marla - en expressionista

Känslan sitter i. Danko var skitarg och det explosiva uppträdandet fick adrenalinet att bränna i tinningarna. 

Danko Jones aggressiva bitterhet i texter och framträdande, smittade av sig på publikhavet i Münchenbryggeriets lokaler. Själv kände jag hur pulsen steg när han spottade ur sig sina mest provokativa rader.
Visst, aningen pubertalt när Danko skrikande uppmanade hela publiken att ge honom fuckfingret för att "piss him off", vilket skulle resultera i att han skulle göra ett bättre framträdande och "kick some ass". Jävligt effektfullt dock, när man släppte garden och lät sig ryckas med. Då infann sig det där totala lyckoruset.

Monologerna mellan låtarna liknade en blandning av den amerikanske komikern Pablo Fransicos standupkomedi och medborgarrättskämpen Martin Luthers King mest laddade tal, och vissa stunder var stämningen sektliknande. Sammantaget fyndigt, elakt men jävligt roligt.
Nog för att jag aldrig tidigare lyssnat speciellt mycket på den här typen av musik och nog för att sångaren har grava hävdelsebehov ser ut som en uppblåst plutfisk, men jag gillade det.

Låtarna som spelades från nya plattan "Sleep Is The Enemy" var det som publiken gick igång på mest. Skivan som gjordes när Danko Jones var som mest förbannad och sviken av krossad kärlek. Även de mest luttrade mansgrisarna skulle reagera på vissa av de förnedrande textraderna där han kastar skit på hela kvinnosläktet. Men ärligt talat, orkar någon ens bry sig när alla vet hur krossad kärlek känns?

Danko. Jag trånar! Våra vägar möts igen.

Jag kom på mig själv med att dra en lögn i förra veckan. Jag skulle gå på systemet för att inhandla en flaska vitt. Jag bad den khaki-klädda damen i kassan om ett tips. Trots att hon såg ut om hon var på väg på giraffsafari på den australienska slätten, gav jag henne ett viktigt förtroende.

Jag ville att hon skulle rekommendera ett gott, vitt, läskande vin. Något hade hon väl lärt sig efter att ha tillbringat halva sitt liv på det här statliga företaget, tänkte jag och ställde den oskyldiga frågan.
- Jaha. Och vad ska du laga? Hon tittade strängt på mig under lugg. Hennes tantiga glasögon vilade på den snipiga nästippen.

- Eh…
Jag kände mig pressad. Jag blev röd. Jag skulle bara hem och supa upp skiten. Tillsammans med Millish. Trots det slank det ur mig. Ett helt jävla recept. En hel trerätters middag:

-Lax. Jag ska bjuda på ungsbakad lax. Med limesås. Serverad till strimlad fräst, röd paprika och hela champinjoner. Marinerad i Teryaki. Till förrätt hade jag tänkt mig en hummersoppa med färska örter och kräftstjärtar.
Det grälla knallgröna färgen i lokalerna brände i ögonen medan jag blev rödare och rödare. Men jag fortsatte. INGET kunde stoppa mig.

-Till efterrätt hade jag tänkt göra tre sorters hemgjord chokladmousse, med dels 70%:ig Belgisk mörk bitter choklad, dels en mousse av romerska bågar och en naturell Marabou mjölkchoklad.

Det var ofrånkomligt. Jag hade trasslat in mig rejält vid det här laget. Jag var tvungen att kräma på och jag var nästan gråtfärdig.

-Till det tänkte jag riva ingefära och koka det i socker. Jag tänker servera moussen i höga glas och ringla den kanderade ingefäran över hela härligheten. Om jag hinner hade jag tänkt göra egna chokladrån.

Jag tystnade. Tanten i kassan stirrade på mig. Det där påfrestande plingandet från Systembolagets kö-klocka ekade tätt och enerverande i lokalen. Golvet doftade städtant, linoleum och högstadiets trånga mörka korridorer. Den klaustrofobiska känslan växtre sig allt starkare.

-Jaha? Och hur gör man egna chokladrån?, sa tanten och såg envis ut.

Jasså! Hon försökte sätta dit mig den gamla nuckan? Jag bestämde mig för att ta kontrollen över situationen. Jag slappnade av så gott jag kunde, tog ett djupt andetag och lutade mig förtroligt över disken i spelad självsäkerhet. Den ena armbågen hängde jag nonchalant över kassan medan jag gestikulerade med den andra, för att på ett så tydligt sätt lära upp tanten i den låtsade gastronomiska kokonsten.

-Man smälter mörk blockchoklad, fortsatte jag. Jag tittade upp. Hon nickade. Jag fortsatte.

-Sen ringlar man chokladen som i ett finmaskigt nät i en plastficka. Först lodrätt, sen vågrätt. Efter det lägger man försiktigt ihop plastfickan och sedan in i frysen. Voilá!

Jag reste mig upp igen och kände hur nöjd jag var. Jag sände en tanke till mitt ex bror som var kökschef på Grodan. Det var honom jag hade att tacka för det här.

-Fontana Candida, pressade hon ur sig. Ett Fontana Candida skulle passa, sa hon och vände på klacken. Jag hörde en fnysning mellan hyllorna och de klapprande klackarna.

Vafan i helvetet höll jag på med? Varför var jag tvungen att dra en sån extremt invecklad lögn bara för att köpa en flaska vitt? Som om jag hade alkoholbesvär? Som om jag var stamgäst på Systembolaget på Ringvägen 98, tillsammans med Benke, Berra, Berit och det övriga a-laget? Som om det var det tionde besöket denna vecka? Som om jag behövde känna så i den här alkade generationen.

Jag betalade med blicken fäst långt ner i golvet och sprang hem. Flaskan står fortfarande, en vecka senare orörd kvar i hallen.

Det enda som behövdes för att kunna öppna en nysnickrad balkongdörr i den purfärska vårluften, var ett banklån. När jag lyfte telefonluren i måndags, hade jag ingen aning om att det telefonsamtalet senare skulle visa sig vara början på en orolig mage och ett bultande hjärta.

Det var lika självklart att jag ville ha en balkong till våren, som att Magnus Carlsson inte kommer att vinna melodifestivalen. I år heller. Bostadsrättsföreningens erbjudande kom som en varm kyss på posten. Jag plockade upp telefonen och slog numret till det lokala bankkontoret.

Romeo. Rooooooomeo! Bara hans namn fick mig att le. Jag hade aldrig träffat honom, jag lyssnade bara hängivet till hans lena, aningen hesa stämma i telefonluren.

En man med ett namn som hämtat från en fånig Harlekinroman, för att inte tala om en av världens kändaste kärlekshistorier, måste vara det mest avtändande som finns, tänkte jag och stålsatte mig mot den där… Oh! Rösten.

Vi bestämde möte efter stängningsdags på torsdag eftermiddag. Ty banken hade kvällsöppet och Romeo skulle personligen ta hand om mig. Hans namn fick mig att fantisera om en man klädd i vitt. Om mörka svallande lockar, aristokratisk näsa, plutöverläpp, längd och virilitet. Romeo- min prins i vinternatten.

Jag började genast dagdrömma om hur hans vältränade gestalt skred fram med blanketterna i handen. Hur vi skakade hand och hur han höll kvar den någon sekund för länge medan han hälsade. I nästa ögonblick var drömmen verklighet. Det var torsdag och där stog jag och höll hans varma hand och jag svimmade nästan på kuppen. Min personlige bankman visade sig vara precis sådär fånigt prinslik som jag skojat om med min arbetskompis, över en latte tidigare på dagen. Skillnaden mot sagorna var bara att den här snubben hade skön stil också.

Vi slog oss ner. Jag tog hetsigt och aningen svettig av mig den varma fula täckjackan. Helvete vad snygg han var,  tänkte jag och rättade till den åtsmitande polotröjan och lutade mig framåt. Vilken tur att jag hade smetat mina läppar fulla av Heléna Rubensteins Lipgloss medan jag fantiserade om Romeo på bussen på vägen dit.

Vi började med att prata om min projektanställning. Jag frågade skämtsamt om de hade samma slit-och slängmentalitet och arbetskultur inom bankväsendet som i mediebranschen. Han garvade till svar medan han förklarade att här var det livstidsanställning som gällde. Jag höll med om han säkert skulle vara en del av inventarierna snart. Jag kommenterade det faktum att han i princip kunde kartlägga hela mitt liv. Han hade ju tillgång till mitt konto.
”Jasså, hon köpte Strawberry Daquries på Riche i helgen?”
”Aha, Café Edenbourg varje söndag denna månad?”
”Där brände hon ett par lax på Whyred! Oövertänkt.”  

Han kunde lätt ta reda på vilka hak jag hängde på, vart mina insparade pengar gick och vilket slags liv jag levde. Han tittade roat på mig medan jag anklagande och med låtsad rädsla målade upp scenariot. Vi fortsatte slänga käft. Och vi klickade så jävla hårt!
Vant och behärskat, som en samuraj med svärd, lotsade han mig tryggt genom den skrämmande räntedjungeln och min personliga ekonomiska snårskog. Samtidigt malde mina frenetiska tankar på. Lite generad gick jag för mig själv igenom vart jag dragit mitt VISA-kort de senaste månaderna. Bara han inte ser det där inköpet på sex-shopen på Östgötagatan. Det var faktiskt i research-syfte!, tänkte jag desperat. Men hans charm fick mig att snabbt glömma den tanken.

Det blev nästan pinsamt mellan varven när våra skatt ekade i den för övrigt tysta, stela banklokalen. Vilken tur att heltäckningsmattorna dämpade våra hysteriska garv. Romeos äldre kvinnliga kollegor svassade nyfiket förbi. En del log, andra fnös. Vi hade båda svårt att koncentrera sig på formaliteterna.  Med till synes spelad allvarsamhet frågade Romeo hur många vi var i hushållet. En, sa jag och log. Jag flinkade beräknande in att min älskade katt i nuläget var den ende mannen i mitt liv. Han frågade vidare. Vi kom hela tiden in på sidospår, ramlade in intressanta diskussioner. Med jämna mellanrum ryckte Romeo till och intog återigen den professionella tjänstemannaloken. Det bistra, seriösa pokeransiktet. Den där oattraktiva masken som ska signalera seriositet och föra tankarna till djupgående ekonomiska analyser och börsnoteringar. Men hans strålande och magnifika personlighet sken storslaget igenom.

Han var min lokala banktjänsteman. Min egen personlige bankman. Eller bara min man. Det lät bra.