheten mörkare fantasier än någon kunnat förutspå?
Med munnen full av blåbär
Det hände nyss. Jag satt och skrev. Jag åt fil och blåbär. Jag tog en stor tugga. Det var grymt gott. Jag vände mig åt höger. Jag nös. Min vägg är lilaprickig. FAN!
Vackert varken eller
Mitt tillstånd var varken eller. Jag var långt från djupa suckar, hårda kickar och rastlösa klockor. Jag var bara jag, som ett tomt blad.
Utanpå var jag klädd i åtsmitande klänning, uppsatt hår och röda läppar. Det var skönt att vara ingenting i hjärtat, för då visste jag att jag snart skulle uppfyllas av någon känsla. Som ett ödeslotteri vilken.
Jag steg in på Wasahof, det var som en annan tid. Det var toner av klassiskt och Sven-Bertil Taube, de letade sig in i mina öron. Cello och piano i symbios och det var vackert. Karls vänner spelade och Karl satt i baren, det var därför vi var här. Han måste vara Stockholm absolut snyggaste och trevligaste gay-man tänkte jag. Han tog min långa kappa på armen och kysste mig på kinden. Varmt. Hjärtligt.
Jag vill ha en just som honom en dag, tänkte jag. Snygg, trevlig metrosexuell, men ändå manlig gentleman. Bildad social kameliont med en fantastisk klädsmak. Dessutom tycker han att jag är fantastisk. Vad mer kan man önska?
Jag såg mig omkring. Finklädda, vackra par satt med blickarna djupt inborrade i varandras ögon och stora flervåningsbrickor i silver med allsköns skaldjur stod på borden. Musslor, sniglar, ostron och hummer låg vackert upplagt bland dill, citron, franskt lantbröd och vackra koppar av hovmästarsås, schalottenvinaigrett och saffransmajonnäs. De var här för att de älskade varandra och de bodde i fina våningar i Vasastan med möbler från ROOM och Designtorget och de satt på stora arv som de förvaltade väl med hög avkastning och de särbehandlades med stor respekt på det lokala bankkontoret och kvinnorna handlade vackra Dior-klänningar på NK och höstresan till Prag nästa helg skulle bli fantastisk och de var nyförlovade och… Nej, sluta nu. Alltid skulle jag fantisera och romantisera andra människor.
Lokalen kändes anrik med konst på väggarna, dämpad kristall-belysning och ett blankputsat antikt möblemang. Karl var glad över att se mig och vi pratade hans och mina vänner och hans och mina älskare och våra liv.
Några tjocka gubbar med vita skjortor, skräddarsydda västar och rullade mustascher drack röda viner och skrockade så det slog det härliga till.
- Fantaaaaastiskt! Fantaaaastiskt! Går ej att överträfva! Skrek de på gammelstockholmska och skålade högt i skyn medan Karls vänner avslutade med ”Så skimrande är aldrig havet”. Jag rös. Och log.
Servetriserna var rejäla och bondmoreliknande. Det kändes som en annan tid och jag var så glad att jag var här i stället för på någon av de krogar jag alltid hamnade på. Karl beställde in små iskalla glas av Chablis och jag slöt ögonen. Så underbart smakade det, som lätta viskningar och ljuva ängar.
Idag är det bara vara- tillstånd varken eller. Inga dörrar som smäller. Lättuggad facilitet, ingen fantasi, frenesi eller hårda paket. Långt från lyckliga backar, tunga berg och dalar eller längtan som talar, på längtans vis. Slut på delikatesser, inget är viktigt i en värld fylld av petitesser. Inga stora fadäser, törstiga halsar som väser, det är tomt på gamar och bara fasta enkla ramar. Ingen oro som pickar och alldeles vanliga & fina människoblickar.
_____________________________________________________________________________________
Jag lurade med honom på tjejbio
Djävulen bär Prada.
Jag lurade med en snygg tjeck på tjejbio. Tillsammans satt vi där bland kvinnorna och såg oss förundrat omkring. Biosalongen i Söderhallarna rymde 350 personer. Så lång ögat nådde kunde vi se två män. Männen, de 346 kvinnorna plus han och jag hade samlats för att se Meryl Streep som spelar chefen från helvetet i "Djävulen bär Prada".
Biosalongen påminde mig om den där reklamen för Libresse (?) då tusentals kvinnor springer fram i New Yorks stadskärna och sjunger gospel tillsammans. En lätt obehagskänsla även för mig när så många kuttrande kvinnor grävde i pralinpåsarna och skrek ut sin lycka i gapflabb vid varannan replik. Hur kändes det då för mitt biosällskap? Angående filmen: Den kan ni se.
Fredagsöl!
Nu är det fredagsöl och musikquiz med alla redaktioner i hela mediefabriken. Trevlig helg och wish me luck!
Översvämning, spruckna tröjor och stortåont- petitesser.
Jag är på ett strålande humör idag, utan någon logisk förklaring. Kanske. Jag studsade upp vid sju av att telefonen ringde. Den skarpa signalen brukade skära sönder mina drömmar men idag lät den annorlunda. Vem är det tänkte jag, fastän jag mycket väl visste att det bara är en enda person som är ohyffsad nog att ringa den här tiden. I stället för att fräsa ett yrvaket godmorgon och be att få ringa upp, lyssnade jag till min mosters göttiga stämma och tänkte att hon är ju för rar. Som bryr sig så mycket. Vi bestämde oss för att dricka the och gå den där tvåtimmarspromenaden på söndag. Vi brukar prata om liv och hemliga tankar medan hjärtat pickar på i friskluften, vi ville göra det igen! Adjö och ha en fantstisk dag och sen hoppade jag in i duschen. Varma strålar så att jag rös och dyrt shampo som doftade goare än goast.
Det blev översvämning i badrummet. Sladdrigt skitvatten ville inte sugas ner i det äckliga avloppet utan sökte sig ut i hallen i stället. En djup suck hördes från min strupe, men kors i tak, jag kände ingen ilska. Garvade till och med för mig själv. Så jävla typisk mig att inte ta tag i problemen i tid. Vad hände med den där miljöfarliga frätande vätskan jag skulle inhandla för att lösa proppeländet?
Jag snavade på handduken medan vattnet rann över hallgolvet. Snabbt sprang jag in i vardagsrummet, klick och på med hög volym på Do the Bambi och torka golv. Jippi, men jag log. Åt att jag var utvilad och över att jag har en så fin lägenhet och för att jag har ett bra jobb och för att jag älskar att skriva och för att någon vill läsa det jag skriver och för att jag tagit tag i relationsproblem och för att jag kan älska någon så mycket som jag älskar min lillasyster och för att jag har så fina vänner och för att jag ska gå på bio i kväll och gå på fest hos Esther sen och träffa bästa Fredrik efter så lång tid och hänga med Mia och Tom på Koppan i morgon och ta en drink med Karl på Vasahof först och en massa roliga saker.
Jag skyndade mig. När jag skulle ta på mig min nya tröja spack den. En stor rispa under armen och jag svor. När jag sprang för att hämta en ny i sovrummet var klockan för mycket och jag slog tån i tröskeln av bråskan. Som jag skrek! Fast när jag kom ut i höstmorgonen ville jag skrika att jag var glad i stället.
Tråkigt att läsa för er men mitt liv är helt normalt bra nu.
Bush a la morsan, bulgurbrudar och blåhåriga tanter
Jag har alltid varit det, i själ och hjärta. Och svar ja, det behövs. Men måste det finnas sjuttiotio olika uppsättningar feministiska falanger för att nå ett mål som vi alla har gemensamt?
Bulgurbrudarna vill protestera med råttfärgade tofsar i armhålorna, bush a la morsan och ludna vrister. Femme-feministerna vill protestera mot bilden av den förtryckta kvinnan genom att kråma sig på barrikaderna med överdrivet mycket tyll i kjol, ros på kind och en helvetes massa sex appeal. Blåhåriga politikertanter vill ösa ur sig sin bitterhet och skylla alla missförhållanden i samhället på onda män.
Men måste man vara arg, se förjäklig ut, eller sluta sköta sin personliga hygien på grund av en politisk ståndpunkt?
Enligt mig krävs det ingen konstfackslook med noll make och för stora brillor för att visa att man är politiskt korrekt. Det behövs inga svettsamlande toffsar för att göra ett statement.
Det har gått för långt nu. Om en manlig chef anställer en snygg kvinna hamnar hennes utbildning och kompetens i skymundan för ogrundat skitsnack om att ”hon fick jobbet på grund av hennes utseende”.
Så snart en väninna blir dumpad ska vi kasta skit på hälften av jordens befolkning och tillsammans snyfta att ”män är svin” och att ”han minsann är inte värd dig”.
De riktigt rabiata passar på att gasta att ”tillsammans ska vi krossa patriarkatet”. Porr ska totalförbjudas och höga ramaskrin hörs när den äldre manlige kollegan ger dig en några sekunders för lång blick i brösthöjd. Den skitnödiga moralpaniken är ett faktum.
Det är svårt att begå sexuella trakasserier på en frivillig. Nyp tillbaka, släng lite käft, gör vad som helst, men sluta se dig själv som ett hjälplöst offer. Det resulterar bara i att du trycks ännu längre ner i klick-klacksen.
På det mansdominerade företag du arbetar kanske du tycker att gubbarna scratchar varandras ryggar i bastun. So what? Strunta i försynta raspningsförsök och gör din egen pryl. Jobba på, ta för dig, sopa mattan. Vi kan inte skylla löneklyftor och mansdominans på diskriminerande manliga chefer, vi kan inte se oss själva som offer. Kräv din lön, tro på dig själv och framtiden är din.
Ny forskning säger att ”könet sitter i hjärnan”, att typisk kvinnliga/manliga egenskaper bestäms av den mängd manligt könshormon vi som foster blivit utsatta för under graviditeten. Skit samma, bara vi använder hjärnan över huvud taget!
Ilskan, svettoffsarna och bulgurvulvorna får vanliga medborgare att förkasta feminism. Drömmen är att vi alla kan smälta samman i en skön human gröt, garva åt varandras individualiteter och tillsammans sträva mot jämställdhet.
Män, kvinnor, machoboys, femmes, lesbos, butchar och arga tanter - Förena eder!
(Konstigt. Nu blev jag plötsligt sugen på bulgur)
Alla som Marit Paulsen om 100 000 år
Inte visste jag att alla kommer att se ut som Marit Paulsen om 100.000 år. Allt enligt en ny forskningsrapport vid London Scool of Economics skriver Expressen. Jag känner mig extremt elak nu men jag kan inte rå för det. Hon var den första jag tänkte på när jag såg bilden. Inspektera likheten på Bildspecial!
Löjligt förtjust i "Bonde söker fru"
Jag var tvungen att ta reda på vad en och en halv miljoner svenskar gått igång på. Varför fler än det antal som tittar på Rapport varje kväll sitter som klistrade vid tvn på onsdagar. Och nu: Jag är såld.
Det var så fint att jag kom på mig själv med att le fånigt framför dumburken. 4 bönder som letar efter kärlek och vad jag först trodde, 40 mediekåta damer som bara ville synas i rutan, men som sen visade sig vara uppenbart betuttade i de fyra bönderna! I kvällens program har de reducerats till 16 överförtjusta fnittertippor som ska flytta in på herrarnas bondgårdar.
Hela upplägget känns trovärdigt. Hur de castingansvariga lyckats sålla ut SÅ kärlekskranka kvinnor till de giftassugna bönderna är över mitt förstånd. Jag säger bara GRATTIS.
Jag har knappt kollat på tv på 2 1/2 år. Det var när jag jobbade med Robinson i Malaysia i tre månader och det inte fanns någon tv på personal-ön, som jag vande mig av med eländet. Jag producerar tv men konsumerar det inte, jag tittar bara på mina kollegors produktioner en timme i veckan för att jag måste och bänkar mig någon enstaka gång vid Uppdrag Granskning för att jag anser att det är den proffsigaste redaktionen i tv-Sverige. Att dissa tv helt när man jobbar med det låter helt cp-stört jag vet, men jag kan inte rå för det. Jag tycker att det mesta är skräp (säg inget till VD:n på jobbet, tack) och zappar rastlös runt runt runt bland alla kanaler medan jag tänker på annat, som jag till slut springer till datorn och skriver ner. Koncentrationsvårigheter? Damp? ADHD?
Därför bestämde jag mig för att skippa tv helt. I stället tillbringar jag kvällarna med att promenera, fika med kompisar, läsa böcker, lyssna på musik, surfa eller skriva. Jag har blivit tio gånger mer produktiv och känner att jag rent mentalt stimuleras på ett helt annat sätt, än när jag följde varenda dumdokusåpa under min studietid för sex-sju år sedan.
Nåväl. "Bonde Söker Fru" kommer jag helt klart att bänka mig vid. Det får bli två timmars tv-tittande i veckan helt enkelt. Programmet är så back to the roots att jag i mitt annars så urbana liv med betong, asfalt, avgaser och krogliv började längta efter naturen. Vida öppna bilder på urvackra landskap, vackra fromma ballader och love is in the air. På riktigt. Kan det bli mer upplagt för massgråt i tv-sofforna?
Tv-tittarna har tröttnat på att se konflikter, bimbo-brudar, knullerier och förbannade galningar. De vill ha lättsam underhållning, svenssonliv och vanliga hedersknyfflar. Bönderna var väl inte direkt några hunkar i min smak, men det var nästan så att jag fick en tår i ögat när jag såg hur den där knubbiga bonden med hatt våndades över att han var tvungen att skicka hem 2 av 6 stackars bondmore-wannabees.
Slutsats: Genialiskt- Jag är löjligt förtjust.
Slogans som gör dig förbannad
Det här är några av de gråhåriga kommunalpolitiker med buskis-humor, som en gång bestämde vad deras städer skulle ha för slogan. Mina favoriter är:
Trelleborg: ”Palmernas stad”- Kommunpolitikerna: Vi lägger ner hundratusentrals kronor på att plantera palmer i centrum varje vår, då kan vi döpa Trelleborg till Palmernas stad! Ja!!
Linköping: ”Där idéer blir verklighet”- Halvpuckade civilingenjörsmuppar hoppas knäcka Da Vinchi-koden i Linköping.
Oskarshamn: ”Solkustens centrum, En öppen famn” - Frireligiösa Vivvi-Anne brainstormade tillsammans med Suntrip-guiden i Sällskapsresan, plötsligt sa det klick.
Piteå: ”Nordens riviera” – Ahahahahahahaha!
Sölvesborg: ”Av naturliga skäl” Miljöpartist i kommunhuset:- Av naturliga själ, det vill säga för att vi är dumma i huvudet här i Sölvesborg, så fick vår slogan av naturliga själ bli av naturliga själ, av naturliga själ. Hängde ni med?
Nyköping: ”Gästabudsstaden” Kristdemokrat i konferrensrummet: - Ja, men vafan, var det inte hit till Nyköping de tre vise männen vallfärdade den där natten?
Västerås : ”Mälarstaden” Svetten lackade i Västerås kommunhus: -Kom igen.. Nu ska vi slå våra kloka huvuden ihop. Det kommer inte att bli lätt det här, men kom igen! Blod, svett och tårar! Vi brainstormar! .......Tre timmar senare: -Jag har det!!! Mälarstaden! Västerås ligger ju vid Mälaren!!!
Vingåker: ”En promille kan inte ha fel” Slö kommunalare: - Jamen hörrni… Kommer ni ihåg här roliga reklamen för Kina-puffar? Den där om att en miljon kineser inte kan ha fel?
Enköping: ”Sveriges närmaste stad” Jag håller med. Jag tycker också att det känns som att man har klaustrofobi när man besöker Enköping.
Östersund: ”Norrlands pärla” Eh…. Alla vi som varit i Östersunds sunkiga centrum vet att det här inte stämmer. Vad sägs om Norrlands skam?
Katrineholm: ”Sveriges lustgård” Jag såg inga orgier sist jag var där. Antagligen var kommunalpolitikern Inga-Maj utsvulten och rosig om bröstet när hon delade med sig av sina nattliga fantasier.
Hjo: ”Trästaden vid Vättern” Varför inte ”Pyromanernas paradis”?
Arboga : ”A som i Arboga” Nej nu blir jag förbannad…Inte alls okej att anlita årskurs 1. Arboga kommun idkar barnarbete!
Karlshamn: ”Med flaggan i topp! ” Sjung med: -Rassar, det är vi allihopa! Allihopa! allihopa!
Malmö: ”Har du sett Malmö har du sett världen” I don´t think so. Det enda vi sett är en rak lång väg (Nobelvägen) och en ihopvriden skyskrapa.
Vänersborg "Lilla Paris". Att jämföra Sundsgatan i Vänersborg med Champs Elysee är väl en liiiiiiiiten överdrift.
Karlsborg: ”Sveriges reservhuvudstad” Ha ha ha ha!! Kom igen alla Riche-stammisar! Plocka med er SL-korten så drar vi dit och dricker bärs!
Göteborg: ”Sveriges framsida”. Jag tycker att Göteborg- "Sveriges framstjärt” låter bättre.
Botkyrka: ”Långt ifrån lagom” Anna Berger Kettner (s): - Vi är så långt ifrån det svenska ”lagom” man kan komma. Vi har massarbetslöshet, vi har kriminalitet, vi har segregration och bostadsbrist, u name it- vi har det!
Österåker: ”Mer än bara en anstalt” Hehe.. Antagligen inte officiell…
Telenor-Emma
Någon som vågar ringa och testa? Jag vet inte vad jag ska tro.
Patsy & Edina - marla & millish?
Vet inte hur många som påpekat likheterna vid det här laget. Men vi varken röker eller krökar tillnärmelsevis lika mycket som de här två Absolutely Fabulous-damerna.
Jag it-budade hejvilt
Vi var muppiga moppebrudar
(Det som är kvar av Sofias Monarped)
Tänk er: Tre damer. Femton och sexton år gamla. Grenslade på varsin moped. Glidandes fram på Limstagatan i City. Jag pratar inte om "Sökarna" eller "Charlies Änglar". Jag pratar om Sofia mig och Ica, tre fula rastlösa tjuvrökande tuggummituggande småstadsglin.
Vi fyllde år på samma vecka, men det var inte förrän fröken Sjöberg, som var ett år yngre än mig, fyllde femton som jag skrek av glädje! Äntligen skulle Ica, jag och Sofia Sjöberg moppa runt i hela hålan och hänga med alla snygga moppekillar utanför Fritidsgårn och Ullas Gatukök.
Sofia hade en vinröd Monarped från -58 med ilo-piano-motor. Till det bar hon en lilaglittrande potthjälm med påknäppt svart plastskärm. Coolhets-faktorn var hög när hon varvade upp Monarpedmonstret som hennes plastfarsa trimmat upp till oanade höjder.
Hon hade till och med lärt sig vad det hette och berättade gärna vitt och brett om hur hon minsann hade "jackad kolv och planad topp". Moppegrabbarna lät sig imponeras av hennes spetskunskaper.
- Öh, Jögga! En brud med koll på moppar! Hö hö hö!
Själv var jag en überstolt ägare till en trampmoppe, en Cresent med sax-motor från -79 som farsan lackat röd och svart. Jag döpte den till Terminator (och våga inte ens fråga om det var ironi). På hjässan satt en riktig mupphjälm a la pottmodell, en svartlackad Nolan. Fast med glitter. När motorn gick som bäst körde jag i 60 km i timmen och varje gång mätaren översteg 60 fick jag världens lyckokick.
Icas föräldrar var snäppet ordentligare än våra päron, som tyckte att det var helt i sin ordning med svensson-kriminalitet som hembränning, trimmade moppar och inköp av snodda trädgårdsmaskiner.
Därför var Icas moppe "Elvis" helt laglig. Vilket innebar att den silverfärgade Push Maxi-Elvisen aldrig gick mer än ynka 30 km i timmen. Alltid fick vi vänta på henne. Det gjorde i och för sig inte så mycket då vi kunde stanna och tjuvröka längs med E4an, ända tills vi hörde hennes puttrande fjuttmotor på håll. Då var det bara att fimpa och hoppa på glittermonstren igen. En tur till grannbyn dit det var 4 km tog väl si sådär en 40 minuter.
I vissa uppförsbackar fick jag parkera Terminatorn och skjuta på pakethållaren på Icas silverfärgade lamhet. Men det var värre när Push Maxin bestämde sig för att klappa ihop helt. Trots att Ica alltid bar med sig tändstiftsnyckel och startgas för att få igång det lata aset, slutade det ofta med att vi stod och svor längs med någon vägkant och fick springa upp till närmsta hus för att ringa till våra brorsor eller farsor. Till slut tog Icas tålamod slut. Hon döpte om sin Elvis till Ian, då hon ansåg att han var lika opålitlig som greve Wachtmeister.
Vi kände oss alltid coola när vi stank bensin. Medan de andra småbrudarna satt på sina rum och lyssnade på Roxette och ringde till heta linjen, hängde vi med moppekillarna vid nån garageuppfart.
Ica hade helrakad skalle på den tiden och jag hade rakat bort mitt underhår, medan Sofia alltid gick omkring i råttfärgad mittbena och svans. Alla tre klampade omkring i stora Dr Martins och feta Get a Grip-kängor. Det var stor variation på de pojkar vi hängde med. De tuffa boysen ägde Honda MB5 och mupparna körde omkring med sina Yamaha DT och luktade fyrtaktsolja. Obarmhärtigt utnyttjade vi några av moppekillarna.
Sofia blev ihop med tönten Jyrki Hirvonen bara för att han alltid blåste ur bensinslangen, när våra moppar surnat ihop efter långa discokvällar på Fritidsgårn.
Vi råkade alltid flöda för mycket innan vi trampade igång glittermonstren men då kom Jyrki alltid till vår undsättning. Där stod han och log och vinkade adjö med bensin i mungipan, medan vi lugnt kunde brassa hemåt i höstnatten.
Höjdpunkten var när någon av oss fick en åktur med en av de mest populära och snyggaste moppekillarna i stan. Lyckligt klamrade vi oss fast vid deras midjor och kände hur vinden blåste i håret, som på film. Efter varje åktur ställde killarna frågan till varandra:
-Kände du P. I. R.?
Det var inte för än flera år senare som vi fick veta varför de över huvud taget ville att vi skulle åka med.
P.I R. - Pattarna I Ryggen. Plötsligt förstod vi varför moppepojkarna i alla tider tvärbromsat med jämna mellanrum.
____________________________________________________________________________________________________
Sibellas sorg och Krimo-Sonnys hemlighet
Ha ha! Jag måste tipsa om millish blogg om Krimo-Sonny idag!
Valium och Törnrosasömn
Har ni upplev sorg någon gång, det där tomma onda i bröstet, saknad som aldrig försvinner och längtan och outalade ord som brinner, brinner kvar och frågor som aldrig fick svar, för att han rycktes bort fort och för snabbt, bara för att, ja varför?
När jag stampar och trampar och dagen flyter ihop med den andra och jag känner allt utom inget, ingen känsla av någonting, där man inte känner att man lever, bara lever på nåder, står kvar som förstenad, allena och långt ifrån alla andras vanligheter.
När man vill förlåta och gråta men när ögat bara blir blankt, för att ingen ska se, och när man vill svära, när det får brista eller bära, man vill skrika högt men bara menlösa ord letar sig ut.
När dekadensen som fanns en gång känns som fiktion och diligensen man trodde var på väg aldrig kom och ilskan man hört om förut kvävs av menlöshet och vet hut,när gråa dagar lägger sig som det tyngsta täcket över känslorna och du inte vet hur du mår för att du inte får och räddningen finns på armlängsavstånd dit du aldrig når och du vill bedöva dig och be någon beröva dig för att bli levande, igen och igen.
När du vill njuta av frasiga löv och promenera, skratta och bli hel, känna, skrika protestera, sluta spela spel, hoppa på knarrande golv och aldrig mer vill vända dig om och när du vill prata bland gamla kakelugnar, känna rastlöshetens piska, se träden viska, se blixtar från klara himlar och låta världens nöjen kasta sig över dig och shoppa nya saker, göra galna spektakel.
Du minns det knappt men de fanns där, dagarna när du proppades full av vitaminer och endorfiner i stället för Valium och Törnrosasömn, nu när allt sopats under mattan och någon sa till dig, du vännen glöm! Som den trista tråkmassans menlösa dagar där du är en av alla i ordningen som följer lagar. Ingen ser dig, ler mot dig och ger dig och ett djupt andetag blir till en ytlig andning, när du tittar efter lyckliga ögon men bara ser en hålögd blandning. När allt är tomt och torrt som i en ring, fyllt med en massa och ingenting.
Några fredagsgarv
www.tjuvlyssnat.se
Lekpark, Kungsängen
Kille 8 +: Asså, den där Johanna... hon har ju inga bröst alls!
Tjej 8+: Nä, hon är ju faktiskt 2 månader äldre än mig och hon använder inte ens BH!
Kille 8+: Nä, hon är ju helt platt, som en planka. Men du har fina bröst. Vad har du i dem?
IKEA, Kungens kurva
(Två kvinnor 60+ får syn på den orientaliska mattan vid namn "Rynkeby".)
Kvinna 1: Titta vilken fin matta!!! Det är sån där som utlänningarna har i sina små hyddor!
(Kvinna 2 nickar instämmande.)
Broder Tuck, Götgatan
Vakt (till sliten man 40+): Vart skall du då?
Mannen: In!
Vakten: Tror inte det du, gå härifrån.
Kvinna på uteserveringen: Det gick inte så bra?
Vakten: Nä, han hade inget här att göra. En del ser man direkt att de är galna. Det är nåt med ögonen.
Kvinnan: Jag vet. (Kvinnan reser sig och går efter mannen.)
Vakten: Skall du gå efter drägget?
Kvinnan: Jag måste, det är min sambo.
Jag är så jävla snygg ibland!
Det finns tillfällen då jag känner mig attraktiv:
- När översittarpoppis-tjejen från högstadiet skaffat sjuttiofemton snoriga ungar, är trött på livet och ser ut som småstad a la morsan på två ben.
-När jag rider på shopaholicvågen och har pungat upp med sex laxar till nya kläder och känner mig svinsnygg i en vecka.
- När sunkiga fotbollsgrabbar rapar bärs utanför Gröne Jägaren.
- När pundar-Berit utanför Fatbursparken skriker efter rödtjut.
- När jag käkar meze på libanesen och lokalen är fylld av kvinnomustascher.
Sen så finns det tillfällen när jag känner mig väldigt oattraktiv…
- När jag upptäcker att barn ryggar tillbaka vid anblicken av mina orakade ben.
- När jag nyss skäkat en kebabrulle och ett halvkilo lösgotta och Millish glider in hos mig helt fucking gordeous och har gått ner fem kilo och är 1.85 med sina klackar.
- När jag försöker gå snyggt på kullerstenarna nedför Götgatsbacken, ramlar pladask i någon slags amöba-ställning och upptäcker att Söders snyggaste hunk står snett bakom mig.
- När jag sitter djupt försjunken i en bok på en buss och plötsligt tappar koncentrationsförmågan för att min blick fastnat på en dallrande fettvalk, en fettvalk som sitter på mig.
- När jag vaknar tätt omslingrad med min katt i famnen och tror att jag har besök av en hårig man.
- När jag skrattar hånfullt vid anblicken av en osmidig mupp längst bort i gymlokalen och inser att det är mig själv jag ser i en spegelvägg.
________________________________________________________________________________________
Rättegång mot knivmansgrannen
Nu har jag och Millish fått kallelse till rättegången. Den tredje november ska vi vittna. Det känns inte så roligt att sitta ansikte mot ansikte mot en man som hotat oss till livet. Men det värsta är att han bor i huset mot innergården. Tänk om man möter honom en sen kväll på väg hem?
Läs mer här och här.
Problemlösarproblemet
Mitt största problem är att jag inte vet vad jag ska göra åt allting som jag inte kan göra något åt. Hur många gånger har du vridit och vänt dig i lakanen och grubblat över sånt som ligger utanför det du själv kan påverka?
Onödigt, kan man tycka. Ändå snurrar du in dig ännu mer i lakanet om nätterna, i stället för att slita dig loss och slänga det åt helvete. Du letar efter lösningen, men det du egentligen borde göra är att omvärdera problemet, kanske kasta bort det. Det finns ingen lösning. Vad är ett problem liksom? Oftast finns ju problemet bara i våra hjärnor. Visst det är ett stort jäkla problem att Anna Politkovskaja mördades på president Putins födelsedag, det kanske är ett äkta problem. Men om jag anser att det problem att Ebba von Sydow förgiftar våra ungdomar med äckliga viktorianska prydhetsvärderingar, kan det väl knappast anses vara ett konkret problem. När jag tycker att polaren bränner för mycket pengar och jag drabbas för att denne alltid är pank så snart vi ska hitta på något, det är ett problem för mig. Knappast för honom dock. Mm, jag släpper det nu.
Men när det i en relation till en anhörig känns som att man vrider och vänder på en Kubrik-kub och problemet alltid är på kubens framsida så är det nog bäst att slänga Kubrik-kuben i soporna.
Låt problemet ligga hos henne, du kommer aldrig att kunna ändra på något hos den andre personen och problemet är bara ett problem så länge du upplever det vara ett problem. Let it go.
Jag undrar över en annan grej: Hur kommer det sig att fanatikerdårarna alltid är så säkra på att de har rätt medan de smarta är fullproppade med tvivel? Det här är ett stort problem, utropar rättshaveristerna och bänkar sig på barrikaderna. De agiterar och propagerar i oändlighet, fullkomligt övertygade i sin ståndpunkt, oförmögna att ta till sig andra människors upplevelse av samma mynt. Ofta är de arga också. Personer med större intelligens har antagligen tillräcklig hjärnkapacitet för att ta till sig motståndarens argument.
Sen är det ju väldigt bekvämt att omge sig med personer som håller med i vad det är vi anser vara ett problem. Tyvärr gör det att vi fortsätter att se problemet som ett problem. Kanske är det inte förrän vi möter de som säger emot oss som vi kan se problemet i dess rätta ljus- och därmed kan lösa problemet.
Mmmm. Men det är ju så skönt att vara lyckligt omedveten. Köra på i sina egna hjulspår och kontiunerligt casha upp pengar till bensin, så att den egna övertygelsen får puttra vidare. Det är bara så lättuggat och bekvämt. Det är jobbigt när någon ställer sig vägen och ruckar på din världsbild. Men kanske är det den enda lösningen.
En metod jag brukar använda mig av för att lösa ett problem är att se humor i det, då verkar inte problemet så stort längre. Dock uppstår ett annat problem, omgivningen kanske uppfattar dig som en nonchalant jävel.
Det marlianska departementet
Cynikermarlan hade suttit i det marlianska parlamentet på vänsteraxeln i flera år nu. Efter att ha vunnit över sin ärkefiende romantikermarlan genom en fantastisk mediekampanj hade hon tagit hem segern. Den tid som följde präglades av trygghet, självförtroende och enväldig beundran.
Men plötsligt togs mandaten över som i ett trollslag. Hennes röst i marlamaktsdepartementet hördes knappt längre. Det var överväldigande och det var obehagligt. Hon var hotad.
Romantikermarlan satt där på den högra axeln och viftade med sitt trollspö. Hon höjde rösten med sin lena stämma.
Det är rätt !
Det är rätt!
Det är rätt!
Cynikermarlan var utom sig. Hon ville skrika allt vad hon kunde!
Du ska inte tro!
Du ska inte tro!
Du ska inte tro!
Men efter endast ett par dagar erkände sig cynikermarlan besegrad, hon steg av tronen i ett enda stort kliv. Hon försökte behålla sin värdighet men ramlade med en stor duns ner på marken. Nu låg hon där och kippade efter andan. Blodig, våt, överkörd. Romantikermarlan hade bänkat sig på högeraxeln med ett förnöjt leende på läpparna.
Kärleken flödade. Molnen svävade förbi ett efter ett, det ena mer ljusrosa än det andra. Marlabröstet i mitten av änglarna var fyllt av fantastiska kärleksblixtar. Euforiska längtansdrömmar blev verklighet och marlahjärtat bäddades in i guldskimrande vackra tyger. Stjärnor föll och speglade sig i de blanka marlaögonen och varma melodiösa toner hördes. Den lilla marlavarelsen kände sig lättare än någonsin. Hon hade glömt tyngden på sin vänstra axel, den var som bortblåst till liemansvärlden.
Just när romantikermarlan kände sig som allra ljuvast och när ljuset skimrade som allra vackrast, hoppade cynikermarlan fram med ett vapen i handen. Hon höll kniven tätt mot romantikermarlans strupe. Marlakvinnan själv ville skrika, hon kände sig så förvirrad. Men inte ett ord kom över hennes läppar.
Ett snitt. Och det var över.
_____________________________________________________________________________________
Tjofaderittan i fittan!
Det är väldigt avväpnande med hurtighet. Vad svarar man liksom?
Klinge-ling-linge-ling!
Idag tycker jag att Klinge-ling-linge-ling är ett ganska roligt ord.
______________________________________________________________
Vi dansar inte
Kl 09.00 en söndag i mosters kök .
- Vi dansar inte.
- Va?
- Vi dansar inte när vi går ut.
- Men Marla. Du älskade ju att dansa disco?
-Ja. Men jag såg inte klok ut.
-Det gjorde du visst! Det minns jag. Du var ju jättebra på att dansa.
-Nej. Jag inser det nu. Ringdans och fyrtakt är inget för mig.
Moster ser ut genom fönstret.
-Det gjorde vi alltid när vi var unga. Det gör vi fortfarande, det är ju så mysigt.
Tystnad.
Moster:
-Men vad gör ni då?
-Vi hänger i baren och försöker se snygga ut. Vi lyssnar på musiken, slänger blickar på heta killar och pratar och skrattar.
-Jaha.
Jag tar en klunk kaffe. Hon har rätt, det här låter inte klokt.
Moster bekymrat:
-Men när man är singel och ute sådär, så vill man ju ha lite närhet? Kramas och dansa tätt?
--Det kan man väl göra hemma.
-Va?
-Ja, inte offentligt. Efter krogen.
-Men hur träffar ni någon att krama då? Om ni inte dansar med dem?
-Vi hänger i baren och försöker se snygga ut. Vi lyssnar på musiken, slänger blickar på heta killar och pratar och skrattar. De kommer fram och vi går hem.
-Jaha.
(Kanske kan Serious Party Disco this is disco bryta snobbismen)
Gå på Kina
"Gå på på Kina". Gå på ett land. Ja, de kallar det faktiskt så, det här med att besöka en kinesisk restaurang för att avnjuta klassikern fyra små rätter och en starkbärsa.
Rent grammatiskt skulle nog språkpoliserna råka köra bokstavsbatongen rakt upp i skalledonken, i ren ilska. Men det finns en naturlig förklaring till begreppet "Gå på Kina". Och det har inget med bondtölpskultur, norrländsk fåordighet, massdyslexi eller någon annan avancerad förklaring att göra.
Nej, det är nämligen så att Kinarestaurangen i hålan är den enda restaurangen med utländsk mat utöver snabbmatskebab och burkmatspizza. Varför krångla till det? Att gå på Kina är ju lika enkelt som att koka fläsk och pärer, eller käka rullrån framför dumburken, gå ut på lokal runt den 25:e varje månad, dreja lerduvor på torsdagar eller.. Ja, lika enkelt som att varje dag ser likadan ut. Och det finns ju faktiskt inget annat kinesiskt i hela kommunen. Så att gå på Kina-restaurang blir som att åka till ett helt land, en orientalisk kulturupplevelse.
Idag gjorde jag just det. "Gick på Kina" med Marie Kry. Vi slackade runt ett tag i Rådmansgatekvarteren tills vi slank in på ett snorbilligt sammetsinrett sunkhak där gula toffsar hängde i taken. Kadosch och jag var rakt tillbaka till sjuttonårsåldern då Kinakrogen i Örnsköldsvik var enda haket i hela länet där minderåriga tilläts dricka sig berusade tillsammans. På avslagna bärsar i plastglas. Till klinkande asiatiska ching-chong-toner. Mellan röda väggar och blanka mahognybord.
Barnfamiljerna hade för längesedan gått hem och alkisarna hade ramlat ihop i något hörn eller dragit hem till Benke och Berra för några klunkar Explorer. Därför var Kina-restaurangen ämnade bara för oss. Vi skrek och gapade och tjattrade och rapade och var betydligt mer ofina än dagens ungdomar, som verkar vara snäppet skötsammare. Min kära 18-åriga syster till exempel som har mer självkontroll än vad jag någonsin haft (vilket bevisades när jag lyckades smuggla in henne på Riche och hon hade stenkoll på det mesta medan storsyrran som ska föregå med gott exempel söp bort sin mobil). Eller så vill hon bara undanhålla mig från sin mer dekadenta sida.
Jag tror inte att hon går på Kina. Jag tror inte att någon går på Kina längre. Kanske går de till Kina-restaurangen, men det är en annan, mer ointressant historia. Jag fick i alla fall ingen kulturupplevelse över huvud taget idag. Det enda jag kände medan de flottiga frittevårrullarna fyllde min munhåla, var att jag absolut kunde tänka mig att dricka billiga bärsar på en sunkig Kinarestaurang före nästa fancykrogbesök, som en tonårshyllning liksom.
Dags för y-buss och talltoppsångest
Jag ska göra min plikt som god dotter och besöka min mor i helgen. I morgon sätter jag mig på Y-bussen som går raka vägen till norrland. I sex timmar ska jag sitta i ett trångt säte och guppa längs med landsvägen.
Förhoppningsvis hamnar jag varken bredvid någon svettig fet dam, illaluktande surgubbe, någon skrikig familj med fem kilo packning, eller någon arg rätthaverist som ska agitera klasskamp och marxism i mitt öra. Det händer, tro mig. Jag har nog en klisterlapp i pannan "Jag vill samtala med idioter i sex timmar tack!"
Förhoppningsvis slipper jag den rödhårige stubbklippte försäljaren med för hög midja, som går och delar ut flyers med dammsugarmunstycken och kylskåpsdelar. Förhoppningsvis slipper jag busschaufförens dumhurtiga kommentarer. Kanske kan jag sova, finna ro, skriva lite och äntligen läsa "Spelet" med Neil Strauss.
Förhoppningsvis slipper jag talltoppsångesten som jag döpt det till. Den där jobbiga känslan av att åka tillbaka till nåt som jag aldrig uppskattade, den som infinner sig när jag ser mörka talltopsbeklädda berg.
Kanske kan jag gå ut på lokal och få lite tokroliga blogguppslag om discodansande svennekillar. Antagligen kommer det att hända. Läs om dem här sen!
Millish, mamma, lillsys och Hålans alla dårar - here I come!
________________________________________________________________________________________
Om att bli vuxen
Ni vet då man är liten
Omedveten och gudsförgäten
purung glad och väderbiten
Ni vet när man lever i blåklocketro
springer runt i rönnbärslycka
fashineras av ett fågelbo
Då det handlar om nu och idag
då allt går över i ett brännbolls-slag
Då man leker vilt i solskensdagar
då man hoppar i målade kritahagar
Då systern springer till norr
och brodern flyr till söder
Då hennes kärlek slår
och broderögonen glöder
Ni vet när man sprängs av äkthet
och inget är snårskogskomplicerat
När man aldrig ångestfunderat
Då han har mjuka och rosiga kinder
och enda problemet är klätterhinder
När allt känns fullkomligt rätt
och bara är så vinbärslätt
När man lekt på grannens vildblommeäng
och utmattad ramlar i barnasäng
När allt är pappadoft och fint och rent
När ingenting någonsin är för sent
När man tittar på fina saker och flickrumstapeter
och får mammas kramar
Allt är lyckligheter!
När du aldrig upplevt hur ångest skjuter som pilar
rakt in i mellangärdet
När det bränner isar och ilar
och allt som är fint tappar värdet
När du inte står ut
Det vita bröstet andas i stötar
och magen vänds in och ut
När ljuset täcks av en kåpa
och munnen fylls av såpa
Då lena armar blir till gåshud
då du hör hemska ord och konstiga ljud
När den skära bubblan spricker
när jordarna hänsynslöst dricker
När dina klara blå blir svarta
Och magen värker av smärta
När den mittersta fåran slits upp
och klängrosorna för länge sen gett upp
När du får ta yttersta smällen
för att vännerna gått för kvällen
När den lagade koppen går sönder i kanten
När onda själar slängs över branten
Eller när virvelvindsåskan gått
när allt fint är besudlat och rått
När man aldrig blir densamme
och allt fult är framme
När du springer ramlar irrar runt
När åkerdaggen pratar strunt
När splittret aldrig lagas igen
När stora skärvor aldrig hittar hem
När den fina färskheten muttrar
när ljung och saliveja ruttnar
När det klara skyms av damm
När skeppet aldrig kom i hamn
När det inte finns frisk luft att andas längre
och när halsen känns ännu trängre
När längtan tagit över ditt sinne
Och krysmynta är ett vackert minne
_________________________________________________________________________________
Det är nånting med min tjejkompis och DJs
Han googlade upp henne!
DJ-snubbar. De faller som käglor för min tjejkompis. Det senaste tillskottet i antalet DJ-beundrare är han som googlade upp henne efter att ha sett henne ute några gånger. Först på Nada, sen på Riche. Sen hittade han en mingelbild. Efter det lyckades han hitta hennes blogg. Nu har han mailat henne och skickat en bild på sig själv. Desperat eller romantiskt? Roligt och lite gulligt är det i alla fall.
En annan DJ kom fram till henne utanför Debaser. Han hade sett henne i baren på Nada även han. Han sa "Jag ser dig överallt".
"Ja" svarade hon och gick.
Töm och glöm killar. Vi har allas vår Dirty Pete som är den hetaste DJ:n av alla. Han huserar bakom båset på Dining Club. Det är ju honom vi vill hänga med. Haja det alla ni andra! Ni är utkonkurrerade.
Fan vad snygg du är Pete.
Min rättviselillasyster
Den smakade skallerorm
Vad i? Nu blev jag sur. Om ni tänker er en bitter ensam finsk svärmor i Jordbro, med ett liv fyllt av lågavlönade skitjobb, bad issues, för lite samlag med drängiga män och som har svettningar för att hon nyss kommit in i klimakteriet, så sur blev jag nyss.
Anledningen är dagens lunch, en Ceasarsallad från Sandys. Den smakade skallerorm. Det är en skymf att kalla Ceasarsallad från Sandys för Ceasarsallad. Åtminstone så länge kycklingen har en konstistens som liknar krut-torr torsk som legat slängd på en rutten brygga sen vikingatiden. Så länge parmesanen ser ut som bygg-damm och smakar skurk på burk. Så länge Cesardressingen är en blandning av härsken filmjölk och den där lördags-spyan jag såg utanför Bullwinkels på Folkkungagatan i helgen, så länge Ceasarsallad smakar så- ska den inte heta Ceasarsallad.
Begreppet smaklöksorgasm känns plötsligt väldigt, väldigt avlägset.
Grr.
_________________________________________________________________________________________
Åh A!
A. Han kallar mig alltid för baby.
Sådär så att jag blir alldeles knäsvag. Till och med när jag gjort nåt dumt, som när jag surat för en struntsak eller hånglat upp en tjejkompis eller liknande. Dagens citat snott från en vän: "Assumption is the mother of all fuckups". Kalla mig baby när jag förtjänar det som minst eller så, tack-tack!!
______________________________________________________________________________________
Vardagslyxerier och smaklöksorgasm
Fridens liljor, jisses Amalia och Peace i hela jävla pungen vad cash jag brände i veckan som gick. Boven: vardagsdagslyxeriet. Bränna pengar mitt i veckan på helgdagsnöjen och gourmé.
Veckan som var frätte sönder stora hål i min för tillfället välfyllda fejkpluska. Det måste vara min krystade working class-hero-bakgrund som gjort att jag går igång i 110 av mat och nöjen utöver svennemat och Karl-Anton i Vita bergen på tv. Som gör att jag uppskattar annat än fläsk och pärer kombinerat med ett finåk på söndagskvällen, då det ska glidas omkring i pappas nya silverfärgade Volvo 740 och kollas på nybyggda villor med snickarglädje och nyplanterade rododendron. Eller äta stekt strömming med löksås och irra runt i minihålan för att utforska den fantastiska arkitekturen a la Konsumentförening.
Eller vad sägs om att åtnjuta leverbiffar och blodbröd för att sedan fortsätta norrlandsfrosseriet med massiva mängder kompakta finska pinnar, rullrån, karamellfärgsgröna mandelskorpor och andra torrbakade intetsmakande smulverk. Svennegourmé kallar jag det.
Nej, det är inte konstigt att jag bränner stash på livsnjutarämnen såsom sushi, chèvre, löjrom, Saint Agur-ost, Teryakilax, ingerfäre- och citronmarmelad, kräftstjärtar och mörk bitter mintchoklad.
Jag kan liksom inte hold my horses.
Jag njuter i fullaste drag. Varje dag är jag tacksam över de små läckerheterna, som visserligen kräver långa fettförbränningspromenader, men ändå.
Livet är som bäst när man köper små presenter till mig själv i fina askar och dricker vita viner i vita barer med högt i tak eller sitter på varma caféer runtom i stan och sörplar espresso med vänner och köper lena krämer i små små burkar och dyra friska mintpastiller i anrika franska plåtaskar med emblém.
I onsdags retade jag smaklökarna med Tapas på Nada med min älsklingsgayman Karl och penntrollsyrvädret Millish. Långa skratt och små vällagrade parmeggiano reggiano i balsamvinäger och fikonröra. Citronmarinerad bläckfisk, ciabatta och tomatsalsa, salccicia stora spanska gröna oliver och salt carpaccio. Mitt salivlager tömdes av blotta åsynen när servitrisen langade in de små vackra faten.
Fredrik och Toffe kom förbi och jag försökte koncentrera mig på att lyssna vad de hade gjort sen sist. Men i stället för att lyssna uppmärksamt och ha ögonkontakt gled min blick hela tiden ner till läckerheterna. På faten alltså. På faten!
Blodig oxfilet med Cia och Millish på torsdagen gick vi på Xoco på Rörstrandsgatan. Små små små chokladpraliner, tillverkade på plats. En moccapralin, en lakritspralin, en Östgötabrännvinspralin och en minibiskvi. Till macciato på det finaste kaffet. Cia berättade många långa sagor om livet och roliga människor och jag lät mig inspereras. Snart ploppar de små anekdoterna upp i någon text tänkte jag medan jag försökte äta så små bitar som möjligt av den fantastiska chokladen som skulle avnjutas med kniv och gaffel i så långsamt manér som möjligt. Det gick sådär. Svulstigt och svettig som få kunde jag inte hejda mig när smakexplosionerna satte igång, jag svalde en av pralinerna hel.
På lördagen så var det högljudda flabb hemma hos mig med Esther, Marie Kry och Millish. Vi lagade enkel Carbonara med överdrivet mycket bacon i. Bitter belgisk 85% choklad och perkulatorkaffe efteråt, sjuttitusan i gatan vad grymgott det var!
På söndagen tog jag på mig fin klänning och lagade mat till en fantastisk man som jag visst är förälskad i. Han fick fisksoppa gjord på hummerfond och vitt vin, kräftstjärtar, kallrökt lax och färsk timjan irullad. Efter det stekte jag blodig oxfilét i vitlökssmör som vi åt till sydafrikansk Merlot. Han fick ett par icke ätbara skinnskor och lite love till efterrätt.
Idag är det måndag igen. Nu blir det müsli och frysta hallon, GI till lunch och müsli och frysta hallon igen på kvällen. Men:
Gourméveckan återkommer efter nästa lön. I promise myself. I want smaklöksorgasm. Smaklöksorgasm!
Good bye-tal till boysen
Good Bye Jerka. Hej då Alex. So long Johnny, adjöss Lage och dra åt helskotta Benny. Singeldagar är över, jag är in love nu.
Ola. Den där röda tandborsten du använde när du sov hos mig så ofta i januari, den delade du med två andra.
Henrik. Den där vackra buketten med liljor du fick när jag kom hem från Paris, den hade jag fått av min floristälskare på Arlanda.
Simon. Jag sa bara att jag var gravid för att snärja dig.
Gustav. När du skjutsade mig till Sandra i Alvik så var det egentligen till hennes snygge arkitekt-granne på vindsvåningen längst upp. Där väntade han halvnaken med en kulinarisk Bolognaise.
Patrik. När du trodde att jag jobbade med dokusåpa i Indien i två månader, så var jag egentligen på rymmen med Biffen och Löken.
Niklas. Din klädsmak var inte den bästa. Den där varma ylletröjan du lånade den iskalla vinternatten i fjol, den du tyckte var så fin. Det var Jompas gamla avlagda.
Jocke. Jag var inte sådär hjälplös som du trodde när jag skrek över spindeln på hotellrummet. Jag gjorde så bara för att du skulle få känna dig manlig för en stund.
Philip. Jag lät dig bjuda ut mig på champagne på Norrlandsbaren enbart för att jag skulle få låna din lokal på Riddarholmen till min 25-årsfest.
Anton, du vet det där röda märket? Det var inte en fästing som sög på min hals på Roskilde. Det var en sluskig tysk hårdrockare.
Petter. Minns du när jag gav dig den där Carbonaran till matlåda den där måndagsmorgonen? Den hade Kristoffer lagat mellan kyssarna kvällen innan.
Lars. Jag kom aldrig fem gånger på raken i Hässelby.
Roddan. Kommer du ihåg jag när skickade hem dig vid tresnåret efter vår helkväll på Broder Tuck? En halvtimme senare knackade Johan på min dörr.
Jesper. När vi gick och såg Titanic den där söndagen hade jag redan sett den med två andra.
Christer. Jag tyckte aldrig att din mustasch var speciellt fin.
Linus. Under tiden du klippte gräsmattan på ert lantställe den där sommarmorgonen när vi var femton, så låg jag med din bror på bakgården mellan hans Skidoo och din Yamaha.
Daniel. Kommer du ihåg Stek-Mackan som du kryssade med i Karibien? Han och jag har haft ihop det.
_____________________________________________________________________________________