Något mellan glas och cigaretter
Han såg henne där mellan glas och cigaretter och han sa något dumt men hon log och han drog henne intill sig. Kände hennes doft och hon var enkel och varm och fuktig i nacken med små toviga tesar som klistrat sig fast.
Hon tappade balansen en sekund, fångades av honom, hårt och varmt. Hon var så liten och kropparna var som pusselbitar. Blodet rusade och hög musik blev till mjuk och alla blickar som stirrade var som smekningar, han ville att alla skulle se dem. Tog tag i hennes axlar och tryckte henne ifrån sig för att se hennes ögon och hon slog upp dem. För snabbt.
Hon sa med klar och ren blick att han var nummer två, att hon hade någon, plötsligt så bestämd. "Har träffat honom nyss och han betyder något".
Något slog honom förbannat hårt i mellangärdet och något tog stryptag om hans hals och något ville att han skulle kräkas men han stod bara där en lång stund. Medan tankarna rusade. Och han tog djupa andetag.
Han tänkte att han ville känna hennes läppar bara just i kväll. Snälla, bara just i kväll. Och det var den ljuvaste av kyssar.
Gråmackor (med manliga instrument) vi går igång på
Mattemus grovarbetarpresent var utöver blommogrammet med tillhörande choklad, den klart finaste presenten. Den kändes väldigt ärlig. Jag fick ett MMS med följande bild och bildtext:
Min present till dig; en bild på en av mina finaste och farligaste maskiner.
Mattemus* arbetar med betong. Han behärskar manliga instrument. Eller kallas det maskiner? Manliga är de åtminstone. Nåväl: Han är muskulös. Han är snygg. Han är: manlig.
Mattemus använder hela sin maskulina urkraft till att krossa betong. Han är vad vi okunniga ytliga mediemänniskor kallar en "Gråmacka". Han klär sig inte i blåställ, utan hamnar ett snäpp upp på sexighet-skalan: Han klär sig i GRÅSTÄLL. Det tordes säkert få allsköns kvinnor att gå i taket och lämna snigelspår efter sig på all möjlig betong.
Ibland skickar jag fina MMS tillbaka, en gång på en vacker lyftkran, gul som solen. Det är vid sådana tillfällen som vi känner:
- vacker vänskap
- närhet
och
- samförstånd.
*Tro INTE FÖR EN SEKUND att Mattemus namn uttalas med långt uuuuuuu som i mus. U:et är kort och studsigt. Mattemus [Ma:ttemu:s] är en MAN. Inget annat.
Blommogram!
Fick ett stort blommogram med chokladpraliner till redaktionen nyss. Så här glad blev jag! Men glädjen förbyttes snart till en outhärdlig nyfikenhetspanik. Vem är avsändaren? Jag har inte tid att dra igång en gedigen researchkartläggning a la Insider. HÖR AV DIG!
Fichtelius- journalistiskt oberoende eller Perssons gullegris?
Politiska diskussioner är mer eller mindre bannlysta på diktatormarlabloggen som startades i syfte att roa och behandla mycket smaskiga ämnen, larverier samt ytligheter. Därför handlar denna bloggstänkare gällande Erik Fichtelius och "Ordförande Persson" om tv-journalistik - inget annat.
Missnöjda röster inom journalistkåren bannar Fichtelius på grund av frånvaron av tuffa, kritiska frågor. Men av egen erfarenhet får man som reporter personen i fokus att "tala genom att tiga" något som Fichtelius gör väldigt bra.
Framför allt är en avväpnande intervjustil helt klart den bästa metoden när man har tid att vänta på klockrena uttalanden. Det är då man lyckas få intervjupersonen att leverera s k "one-liners", såna som ger ståpäls och gör att man redan i intervjusituationen tänker in- och utpunkt och klipper klart inslaget i huvudet.
En produktionstid på elva år kräver ingen skjutjärnsjournalistik, utan skulle tvärtom vara ren dumhet. Jag förstår inte ens hur det kan diskuteras som ett alternativ.
Bufflig, nonchalant, självgod. Personlighetsdragen har framkommit mer än väl i dokumentärserien. Trots det ifrågasätts Fichtelius egna politiska ställningstagande och journalistiska oberoende.
Men det krävs inga sylvassa skjutjärnsfrågor för att ge en saklig bild av personen bakom en av Sveriges tyngsta poster. Som tittare drar man sina egna slutsatser och ilsknar till i soffan - och som tittare får man själv en bild av "Buffeln Persson". Detta på grund av en partiordförandes uttalanden som kanske aldrig skulle ha lyckats få på band, om inte ett visst förtroende fanns emellan Persson och Fichtelius.
Att Fichtelius flirtar med tittarna genom att klippa in skvaller, små anekdoter (som att Kohl käkar stora lass med smör) fördömanden och personlig kritik mot partikollegor, enskilda journalister och politiska motståndare gör dokumentärserien mer kommersiellt gångbar. Det har jag inga som helst problem med. Tvärtom så gillar jag det.
Enkelt recept: En någotsånär neutral speaker späckad av fakta, där Persson som intervjuperson får stå för känslorna och träffsäkra/plumpa/känslosamma/idiotiska uttalanden. Enkelt recept som funkar. Min åsikt är att slutresultatet är förvånansvärt intressant och rent dramaturgiskt smart. Jag fortsatte titta trots att jag är för dampig för att kolla på tv.
Recensionerna känns mångt och mycket som- dels en politiskt färgad diskussion- dels en diskussion inom journalistkåren där många journalister enligt min åsikt är väldigt ord-styrda och hakar upp sig på Fichtelius formuleringar. Men det är tv vi kollat på. Tv.
Födelsedagsmartyrer
Bild: Dyr tårta på Vivo
Jag är ingen jäkla martyr som inte påminner mina vänner och går omkring och surar och droppar det en vecka senare. Närå!
A: "Jag fyllde år förra veckan"
(tystnad)
B: "Åh förlåt, det var inte meningen, jag glömde!"
A: "Det gör inget, jag är van att folk inte bryr sig"
(jobbig stämning)
Skärp er! Födelsedagsmartyrer!
Eller våras om förbittringen
Det bittras så det ryker!
Citat från vänner:
"Promenerar vid Skeppsbron, spyr på alla gulliga par med pastelliga kinder"
"Sitter på la crepe med hundra dejter"
"Det är nu vårplågan börjar! Då de teasas med sina slanka ben och jävelskap!"
"Det är ett jävla varggrinade och inkollande och erotiskt glassätande och sexigt förbicyklande på gatorna"
"Tror de att att deras kraschade förhållande blir bra bara för att solen tittar fram? Nötter."
Sluta bittra nötter! Bittermandlar! Jag försöker åtminstone.
marla sjunger barndisco
Jo, jag gjorde det en gång i tiden, sjöng barndisco alltså. Väldigt pinsamt faktiskt. Men jag är inte den som är den! Efter sex års tystnad kan jag bjuda på det här. Jaaaaaarå.
Bakgrund: Jag var projektledare för en tävling med Civilförsvarsförbundet som kund. Vi hade tre veckor på oss att göra ett virtuellt spel där barnen skulle lära sig vad de ska göra om de går vilse i skogen. (Tom Sörhuus är webdesigner). De skulle:
- Lära sig att lägga tre pinnar på rad på en stig
- Klä en gran med skrot
- Krama ett träd
Ja, en massa fiffiga saker för att päronen skulle hitta dem bättre. Spela spelet efter sången! Nu vet inte jag vilken hjärnkapacitet ni marlabloggläsare har. Men glöm inte att ni är för gamla för målgruppen som är tre- till femåringar.
Varsågoda - marla sjunger disco.
(Åh fy Guddan alltså. Det här är nog det läskigaste jag någonsin publicerat!)
"Grafitt-skyltar"- En scen ur den kvinnodominerade tv-fabriken
Kvinnlig redaktör iklädd kjol kommer in i redigerings-rummet. Hon ställer sig mycket nära en nyanställd manlig inslagsproducent som sitter ner. Han vänder sig om, ser den iögonfallande kjolen, kommer av sig:
"Hur ska vi göra med grafitt-skylt... Host! GRAFIK-skyltarna?"
Manlig inslagsproducent ser väldigt röd och generad ut samt skruvar på sig.
Kvinnlig redaktör: "Vad sa du nu? Sa du graFITT-skyltarna?"
Manlig inslagsproducent ser skrämd ut. "Host! Nej, Ja.. Ehrm, eller nej. Jag skulle säga grafik-skyltarna men kom och tänka på grafitti och då... Ja.."
Redigeraren som alltid tuggar ostmackor slutar tugga. Vrider obekvämt på sig. Sekunderna tickar.
Kvinnlig redaktör: "Vi använder inte sånt språkbruk på den här redaktionen. Den här tv-fabriken är ett matriarkat. Här är kvinnan överordnad mannen- och har därmed mer makt och inflytande."
Manlig inslagsproducent ler osäkert. Tystnad uppstår.
Kvinnlig redaktör: "Det var ett SKÄMT!"
Manlig inslagsproducent, redigerare samt kvinnlig redaktör börjar skratta lite smått. Det blir värre och värre. Ett befriande asgarv klingar vidare i kvinnokorridorerna.
"Noir Desir" med Vive la Fête
(så ska min och millish musik låta, dock inte på dålig skolfranska. Och JA: Vi ska se lika slyniga ut.)
Jamen-jamen lyssna om du av någon märklig anledning inte gjort det ännu! "Noir Desir" - Vive la fête.
Men akta. Det finns en risk att du vill sparka arsle cirkaen minut in i låten.
- Iiiiiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!!!!
Vildmän, limo till Pet Sounds & lastfm-nerderier
Suburbianhoodie-snubbes latinoplattor och limo till Djurets Ljudbar
Musiken för kvällen var en sån besvikelse att jag inte kunde låta bli att studera mannen bakom skivspelaren på Elverket. Jag fick inte ihop det. Där stod en riktig suburbian boy med hoodie och rakad skalle. Han vände plattor så latino lover-fejkiga att de fick mig att associera till Andres Esteche, Hawaiian Tropic-oljade bringor och slinkiga pastellskjortor, och det var ju inte vidare trevligt.
Det var redaktionens slutfest och förstasista gången vi skulle bli fulla ihop. Jag försökte konversera engagerat med arbetskompisarna när trerättersmenyn inmundigades, men flackade ständigt med blicken åt Anna-Maria Carnhede och Dans-Lisas håll. De hängde i baren bredvid i väntan på Arcade Fires spelning. Vad gjorde två av mina mest fantastiska polare här? Och hur skulle jag kunna koncentrera mig på mina kollegor? Spänningen var olidlig. Varje gång jag skulle gå till baren och beställa fastnade jag i flamsiga diskussioner med Mini-Clairean och Dansmusen. Till slut stod jag inte ut längre. Arbetskamrater och produktionsnack i all ära men Pet Sounds-abstinensen verkade nästintill obotlig. Jag slängde på mig jackan och försökte få med hela redaktionen till Söder men inte många reagerade.
Tack och hej och vi möts upp senare, sure, och tre fulla flickor kastade sig in i en taxi. Ähum. Ja för vi vinkade in en taxi- som visade sig vara limousin. Limousin till Pet Sounds Bar. Lätt pinsamt. Men det var faktiskt inte meningen.
På nedervåningen och Send in the Clowns-klubben spelades en oändlig radda underskön musik och plötsligt var kvällen och världen inte så pjåkig ändå.
Mas-män riffade Danzig på plastiga leksaksgitarrer
Svantehunken kom över på lördagen och hakade på till Dala-Magnus i studion på Östgötagatan där halva Mas-Sverige huserade, vilket var mycket trevligt. Magnus som nuförtiden knäcker som ljussättare på Operan hade riggat lokalen med feta strålkastare och färggranna filter. Stämningen kändes lätt bisarr när stora maskulina Mas-män bredbent spelade hårdrocksriff på minimala leksaksgitarrer till Guitarr playstation II. Mas-fingrarna flög över strängarna och poäng efter poäng kammades in medan jag knep ihop ögonen och försökte svälja hårdrocken.
Jag ville se nåt snyggt och fräscht men hamnade med en vildman
Jag ville se nåt snyggt och fräscht för en stund och bestämde mig för att ta med Svantehunken till Ljungrens där Fröken Kry satt och sög på sina ölar i poppiga jeans och kortklippt mjukglassfrilla med penntrollslugg. Ville hångla upp na på studs men värjde mig mot de kattlikeblixtrande ögonen och slet med hunken till Indigo i stället. Där stod stans mest storväxtra hippielookalike och vildman, Jocke i Friska Viljor som är så bra. Riktig sommarmusik som jag och millish indiepoppade oss till i bilen på Fårö hela förra sommaren.
Jag frågade Jocke om han brukade hänga på Mjölkbaren i Hornstull och dricka mjölkdrinkar i velour-kläder och flipflops om somrarna, men där hade han aldrig varit. Jag bestämde att jag skulle plocka med honom någon gång så att han skulle få träffa likasinnade. Vi pratade om nån gammal fest vi vart på ihop och jag kvävdes i hans gigantiska famntag mellan varven tills jag var tvungen att slingra mig ur för att inte ramla omkull. Det skulle vara oskönt att falla i backen med en full 1.90:s vildman över sig.
Nytorgslökerier, kebabrullar och Lastfm-nerdande
På en söndags lökades det omkring vid Nytorget och Skånegatan och solen stack i de bakfulla ögonen och en rulle på Tusen och en Natt avnjöts, sen bar det hemåt och OJ vad jag nerdade mig med min profil last.fm. Som om man inte hade nog med virtuella frosserier som marlabloggskriverier och myspacenerdande.
Lite love
Idag tänker jag på att jag flyger till Mimi i Paris på söndag. Jag tänker på vilka som ska få äran att frysa rumpan av sig på årets första grillferre på min innergård. Sen tänker jag på lite love.
Kattrappekungen
Ramlar över många skumma människor med skumma bloggar och skumma intressen i mitt liv.
Kolla Kattrappan.
En arbetslös klubbsnubbe vandrade runt helt rastlös i Årsta och ba "Shit vad många kattrappor!" Han rumlade runt och fotade fler och fler och startade bloggen. Det bara rasade in kattrappeintresseade besökare.
Nuförtiden sitter han och jäser i soffan helt populär och publicerar med jämna mellanrum nån bild som han fått mailad till sig från Euuuuroooooooooopa.
Ryktet går att de försöker döpa om honom: Från Flyer-Jimmy till Kattrappe-Jimmy.
Man orkar inte med men försöker haka på
Det rings och det rings och det rings och jag undrar hur jag ska få ihop det. Jag klottrar papper fulla med saker jag kan och måste göra, men mest det jag vill.
Vi ville filma flärd på finalen så vi hyrde limo och skrev upp champagne på nota. Det blev över och nu ska det drickas upp och bli lyx på riktigt för alla produktionsbolagstjejer i verkliga livet. Alla har fina dyra kläder och ser utvilade och snygga ut, som Östermalms extravaganza. Själv sitter jag här i sunkig söder secondhand som brukar kännas hett och rätt men bara är så fel.
Det snurrar på i hundratio och man orkar inte med men försöker haka på.
Trerätters middag på kvarterets restaurang med tända ljus och kristaller i kronorna för att fira i kväll. Snart tar kontraktet slut och jag slussas vidare till nästa och nästa och nästa. Jag gillar och trivs men hinner knappt börja innan projektet är slut.
Det bränns och det rullar och rullar och rullar.
Borde tvinga mig att spara och tvinga mig att äta torra trista matlådor som man inbillar sig smakar plast fast de inte gör det.
Det grönvita kuvertet på hallmattan en gång i månaden byts mot rutor att kryssa i. Leendet när kontot peppras med pengar byts mot magont för att få ihop det när allt tagit slut.
Jag vill hem och lägga mig i sängen och stirra i taket men jag har lovat att trampa med och runt så snyggt som möjligt i storstadshjulet.
Han är möbeldesignerpappan
Hon klickediklackar förbi en krog på Hornsgatan och nickar åt några hon alltid ser ute. Det känns märkligt att vika av och slå in koden medan deras nyfikna blickar bränner i ryggen. Vart ska hon och vem bor där?
Jo, han bor på andra våningen och de äter Yakiniki på takeaway och skrattar medan hon ser sig omkring. Han är möbeldesigner och bor i en söderbohemig enochenhalva med gråmålade trägolv och hundra grejor och konstiga lampor och stora Stockholmska fönster.
Han har en dotter som bor hos honom varannan vecka och i hennes rum står hundra dyra japanska samlardockor på rad. Nedanför skramlar krogens klientel.
Tankarna rullar huller om buller och vinylskivorna ligger i drivor i hörnen och borden är i 50-talsteak och String-hyllorna är fullproppade av konstiga böcker. På balkongen står en antikrostig Skeppshultcykel och den ljusblå vespan som parkerats slarvigt på innergården syns från det gardinlösa köksfönstret. Överallt är väggarna är pepprade med klubbaffischer och i hallen står limiterade sneakers. Palestinasjalar i olika färger har kastats lite slarvigt på hatthyllan och tjugo manliga rockar och färglada jackor trängs på rostfria krokar.
En minimal toalett har målats i mörkt grönt och polaroidbilderna på designerpappan och hans polare ser ut som gulnat 70-tal, fast det är idag. De har nålats fast i tapeten med små vita häftstift alldeles för snett. En tvål som är himmelsblå är nästan slut, har sprickor i sig och ligger sorgligt kvar på handfatet. Hon får gå tvärsöver hallen för att komma till det gulmålade badrummet och snavar nästan över den stora kitchiga orange plastpallen. I badrummet finns ingen tvål alls och hon letar men hittar ingen och vågar inte rota för mycket.
Använda handdukar och morgonrockar i randig frotté hänger på plastiga krokar. En flickas läppglans ligger på hyllan och hon undrar om det är någon tjejs fast det kanske bara är den lilla innerstadsdottern som börjat sminka sig lite för tidigt.
De kollar på High Fidelity och han säger att han känner igen sig i huvudpersonen som har en skivbutik och fett med kärleksknas.
Filmen tar slut och de hånglar och han drar ner sin vita stora rullgardin och hans kyssar är mjuka och varma. De flyttar sig från soffan till sängen som står i vardagsrummet bara för att dottern ska få ha ett eget rum.
De har sex som man har första gången och det är hett fastän egentligen inget speciellt men de vet att det kommer att bli världens bästa. Han somnar direkt efter med kondomen på och hon tänker att han är en sån som inte bryr sig. Hon smyger upp på toaletten och sen in i badrummet och tittar sig i spegeln i hyresrättsplastskåpet. Hon är rödblommig och tovig i håret och är uppfylld av varmsköna grejor i bröstet och hon tvättar bort sitt smink i iskallt vatten och tar på sig sitt benvita secondhand-nattlinne som känns skönt och svalt mot den varma kroppen.
Hon tassar försiktigt tillbaka på knarrande golv för hon inte vill väcka honom. Han vaknar ändå och tar en cigg vid köksbordet och ber om ursäkt och säger att han har så stort nikotinbehov att han måste ställa klockan på natten för att röka.
De kan inte somna och blir pigga igen. De pratar i flera timmar och han berättar att han är en sån som inte vill åka på charter utan hellre tar med kidsen till Berlin och promenerar runt och tar dagen som den kommer.
Han säger att han fick sin mosters gamla Skoda och att den knappt har några hästkrafter, men att han kör den bara för att han inte är intresserad av bilar utan i stället nöjer sig med den. Skulle han handla en bil skulle det vara en gammal Mercedes eller Rockabillybil som han kunde identifiera sig med, men det känns för mycket ändå. Dessutom han kan inte mecka. Det slutar med att han åker omkring i en ingentingbil som inte betyder nåt.
När hon säger något märker hon att han tystnar, tittar länge på henne och lyssnar uppmärksamt. Han säger att de redan har mycket gemensamt och det får henne att le.
Han frågar om hennes dåliga sidor och säger att han inte sett en enda ännu. Hon tänker att det var fint det han sa men han skulle bara veta.
Han berättar om sina barndomskompisar som är lite svenssons. De har planerat en resa till Gotland där de ska cykla Gotland Runt men han har aldrig gillat såna grejor så han vill nog inte vara med. Jag vill känna betongen i blodet, säger han och de skrattar. Lite natur gillar han nog ändå för han har ett sommarställe utanför Mariefred där han får en dos djur och liv och han kan andas. Han stoppar sig själv och tycker att han pratar för mycket om sin dotter och vill inte verka farsig men hon säger, det är ju du ju, och han slappnar av.
Nu känns allt bara så enkelt. Hon vill att de ska ses nästa helg och stänga in sig och ha sovmorgon och ligga och slappa och inte bestämma någonting med nån utan bara kolla på film en hel dag och beställa mat i kartonger.
De ska prata om viktiga och oviktiga saker och titta djupt i varandras ögon och inte svara i telefon och slippa rastlösheten och bara skratta åt fåniga grejor och planera roligheter och ha det härligaste härligaste utan relationsproblem a la storstad så länge som möjligt.
Dill
Ibland försöker jag spela lite svår och krysta fram lite prosa fylld av ångest. Som här och här och här. Efteråt skäms jag alltid.
Min kompis pappas enda dikt i skolan löd som följer (håll i er):
"Hur står det till med din dill?"
Den känns mer ärlig.
Dum inuti självaste marlahuvudet
Idag är jag bakis. Idag har jag mindre hjärna än en blomfluga.
(I vanliga fall har jag minst hjärna som en fiskmås. MINST!)
Det är läskigt att ha hjärna som en blomfluga. Jag känner mig helt dum inuti marlahuvudet!!!
KROPP
Jag mötte just en människa som luktade kropp. Usch så äckligt.
millish brother
Millish bror designar möbler och har sig. Under möbelmässan var det mycket ståhej kring honom bland annat i tidningen Residence. Tänkte att han skulle få några minuter av kändiskap här också. Jaara, han är så duktig så!
Fejk-Calzone & lösgotta på seveneleven
Hade ju kunnat filosofera och brodera ut det. Om alla de snygga och kända och alla de som svenneburgarna ville höra om.
Det vore kanske smart att glassa till det lite på låtsas och ge sken av att det berör mig ryggen, tänker jag nu då jag sitter här och svamlar i en kvart innan det är dags att stupa i säng och sno åt sig lite sömn.
Jag hade en biljett men någon hade gjort fel och lagt två i mitt kuvert och det målade bilder i mitt huvud. Jag hade nu möjlighet att ringa någon av mina fantastiska vänner. Den första som dök upp i mitt huvud var min gayvän Karl som är jordens kameliont och som alla älskar för att han är så härligt äkta. Eller så kunde jag ringa balla coola Fröken Kry, som alltid bara strålar och ler stans största leende, medan hon bara är. Alla skulle undra vem hon var och hälften skulle ragga på henne för att hon är både snygg och underbar och jag skulle stå där och le för mig själv och tänka att det aldrig slår fel. Esther hade också varit fint. Hon är en sval vacker skönhet som aldrig stressar och som jag kan finna ro med och som verkligen hade gillat att vara här. Anna-Maria var det dumt att ringa då hon jobbade på konkurrenttidningen. Någon av mina barndomskompisar skulle aldrig resa sig ur soffan för att gå på fest, det föll sig liksom aldrig naturligt för dem. Jag kunde ringa Mattemus som faktiskt på senare tid passat in både här och där trots att han helst hängde på de välkändaste söderhaken.
Äh. Jag tryckte ner extrabiljetten i väskan och bestämde mig för att prata med alla som jag jobbat med. Säkert 100 stycken. Alla var där och jag kunde inte nöja mig med den ene eller den andre utan minglade runt som en rastlös ande. Lyckades ganska bra tills jag tröttnade och fyllnade till ordentligt. Stod där och hängde med de högsta cheferna och tänkte att jag inte längre brydde mig om ifall de var assistenter eller biggaste bossen. Tog en taxi hem och följde en hungrig tvångstanke som tvingade in mig på seveneleven och sa åt mig att köpa onyttiga grejor som skulle svullas snarast möjligt. Inte mig emot tänkte jag och tryckte upp fejk-Calzonen.
Alltid då jag blir full börjar jag drömma om musiken. Två låtar har vi gjort jag å millish. Och Pete hade faktiskt lovat! Han skulle ju få in våra melodier i datorn på nåt modernt sätt. Nu hade millish ringt och sjungit in en till på mitt mobilsvar. Jag lyssnade tvåhundra gånger medan jag svullade fejk-Calzonen. Åh!
Åh, vad jag älskar den jäntan, tänkte jag då jag lyssnade.
I kväll rullas det TV-hattar
I kväll blir det till å slå horbootsklackarna i taket och rulla hatt!
Mina forna arbetskamrater på samhällsredaktionen har pyntat 450 spänn för att jag ska få gå TV-festen. Är de inte världens bästa människor? Fantastisco!
Det är gala -det är fest -och jag ska dricka som en häst!
Aftonbladets Tv-pris
Här är de nominerade:
(min röstning markerad)
Bästa sportprofil:
Peppe Eng, Peter Jihde, Niklas Wikegård
Bästa kvinnliga tv-personlighet:
Anne Lundberg, Renée Nyberg, Tilde de Paula
Bästa manliga tv-personlighet:
Peter Jihde, Fredrik Lindström, Ingvar Oldsberg
Bästa kvinnliga skådespelerska i tv-program:
Cecilia Frode, Tuva Novotny, Alexandra Rapaport
Bästa manliga skådespelare i tv-program:
Kjell Bergqvist, Johan Glans, Rolf Lassgård
Bästa nyhetsankare:
Bengt Magnusson, Katarina Sandström, Lisbeth Åkerman
Bästa svenska program:
Ett herrans liv, På Spåret, Så ska det låta
Bästa svenska samhällsprogram:
Efterlyst, Insider, Uppdrag Granskning
Bästa svenska barn/ungdomsprogram:
Bolibompa, Evas Funkarprogram, Lasse Majas detektivbyrå
Bästa livsstilsprogram:
Antikrundan, Du är vad du äter, Room Service
Bästa humorprogram:
Hey Baberiba, Parlamentet, Time Out
Bästa dokusåpa:
Big Brother, Bonde söker fru, FC Z
Bästa utländska program:
Greys Anatomy, House, Prison Break
Tv-producerier och fenomenala marlakamrater
Hundreds and hundreds läser min blogg upptäckte jag idag. Det ger mig prestationsångest. Det får mig att knappra nervöst på både tabletter och tangenter. Knapperiknaaaaper på er!
Närå. Marlalivet just nu:
Jag jobbar som ett meningslöst marsvin på dagarna. Ser dock inte ut som ett.
Kvällarna fördrivs med att umgås med mina smarta, snygga och superba vänner. Just nu har jag mastodontsuperklickat med en ny människa, vilket alltid är lika ball. Vi mailar flott omlott om kvällarna. Sisådär tio mail per dygn minst. Eller så ses vi och försöker prata klart, men det går inte! Det bara fortsätts och fortsätts.
Häromdagen pratade jag med vänner om vad vi samlade på. En vän samlade på skivor, en annan på kepsar och en tredje på Bajenhalsdukar (hujedanemej). Det lät ganska trist, då är det bättre att göra som jag. Jag samlar på fenomenala människor. Och de dras till mig.
Idag producerade jag makeover-tv på hög nivå. Så här livsviktigt kan det låta efter att jag suttit begravd i manus sex timmar i sträck:
____________________________________________________________________________________
"MANUS PGM 109
Ståuppa programledare ute på stan 1:
Stylist: Varför jämför vi oss med supermodeller när vi kritiskt granskar våra kroppar? När supermodellerna är 15 cm längre och fem storlekar mindre än en genomsnittlig kvinna? Det är ju bara dumt, eller hur? Jag ska hjälpa er att se snygga ut precis som ni är.
Speaker:
27-åriga Lenas självförtroende är i botten. Så länge hon kan minnas har hon tyckt att hon är kraftig och ful.
Synk: 10401 00:36:13 "Jag blev kallad för tjockis i skolan och det var kanske inte världens roligaste kommentar, men fetman ligger i släkten så vad gör man?"
Synk: 00:34:35 "Jag har lår som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med".
Synk: 01:05:02 "Det som jag är mest missnöjd över med min kropp, det är framför allt mina händer och min feta mage. Den hänger som en jäst deg över byxlinningen."Drone: CD 198 Nr 13 (loopa slutet)
Lenas komplex skapar en inre stress som påverkar hela hennes vardag. Hon byter om och sminkar sig i flera timmar innan hon kan gå utanför dörren.
Synk: 00:46:59 "Ja, men vad ska jag ha på mig för att de ska kunna acceptera mig. Vad ska jag ha på mig för att inte se dummare och sladdrigare ut än vad jag känner mig liksom?"
Vissa perioder mår Lena riktigt dåligt på grund av sin låga självkänsla. Som värst är det när hon ska hitta kläder ute bland folk.
Synk: 00:40:12 "Jag tittar på andra och tänker åh, vad fin hon är och sådär skulle jag vilja se ut. Det där skulle jag vilja ha på mig. Men nej. på mig blir det äckligt och bara hänger."
Det slutar alltid med att Lena kommer hem tomhänt. I stället beställer hon kläder till sin familj på Internet, men det enda hon vill är att hitta kläder till sig själv. Jag ska hjälpa Lena att bli av med sin negativa självbild och hitta de perfekta plaggen för hennes kroppstyp.
Spegelmomentet, Intro ca 1 min 30 sek
Band: 10403 + 10415
Reality
(30 sek)
11:22:51
Hur känns det nu?
Jobbigt
Varför?
J: Jag tycker inte om det jag ser. Det som slår mig mest är när jag tittar på den här biten (magen) Sen min dubbelhaka, armarna insidan av låren
T: Du kanske skulle behöva hjälp att klä dig bättre. Jag ska hjälpa dig!Förbild (ca 30 sek)
Ståuppa programledare ute på stan 2:Stylist: "Precis som Lena är vi bra på att klanka ner på våra egna kroppar. Men är vi lika hårda mot våra medmänniskor? DET ska vi ta reda på."
____________________________________________________________________________________
OSV.
Jag går in med det lilla manus-stycket till redigeraren som klipper ihop det hele. Sen ringer han på mig när det är klart. Jag tittar på det, gnäller på lite saker som ska klippas om, ber honom byta låt, säger att han är mycket duktig och går därifrån. Och fortsätter skriva på nästa lilla manus-stycke.
På vägen hem har jag redan glömt vad jag gjort under dagen. Så går det till när kommersiell nöjes-tv produceras.
Mail från Tom
From: Tom
Date: Mar 20, 2007 2:18 AM
Subject: Hon ska vara där
En person som varit inne på min myspace sa igår till mig:
" vem e den där Marla egentligen, som är överallt..? "
Jag svarade bara:
" Låt henne vara. Hon ska vara där. "
Tyckte det var lite kul. /Tom
Samtidigt i Kramfors
Jag uppskattar inte den utpräglade Kramforshumorn. Bosse & Gittan ba "Vi klär ut några kvistar ba Hi. ho. HO."
Tjejmiddag hemma hos marla
Dollys petitopattism & dåliga människor
"Om man kunde köpa människor, skulle han säljas som engångsförpackning på Statoil"
Söder är världens bästa lilla håla
Satt på KA:s och käkade tomatsoppa och hälsomackor med Mattemus igår och kluttrade lite förstött i min skissbok. Drog pinnstreck i tristessen för varje person jag kände som gick förbi. Pinnarna blev elva på en timme och jag tänkte att jag bor i en väldigt trevlig liten håla.
Dåliga människor
Vi diskuterade dåliga människor. Mattemus citat: "Han var vad jag skulle kalla "en dålig människa". Om man kunde köpa människor, skulle han säljas som engångsförpackning på Statoil." slutcitat.
Iskalla ligg
Sen tänkte jag som vanligt på meningslösheten med iskalla ligg i storstaden. Åh vad folk håller på! Liksom testar varandra och krossar några på vägen.
Dolly är pettitopatt
Jag satt där i Globen omringad av tusentals människor och medelåldern var 45. Plötsligt hade jag ordet på tungan. Ordet som beskrev Dollys utseende: "petitopatt". Jag smakade på mitt nypåkomna ord. Petitopatt- en petit tjej med stor byst. Trots att hon var så liten så liten, att jag fick lust att snuttegulla med henne ungefär som man gör med en nyutkrystad, fyllde hon upp hela Globen med sin karisma. Jag är ingen jäkla Honky donky-woman om ni tror det men pappa älskade country och om allt hade varit annorlunda och normalt kanske det hade varit han och jag som satt där.
Pappa tvingade med hela familjen på "Caaaaoooooooooouuuuuuuuuuuuntri-festivalen" i Östersund när jag var i tioårsåldern. "Jajamän tjejer, nu ska vi äntligen få åka på ccccccaaaaaaaooooontri-festivalen!" Han ville säga just den meningen varje dag i flera veckor innan det var dags och han log alltid med hela ansiktet mot oss. Jag och Sofia log osäkert tillbaka, vi visste inte riktigt vad det innebar. Skulle vi tvingas bära cowboyhatt? Och jeansväst med strass? Boots? Skulle Creedence komma dit? Vi hade inte hjärta att visa pappa hur olustiga vi kände oss över att besöka Östersund när vi egentligen ville sitta på rummet och byta bokmärken och lyssna på Roxette.
När Dolly sjöng "little Sparrow" i accapella fällde jag en tår för pappa, och för att allt var så sorgligt vackert.
Lattemamma eller morsa- det är frågan
Jag funderar jag på om jag kommer att bli en "Lattemamma" eller "Morsa".
- "Lattemamman" jobbar halvtid, tränar killerasset på spinning ochär sådär fixat smalsnygg fortfarande. De drar runt bebben i en barnvagn som ser ut som en farkost medan den lite större ungen kryper omkring i Acnejeans på Nytorget. Och självklart dricker hon sjuttioarton latte per dag på det.
- "Morsan" däremot har gått ner sig och verkligen changserat. Hon stressar runt, lätt hysteriskt och torkar snor och ser lagom tacky ut, men är betydligt mer hjärtlig och äkta. Hon har verkligen gått in i mammarollen och fått putbelly och slutat sminkat sig och ger fett mycket äkta kärlek till kottarna.
Körbergs son
På en krystad bjudning stod jag uttråkad i ett hörn, drack gratisprit och suckade åt alla fixade stekare, ända tills en man i (vad jag trodde) min smak kom in genom dörren. Jag var inte så kräsen på en tillställning som denna där de flesta grillat sig i Thailand och de äckliga reklamkillarna bar urringade tröjor och log smöriga leenden. Snubben som var föremål för min uppmärksamhet var lång och skäggig och såg lite småsunkig ut. Jag böjde mig framåt, just på väg att säga hej men leendet stelnade på en röd sekund. Jag såg vem det var. Det var Tommy körbergs son. Jag drog tillbaka handen och skämdes. Jag vet fortfarande inte varför.
Norrländsk långsurhet
Ni vet då man är sjuuuuuukt sur väldigt lång tid = långsint. I norrland säger man att man är långsur. Långsur är ett bättre ord än långsint. Så det så.
Pizzicato 5
Jag bytte låt på min sida på myspace. Pizzicato 5 är väldigt tragikomiskt, det passar min sinnestämning. Den får tillvaron att kännas lite som ett dåligt japanskt skämt och jag gillart.
mustaschskriverier
Laxrosa
millishmöbler
Millish designar och stoppar möbler
Surfa in på Träakademin och läs intervjun med millish. Klicka på "möbeltapetsering" och "eleven berättar".
Min frisör känns väldigt rosa
Min glittriga frisörska blåser en tuggummibubbla och anförtror sig:
"Du! Nu när jag blonderat mig har jag MYCKET roligare när jag går ut (tugg tugg). De e sant asså!!!"
"Ja, men så är du kanske också en tjej som uppskattar när neanderthalpackade svennebirabärs-grabbar associerar till porr när de ser dig. Själv kan jag uppfattas som seriös i min vardag och samtidigt ta på mig ett riktigt horigt läppstift när jag går ut- och få samma effekt."
Hon stannar upp och tittar skeptiskt på mig i spegeln.
"Va? Gillar du läppstift? Jag föredrar läppglans faktiskt."
Hon blåser en bubbla till och berättar att hon använt "Lancomes Juicy tube" i flera år nu men funderar på att byta till ett "New Action Lip Gloss Nr 405" som hennes syrra shoppat i New York.
Självhjälpspsykologboksutläggning Nr 2
Jag fortsatte att flumma runt med självhjälpsböckerna för att försöka hitta svar på varför det liggs för lite i mars. (I mars. Inte på mars). Men tyvärr har jag fortfarande inte hittat svar på den fråga som gör att jag vrider mig i plågor om nätterna. Däremot ramlade jag över andra spännande saker.
Att såra för att hålla människor på avstånd. Det kan stämma, jag har nog gjort det ett antal gånger. Senast för några helger sen på Riche då en packad snubbe hängde över mig och försökte sladdra runt i min ickeurringning, kanske för att han trodde att han skulle hitta något annat än två simpla äppelkartar. Då skrattade jag lite granna. "Du är full och osmaklig" sa jag och så gick han.
Jag brukar förresten göra tvärtom, smöra för att folk ska komma nära. Både mig och varandra. Jag vill gärna fösa in de få människor jag gillar med ett stort kofösar-lasso hemma hos mig (inget sexuellt alltså). Helst ska alla gilla varann och förstå varandras storhet, så att vi kan leva i ett enda stort evighetskalas tillsammans och ha roligt resten av livet. Det är inte så lätt. Varje gång jag försöker blir jag helt exalterad och manisk och tar för mycket plats så att de inte ens hinner prata med varandra.
Behov av bekräftelse. "Är det verkligen den här personen jag vill ha bekräftelse av?" Ska manfundera på om man känner att man inte blir tillräckligt uppskattad av sin omgivning. Då ska man tänka lite "Freudiaaaaaaaaaanskt "och hitta en annan förklaring, som att man inte fått tillräckligt mycket kärlek av sina päron och därför behöver höra att man är så innutahelsicke bra hela tiden. Nästa gång jag blir fånigt glad för en komplimang ska jag avfärda den direkt och tänka att det var ju inte min mamma som sa det där så det är ju inte värt ett skit. Okej.
Våga erkänna sina känslor. Varje gång jag lyssnar på en låt med Barbados som heter "Världen utanför" så lyssnar jag på texten och får ståpäls och glömmer bort att jag hatar schlager och varje år njuter av att se Magnus Carlsson komma tvåa eller sist i melodifestivalen. Det här är första gången som jag erkänner att jag får känslor för Alcazar-Magnus text och sätt att sjunga i den där äckliga låten. Undrar vad som händer nu? Jag sitter här och inväntar en må-bra-känsla men stirrar bara tomt framför mig.
Viktigt att sätta fingret på problemet, inte förrän då kan man lösa det. De är rätt klyftiga ändå de där hjärnexperterna. Idag fick jag rejäl amatörmassage av en arbetskompis. Han hittade en knöl stor som en golfboll i vänsteraxeln, den knöl som gör att jag ofta ser ut som Ringaren i Notre Dame när jag reser mig från mitt skrivbord och ska åka tunnelbana hem till Söder. Jag springer längsmed perrongen och gömmer mig bakom stolparna, så sne är jag. I alla fall så gned och gned han väldigt hårt och tryckte så att jag skrek som en gris, och vips så var knölen så gott som borta. Över huvud taget så gillar jag då snälla folk sätter fingrarna på mig.
Tungt svanberoende
Glassigt värre
Detta är årets nykomlingar på glassmarknaden. Rent utseendemässigt gillar jag trollspöt. Glassuget får mig att tänka tillbaka på TIPTOP-hysterin som jag bloggade om förra året. Vilken nykomling röstar ni på?
Det liggs för lite i mars
Det kan vara spännande att amatörpsykologa sig lite. Det har jag märkt att många tycker och jag vill ju absolut inte vara sämre. Jag tänkte amatörpsykologa lite kring det faktum att det liggs för lite i mars.
I mars. Inte på mars.
Men först vill jag hemskt gärna amatörpsykologa kring amatörpsykologandet. I bokhandeln kryllar det av smöriga självhjälpsböcker med flummiga omslag med en svävande ande eller en deprimerad man vid ett bord.
Självhjälpsböckerna böckerna läses uteslutande av kvinnor, framför allt av kvinnor med följande intressen:
1. Åka på häxkurs och meditera.
2. Spå sig en hos en anskrämligt ful gammal tant i en stuga långt inne i skogen en gång per år.
3. Samla på drömfångare de köper på Thailandsemestern i januari.
4. Åka på hälsohem i Hälsingland och käka grödor.
De lusläser böckerna som innehåller lite råd och tips om hur de ska hjälpa sig att förstå sig själva, gråter en skvätt och känner igen sig och tycker synd om sig själva igen, sen träffas det på tantmiddagar och diskuterar böckerna i flera timmar så att de kan knyta an till varandra och fördjupa vänskapen och klappa på varandras axlar och säga att allt ska bli bra.
Det är ju så hiskeligt många som fyller år i mars eftersom päronen nuppade järnet på gräsmattan i junisolen. DÅ kan man ju tycka att folk borde träffas och ragga på varandra på alla uppstyrda kalas där det käkas tårta och dricks avec men så är inte fallet.
I alla fall. Jag tänkte att jag skulle skumläsa en av de där böckerna och jag gjorde det. Ramlade över några uttryck:
"Riktad ilska. Vem riktar du din ilska emot?" Ja, det kan man ju fråga sig. Det blir ju knas var man än ska dumpa den. Själv brukar jag försöka bolla bort den, men den studsar tillbaka har jag hört. Nån som sett den? Stackars sate i såna fall. Min ilska är nog en stor boomerang som gjort ett och annat jorden runt-varv och säkert kommer tillbaka och nockar någon till marken en dag. Obs, det här är ett hot (nej, det är det inte, det kändes bara ball att skriva så).
"Direkt/indirekt kommunikation". Indirekt kommunikation som sms, mail och annan tekniskt baserad kommunikation är tydligen dödsdömt. Det är öga mot öga som gäller enligt en norsk Dr Phil-koppe. Men jag är helt torsk på indirekt kommunikation som jag tycker är mer kadosch! Vad slår ett sms där en supermänniska förklarar att man är bäst eller ett mail med fina små ord som inte går att säga rakt ut för det skulle bli alldeles för pinsamt och alla skulle skruva på sig? Sms och mail kan man spara och sen kan man ta upp och kolla på smset varje dag om man känner för det och sen kan man visa och skryta för alla sina polare om hur poppis man är.
"Skuldbäraren i relationer" Man ska ju absolut inte klandra sig själv när det går åt helvete, sa en vis man i en bok. En arbetskompis sa det med en gång, att jag gjorde just det. Men hon var bara sådär übersnäll och ville gulla upp mig och tycka lite synd om mig för en stund. Jag tror att jag är ganska bra på att lägga över det på den andre. Bort och delete och sen var det bra med den saken!
"Trötthet ett substitut för andra känslor" Det har ju hänt att man lagt sig på sängen och stirrat i taket och känt att man vill skrika för att allt är skit men så slår tröttheten till som en fet smäll i nyllet. Man nockas in i sömnen och morgonen därpå känns allt konstigt nog frid och fröjd igen och man sträcker på sig med ett självbelåtet leende och tänker "fy faaaaeeeen vad bra jag har det!"
Det fanns ingen förklaring i någon bok om varför det liggs så lite i mars. Undrar om det är för att alla ser ut som att de gått och dött och krupit under en sten och nu återuppstått och kravlat fram igen. Det är ju nu solen tittar fram för första gången sen i höstas och det är ju som att alla fått en fet strålkastare i nyllet fast de inte alls ser sådär sommar-fresha ut. Inte alls.
stillafriskakänslan
Ljusorange varmt. Nästan som soluppgång som lyser mot mina stockholmsvita väggar när jag vaknar mittistan och klockan är tio. Det känns, fastän jag bara kisar. Undrar om jag är varm och trygg som om jag höll någons hand när jag sov? Vaknar i någon annan och känner den varmaste härlighetskänslan i bröstet som om nån tryckte sin hud mot min fastän det var så längesen något sådant kändes rätt.
Det är tyst hos mig, i inutijaget och i alla rum. Men jag hör det dova, de med ett annat liv omkring mig och det dunsar och människorna fyller hela huset i sina små lägenheter.
En dröm känns fortfarande. Det är en man i en eka och vi gled så tysta fram. Och sjön var så stilla när jag luktade på vinden och ville dra in den allt vad jag kunde i mina näsborrar, fylla hela kroppen med det friska ville jag. Skogen nära oss doftade jord och vår och han såg på mig och det var hans ögon jag såg, allt annat försvann.
Nu var det bara stillafriskakänslan kvar och jag slog upp ögonen och tänkte att det var fint det jag drömde. Fastän det varken fanns mening eller början eller slut, som jag alltid vill ha.
Mary Kry höjer min status
Det här är Mary Kry. Hon är MIN väninna. Plus att det är så skönt att ha rätt ibland.
För två månader sen sa jag följande till en något nedslagen fröken Kry:
"Du är civilekonom. Du är tjej. Du är ung. Bestämd. Ball. Smart. Snygg. Jag har aldrig varit så säker på något i hela mitt liv som att du kommer att lyckas."
Idag blev hon boss. Stort projekt, eget kontor, fet lönecheck. Det är nog första gången Mary Kry gillade att jag hade rätt. Mary Kry höjer min status. GRATTIS!
Stick inte under stol med rosetten!
All right. För att ingen ska ta illa upp så får jag väl ta och erkänna att det var en propeller. Men det är roligare med man med en stor rosett på tishan. Så det så. Men jag ska inte sticka under stol med att det var en propeller. Närå.
Fiffig deg, förnedring och vita trasor
Pizza och dansant techno
På fredagen blev det hemgjord salamipizza med chèvre till syrran, Arvid, Nam och Mattemus och det pratades musik, gamla minnen och lyssnades på dansant techno och jag minns att jag kände mig grymt fiffig då jag sprang hem från jobbet och slängde ihop en deg med avancerad jäst och allt och lät degen jäsa i enochenhalv timme medan jag stressade bort till Filmstaden Söder för att se en film om ensamhet i en storstad med Arvid. Vi tyckte att den var sjukt tragisk, Darling-filmen och jag hade nästan lust att gå hem och kasta degen i väggen och ringa återbud till alla som skulle komma och gömma mig under en snygg filt som jag köpt för att det skulle kännas bättre att lipa under en snygg filt än en gammal sunkig skitfilt. I vilket fall som helst så bet jag ihop och förträngde all storstadsångest och garvade lite lätt i stället och vips så var jag på bra humör igen.
Fiffiga degen
Arvid steg innanför dörren och inspekterade lägenheten och jag lyfte på duken för att visa degen och det kändes som värsta trolleri-tricket att jag förberett en jäst deg i en bunke. Man såg att han blev imponerad för han trodde säkert att jag var världens ungkarlskvinna med bara några ruttna gurkor och ihoprullade kaviartubar och makrillkonserver i tomatsås i kylskåpet, men tji fick han. Jag drog bort duken i ett enda ryck och började knåda degmassan som värsta proffset. Jag kom till och med på att jag faktiskt ägde en kavel som jag aldrig använt förut och mjölet yrde och jag kavlade ut pizzabottnen som var helt perfekt medan karlarna samlades runt bordet och iakttog varenda rörelse. Hungriga som djur var dom.
De som går ut jämt
Asmätta drog vi till Pet Sounds på Send in the Clowns-klubben och Arvid mötte upp Koop-Oscar och Stockholms mestaste gay-hetero som jag snackat med någon gång på qx och jag kände igen honom direkt. Han var ju en sån som man sett överallt och tänkt att "Fan han går ju ut jämt" men sen tänkte man efter en gång till och insåg att "okej, det finns en anledning till att jag ser honom ute jämt och det är kanske för att jag är ute jämt?" Det är ju inte så att man har skickat ut krogspioner som tar kort på utelivsfolken och sen står och kartlägger dem med uppspikade bilder hemma på väggen under reklampauserna som värsta psykopaten medan man käkar chips och blir fet och kollar på melodifestivalen tillsammans med sitt livs kärlek direkt.
Röd rosett
En man med en stor rödprickig rosett på tishan designad av Magnus som jobbar med Studio Virtanen fick ett sms. "Snygg rosett" skrev någon tokrolig person och det svarades också med ett tack. Sen var det botten upp med bästa slatten och hopp in i taxi och Oscar var hela tiden sådär världsvan och fixade in oss överallt men egentligen så var han ju världens snällaste och raraste blyging som gått och blivit balltransig på riktigt. Vi drog från Ecco-festen till slut och men glömde Tarek som blev kvar och Oscar som skulle fixa in oss på Teatron ville stressa in oss på en snabb gång, men jag fick vänta på Tarek så vi drog till Berns i stället där jag mötte upp Karin och.. Tillsammans blev vi förnedrade.
Förnedring i Bernskön
Jag trängde mig fram till de röda repen bland credpajsarna och vakten sa för andra gången "Jag känner igen dig, du står på listan eller hur?" precis som förra helgen men jag sa nej fastän jag såklart skulle ha sagt ja och slängt med håret, men så smart var jag inte klockan två på natten minsann, jag trodde jag skulle komma in ändå.
Att som vakten säga "du står på listan eller hur?" är som att ge ett stackars barn en godispåse och sedan rycka tillbaka den. Jag svor när han sa att det bara var att packa ihop och dra iväg till nåt skitställe och jag tänkte att jag får väl maila den där Indiska klubbgubben nån gång då, hate that. Jag gjorde danskaruseller på Norrmalmstorg i stället för att poppa upp tillvaron och blev glad efter fem minuter och tänkte att allt handlar om folken som håller uppe en.
Slinkig silverblus
Igår hoppade jag i en gammal 80-talsglammig slinkig silverblus som Ozzy skulle ha älskat, med axelvaddar och silverskärp i midjan och till det tog jag på mig den kortaste och absolut tajtaste horkjolen jag kunde hitta. Millish tyckte att jag var grymt snygg och jag tänkte att det var bäst att välja att tro på det hon sa och jag tuperade upp värsta babydollfrippan och lackade naglarna med lila lack och matchade med lila läppar och tog några vinglas till och kände mig plötsligt som värsta kitchiga damen.
Drama queen-detet
Millish kom förbi med Michael ju och det dracks röda viner förutom av nykterist-Svante då som fick färgglad lösgotta i stället. Michael var sådär soft på ögonen, de liksom hängde lite halvt över pupillerna fastän han var rätt nykter och jag tänkte att det måste vara den softaste snubben som Millish hittat och han kallade mig drama queen och jag tänkte att han fått helt rätt uppfattning fast jag kanske ska visa honom den softa marla någon gång också.
Millish doftade hav och vin och var rufsig i håret och hon log från öra till öra och kramade mig sådär hårt som hon gör ibland och klämde ihop mig så att jag nästan krossades i de starka millish-möbel-målar-armarna.
Lökarjobbare med vit trasa i bakficka
Vi drog till Allmenna Galleriet och där stod Daniel i dörren med en vit trasa i bakfickan och jag undrade vad han egentligen gör där på jobbet, han står mest där och ser glassig och snygg ut och snackar med lösa personer. Bästa trixet har han i alla fall för att fixa lite schyssta folk till stället då man får personliga sms och telefonsamtal om att det är dags att komma och ta en drink med honom och vips så har man fyllt upp lokalen lite till.
Inga inseminerade barn i dem inte
Vi blev utstirrade av två rakryggade söta kulturkvinnor som såg ut att vara trettiosexochenhalv och var sådär petit som man själv aldrig kommer att bli efter att ha krystat fram några inseminerade kottar och gått å blitt lite lagom stabbig i stället. Spolformad. Stirrade på oss gjorde de i alla fall nu medan vi fortfarande var unga och snygga, eller kanske var det mest på Svante de stirrade, han såg så hunkig ut i rocken. Som i matrix nästan.
Toddan DJ:ade och han kollade åt vårt håll hela tiden vilket inte var så himla konsigt och senare såg jag honom på Riche också.
Blaskiga människor och öl
Vid båset i Lilla Baren stod Erik och hängde i oranga brallor och jag tänkte att jag bara love då killar klär sig väldigt utstuderat och allt var skitrevligt ända tills någons ex dök upp och sumpade hela stämningen. Så någon drog hem och vi drog till Spy fastän jag absolut egentligen inte ville men skit samma det var gratis och det blev en halv öl men den var äckligt blaskig och folken likaså. Blaskiga lirare på Spy bar är inte att leka med. Inte alls.
Kåkfararkusses kotte
Och idag blev det godaste söndagsmiddagen i Trånkan med göttigaste förortsmostern som lagat lasagne och pepparkaks-sockerkaka. Min kåkfararkusse hade skaffat kotte och hon var den sockersötaste lilla donnan jag någonsin sett och jag pussade hennes bedårande kinder och sa hennes namn, Allis hette hon. Allis. Trots att jag säkert andades lite bakfylla på henne log hon med världens glittrigaste ögon och jag tänkte att vi kommer att bli grymmaste polarna hon och jag.
Och vännerna de dejtade på Djurgården och snart är det dags igen för en andra dejt och de blir säkert vänner då om det inte slår gnistor om dem.
Det var alles och i natt ska jag försöka sova gott trots att jag producerar tv på andra människors drömmar.
Perkele
Jag har börjat använda ordet "perkele" så snart jag känner att allt håller på att gå åt helvete.
marlas sommarkarameller
För två somrar sedan arbetade jag som pressansvarig på en kommersiell radiokanals artistgala. Vi reste landet runt och gladde bönder, småstadsbor och storstadsbor med en förkärlek till den kommersiella musiken. Man såg att det inte krävdes mycket ansträngning för dem att ta till sig de fina bitarna. Det riktigt lyste ur ögonen på dem och de var så tacksamma så tacksamma.
Här är kommentarer jag minns, jag kallar dem för "marlas sommarkarameller":
Carola Häggkvist läxar upp sina dansare "HALLÅ GÄNGET! DET HÄR FUNKAR INTE!"
Fame Factorys Anders Johansson smyger ut från Elin Lanthos hotellrum i Örnsköldsvik klockan tre på natten. Elin: "Vi har faktiskt bara kollat på tv!"
Uno Svenningsson "Jag har aldrig gjort så här mot min fru förut"
Carola Häggqvist får en Cola light utan sugrör serverad "Tror DU att JAG halsar??????"
Nanne Grönwall "Jag är så avundsjuk"
Och ja, ni medkännande människor som undrar. Jag genomlevde den sommarens musik också.
Här dejtas det hejvilt mellan vänner minsann!
När en mansvän sa STOPP vid bilderna på en kvinnovän så fylldes jag av den irriterande känslan "Varför har jag inte tänkt på det här förut mitt jävla cp".
Men efter en liten stund omvandlades känslan till "Jamen åååaaah...Så självklart." Jag lutade mig tillbaka och ett förnöjt leende spred sig över de självgoda marlaläpparna.
Jag tänkte att nu var det ju för bövelen dags för den stackars mannen att få lite snygghet serverad på ett silverfat. Och få gå på dejt. Så jag visade bilder på ALLA mina tjejkompisar som var singlar, och det var ju faktiskt rätt många som levde ungefär samma fantastiska/miserabla singelliv som jag. Snabbt gick det- och här är hon! Och hon! Och hon-och-hon-och-hon-och-hon-och...STOPP!
På söndag går de på dejt.
Jag är gladare än vad de två är tillsammans! Äre så konstigt då- att alla mina vänner som är snygga smarta och fantastiska- att de finner varann?
marla - Not humble, just worlds best matchmaker
Bergman in heaven
"Jag är döden. Jag har kommit för att hämta dig"
Mina vänner samt undertecknad är inte på något sätt onda. Vi ser endast ett tillfälle att leka med speldjävulen och- om livet vill oss gott- vinna en samling Bergmanfilmer. Här slår vi vad om vilken vecka den gamle stofilen avlider. Va mä!
"Okej kära vänner. Det är ingen mening att hymla kring ett faktum.
Vår landsfader Ingmar Bergmans tid på jorden är på upphällningen. Det finns 52 veckor på ett år och det är upp till dig att spekulera kring vilken vecka i året Ibs tragiska bortgång sker.
Det kostar 50 :- att sätta sitt namn på en vecka och för att undvika ekonomiska fördelaktigheter, är det inte möjligt att välja mer än en vecka. 52 veckor x 50:- = 2600 :- som efter den tragiska bortgången tillskrivs vinnaren i form av Bergmanfilmer.
Vid anmälning får ni information kring vilka veckor som är lediga samt en lista på vem som gissat vad. Till dess alla veckor är tagna är det närmast som vinner. Filmerna kommer att införskaffas till potten löpande efter anmälningarnas intågande. Vilka filmer som finns i potten samt övrig information kommer att skickas ut löpande via massmail.
För anmälning, ge mig 50 släng i handen eller sitt in summan på plusgirokonto 12 9 34-6 (referens/osr = ert namn) samt mailar vilken ni tror på till [email protected]
- lekledare: Unge Herr Klang /0739 89 55 68 -
OBS! Fin och användbar information:
1 Ingeman Bergman föddes vecka 28, 1918
2. Jarl Kulle avled vecka 40, 1997
3. Vintern kan vara hänsynslös på norra Gotland
4. Ingemar Bergmans trogne parhäst tillika fotograf Sven Nykvist avled alldeles nyligen (Enligt tidskriften "Forskning och framsteg" stiger risken att dö inom en månad med 53% när en man bli änkling)."
Ett-med-naturen-humor
Åh, det var så skönt att skratta åt något som varken var ironiskt, sjukt, perverst eller elakt. Det är inte så ofta det händer! Varsågoda!
Den slickar deras ansikten
Varje dag stryker de längs benen. Tv-fabrikens två hundar, en labrador och en tax. Den ene hunden lider av fetma och har en mycket flottig, högblank och korthårig päls.
Alldeles fettig är labradorens päls. Den är så blank att man nästan kan spegla sig i den. Fast det vill man inte eftersom man är livrädd att hundskrället ska skaka på sig så att fettkakorna och flottsörjan ska skvätta rakt i ansiktet och förstöra dagens Helena Rubenstein-makeup. Den andra hunden är en ful liten irriterande tax. Trots att den bara är ett par år gammal ser den ut som en trettio-åring med skabb.
Varje dag gullas det med de äckliga varelserna. Folk blir som galna då de ser den illaluktande saken som knappt kan gå för att han har så korta ben.
Folk skriker "Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!" och "Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!" då de ser den. Sen sladdrar de runt med hela ansiktet i den lille. I den lilles skabbiga päls.
En sån ful varelse som får så mycken kärlek!? Det är inte bättre än att man börjar fundera på folks fokus i livet. Tänk om kunde ägna lite av den där kärleken på sina medmänniskor i stället, vad trevligt vi skulle ha det! Eller nåt.
I alla fall. Den feta labradoren ägnar hela dagarna åt att äta gamla svindyra mackor ur papperskorgarna, såna som alla unga snygga och lyckade karriärister köpt på Italienaren på Nytorgsgatan. Han går runt runt runt hela dagarna och doppar skallen i företagets ca tjugo papperkorgar. När den fettiga hunden inte hittar något i papperskorgarna brukar han lufsa bort till diskmaskinen och slicka i sig resterna av alla Diet Shop-luncher (som alla köper för att de bantar men som är för äckliga för att äta och därför slängs) ceasardressing och annat från tallrikarna.
De två vedervärdiga krypen gillar varandra väldigt mycket. Den lille taxen slickar ofta den stora labradorens anusrosett.
Men det rör inte de prudentliga tjejerna så värst mycket, de låter ändå taxen slicka dem i ansiktet.
"Det är ju bara lite pussar!"
Idag påpekade jag att jag såg taxen slicka labradorens röv i morse, då sprang min söta arbetskompis hulkande in på toaletten. Hon ville nästan kräkas men tydligen räckte det att blaska av ansiktet för att vara tillbaka på banan. Ibland är livet snällt mot oss.
Vänta! Nu var det någon som skrek åt taxen igen!
"Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih! Vad söt du är snutte-gusse-pusse-gulle-gulll!!!"
Oj vad taxen slickar hennes ansikte.
Los chaos marmelados
För en tid sedan lät jag marmeladerskan i mig komma fram. Jag uppmanade även mina bloggläsare att gå samma öde till mötes och locka fram marmelad-besten.
Smickrande nog tog en del uppmaningen på allvar och ställde sig vid spisen för att koka marla & millish-marmelad så det bara skvatt om det. Inte alla lyckades och ödmjuk som jag är, var jag inte sen att ta på mig skulden.
Jag fick ett mail på myspace från en besviken och misslyckad marmeladerska:
----------------- Original Message -----------------
From:
Date: Mar 6, 2007 5:24 AM
god dag, god dag!
vet du. igår gjorde jag den läckra marmelad du frestade med på din blogg. det blev 1,5 liter ganska sur, pepprig saftsoppa med vad som såg ut som granbarr i.
vad gjorde jag för fel, mamma?
----------------- Original Message -----------------
From: marla a d fenomenala kamrater
Date: Mar 6, 2007 6:31 AM
Ahahaha! Nej är det sant? Men hörru din stackare.. För stark chili kanske? Man måste kanske smaka av den.. Jag hade så mycket som det står i vårt recept.
Angående konsistensen: För lite socker! Koka om den och ös på, det är sockret som gör den kletig. Men ta inte för mycket då blir det kola. Man kan smaka av den precis som man gör med knäck. D v s doppa en sked i kallt vatten och se konsistensen när den kallnat. Man kan koka om marmelad hur många gånger som helst. Jag tror den kommer att bli svingod med massor med mer socker, det neutraliserar det sura och det starka. Det som var så jäkla gott sist!
Felåt! Känns nästan som mitt fel!
/marla
----------------- Original Message -----------------
From:
Date: Mar 6, 2007 7:24 AM
men du hjärtat, så länge man kan koka om är ju allt frid och fröjd! älskar saker som kan kokas om/redas på nytt/tvättas bort utan att behöva börja på ny kula. Vet du t ex att man kan göra det även med en majonnäs som skurit sig? svinenkelt, bara strila i ny stril och vispa vispa vispa.
här ska sockras och kokas och doppas och slukas.
fint tack hej
FORTSÄTTNING FÖLJER....
Babyfabriken
Jag ska döpa om tv-fabriken till flickfabriken. När jag tittar upp från datorn och låter blicken svepa över de åtta redaktionerna ser jag nämligen inte en enda pojke.
Idag kom jag dessutom på att jag inom tio meters radie har FEM gravida kvinnor. Babyfabriken är ett mer passande namn. Herre min skapare. Jag är omringad av dem! Det måste vara ångestskapande för en singel som mig. Snart kommer den för tidiga trettioårskrisen, jag känner det!!!
Har ingen ork i min kropp och ingen kropp i min ork!
Manuset snurrar på i hjärnan och speakertexterna ramlar runt i skallen och rabblar sina meningslösa ramsor med mässande monotom spökröst medan jag försöker samla mig. Har för mycket på mitt bord och fyra klippmanus till ska vara klara innan månadens slut. Pecis när det är som olämpligast invaderas min kropp av en mastodontförkylning. Igår ramlade jag innanför dörren som en vandrande bakteriehärd och hade en känsla av att livet var slut. Duns i säng och sen sov jag i elva timmar.
Ingen kropporkroppork i kroppen! No. I don´t have the ork.
Jag vill göra roliga saker men är sjuk och oroar mig för jobb nu när projektet snart är över. En viktig dam har planer för mig här i tv-fabriken säger hon, men vilka planer det är får jag ännu inte veta. Tänk om de sätter mig på ett sladdrigt sexprogram eller något annat tvivelaktigt projekt. Bara att svälja och känna sig lite prostitu för en stund och låta pengarna rulla in på kontot medan man sväljer och sväljer och tänker att bättre tider stundar. Jag får väl sälja ut mig lite i väntan på höstprojektet som jag drömt om i alla år, vi är ju ändå mediehoror allihopa. Tihi.
Le Pari!
Kolumnpengarna fick gå till en resa till Paris. Snackade med min underbara väninna Mimi och fick ett infall sent igår kväll. Den 1:a april på en söndag flyger jag till Paris och är där till fredagen den 5:e. F**k Eiffeltornet- jag vill ha klubb, retrodisco, fransk betong och baguetter!
Heshetshets
Millish- saknaden värker inombords
love dä on this friday!
Fick ett MMS med bildtexten ovan, blev alldeles varm. Mitt älskade galna penntroll! Kan man annat än tycka om den här flickan? Hon är den största inspirationskälla jag någonsin haft. Alla texter jag skriver har bollats med henne, alla idéer jag fått har kommit till mig när hon varit i närheten och hon är den mest kreativa person jag känner. Hon tänker annorlunda och har alltid ett annat sätt att se på saker. Hon målar tavlor och väggar med stor professionalism (Kolla på målingarna på hennes blogg eller under "pics" på Millish myspace). Hon skriver klockrent förutom den charmiga dysleksin då. Hon är damp och Waldorf! Allt roligt som händer vill jag dela med henne. Faktum är att allt automatiskt blir roligt då hon är med. Buhu.. Millish! Kirra den där möbeltapetserautbildningen nu och kom till storstaden. Abstinensen knäcker mig.
Creddpajsarotrevlighet
Jag mötte en otrevlig man igår.
Skäggig f d bartender: "Har du tråkigt?"
marla: "Nej varför tror du det?"
Skäggig f d bartender: "Du kanske mest vill prata om dig själv?"
marla: "Det har du fått för dig ja.." (ler mot honom)
Skäggig f d bartender: "Du jobbar alltså på Insider?"
marla: "Nej, inte längre."
Skäggig f d bartender: "Men du har gjort?"
marla: "Ja"
Skäggig f d bartender: "Du är bra på att slå in öppna dörrar"
(jag börjar lacka ur)
marla: "Framför allt är jag grym på att producera bra tv, vad kan du?"
(tänkte lägga till "Har hört att du är bra på att blanda drinkar?" men det hade väl varit för mycket).
Skäggig f d bartender: "Du kanske tyckte att jag var väldigt rätt fram nu. Jag är inte så bra på att linda in saker"
marla: "Ja, det kan ju vara bra att linda in saker ibland, det tyder på social kompetens"
Sen luftskålar jag och är trevlig med honom hela kvällen. Loser.
Annars så blir det varken alk eller innercitylife resten av helgen. Nu drar jag till förorten! Vilken befrielse.
Usch!
"Om jag säger så här: Du är TUSEN gånger snyggare i verkligheten"
"Be dem byta bildbyline! Ha ha!"
"Hum, mjo, det är inte så likt dig."
"Vinkeln på ditt ansikte är... märklig!"
"Ryck upp dig! Det är bara ball med en ful bild"
"Det var ingen höjdarbild kära socker. Men å andra sidan så lär ingen misstänka att du legat dig till jobbet ;-)"
Haha! De är härligt ärliga mina vänner. Men jag hatar bilden så mycket att jag funderar på att inte skriva mer för Metro.
Varsågoda- gäddan presenterar: Det är så okej att vara alkad i innerstaden
Alltså. Nu vill jag bara böla.
Jag har fått bilderna som Metrofotografen tog, mailade till mig. Fick en stor klump i halsen. Jag ser ut som en gädda i fejan. I look like shit.
Jag när jag beklagade mig inför min bästa kompis sa hon "Hur har de lyckats ta en sån nasty bild? Du vet att du inte ser ut sådär va...? Du är mycket snyggare IRL" Det gjorde mig inte precis gladare, snarare bekräftade det att jag ser HELT störd ut på bilden! (Och glöm att jag lägger ut den här, ni får skratta åt mig när ni läser Metro i stället). UÄÄÄH!
Som om det inte var nog. En snubbe här i mediefabriken svansar runt mitt skrivbord. Han ser helt skev ut och iakttar mig i allt jag gör. Jag blir galen! Vem är han? Vad vill han? Är han störd? Har han käkat glosoppa?
Uppdatering:
Nyss kom han fram och skulle småprata lite:
"Snart är det sommar"
"Ja. Hi.. hi...eeeeeh?"
"Vi sågs ju ute massor i somras."
"Jasså? Jaha, jo det kanske vi gjorde"
"Jag var ju ledig hela sommaren det var ju så skönt"
"Ja?"
Jag var redan grinfärdig innan, nu håller jag på att bryta ihop på riktigt. Jag stirrar in i mitt manus.
"Går det bra?"
"Jovars." (stick för helvete, jag vill jobba)
"Jaja! Lycka till!"
Jag tittar efter honom när han går. Vilken irriterande typ. Han ska inte komma och tro att han spelar i samma liga som mig bara för att jag nyss fått bekräftat att jag ser ut som ett missfoster. Då händer nåt jag ICKET ville skulle hända. Han vänder sig om och ser att jag iakttar honom. Han avfyrar ett stort leende. NU ÄR HAN NÖJD VA!!!??? Grrrrr!!
Christina Stenbeck eller myspaceraggning
Åh nej! Jag tänkte sitta klistrad framför burken för att kunna smäda fröken Stenbeck på Adaktusson på TV 8 igår kväll. Men efter att jag noggrant masserat in en bunt brunt klet på hela skalden, fastnade jag i en sockersöt konversation med en ny myspace-bekantskap, vilket gjorde att jag glömde allt annat. Vi diskuterade småstäder kontra storstäder, unkarlsmat kontra gourmé (jag erkände att jag alltid kände en viss västerländsk vulgarism av att svulla gourmé i min ensamhet) och partyknark kontra party-alk, samt myspaceraggning. Vi kom vi fram till att vi enbart myspace-raggade på varandra för tilllfället. Myspacemonogami. Så romantiskt. Det är så att man får en tår i ögat.
Jag får även en tår i ögat för att jag hoppat av Insider-båten nu när den börjat flyta hur bra som helst! 540.000 tittare igår! Jag väljer att se att det inte har något med mitt forna inslagsproducerande att göra.
Hur som helst- reprisen med Stenbäcks dotra lär går tio gånger om på TV 8.
/marla- brunare brunett än igår
Blåvalskossa på Indisk Pärla?
Jag slank in på en krog vid namn "Indisk pärla" (oh så tjusigt) för att inhandla fyra vitlöksnan till min egenhändigt lagade kulinariska middag. Medan jag väntade utväxlades följande konversation vid bordet bredvid. Det mesta svamlades fram så det var svårt att höra, men här kommer högljudda fragment ur diskussionen:
På bräkig söderkis-slang a la Björns trädgård-alkis:
Arg full kvinna med raspig röst: "Fy faaaan Berra, dra åt helskotta meeeeere?
Arg full kvinnas man: "Vafaen, nåra småååknattar som satt på en scheeeefer, vafan e deeee å jiddra om?"
Mummel-mummel-mummel. Sladderi-sladderr-sladder. Arg full kvinnas man reser sig plötsligt upp:
"Äru nån jewla amatöööööööörpykooooolog ällär? Fyyyyy fan!"
Även arg full kvinna reser sig upp.
"Berra! Hur kan du!????"
Berra: "Men hörrö Bettan. Det e ju inte direkt så att de satt på nån blåvalskossa eller så. Det skulle inte ens jag göra! Jag kan fantisera om det, men göra det det skulle jag inte."
Bettan blir knallröd av ilska och svimmar nästan på kuppen. Berra kan knappt hålla sig för skratt.
Berra: "Ja, assåå.... Jag tycker inte att det är nåt å jiddra om..Några schäfrar..."
Jag tar mina nanbröd och går. Jag kommer hem googlar blåvalskossa utan resultat. Jag funderar hela kvällen på vad en blåvalskossa är. Jag misstänker också att Indiska krogen blivit min tids Kinakrog.
Blick som en seriemördare
Metro-fotografen fotade mig just. Det gick åt helvete. Jag försökte se kaxig och smart ut men fick i stället blick som en seriemördare. Myra Hindley ”IIIIIIIIII´m cooooooming after yooooooou....” Lite så. Till slut kastade jag mig om fotografens hals och bönade och bad om att bli maximalt fotoshoppad. Så kan det gå när man inte är född välpaketerad och fotogenique.
Skitmånaden över!
millish på garagefesten i för några helger sedan
Årets tråkigaste skitmånad är över. Februari har sugit i alla tider. Men när jag ser tillbaka på NG-ferren med Yuppie-Lisa, nyheten att mitt ex täljer guld, den stela designfesten med Millish och när jag fick papegoj-tulpaner av henne och när jag googlade på Gittan, lagade Stroganoff till en dejt, när Thorsten Flinck blev generad, när jag trots att jag anses vara en missanpassad kulturfitta med två äppelkartar till bröst hamnade i den plast-tutteälskande Moore-bloggen, träffade Mirja och halsduksmannen på samma helg, fick åka till tv-huset i Göteborg och träffa marlabloggläsaren Nr 1 GH, kickade igång musikprojektet och blev bjuden på middag hos Fröken Sima samt skrev en kolumn för Metro som kommer in på lördag, så hade jag nog inte hade så tråkigt ändå. Det måste vara första februarigången någonsin.