Singularus = singular-rus
Du får känna på ruset. När du befinner dig mitt i den mest chockartade, obekvämaste livsperiod någonsin upplevt. Dagar i en ologisk blandning av tårar, ilska, bombastiska lyckoexplosioner och frihet- det är då det händer.
Allt går upp för dig, du vill sluka livet, du känner mer än du någonsin gjort och du vill visa det för alla. Du förvandlas till en expressionista. Du får den där känslan. Ett singular-rus. Efter det: Ett inre lugn, en annan slags lycka och en fet jävla kreativitetsbomb. Du skriver och skapar och åstadkommer det bästa du någonsin gjort.
När man befinner sig i den seriösa relationen står tiden står stilla. Man skärmar av, stannar upp, slutar se. Men man vet inte att man skärmat av, stannat upp, slutat se under tiden.
Det är så skönt att blunda. Jag såg aldrig människors blickar, jag mötte dem inte. Jag gick på i min vardag. Det fanns ingen nyfikenhet, det fanns inget intresse. Jag hade ingen aning om hur jag uppfattades. Jag brydde mig inte. Jag visste inte att män tittade på mig. Jag visste inte att det fanns så många olika sortes människor. Jag besökte samma ställen, jag hade ingen koll, jag umgicks med hans vänner och mina. Jag åt samma mat, jag sparade mina pengar. Jag investerade i framtiden- Jag körde på.
Många kallar det äkta kärlek, det var det nog.
Jag vaknade upp en dag med så jävla mycket guts att jag lyckades slita upp det fastkörda sambolivet. Efter sex ljusa, lättlästa år. Sprätta upp det där trygga varma innanmätet med en 7 centimeters Bonviviant Tournéringskniv och låta innehållet fläkas ut till allmän beskådan. För släkten, för familjen, vännerna och arbetskamraterna. "-Gör det då, ta er en titt på köttet! Jag vet att det är rosa och jag vet att det gjort mig gott." Men det räckte inte. Helt plötsligt har du fått sjukdomsinsikt. Du inser att du hade skärmat av, stannat upp, slutat se.
Nu står jag här efteråt, utelämnad och ensam i det stora gigantiska livet.
Att nyttomaximera
Vi människor är nyttomaximerande. Ordet sätter fingret på den mänskliga latheten. Vi vill göra så litet som möjligt men få ut så mycket som möjligt för det. Vi är lata slackers, vi är svulstiga och hungrande profitör-jägare.
Vi är på jakt efter lycka, men vi vill ha den billigt. Därför har vi slentriansex och ger varandra klyshkomplimanger. Därför vräker vi gärna ut oss i sofforna medan vi tuggar chips och bli feta tillsammans bredvid den vi vet älskar oss mest. Vi slumrar halvt om halvt lobotomerat framför tvn. Så lite hjärnaktivitet som möjligt. Vi kämpar inte för något, vi har det redan. Vi hamnar i en mental stagnation, en ouppmärksammad tristess och vi gör livet så lättuggat som möjligt.
Nej, ja tack till känslosvall, upp och ner och intensitet! Till möten, kyssar och andras hjärnor. Till dekadens och dos av destruktivitet. Till ensam ro och glädje, snack hela natten och utelämnande kreativitet. HURRA!
Det svänger kanske snart igen. Det var så skönt den där gången.
(bildförklaring: Höjden av mänsklig lathet)
____________________________________________________________________________________
Om man skrotar tillräckligt långt
Om man skrotar tillräckligt långt i gästboken här kan man läsa om den här marlabloggen och få en uppfattning om hur det känns att uppfattas som en enda stor dissningsmaskin. Diss diss på er!
_________________________________________________________________________________________________________
barasåuppochnerhelatiden
Det är så hemskt när fåglarna skriker och det tjuter i rören och kylskåpet surrar och det doftar sopor och diskhögen växer och du inte kan skriva ett ord och allt bara känns jobbigt. När du skulle leva renlevnadsliv och du hamnade i den där baren i Götgatsbacken i alla fall och du tog den där ciggen fast du inte skulle och när du lovade dig själv att aldrig mer sänka dig till din fiendens nivå men till slut blev precis sådär primitiv.
Då är det så härligt att få den där endorfinkicken efter långpromenaden längs med Årstaviken och den Södra Mälarstranden i morgonluften och du känner dig pigg och glad och du får klarhet och vet hur du ska lösa all världens problem och du ringer och säger förlåt och hon blev sådär glad och ni drog lättnadens suckar tillsammans och började om igen.
Då är det så hemskt när din huvudvärk aldrig vill gå över och grannfamiljen ovanpå väsnas för att den tanklöse föräldern givit sitt barn stora glaskulor och en högljudd tuta och barnet oavbrutet blåser i tutan och kastar glaskulorna i golvet om kvällarna. När pressen att vara bäst på sitt jobb är som starkast, när kreativiteten försvunnit och när din organiskatoriska förmåga känns som bortblåst, när skallen är tom och hjärnan död. När längtan efter att bara vara bra tagit över och du känner dig så liten, så liten.
Tänk då är det skönare än skönaste skönt när idéerna kommer till dig som blixtar från klara himlar och du känner att allt faller på plats och du är praktisk, snabb och kvicktänkt och energin bara sprutar ur dig. Då är det så skönt att känna sig hel och rätt och när kollegorna dunkar dig i ryggen och skriker ”Bra jobbat!” på måndagsmötet och tittarsiffrorna kommer och du får en lyckokick när du läser dem för att så många ville se just det du har gjort.
Då är det så jobbigt när rastlöshetens piska kittlar i ryggen så snart man satt sig ner för en minut. När man sitter där och alla världens nöjen teasar dig till vansinne och de pojkar du inte vill ha väldigt gärna vill ha dig, men den pojke du vill ha inte alls vill ha dig och när du ligger där deppad och ensam i din säng och tänker på relationer och undrar varför alla i innerstaden är egoistiska singlar och när de i småstäderna är lyckliga trygga och förälskade. När du undrar vad som gick snett med ditt livs kärlek och hur alla egentligen får till det och du tror att du kommer att vara ensam resten av ditt liv.
Då är det så skönt när den du älskat kramar dig igen och du tänker på det kan vara så enkelt och rent och vackert och när du känner att det är ni två i evighet och ni inte kan sova för att ni pratar och ler hela natten mellan kyssarna och älskogen och planerar framtid och liv och alla saker ni ska göra i evighet.
Då är det extra jobbigt när du fryser och bilarnas avgaser sticker i näsan och folken är dumma och trötta och knuffar utan att be om ursäkt och någon suckar irriterat och högt för att du står på fel sida i rulltrappan i tunnelbanan. När de arga människorna trycker ut dig ur tunnelbanevagnen för att de vill komma bort och ut- fort, fort, fort. När du känner dig smutsig och bara vill hem och gömma dig under en filt och när kassörskan slänger växeln i händerna på dig med en nonchalant blick och ser dig över axeln för att serva nästa stressade kund fastän du bara ville att ni skulle le mot varandra.
Därför är det så härligt när du pratar med taxichauffören och märker att han är den varmaste människan du mött och du knappt vill stiga ur för att ni skrattar tillsammans åt allt och inget och när du hjälper en tant att knyta skon för hon inte kan böja sig ner för sin onda rygg och hon är så tacksam och vacker i sina trillioners skrattrynkor och vill ge dig en femma fast du säger att du inte vill ha nån och önskar dig lycka till i framtiden. Då är det skönt så skönt att bara kunna vara där ute i en park i solen med fantastisk musik i lurarna och lyckan spränger i ditt bröst.
Då är det så jobbigt när släkten ringer oavbrutet för att de bråkar och vill att du ska ta deras parti och ska ta ställning för just dem och när de är arga och ledsna och gör allt så komplicerat och du bara vill att de ska andas och slappna av och du sitter i timmar och försöker få dem att förstå varandra för att du är mitt i och tycker om dem allihopa.
Då är det underbart när du sitter tillsammans med släkten och moster berättar om den där gången vi var små och hade klätt ut oss och roade alla med egen teater och alla skrattar och äter gott tillsammans, när alla släktfejder är som bortblåsta och alla är lyckiga och den där varma familjekänslan i samhörighet är det enda som betyder något.
Då är det tröttsamt när du går runt i timmar i affärerna när du ska köpa den där födelsedagspresenten till 30-årsfesten som du inte har en aning om vad det ska vara för att du kommer på att du egentligen inte känner din vän för att ni bara har en ytlig relation. Och när du kör vilse på vägen dit och svettas och snurrar runt runt runt i Stockholms innerstad för att du har världens sämsta lokalsinne.
Då är det så skönt att ta den där roadtrippen till norrland och musiken dånar och landsvägen sträcker sig mellan dalar och berg, solen är varm och rund och det känns som att ni har världen och sommaren framför era fötter och det glittrar i dina barndomsvänners ögon för att ni ska ha en toppenhelg ihop och du tänker att de måste vara de bästa människorna i världen och att du är tacksam för att du har just dem.
Någon borde lära mig det där mellanläget som vissa pratar om.
_________________________________________________________________________________________
Nybroviksgryningen
I morgonsolen satt vi där och hans ögon glittrade ikapp med ändernas ädelstensögon och Nybrovikens speglingar av gryningens himmel stack i ögonen och våra blickar möttes och vi kysste varandra och det var varmt och det härligaste härliga. Vännen kom förbi och vi log mot varandra vi tre och vännens blonda lockar var vackrare än någonsin och pojkens heta läppar var röda av mina. Vi tog kort på varandra och festliga människor skrek en bit bort men vi såg bara oss två jag såg hans hår och han mina ögon och jag hans fina vita hud. Vi doftade vin och rök jag bar röda fina skor och vännen var så glad att vi funnit varann och pojken tog min hand och han sa så fina saker. Benen dinglade nedför kajkantens brant och vi pratade om liv lek och kärlekssorg och sånt som var skönt. Berusade blickar smekte oss och jag kände hans hand på min midja i den friska kalla luften och morgonen var min.
_________________________________________________________________________________________
De illitterata terroristerna
”Om du hatar ilitterata är det skamligt att du stavat fel på ordet ilitterat. Det måste ju vara höjden av pinsamhet att du själv är ilitterat”
Katta älskade att reta honom, studiekamraten hon börjat samarbeta med några veckor tidigare. Nu satt de i hans vardagsrum med böckerna spridda runt bordet. Han spände genast käkarna. Han var den typ av man som alltid tog saker på största allvar.
Katta älskade att reta honom, studiekamraten hon börjat samarbeta med några veckor tidigare. Nu satt de i hans vardagsrum med böckerna spridda runt bordet. Han spände genast käkarna. Han var den typ av man som alltid tog saker på största allvar.
”Kära Katta, om du tittar i din ordbok som du har hemma i bokhyllan så ska du se att det stavas illitterat. Om du inte har en ordbok kan du reflektera över om det stavas litteratur eller literatur. Sen kan du reflektera över om det är samma ordstam i litteratur som i illitterat. Om så är fallet infinner sig frågan; varför skulle stavningen i ordstammen ändras från fall A till fall B?”
Katta svarade genast. ”Jag fick andnöd av ditt tålamodiga och uttömmande svar. Jag hoppas att du har rätt och får väl anta att du har det. Själv har jag aldrig behövt en ordbok i hela mitt liv, så tyvärr äger jag ingen.”
Nu var det hans tur. ”Kära Katta, tack för ditt vänliga svar som dock innehöll en felaktighet. Du säger att du aldrig behövt en ordbok. I övrigt har jag inga anmärkningar.”
”Nej, det här är ju första gången. Men eftersom du är så bra på att upplysa och tillrättavisa, så har det visat sig att jag inte behöver någon. Även denna gång.”
”Det är bara att säga nästa gång du behöver stavningshjälp. Jag har en tvåkilos illustrerad ordbok i bokhyllan. Till skillnad från dig behöver jag den ibland" sade han lent.
”Du kan börja med att korrekturläsa den här uppsatsen” sa hon lent tillbaka och slängde uppsatsen framför honom.
Hans mun log men ögonen var kalla när han svarade "Du har inte råd med mina tjänster." Likt en italienskamerikansk maffiaboss frågade han sedan tillspetsat "What am I? A korrekturläsare? D'ya think I'm funny? Do I make you laugh? Do I?" Hade han haft en k-pist hade han säkert tagit fram den. Som det var nu föreslog han i stället att hon satte på en kanna te.
Hon stegade in hans kök på sylvassa röda klackar. Utan att förvarna honom slet hon åt sig en tom tekopp, kastade den i väggen och kastade sedan ner honom på golvet. Han låg där och vred sig i plågor medan hon skrattade rått: “ Yes, you make me laugh.”
Det var då han i praktiken insåg vad sinnesjukdom var. Det var en skrämmande upplevelse och han fruktade för sitt liv. I nästa sekund kunde en sylvass klack genomborra...! Han vågade inte tänka tanken fullt ut. Han studsade upp och tog till ickevåldsprincipen.
"Låtom oss koka en kopp även till dig Katta. Vi kan baka lite muffins och tala om stavningen av låneord."
Samtidigt tryckte han i smyg på 112 på mobilen och sa högt "Visst det är rätt läskigt här på Katarina Bangata 86. Riktigt läskigt. Hoppas polisen kommer hit om det skulle behövas. Katta hjärtat, vilken tesort föredrar du?"
”-Earl Grey original tack.” Varken rabarber och grädde eller Söders fröjder var något för henne. Varför svamlade han om polisen? Men hon log inombords. Det var precis den här effekten hon ville ha. Ty i vanliga fall var inte Robotob man nog att visa sin mjukare och kvinnligare sida. Den sida som kom fram när hon fått övertaget. Han hade sänkt garden och till och med erbjudit henne att de skulle dricka te tillsammans.
Med tekopparna i handen slog de sig återigen ner i Robotobs avföringsbruna skinnsoffa, i det tveksamt inredda vardagsrummet. Hon fnös i smyg när hon tänkte på vilken urusel smak han hade. Men nu var hon inte här för att reta sig på det. Hon sträckte på sig och iakttog hans manliga kropp i stället.
"Om jag för mitt liv kunde begripa varför kvinnor envisas att stirra på mina välpumpade bicpes jämt" tänkte Robotob och filosoferade vidare. "Det är aldrig någon som frågar mig hur jag ser på Kierkegaards existentialism, Einsteins relativitetsteori eller huruvida själen är en funktion av kroppen eller en egen oberoende entitet."
Högt sa han "Jaha Katta vad tycker du om min avföringsbruna skinnsoffa? Köpt på IKEA, fast då var den i tyg. Den tycks ha klätt om sig själv här hastigt och lustigt. Märkligt".
”Din soffa? Den avspeglar väl bara din personlighet” sa hon och log sitt mest älskvärda leende.
Precis då ringde det på dörren. Robotob log för sig själv. Nu skulle det ordna sig, polisen var här. "Sitt kvar du, ska kolla vem det kan vara. Jag har ingen aning vem som ringer på så här dags?"
Med hög puls öppnade han dörren och en upphetsad röst skrek "Ett gäng illitterata är på väg hit. De har listat ut din adress! Du måste..." rösten hejdade sig när han såg Kattas killerass och potbelly skymta bakom Robotob. I nästa stund hörde Katta hur mannen i hallen, främlingen med något desperat i blicken skrek. "Det är hon!"
Katta tog kontrollen över situationen. ” Ja, det är jag, spann hon och knuffade undan Robotob för att konfrontera främlingen. Trots att hon aldrig sett honom förut visste hon vem han var. Det var Robotob underhuggare, stjärtkompis och sedemera rival. Han som hon hört talas om, han som springer runt och sköter hans ärenden och ägnar sitt liv åt att få Robotob att tro att han är förföljd av illitterata terrorister. Pinsamt att han gått på det, tänkte hon och tryckte upp den nervöse ynglingen mot den skrovliga hallväggen prydd av avskyvärda slingrande tygblommor från Mustafas byggbod runt hörnet. Byggboden där Robotob inhandlade 70% av alla lägenhetens prydnadssaker.
Katta tog kontrollen över situationen. ” Ja, det är jag, spann hon och knuffade undan Robotob för att konfrontera främlingen. Trots att hon aldrig sett honom förut visste hon vem han var. Det var Robotob underhuggare, stjärtkompis och sedemera rival. Han som hon hört talas om, han som springer runt och sköter hans ärenden och ägnar sitt liv åt att få Robotob att tro att han är förföljd av illitterata terrorister. Pinsamt att han gått på det, tänkte hon och tryckte upp den nervöse ynglingen mot den skrovliga hallväggen prydd av avskyvärda slingrande tygblommor från Mustafas byggbod runt hörnet. Byggboden där Robotob inhandlade 70% av alla lägenhetens prydnadssaker.
”Stick härifrån, innan jag skickar Baltic Inkasso på dig” väste hon i hans öra, så illmarigt hon förmådde.
Robotob stod och tryckte i ett hörn. Han såg rädd ut men var säkert helt betagen, tänkte hon. Ytterdörren slängdes igen med en smäll. De var ensamma igen.
"Vilken valkyria" tänkte Robotob något upphetsad där han stod i hörnet. Det gjorde att besvikelsen över att han förmodligen aldrig mer skulle få se sin bortskrämda underhuggare inte var så stor. Han var ändå rätt kass. Trots Robotob bestämda instruktioner hade han klätt om soffan och köpt de där hemska slingrande tygblommorna. Katta trodde säkert att han var Robotobs stjärtkompis.
Resolut klev han ut ur hörnet, här gällde det att visa mannakraft. "Katta, jag ska levla med dig. Polisen är på väg hit. Jag kan låtsas som ingenting när de kommer, säga att det var ett misstag, om du slutar att skicka bögar, som under förevändning att diskutera stavningen på illitterat, vill ha sex med mig."
Han gjorde en gest in i köket. "Ska vi fortsätta där vi slutade?" Katta gick före in i vardagsrummet och Robotob passade på att glo ogenerat på bakdelen.
Hon kände hans heta blickar när hon stegade in i vardagsrummet igen. Hon suckade förtjust. Hur kunde en sån beläst, intelligent man samtidigt ha den här urkraften som endast grovarbetare, muskelbyggare och en och annan lastbilschaufför besatte?
Det var ju därför hon hade fallit för honom från första början. Frågan var nu om han skulle falla för henne efter alla missuppfattningar, förolämpningar och störande moment. Snart var bängen här och inget kunde hon göra åt det. Hon var helt maktlös. Hon hade ingen aning om vem den homosexuelle kritikern var och än mindre visste hon något om hans och Robotobs gemensamma sexuella historia.
Det var ju därför hon hade fallit för honom från första början. Frågan var nu om han skulle falla för henne efter alla missuppfattningar, förolämpningar och störande moment. Snart var bängen här och inget kunde hon göra åt det. Hon var helt maktlös. Hon hade ingen aning om vem den homosexuelle kritikern var och än mindre visste hon något om hans och Robotobs gemensamma sexuella historia.
Plötsligt fick hon en idé. Robotob var ju trots allt 14 år äldre än henne. Kanske kunde hon lura de inskränkta dumma polismännen och få Robotob att framstå som incestuös desperat vådtäktsman? I samma ögonblick som det återigen ringde på dörren, kastade hon sig ner, slet upp sin vita klänning och smetade ut läppstiftet över sin lena vitpudrade kind.
Medan hon skrek såg hon Leif GW Persson muttrande framför sig. Om Robotob skulle lyckas undkomma poliserna skulle hon sitta bänkad framför tvn med en påse Estrella kl 21.00 på torsdagkväll.
Den gamle luttrade professorn skulle kommentera inslaget där man efterlyste en skäggig man i 40-årsåldern. En man med ett tvivelaktigt förflutet och med en svaghet för unga vackra, intelligenta kvinnor.
Den gamle luttrade professorn skulle kommentera inslaget där man efterlyste en skäggig man i 40-årsåldern. En man med ett tvivelaktigt förflutet och med en svaghet för unga vackra, intelligenta kvinnor.
"Han går under namnet Robotob " hade Herr Aro avannonserat det dramatiska inslaget med en rekonstruering av brottet, och nu raljerade GW om huruvida Robotob skulle åka fast eller inte. Gärningsmannaprofilen lydde:
"Ja..... (kli-kli i skägget) Det här är ju inte första gången han begår en sån här gärning, det får man nog lov att säga. Det är mycket som tyder på att han gjort det här förut..."
När Katta fortfarande var på androidfabriken i Novgorod hade ryssarna i hemlighet installerat ett mikrochip i hennes robothjärna. Som av en händelse hade Robotob, som gjorde lumpen som hemlig agent, fått tag i en avkodare.
Under stort hemlighetsmakeri hade han under en förment turistresa i Syrien i sin tur låtit operera in avkodaren i sin hjärna. Med årens lopp fungerade den dock allt mer sporadiskt. (Eller det visste man egentligen inte eftersom det är ytterst sällan man får tillfälle att testa om den fungerar. Det är ju inte varje dag en android med i hemlighet inbyggt ryskt mikrochip går förbi.) Men nu vaknade den till liv och avslöjade Kattas lömska plan för Robotob.
Under stort hemlighetsmakeri hade han under en förment turistresa i Syrien i sin tur låtit operera in avkodaren i sin hjärna. Med årens lopp fungerade den dock allt mer sporadiskt. (Eller det visste man egentligen inte eftersom det är ytterst sällan man får tillfälle att testa om den fungerar. Det är ju inte varje dag en android med i hemlighet inbyggt ryskt mikrochip går förbi.) Men nu vaknade den till liv och avslöjade Kattas lömska plan för Robotob.
Han visste inte om Katta var medveten om att hon var en android. Därför valde han en freudiansk ansats när hon slängde sig på golvet.
"Du är tänd på mig eller hur?" konstaterade han snarare än frågade.
"JA!" skrek Katta.
"Men du vill sätta dit mig för våldtäktsförsök?"
"JA!" skrek Katta igen. Robotob satte sig på huk bredvid henne.
"Du förstår väl att vad som händer nu är en kompromiss mellan överjagets stränga påbud om kvinnlig kyskhet och detets i ditt underliv pulserande hetta och lusta?"
Katta flämtade knappt hörbart
"Ja..."
"Du är en vacker ung intelligent kvinna och jag är en man med ett tvivelaktigt förflutet och med en svaghet för unga vackra, intelligenta kvinnor" viskade Robotob ömt. ”Så här ska det inte få sluta för oss.”
Han reste sig bestämt och slet upp ytterdörren. En upphetsad röst skrek "ett gäng illitterata är på väg hit. De har luskat ut din adress! Du måste..." rösten hejdade sig. "Vi har redan gjort det här en gång va?" sa främlingen tvekande.
"Men för helvete" väste Robotob och slängde ut den av Katta förmodade stjärtkompisen. "Fuck off liksom".
Han låste båda låsen i ytterdörren och tog sen fram vad som såg ut som en fjärrkontroll till teven men som i själva verket var en kodläsare. Sen tog han fram vad som såg ut att vara en nyckel och satte den i ett lås i en lucka i golvet.
"Kom Katta" ropade han! Ingen tid att förlora!"
Vi hare!
| Jag göre. Och jag har gjort det några gånger nu. Jag göre, jag göre. Gör du? Jag har sett det. Jag ser det, ser du? Jag har kännt det, och jag har kännt det flera gånger nu. Vi hare! Vi hare, fattar du? Vi hare! Vi hare, just precis bara nu!! __________________________________________________________________________________________- |
Du är röd Ebba. Du är röd.
http://www.expressen.se/index.jsp?a=593258
http://www.expressen.se/index.jsp?a=594663
Nästa gång jag träffar Ebba ska jag ta ett fast tag om hennes huvud
trycka min klarröda mun mot hennes rosiga ansikte- och sladdra runt.
___________________________________________________________________________________
http://www.expressen.se/index.jsp?a=594663
Nästa gång jag träffar Ebba ska jag ta ett fast tag om hennes huvud
trycka min klarröda mun mot hennes rosiga ansikte- och sladdra runt.
___________________________________________________________________________________
Från förvirring till klarhet till förvirring
Efter att i januari ha skrivit historien om
http://marla.blogg.se/2006/january/historien-om-krokben-och-fullkorn.html
fick jag igår plötsligt en uppenbarelse: Krokben ÄR Fullkorn och jag har pratat med honom.
Jag och Millish sitter tillsammans mitt emot DJ-båset i lilla Baren på Riche, Millish med sina blanksvarta kryckor och jag med värme i mitt bröst. Mitt livskall som barmhärtig samarit känns finfint nu när jag övertalat henne att trots benbrottet fortsätta njuta av Stockholmsnätterna i stans bästa barer. Kanske borde jag satsa på en karriär som personlig krogassistent på heltid.
Millish är ett invalido 4-ever säger vi nu när någon frågar. Vi det här laget har hon har tröttnat på att dra storyn om det krossade knät och snowboarden och skidbacken, med tio följdfrågor som kräver svar.
"- Invalido 4-ever "svarar vi och de blir tysta och får något skrämt i blicken.
Någon spelar psykadelisk blipblop live, folk blir som galna, vi sitter kvar och ser på (ja, Millish har ju inte så mycket val). En man vid namn Pete slår sig ner. Han roar oss med sina hätska kommentarer men det är inte förrän han börjar tala om sin kompis som jag vaknar till liv.
Pete berättar, att Fullkorn snart kommer att stiga in i lokalen. Jag och Millish växlar blickar och skrattar till. Men i stället är det Krokben som med en graciös hållning glider fram till oss. En halv livstids förvirring uppstår innan jag inser att Krokben och Fullkorn är samma person. Det VAR alltså Fullkorn jag sparkade på smalbenet den där gången. Jag log det vänligaste leende jag kunde och bad en snabb bön om att han inte skulle komma ihåg vem jag var. Framför allt så hoppades jag att det där förmodade blåmärket inte hade gett honom några bestående men. Han log igenkännande tillbaka och jag drog en lättnadens suck. Han mindes mig, men tydligen inte min spark.
Nu är det endast några få frågor som kvarstår: Vem är fejk-fullkornet? Och vad har han för uppgift i livet nu när han inte varit med i någon sunkig McD-reklam? Och varför ska de vara så förbannat lika? Kanske kommer jag en dag att få klarhet.
____________________________________________________________________________________________
På Fredsgatan 12
På Fredsgatan var det såhär:
Där vällde folken ut över de röda repen under den stjärnklara natten och vakterna spände sina välrakade käkar och musiken singlade runt omkring och basen dånade mörkt och galet.
Ben pumpades och armar sträcktes och huvuden skakades och mångas ögon var röda och galna efter koks och amfetamin och spritdoften spreds överallt och in i mina näsborrar och lime och is och sockerdricka.
Flickornas broscher glittrade och sminket bättrades på och han drog handen genom håret och hon frågade efter en cigg och de gick och köpte öl tillsammans och utanför åkte och stannade taxibilarna igen och bussarna var borta och en och annan hemlös såg oss och där var ett medelålders par som inte kunde sova på nattpromenad som förfasades och hus och kyrktorn speglade sig malligt i vattnet och statshuset fnös oberört och vist.
Ben pumpades och armar sträcktes och huvuden skakades och mångas ögon var röda och galna efter koks och amfetamin och spritdoften spreds överallt och in i mina näsborrar och lime och is och sockerdricka.
Flickornas broscher glittrade och sminket bättrades på och han drog handen genom håret och hon frågade efter en cigg och de gick och köpte öl tillsammans och utanför åkte och stannade taxibilarna igen och bussarna var borta och en och annan hemlös såg oss och där var ett medelålders par som inte kunde sova på nattpromenad som förfasades och hus och kyrktorn speglade sig malligt i vattnet och statshuset fnös oberört och vist.
Väskor sparkades och ramlade över kanten och en flicka fick en armbågskick fast det var inte meningen och en pojke började skrika på en annan och en trejde gick emellan och sexton vakter slöt upp som arga pitbulls i en blodtörstig match och blåklädda människor kom och stoppade in dem i vita bilar med gula stripes och blåljuslampor och de hamnade i ett rum där ingen kunde höra dem skrika.
Sen tog det slut.
____________________________________________________________________________________________
____________________________________________________________________________________________
Lara Rubyröds lilla lollipophjärta
- Röva bort mig till en långsam värld där inget egentligen betyder något, där tyg och färg och tid klickats bort och där silver, kaos och kitt ligger där utspritt för att ingen ser det.
Där skärmar och ljud i stad samlats i hög och där bilar tejp och skor fått en egen soptipp och där vägar och kranar och betong krossats och malts till en onödig massa som ingen ville äta upp och där rutiga dukar bundits ihop till onödiga knutar och häftmassan fogats samman till gigantiska berg och papperslapparna klistrats ihop med varandra och lamporna som skulle vara ljus bara var glas och ståltråd i kross. Så tänkte hon. Men så skulle hon aldrig ha tänkt, lilla Lara Rubyröd.
Kanske hade Hala Hilleblå planterat den där starka längtanskänslan i den arma flickkroppen. Hon trodde aldrig att hennes flyktiga flicktankar skulle bli verklighet, när hon satt med en ensam kråka en ensam natt, mellan hägg och syrén där granarna och tallarna bråkade.
Där skärmar och ljud i stad samlats i hög och där bilar tejp och skor fått en egen soptipp och där vägar och kranar och betong krossats och malts till en onödig massa som ingen ville äta upp och där rutiga dukar bundits ihop till onödiga knutar och häftmassan fogats samman till gigantiska berg och papperslapparna klistrats ihop med varandra och lamporna som skulle vara ljus bara var glas och ståltråd i kross. Så tänkte hon. Men så skulle hon aldrig ha tänkt, lilla Lara Rubyröd.
Kanske hade Hala Hilleblå planterat den där starka längtanskänslan i den arma flickkroppen. Hon trodde aldrig att hennes flyktiga flicktankar skulle bli verklighet, när hon satt med en ensam kråka en ensam natt, mellan hägg och syrén där granarna och tallarna bråkade.
Nu stod hon här bland bråten, hon var nästan naken och hon tänkte att hon var lika liten som en väg som var lika stor som en helt oproportionerlig efterrätt. Lara Rubyröd förstod inte mycket men var helt uppslukad av aktiviteten omkring henne. Ögonen var stora som fönsterkarmar som satts ihop med en massa tapetklister och en grågrön svets som sprutat ur sig alldeles för mycket svetsloppor. Som de glittrade av förundran!
Det var alla uppfinningar som någonsin gjorts som skulle förintas och malas ner till en smetig sörja så att man kunde börja från noll igen, berättade den blå pojken Hala Hilleblå när han plötsligt dök upp vid hennes sida.
- Varför ska det vara nödvändigt? frågade flickan Lara Rubyröd. Hon förstod inte mycket.
Han log mot henne där han stod med sina tunnbrödsmörgåsar med hemgjorda rödbetor. Han trampade på retuscherade bildhögar, plus och minus och stora utkikstorn som var nedhuggna till små små träflisor igen. Ettor och nollor, rostfria perkulatorer och en massa pastellfärgade persienner svävade omkring dem, det var nästan vackert.
- Därför att alla helochbraliknande Lealösmänniskor nu bara är halvochdumtrasitomma, sa Hala Hilleblå, som om det var den naturligaste saken i hela Vidaväxavärlden.
Jaha. Lara Rubyröd såg ner i jorden. Hon sparkade på en sån där stämnagel som man stämmer flyglar med. Den satt fast på en stekspade i plast. Det var så konstigt allting!
Visst förstod hon att de halvochdumtrasitomma Lealösmänniskorna måste bli helochbraliknande Lealösmänniskor igen. Det var väl inte så nyttigt för mänskligheten som det såg ut nu. Men var det tvunget att vända upp och ner på hela Vidaväxavärlden för det?
Det borde kanske räckt med att bygga ett gigantiskt berg av alla tomtv-apparater och spränga dem med en sån där fyrverkeri-atombomb. Då kunde alla Lealösmänniskorna sluta upp att konsumera en massa skraltigt dokusåpedum-skräp och farligfanders-fiktion. Då kunde de bli sådär väldigt kreativa och susenisäven-smarta som Gurugrönguden ville!
Det borde kanske räckt med att bygga ett gigantiskt berg av alla tomtv-apparater och spränga dem med en sån där fyrverkeri-atombomb. Då kunde alla Lealösmänniskorna sluta upp att konsumera en massa skraltigt dokusåpedum-skräp och farligfanders-fiktion. Då kunde de bli sådär väldigt kreativa och susenisäven-smarta som Gurugrönguden ville!
Lara Rubyröd irriterade sig nästan på Hala Hilleblå när han helt oberörd gick och mumsade på rödbetorna i godan roro. Plötsligt undrade hon var alla Lealösmänniskor var under den här pickochprick-processen? Kanske hon skulle ta mästarinnemod till sig och fråga? Han verkade ju vara så retligt allvetande. Kanske kunde han lära henne något ändå.
-De har samlats på helhög i mastodontmishmashen.
-Vad är mastodontmishmashen? Frågade Lara Rubyröd oroligt. Det lät ganska horrorhemskt.
- Det är där de ska lokomoteras och kokas ner som straff för lealöseriet. Så att nya människor kan odlas fram.
Lara Rubyröds lilla lollipophjärta pickade rädsligt. Vilken tur att hon slapp mastodontmishmashen tänkte hon. Men inte ens hon undkom Gurugrönguden. Medan Hala Hilleblå såg på, ramlade hennes lilla lollipophjärta ner i backen som en liten röd klubba, och klubbsaften rann ut likt Lealösmännisko-blod på den grågrå asfaltsvägen.
_______________________________________________________________________________________
Att röja runt med ett invalido
Hon vägrade att stanna hemma. Det var värktabletter, det var molande smärta, kryckor och ett giganstiskt svullet rött ben. Trots det skulle hon ut och supa som alla andra denna fredag.
Millish pressade på sig sina tajtaste, svarta Acnejeans, fixade frippan och sminkade omsorgsfullt sitt numera magra ansikte. Några extra duster Helena Rubensteins röda rouge No 36, och hon såg lika frisk ut som en nyponros igen. Hon hade gått ner säkert sex, sju kilo, hon var blek och tärd men energin var det inget fel på. Efter två månaders tristess i föräldrahemmet, varav tre veckor på sjukhus kunde man inte klandra henne.
Jag oroade mig kanske i onödan tänkte jag när jag såg alla de möjliga skräckvisioner framför mig. Hur hon i halvpackat tillstånd skulle falla handlöst till marken, hur hon skulle knuffas hit och dit av aspackade discodansande fyllskallar. Kryckorna skulle fälla krokben för någon frusterad jugge och folk skulle stirra ut henne där hon stod med Dry Martinin i handen. I värsta fall kanske hon skulle krossa knät igen och spendera ytterligare tre veckor på sjukhus, hemska tanke.
"Okej, vi drar!" skriker Millish och halsar i sig den restrerande halvan av Chardonnay-glaset. Först trodde hon i sin enfald att hon skulle kunna krycka sig fram, bland kullersten och betongtrappor men insåg efter mina predikningar att det skulle vara nästintill omöjligt att ta sig ända ner till Debaser med ett par kryckor. Vi ringde en taxi. Millish kastade sig nedför trappen, stressade precis som vanligt och jag tänkte att hon inte lärt sig att softa, ens nu. Jag kände mig plötsligt som en jobbig, överbeskyddande modersfigur när jag sa åt henne att ta det lugnt.
Alla svartklädda långhåriga mustaschmän, alla snedluggade kulturbrudar och män i tvärrandiga tröjor och välpolerade La Coste, ja hela Debasers uteservering vände sig om och stirrade när Millish med stor ansträngning och beslutsamhet tog sig ned för betongtrappan vid Karl Johans torg. Till och med statyjäveln, Karl Johan själv, verkade stirra ut henne därifrån hästryggen.
Tidigare på kvällen hade vi skojat om hur man på bästa sätt ser sexig ut med ett par kryckor? Var det över huvud taget möjligt?
Millish hade stått där, berusad på vitvin och Voltaren och försökt pluta med munnen och posera så snyggt som möjligt. Hon såg ut som en ledbruten Brigitte Bardot. Det gick fan inte, konstaterade vi snart i berusningens dimmor.
Vakternas medlidande väcktes till liv, minst sagt. De tog Millish i varsin arm medan en tredje bad ett gäng grabbar vid ett bord gå och ställa sig vid baren till förmån för ett invalido. Millsh såg generad ut och himlade med ögonen medan jag började tycka att det var trevligare och trevligare att dra fördel av hennes krossade vänstra ben. Det här kanske kunde bli en helkväll med gratis drinkar och fenomenal service!
Vi blev lite lagom berusade där under infravärmen, bland skratten och diskussionerna. Vårt vackra sällskap Fröken Kry ville dra vidare till Riche och jag var inte sen att tacka nej. Jag trodde i min enfald att Millish skulle vara klok nog att börja dra sig hemåt för att vila och kurera sig efter den ansträngande utekvällen, men icket! Hon skulle med till varje pris. Aldrig förr hade jag skådat en sådan enorm beslutsamhet hos denna snälla timida dam.
Taxametern på Taxi Stockholm-volvon tickade på medan Millish tog en halv evighet på sig. Mellan varje trappsteg var hon tvungen att stanna och andas av smärta.
Jag oroade mig över att vakterna inte skulle släppa in oss trots att vi var stammisar, nu när de kanske befarade en stämningsansökan till Tingsrätten om någonting skulle hända henne. Men vakten hälsade och lyfte på repet precis som vanligt och vi kom in i den svettiga, fullpackade Lilla Baren. Folk hoppade och trängdes och jag undrade hur det skulle gå till! Hur skulle Millish kunna ta sig igenom den här massiva massan av fyllos? Jag bufflade och armbågade mig fram för att bereda väg till kryck-kvinnan.
"Ur vägen, ur vägen! " skrek jag på bästa norrländska medan jag försökte se så from ut som möjligt för att inte åka på däng. Folk kunde inte tro sina ögon. Vafan gör man ute här när man går på kryckor?
Millish var på ett strålande humör. Männen flockades kring henne för att höra vad som hänt en sån vacker tjej. Millish bredde på och historien om skidbacken och snowboarden blev alltmer fantastisk för varje person som kom fram.
När den snyggaste killen av dem alla frågade vad som hänt hade historien fått orlimliga proportioner. Han aikttog henne misstänktsamt mellan ölklunkarna. Millish var så uppe i berättelsen att hon inte märkte hans tveksamhet.
"..Ja och sen hörde jag de tre ambulanshelikoptrarnas propeller ovanför mig när jag vaknade upp efter min medvetslöshet. Jag dog nästan på kuppen och..."
Jag kunde inte hålla mig för skratt. Hon var helt fantastisk på det här! Snyggingen gick iväg och beställde en drink och slängde lystna blickar där borta i baren medan han väntade på att bli betjänad.
Det var så skönt att hon var hemma igen. Det var ingen fara med henne, hon hade samma galna längtan efter dekadens som alltid. I september, då skulle hon slänga kryckorna åt helvete! Vi skålade och skrek tillsammans. Deklart! Då är allt som vanligt igen! Våra halsar värkte då vi överröstade musiken och skrek i kör.
Fuck invalidot liksom!
Minnestunden blev ett skämt
Det skulle bli så fint, så vackert. Tillsammans skulle jag och min bror stå där tysta i andakt. Med ljuset och dikten i handen och sörja tillsammans i den utsmyckade kyrkan. Sakral musik skulle höras och det stämningsfulla kyrkoljuset skulle sprida värme i vår sorg. Men minnestunden blev bara ett skämt.
Men pappa och jag garvade alltid ihop. Hur många gånger hade vi inte drivit med varandra och skrattat åt alla sjuka vardagssaker. Att minnesstunden slutade tragikomiskt, hade han nog gillat.
I bilen på vägen dit predikade brorsan om hur mycket jag jobbade. "Du kommer att bränna ut dig!" Jag lyssnade med halvt öra, där jag satt vid passagerarsätet medan han malde på. I handen hade jag den handskrivna dikten. Pappa skulle ha fyllt 56 idag om han hade levat men nu hade det gått nästan fyra månader sen han gick bort. Det var några fina ord jag skrivit, och nu var vi på väg till en liten privat minnesstund. Mitt i maj och ändå spöregn. Vindrutetorkarna gnekade på den gamla ljusblå golfen. Arga trafikanter med sol-och D-vitaminbrist hytte med näven till varandra. Åttatillsjutton-jobbarna var på väg hem efter en tung arbetsdag och surade över att sommaren behagade komma hit och jävlas med ett par dagar sol, för att sedan dra iväg till Bahamas igen.
Mina tajta jeans klibbade fast vid låren och håret slickade min varma panna. Tinningen dunkade och brorsan malde på. Undrar om det var hans sätt att få ut det där jobbiga myllret av kaos som trängdes i bröstet? Min sorg var stundom apatisk (sovadeppasäng och seg) stundom manisk (skrivaskrivaskriva, knullaknarkakick och love). Hans sorg var nog mer ilsken.
Jag låtsades lyssna på hans förmaningar och sa att han hade rätt, jag borde jobba mindre. Fastän jag visste att jag hade bättre arbetsförhållanden nu än någonsin. Jag nickade förstående.
Det är bra att låta storebror vara storebror ibland.
Som när han ska göra bil- och mobiltelefonaffärer till mig, som alltid går åt skogen. Men som jag låter honom göra i alla fall för att han så gärna vill ta hand om mig, den hjälplösa lillasystern som inte kan köra bil, inte kan någonting om teknik och inte kan ta hand om mig själv. Visst sörrö. Det var hans sätt att visa att han brydde sig om mig. Jag lät honom hållas.
Det är bra att låta storebror vara storebror ibland.
Som när han ska göra bil- och mobiltelefonaffärer till mig, som alltid går åt skogen. Men som jag låter honom göra i alla fall för att han så gärna vill ta hand om mig, den hjälplösa lillasystern som inte kan köra bil, inte kan någonting om teknik och inte kan ta hand om mig själv. Visst sörrö. Det var hans sätt att visa att han brydde sig om mig. Jag lät honom hållas.
Vi svängde upp vid Klara Kyrka. Brorsan tvärbromsade plötsligt snett åt höger. Mitt redan onda huvud dunkade rakt in i sidofönstet.
"-Aotchhhh!" Jag tittade upp. Där stod en drogpåverkad zigenare och stirrade på oss med en blick som ville döda. Brorsan började skrika åt mannen
"-Aotchhhh!" Jag tittade upp. Där stod en drogpåverkad zigenare och stirrade på oss med en blick som ville döda. Brorsan började skrika åt mannen
"- Jävla knarkare, stå för fan inte mitt i vägen!"
Vi körde backen upp och fick syn på ett stort svart smidesgaller.
"Öppettider 09.00-17.00.”
What the fuck? En kyrka med öppettider? Vart var samhället på väg? Åt rätt håll förmodligen... Men ändå? Här stod vi med våra ljus och undrade vafan vi skulle göra.
Jag ringde eniro och pratade med en tant med raspig röst."Kan man slå på "kyrkor" och "kvällsöppet" i era register?" Självklart inte. Jag fick tio nummer till en massa innerstadskyrkor men samtliga var stängda. Jag önskade att jag hade tio huvudvärkstabletter i stället.
Vi bestämde oss för att åka ut till Skogskyrkogården på Nynäshamnsvägen. Båda var trötta och hängiga och brorsan surade fortfarande.
I stället för ljus var vi tvungna att köpa marschaller, ljusen skulle bara regna bort. Vi åkte till mack efter mack längs med vägen, men inga hade några marschaller kvar sen vintern. Till slut hittade vi en mack längst inne vid Älvsjö station. Den mustaschprydde mackägaren skojade till det och frågade om vi skulle på julfest och jag log till svar. Men jag log enbart för att mustaschen var sådär fint silvrig och välansad. Je'taime moustaché! Han fick en slängkyss på vägen ut.
När vi väl kom fram till Storkyrkogården hade vi åkt till fel ände. Vi steg ur bilen i spöregnet, sprang in bland gravstenarna, hittade en stor skylt med en karta på och insåg att vi var tvungna att ta oss tillbaka till bilen och köra runt hela helvetet. Sura knatade vi tillbaka till bilen. ”Varför. Varför har jag höga klackar på de här dojorna?” tänkte jag och blev ännu grinigare.
Vi startade bilen igen, musiken var alldeles för hög när stereon drog igång. Crazy Frog, den där vidriga sommarplågan från i fjol på högsta volym var inte direkt vad jag hade längtat efter här och nu.
När brorsan skulle vrida ner volymen på den gamla skitstereon gick knappen av. Crazy Frog lät plötsligt ännu högre, eller så var det bara min välstekta hjärna som spelade mig ett spratt. Jag tog sats med vänstra näven och måttade in ett slag, rakt i stereon. Brorsan blev om möjligt ännu mer arg och sa att nu var vi kvitt. Den där skulden han hade till mig skulle gå till en ny bilstereo.
När brorsan skulle vrida ner volymen på den gamla skitstereon gick knappen av. Crazy Frog lät plötsligt ännu högre, eller så var det bara min välstekta hjärna som spelade mig ett spratt. Jag tog sats med vänstra näven och måttade in ett slag, rakt i stereon. Brorsan blev om möjligt ännu mer arg och sa att nu var vi kvitt. Den där skulden han hade till mig skulle gå till en ny bilstereo.
Brorsan trampade gasen i botten och svängde ut i bussfilen. En vansinnesfärd till andra sidan kyrkogården fick min puls att gå upp i 110. Självklart var snuten efter oss. Bror såg det inte först, men jag drog på mig bältet samtidigt som jag skrek åt honom att sakta ner!
"-Snuten, snuten! SNUTEN ÄR BAKOM OSS!" Det var längesen jag kände mig så kriminell. Jag var nästan lite nöjd ändå. En kommisarie i medelåldern stegade fram längs med sidan av bilen. Han iakttog sömnigt det gamla ljusblå vraket, antecknade något på sitt block medan bror med hårda käkar vevade ner rutan.
********
********
"- 1400 spänn, det var väl inte så farligt? Eller?"
FEL KOMMENTAR. Bror kokade, och jag försökte släta över lite tafatt där jag stod med marschallen i handen. Brorsan sparkade till däcket på bilen. Både han och jag visste att det inte hjälpte att bruka våld mot döda ting, men vad spelade det för roll? Jag sparkade också. En sympatispark. Brorsan log nästan lite nu. Jag tog chansen:
FEL KOMMENTAR. Bror kokade, och jag försökte släta över lite tafatt där jag stod med marschallen i handen. Brorsan sparkade till däcket på bilen. Både han och jag visste att det inte hjälpte att bruka våld mot döda ting, men vad spelade det för roll? Jag sparkade också. En sympatispark. Brorsan log nästan lite nu. Jag tog chansen:
"-Kan vi inte…. E.. åka och tända den här marchsallen nu?"
Vi hittade självklart inte infarten. När vi efter en kvarts letande äntligen kommit in i det gigantiska kyrkogårdsområdet körde vi vilse totalt. Det kändes olagligt att åka omkring med bil på gångvägarna, men vi vägrade att promenera. Inte en enda skylt visde vart vi skulle. Vi förstod vi aldrig var minneslunden var? Förrän en enorm kulle tornade upp framför oss. En pompös trappa ledde upp till toppen av kullen. Visst var trappan vacker, men mer jobbig än fin tänkte jag när jag räknade de 413 minimala stegen upp. Brorsan såg ut som en lapande blöt katt när han med alldeles för små steg trippade uppåt i sina vita nya skinnboots. Som självklart skulle leras ner när vi väl kom upp.
Vi tittade oss osäkert omkring. Inte ett enda ljus, inga marschaller, inga fina lappar, inga kort och nallar, inga rosor. Var vi på rätt ställe? Det var nästan lite kusligt.
"Skit samma" tänkte jag och tände den där jäkla marschallen. Jag ville bara bli av med skiten. jag brände min ena tumme av eldlågan. "Svårtänd marschall det här." Jag försökte behålla lugnet. Sådär!
Jag blundade. Tog ett djuuupt andetag. Försökte få den rätta känslan att infinna sig. Sorg och allvar. Det var omöjligt! Bror pratade oavbrutet om arvsrätt, släktingarnas fejd och pappas knäppa fru, medan jag bara ville minnas min och pappas roliga lekstunder ihop.
De där fina, då han hade jobbat natt och jag bara längtade till han skulle vakna. Då jag nästan sprack av glädje då han ropade på mig på lördagsmorgonen efter lunchtid, då vi busade i sängen och pappa larvade sig och sa ”Jag kan inte leeeeeeeeeeeeeeva utan dig!!” och körde in ansiktet i magen och blåste så att jag skrattandes ramlade ur mamman och pappas säng.
Jag försökte vara ledsen. Men till slut skrattade jag högt där jag stod i spöregnet. Bror hajade till och undrade om det var dags att ringa de vita rockarna.
”Pappaaaa!! Du skulle ha varit här och garvat med mig! Du skulle ha hajat!!!” skrek ja. Ja kände mej så gla.
Jag blundade. Tog ett djuuupt andetag. Försökte få den rätta känslan att infinna sig. Sorg och allvar. Det var omöjligt! Bror pratade oavbrutet om arvsrätt, släktingarnas fejd och pappas knäppa fru, medan jag bara ville minnas min och pappas roliga lekstunder ihop.
De där fina, då han hade jobbat natt och jag bara längtade till han skulle vakna. Då jag nästan sprack av glädje då han ropade på mig på lördagsmorgonen efter lunchtid, då vi busade i sängen och pappa larvade sig och sa ”Jag kan inte leeeeeeeeeeeeeeva utan dig!!” och körde in ansiktet i magen och blåste så att jag skrattandes ramlade ur mamman och pappas säng.
Jag försökte vara ledsen. Men till slut skrattade jag högt där jag stod i spöregnet. Bror hajade till och undrade om det var dags att ringa de vita rockarna.
”Pappaaaa!! Du skulle ha varit här och garvat med mig! Du skulle ha hajat!!!” skrek ja. Ja kände mej så gla.
.
Det gick upp ett ljus
Nu förstår jag varför alla var så fina-smala-rika när jag var ute sist! Se länk.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=545820&previousRenderType=2
____________________________________________________________________________________
Min transexuella väninna
Jag är en av de få som vet. Jag och Millish. Hur han kämpar med sitt inre och hur han gör allt för att våga ta det där steget och byta kön. Det är en tung hemlighet att bära på. Ofta skrattar vi bort den tillsammans.
Vi umgås under blåa himlar, dricker rosé och leker. Sådär som man gjorde då man var barn. Plockar fram älsklingstransan stora svarta manliga bag som står längst in i garderoben fullproppad med viskos, pärlor, peruker, kjolar, väskor, klänningar, glittiga skor och atteraljer. Vi klär ut oss och har stora fotosessioner. Bilder som vi publicerar på nätet och låtsaas vara några andra. Det är inte bara han som vill vara diva för en dag ibland. Jag och Millish poserar, leker glitter och glamour och lägger funderingarna över livet åt sidan för ett slag. Han äger mer smink än jag. Han är kvinnligare än jag. Ibland känner jag mig som en lastbilschaffis i jämförelse.
En dag i februari döpte vi honom. Det var dags nu när han börjat sin könsbytesutredning. Han ville heta något fint, men inte för vanligt. Vi skulle bestämma, sa han och log. Han ville ge oss det förtroendet. Vi tog uppdraget på största allvar och hade en liten champagne-ceremoni. Under skratt och fniss skvätte vi ner honom, men under ytan fanns allvaret. Det här var ju faktiskt hans framtida namn om han kom så långt att han skulle byta kön.
Han kommer från en liten stad i Sverige. Som kille är han så manlig, så maskulin! Ingen kan ana hur han efter timmar av förberedelse förvandlas till en söt kvinna med de finaste drag.
Det är karisman som gör det. När han kan vara sig själv, den där kvinnan som finns i hans hjärta, då utstrålar han ett lugn, en skön varm harmoni. En harmoni jag aldrig sett hos honom när han är kille.
Det är karisman som gör det. När han kan vara sig själv, den där kvinnan som finns i hans hjärta, då utstrålar han ett lugn, en skön varm harmoni. En harmoni jag aldrig sett hos honom när han är kille.
Min katt vill alltid leka med män, det är min före detta sambos fel. Min katt har aldrig rört en tjej men hoppar alltid på byxbenen på männen för att få lite uppmärksamhet. Han har gjort det på min transexuelle vän, när han hälsar på som kille. Men aldrig när han är tjej.
Det måste vara den där varma, äkta utstrålningen som gör det. När han utstrålar en femininitet. Vad ska det annars vara?
Det måste vara den där varma, äkta utstrålningen som gör det. När han utstrålar en femininitet. Vad ska det annars vara?
Hans charm som kille fick mig nästan på fall där för några år sedan, innan han berättade sin hemlighet. Full av energi är han. Rastlös, sökande, utagerande och charmigt glad.
Men så har han den där sorgen, det där frånvarande som man aldrig kan sätta fingret på. Ingen kan ana att det frånvarande är en längtan efter att bli kvinna. Ofta kommer jag på honom med att inte lyssna. Hans tankar seglar bort, han vänder sig innåt. Idag vet jag vad han tänker på. Då vet jag att det enda han vill är att åka hem, fort, fort, fort! Och byta om, sminka sig, gör om sig- för att få vara sig själv.
Men så har han den där sorgen, det där frånvarande som man aldrig kan sätta fingret på. Ingen kan ana att det frånvarande är en längtan efter att bli kvinna. Ofta kommer jag på honom med att inte lyssna. Hans tankar seglar bort, han vänder sig innåt. Idag vet jag vad han tänker på. Då vet jag att det enda han vill är att åka hem, fort, fort, fort! Och byta om, sminka sig, gör om sig- för att få vara sig själv.
Ibland iakttar han Millish, hon är ju så vacker. Han ser på henne, inte med beundran eller attraktion, utan med avundsjuka.
Han vill inte känna så. Men han kan inte, hur mycket han än vill, tycka undan den där önskan om att få vara precis sådär kvinnlig och vacker, som hon är. En gång trodde jag att han var attraherad av henne, men nu har han berättat hur han kan iakkta kvinnor med avundsjuka och sorg. Två svarta känslor som förgör honom.
Han vill inte känna så. Men han kan inte, hur mycket han än vill, tycka undan den där önskan om att få vara precis sådär kvinnlig och vacker, som hon är. En gång trodde jag att han var attraherad av henne, men nu har han berättat hur han kan iakkta kvinnor med avundsjuka och sorg. Två svarta känslor som förgör honom.
Han är lycklig ibland. När vi vågar oss ut, när han får möta människor som förstår honom och när han vågar vara tjej. Då ler han och blir så där varmt kärleksfull. Han känner sig trygg med oss, han vet ju att vi förstår honom. Jag har lyssnat på honom, stöttat honom i otaliga timmar för att försöka förstärka det lilla självförtroende han besitter som tjej.
Han har ingen önskan över att bli gala. Han vill inte glittra sådär extravaganza. Han vill inte bli en drag queen, han vill inte att alla ska se honom och vända sig om på stan. Han vill bara bli en helt vanlig tjej.
En tjej med ett vanligt namn, ett vanligt jobb och ett vanligt liv. En tjej som ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta. Ofta kan han inte sova. Ofta ligger han där i sin säng och grubblar. Han tänker stora, livsavgörande tankar och han klickar på datorn där i nattmörkret. För att läsa om operationer och könsbyten. ”De tahiländska kirurgerna är bäst i världen på att operera om ett manligt kön till en vagina”, läser han för mig då han ringer om nätterna. ”Hårtransplantationen kan bli svår” suckar han och låter sådär tvivlande, ynklig. Jag tröstar honom med att säga att det löser sig. Du kommer att bli precis sådär söt, fin och vanlig när du vågar ta steget och byta kön.
Han har ingen önskan över att bli gala. Han vill inte glittra sådär extravaganza. Han vill inte bli en drag queen, han vill inte att alla ska se honom och vända sig om på stan. Han vill bara bli en helt vanlig tjej.
En tjej med ett vanligt namn, ett vanligt jobb och ett vanligt liv. En tjej som ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta. Ofta kan han inte sova. Ofta ligger han där i sin säng och grubblar. Han tänker stora, livsavgörande tankar och han klickar på datorn där i nattmörkret. För att läsa om operationer och könsbyten. ”De tahiländska kirurgerna är bäst i världen på att operera om ett manligt kön till en vagina”, läser han för mig då han ringer om nätterna. ”Hårtransplantationen kan bli svår” suckar han och låter sådär tvivlande, ynklig. Jag tröstar honom med att säga att det löser sig. Du kommer att bli precis sådär söt, fin och vanlig när du vågar ta steget och byta kön.
Men till och med jag som vill vara förstående, fördomsfri och öppen, har det svårt ibland. Könsrollerna. De är så djupt rotade. Jag tvivlar. Varför måste han vara så överdrivet kvinnlig? Jag besinnar mig. Jag vet ju att det är för att han ser så manlig ut, är så manlig. Varför kan han inte stå för sig själv och bara träda fram och säga ”Här är jag?” Men jag besinnar mig. Jag förstår hur svårt det är.
Han umgås i stora killgäng. De är sådär grabbigt manliga. Om de bara visste tänker jag när han berättar om deras upptåg.
När de ser på fotboll tillsammans, när de snackar brudar och bärs, när de tjatar på honom och säger att det fan är dags att du träffar en brud nu, hörru! Ibland undrar jag hur han orkar.
När de ser på fotboll tillsammans, när de snackar brudar och bärs, när de tjatar på honom och säger att det fan är dags att du träffar en brud nu, hörru! Ibland undrar jag hur han orkar.
Men han har ett bra liv. Han är populär bland vänner, på jobbet, överallt! Han har bra ekonomi, han är omtyckt och reser. Det gör det svårare. Han sa en gång att allt vore enklare om han hade ett sånt där miserabelt liv som man läser om. Som man sett i någon dokumentär om Transexualism på Discovery. Där personen i fråga varit olycklig, ensam och rädd. Där det nya livet ter sig så bra nu när de fått byta kön. Det vore så enkelt att byta bort ett sådant liv. Könsbytesutredningen är snart klar. Läkarna, psykologerna och terapeuterna har gett hoonm klartecken. Han är en typiskt transexuell person, det råder inga tvivel om det.
Jag tycker så mycket om honom. Jag stöttar lyssnar och pratar. Men det är upp till honom nu.
________________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________________
Flickan
Medan pojken sörjde, satt flickan där i sin lilla silvertron och log ett halvhjärtat leende. Hon hade valt bort pojken för sitt eget bästa, för sin egen skull.
Det var så hon resonerade. Så mycket som möjligt ville hon uppleva innan hon blev vuxen och skulle ut i stora vida världen med sin drömprins. Flickebarnet var bedårande vacker, ung och skör där hon satt i sin lilla vita prinsessklänning och lät sig uppvaktas av unga virila pojkbarn som köade utanför slottet. Hon kunde aldrig få nog av deras uppmärksamhet. Flickan kunde inte sluta, hon ville ha alltochallt-alltochallt!
Pojken stod och tryckte längs med väggen utanför salen. Han tittade in genom glipan i de guldkantade portarna och såg på henne med sina ledsna, stora ögon. Men flickan såg bort. Han kände sig så rädd, så rädd och ingentingingenting!
Visst såg hon bortåt, men ändå kunde hon inte glömma pojken riktigt. Han var ju så snäll och vacker och de hade haft det så fint tillsammans. Men hennes känslokyla var redan i så purfärsk ålder, djupt rotad. Hon hade fått den från sin styvmor. Snabbt och kliniskt hade hon rensat bort honom. Hon tyckte att hon var så älskvärd där hon satt i sin lilla silvertron, att hon inte kunde låta bli att låta friarna fortsätta besöka henne i en aldrig sinande ström. Varje dag efter eftermiddags-thet satte hon sig på plats och lät sig överöstas av blommor, belgiska chokladpraliner, behjärtansvärda kärleksförklaringar, prosa och presenter.
Men den lilla tronen kändes plötsligt för trång och hon svor på förfinad gammelsvenska med sina rödmålade flickläppar. Pojken och flickans blickar möttes och det högg till i det lilla kalla flickhjärtat, som det aldrig gjort förut.
Slackerkillen
Kontrasten mot var slående. Det var här på Mosebacke som alla Stockholms slackerpojkar hängde på söndagsbrunchen. De som var runt trettio och inte brydde sig så mycket. De såg sådär lagom slackiga ut.
Kvällen innan hade jag uttråkat och nyktert iakttagit alla fixade killar på Spy Bar. De hade tvärandiga tröjor, svartagråavita kläder, hängslen, svarta Acne-jeans och stylade rockabillyfrisyrer. Jag var så trött på dem.
Slackerpojkarna däremot. De som såg ut som att de bara stigit upp ur sängen, dragit på sig jeansen, sköljt ansiktet med vatten, rufsat till håret, dragit på sig en ren tisha och stuckit ut för att möta polarna, de tråkade inte ut mig.
De är alltid tre eller fyra, sådär som tjejer aldrig är, och tillsammans går de med långsamma steg upp till haket medan de snackar musik, magazin, käk och tjejer.
Hela uteserveringen vibrerade av flirt. Nyvaknade, fortfarande fulla blickar smekte över varandra. Solbelysningen strålade på folket och världen. Det var alldeles för ljust för allas blodsprängda ögon, men de var fina i alla fall.
Jag iakttog speciellt en av dem. Han hade bruna ögon, skäggstubb, snygga kläder och såg sådär skönt avslappnad ut. Hans färger var sotiga och jag kunde inte låta bli att slänga blickar på honom med jämna mellanrum medan jag pladdrade på med väninnan. Han såg tillbaka. Jag kunde knappt hålla mig allvarlig, inte han heller. Han killkompisar var snygga de också, men han hade DET.
Han kompisar verkade nästan passa upp på honom. Tillbakalutad satt han där och log och såg sådär göttigt glad ut, medan hans energiska kompisar servade honom med mera kaffe.
Ett par timmar senare såg jag att killgänget började plocka ihop sina prylar för att dra. Plötsligt rullade han fram från sin plats. De små benstumparna sprattlade till. Hans kompisar skjutsade snyggingens rullstol, ut i den härliga vårsolen.
__________________________________________________________________________________________
Citat från mina vänner:
Smögaren
”Hey Marla. Din katt Sticko. Alltså, Stickabush. Han skulle smöga om han var människosnubbe. Jag lovar asså!
Konstnären
”Du är fan expert på att bara deleta folk.”
Thaimodel
”My Gooood! Han ba ringde, äntligen! Och jag ba ”sure”!”
Gravida citychicken (tidigare stockholms största singelfestprisse)
”Jag är så lycklig över att jag inte är inne i den där svängen med er som singlar runt på krogen alltså. Fy alltså! Haha!”
Tuggummituggande radiokillen
"Tja pårä! Jag var så jävla rolig igår! Lyssna här: Jag å Dennis..(blablablabla...jadajdajda...blubblubblubb..osv)"
Norrländskan
”Jag ser ut som en jävla transvestit i klänning.”
Flatan
”Hey Marla. Din katt Sticko. Alltså, Stickabush. Han skulle smöga om han var människosnubbe. Jag lovar asså!
Konstnären
”Du är fan expert på att bara deleta folk.”
Thaimodel
”My Gooood! Han ba ringde, äntligen! Och jag ba ”sure”!”
Gravida citychicken (tidigare stockholms största singelfestprisse)
”Jag är så lycklig över att jag inte är inne i den där svängen med er som singlar runt på krogen alltså. Fy alltså! Haha!”
Tuggummituggande radiokillen
"Tja pårä! Jag var så jävla rolig igår! Lyssna här: Jag å Dennis..(blablablabla...jadajdajda...blubblubblubb..osv)"
Norrländskan
”Jag ser ut som en jävla transvestit i klänning.”
Flatan
”Iiiiiiiiih! Titties! Jammi!! ”
Bignosekrull
”Väldigt tjejigt beteende. Det känns väldigt Sex & the city. Det tillhör den här tiden att göra så.”
Transan
”Du hade någon ingång hos nån frisör eller nåt perukmakeri på Östermalm va? Det är dags för mig att fixa ett nytt hår.”
Hårdrockerskan
Bignosekrull
”Väldigt tjejigt beteende. Det känns väldigt Sex & the city. Det tillhör den här tiden att göra så.”
Transan
”Du hade någon ingång hos nån frisör eller nåt perukmakeri på Östermalm va? Det är dags för mig att fixa ett nytt hår.”
Hårdrockerskan
”Alltså sångaren i Talisman! Jag var på hans konsert igår, faaan vad snygg han är. Jag måste ha stock.”
Penntroll Millish
”Ja! Knullaknarkakick och love. Dä vill ja! Man kan i alla fall låtsas.”
”Ja! Knullaknarkakick och love. Dä vill ja! Man kan i alla fall låtsas.”
Idag
Idag vaknade jag med kärlek i mitt bröst.
Den gjorde så ont att hålla kvar.
Tack Gud för Dolce Vita igår
- Åh välkommen fröken Dahlin. Är du Martins Dahlins fru? frågade värden på fullaste allvar när han läste upp mitt namn på listan. Han stod där stadigt på den röda sammetsmattan med sina beiga blanka papper i handen.
- I wish! sa jag och garvade med det värsta hästgarv jag kunde få fram. Vi slapp betala inträde, hängde av oss våra sunkiga skinnjackor och klapprade med höga kilklackar in på toaletten. Allt såg bra ut, konstaterade vi och entrade lokalen. Vi såg oss omkring.
Platserna var avsedda för oss, jag såg nästan våra namn på stolsryggarna. Med näsan i vädret gled jag ner i bästa babydoll-manér. Jag tänkte spela innerstadsspelet som alla andra, trots att jag egentligen var en jävla tönt från norrland tänkte jag och sträckte på mig. Min medbjudna kollega och jag placerade oss mitt emot Dolce Vita-Emma a la Robinson och snappade åt oss en gratisslurk pompom från silverbrickorna som virvlade förbi. Det var VIP-platser precis vid scenen vi satt oss på såg jag när jag slängde en blick på skylten bredvid, men det bekom mig inte. I kväll var vi vinnare. Ingen skulle fråga, de vågade in te riskera att göra bort sig genom att ifrågasätta mig. Tänk om det faktiskt var så att jag var chefsredaktör på Elle eller förlagschef på Lejon Media? Arrangörerna iaktog oss, växlade diskret några ord med varandra, bländade av ett falskt leende och lät oss sitta kvar. Vi var redo för Lars Wallins modeshow.
Jag var klädd i franskt med prickig scarf och röda läppar. De matchande klarröda öppna 80-talspumpsen i tre olika sorters skinn och kilklack satt som klistrade på foten. Jag lade det ena benet över det andra, lossade lite på den ena skon, vägde den på tårna och Robinson-Emma slängde en blick på dem. Vilken tur att jag inte tog min gula Chloé-klänning som jag fick av Millish i födelsedagspresent, tänkte jag, när jag beundrande smekte hennes gula kreation med blicken.
Vi såg hur modellerna nervöst koketterade bakom det svarta, halvt genomskinliga skynket. Catwalken var beklädd med svarta medaljongliknande sammets-emblem och strålkastarljuset sken starkt över mittfåran. Tonerna från klatschig 20-talsjazz fick publiken att ta champagnen från munnarna och andäktigt tystna. Ut ur sammetskynket glider en av systrarna Graaf fram. Jag satte nästan pompomen i halsen. Jag som trodde att de blonda silikonsystrarna från Götet var off och passé. Men icket. Hade Lars Wallin sagt att de var heta, så var de heta. Medan hon mimade texten med sina fejkade Marylin Monroe-rörelser hörde jag bara ”U got, u got, u got what I want” i mina sönderlyssnade öron. Mimiken var så dålig att det var pinsamt, det var noll läppsynk. Hon fokuserade antagligen mer på att vicka på det tighta asset i takt än att mima rätt till textraderna. Tydligen hängde Magdalena och Hannah fortfarande kvar i de kändistäta kretsrna, det var bara att svälja. Och ingen kunde anklaga henne (vilken jävla Graaf det nu var) att inte vara vacker, där hon stod i sin vita 20-talspaljettklänning och sjöng. Playback of course. Skatan hade väl inte tagit en ren ton i sitt liv tänkte jag och smuttade vidare på champangen. Jag satt precis snett nedanför henne och jag bländade av ett låtsat uppskattande leende när våra blickar möttes, medan hon sjöng.
Showen satte igång och de unga pojkmodellerna gick där med självsäkra steg, fram på catwalken. Deras plutöverläppar gjorde att de nästan tippade framstupa. Jag önskade att de kunde sträcka på sig.
Det syntes att Lars Wallin valt nybörjare från Mikas eller Stockholmsguppen. Han ville väl satsa på de nya förmågorna. Fint tänkte jag men suckade tyvärr lika djupt när några av dem med krumma ryggar stegade fram i strålkastarljuset och tog fokus från höstens nya herrkollektion.
En av modellerna besatte en utomjordisk sex appeal och liknade en yngre kopia av Persbrant. Hans ögon var sotade av svart ögonskugga och kaxigt stod han där och hånlog mot publiken, precis som Mikael i all sin älskvärdhet skulle ha gjort. Han hette Viktor Flumé, hörde jag en journalist bakom mig viska. Han var så snygg att jag kunde dö. Jag såg hur Emma kråmade sig. Hon såg mer trånande och kåt ut än någonsin, när hon försökte fånga modellpojkens blick.
Direkt efter visningen reste vi på oss, trötta och mätta efter studiebesöket bland Stockholms stekar-elit.
Jag hade hamnat här för att jag stod på listan. Jag hade gjort det sen tre år tillbaka, men hittils hade inte de innerstadsbrattiga evenemangen lockat mig. Jag dansade hellre natten lång till The tough Alliance, Afghan Whigs, Lee Hazlewood och Nancy Sinatra på Indierave med DJ Teet och Terry på Street. Att stå där mellan läppglansbrudar i dyra, fula viskoskläder var inte min grej. De här tjejerna fattade inte hur uppenbart det var, att de inte hade eget tycke och smak. De hade försökt köpa sig fria, köpa sig en stil- med mammas pengar. Det var bara pinsamt. Jag log åt eländet och reste på mig. Min kollega reste sig även hon med en graciös pose. Hon hade en förmåga att se dyr ut. Hon var född med en aristokratiskt profil och en sval framtoning och jag sa det till henne för första gången. Hon var värd en komplimang kvällen till ära och hon log. Vi visste båda att vi inte hörde hemma här, att vi låtsades vara en av dem, men att vi var sämre, eller bättre än dem.
Vi fick en påse full av Dior-produkter när vi lämnade lokalen. För att slippa släpa på skiten gav vi parfymerna och hudcremen till korvgubben utanför Riche, som tacksamt tog emot dem. Han skulle överraska sin fru när han kom hem sa han och log. Vi stannade till och växlade några ord med den tjocka, glittrande, underbara mänskan. Glada äver att få lite äkthet hängde vi kvar där omgivna av doften av korvspad och senap. Kontrasten till de stela överklassmänniskorna var underbar och jag fick lust att pussa den tjocke korvgubben på hans blanka kind men besinnade mig. I stället gav jag honom en slängkyss när vi styrde stegen mot Riche.
- I wish! sa jag och garvade med det värsta hästgarv jag kunde få fram. Vi slapp betala inträde, hängde av oss våra sunkiga skinnjackor och klapprade med höga kilklackar in på toaletten. Allt såg bra ut, konstaterade vi och entrade lokalen. Vi såg oss omkring.
Platserna var avsedda för oss, jag såg nästan våra namn på stolsryggarna. Med näsan i vädret gled jag ner i bästa babydoll-manér. Jag tänkte spela innerstadsspelet som alla andra, trots att jag egentligen var en jävla tönt från norrland tänkte jag och sträckte på mig. Min medbjudna kollega och jag placerade oss mitt emot Dolce Vita-Emma a la Robinson och snappade åt oss en gratisslurk pompom från silverbrickorna som virvlade förbi. Det var VIP-platser precis vid scenen vi satt oss på såg jag när jag slängde en blick på skylten bredvid, men det bekom mig inte. I kväll var vi vinnare. Ingen skulle fråga, de vågade in te riskera att göra bort sig genom att ifrågasätta mig. Tänk om det faktiskt var så att jag var chefsredaktör på Elle eller förlagschef på Lejon Media? Arrangörerna iaktog oss, växlade diskret några ord med varandra, bländade av ett falskt leende och lät oss sitta kvar. Vi var redo för Lars Wallins modeshow.
Jag var klädd i franskt med prickig scarf och röda läppar. De matchande klarröda öppna 80-talspumpsen i tre olika sorters skinn och kilklack satt som klistrade på foten. Jag lade det ena benet över det andra, lossade lite på den ena skon, vägde den på tårna och Robinson-Emma slängde en blick på dem. Vilken tur att jag inte tog min gula Chloé-klänning som jag fick av Millish i födelsedagspresent, tänkte jag, när jag beundrande smekte hennes gula kreation med blicken.
Vi såg hur modellerna nervöst koketterade bakom det svarta, halvt genomskinliga skynket. Catwalken var beklädd med svarta medaljongliknande sammets-emblem och strålkastarljuset sken starkt över mittfåran. Tonerna från klatschig 20-talsjazz fick publiken att ta champagnen från munnarna och andäktigt tystna. Ut ur sammetskynket glider en av systrarna Graaf fram. Jag satte nästan pompomen i halsen. Jag som trodde att de blonda silikonsystrarna från Götet var off och passé. Men icket. Hade Lars Wallin sagt att de var heta, så var de heta. Medan hon mimade texten med sina fejkade Marylin Monroe-rörelser hörde jag bara ”U got, u got, u got what I want” i mina sönderlyssnade öron. Mimiken var så dålig att det var pinsamt, det var noll läppsynk. Hon fokuserade antagligen mer på att vicka på det tighta asset i takt än att mima rätt till textraderna. Tydligen hängde Magdalena och Hannah fortfarande kvar i de kändistäta kretsrna, det var bara att svälja. Och ingen kunde anklaga henne (vilken jävla Graaf det nu var) att inte vara vacker, där hon stod i sin vita 20-talspaljettklänning och sjöng. Playback of course. Skatan hade väl inte tagit en ren ton i sitt liv tänkte jag och smuttade vidare på champangen. Jag satt precis snett nedanför henne och jag bländade av ett låtsat uppskattande leende när våra blickar möttes, medan hon sjöng.
Showen satte igång och de unga pojkmodellerna gick där med självsäkra steg, fram på catwalken. Deras plutöverläppar gjorde att de nästan tippade framstupa. Jag önskade att de kunde sträcka på sig.
Det syntes att Lars Wallin valt nybörjare från Mikas eller Stockholmsguppen. Han ville väl satsa på de nya förmågorna. Fint tänkte jag men suckade tyvärr lika djupt när några av dem med krumma ryggar stegade fram i strålkastarljuset och tog fokus från höstens nya herrkollektion.
En av modellerna besatte en utomjordisk sex appeal och liknade en yngre kopia av Persbrant. Hans ögon var sotade av svart ögonskugga och kaxigt stod han där och hånlog mot publiken, precis som Mikael i all sin älskvärdhet skulle ha gjort. Han hette Viktor Flumé, hörde jag en journalist bakom mig viska. Han var så snygg att jag kunde dö. Jag såg hur Emma kråmade sig. Hon såg mer trånande och kåt ut än någonsin, när hon försökte fånga modellpojkens blick.
Direkt efter visningen reste vi på oss, trötta och mätta efter studiebesöket bland Stockholms stekar-elit.
Jag hade hamnat här för att jag stod på listan. Jag hade gjort det sen tre år tillbaka, men hittils hade inte de innerstadsbrattiga evenemangen lockat mig. Jag dansade hellre natten lång till The tough Alliance, Afghan Whigs, Lee Hazlewood och Nancy Sinatra på Indierave med DJ Teet och Terry på Street. Att stå där mellan läppglansbrudar i dyra, fula viskoskläder var inte min grej. De här tjejerna fattade inte hur uppenbart det var, att de inte hade eget tycke och smak. De hade försökt köpa sig fria, köpa sig en stil- med mammas pengar. Det var bara pinsamt. Jag log åt eländet och reste på mig. Min kollega reste sig även hon med en graciös pose. Hon hade en förmåga att se dyr ut. Hon var född med en aristokratiskt profil och en sval framtoning och jag sa det till henne för första gången. Hon var värd en komplimang kvällen till ära och hon log. Vi visste båda att vi inte hörde hemma här, att vi låtsades vara en av dem, men att vi var sämre, eller bättre än dem.
Vi fick en påse full av Dior-produkter när vi lämnade lokalen. För att slippa släpa på skiten gav vi parfymerna och hudcremen till korvgubben utanför Riche, som tacksamt tog emot dem. Han skulle överraska sin fru när han kom hem sa han och log. Vi stannade till och växlade några ord med den tjocka, glittrande, underbara mänskan. Glada äver att få lite äkthet hängde vi kvar där omgivna av doften av korvspad och senap. Kontrasten till de stela överklassmänniskorna var underbar och jag fick lust att pussa den tjocke korvgubben på hans blanka kind men besinnade mig. I stället gav jag honom en slängkyss när vi styrde stegen mot Riche.
Utanför var det var smockfullt med desperata krogkunder som skulle ge sin vänstra lilltå för att komma in, men jag stegade fram till vakten som genast lyfte på repet. Än en gång spelade jag innerstadspelet och kaxade mig fram genom snåriga människoskogar och hätska blickar. Det var det enda som gällde.
Vi tog ett varv runt i den vita lokalen och Johan Renck råkade slå mig över käften när jag skulle gå förbi. Han bad inte om ursäkt utan skojade bort det genom att ge mig en låtsad upper-cut och ett flin. Jag förlät honom och minglade vidare. Där stod Uggla och Philip Hammar. Philip såg som vanligt ut att dra några tokroliga skämt. Det var bara en tidsfråga innan han skulle klättra upp på bardisken vid Dj-båset och tuppjucka till Moneybrother.
Vi fick veta att Caesars Palace spelat tidigare på kvällen och jag svor lågt för mig själv. Hur många kvällar hade jag inte somnat till ”Jerk it out” ," From the bughouse” och ”Kick you out”. Min kollega hamnade mitt emellan någon reklamare och en kort, långhårig norrlänning med underbett. Min kollega visste inte hur snygg hon var och förstod inte att kunde kunde få vilken man som helst i lokalen, utan smickrades av norrlänningens ord. Uttråkad stod jag där bredvid när plötsligt Papa Dee dök upp framför mig som från ingenstans. Han ställde sig alldeles för nära och bröstade upp sig men fick inte fram en enda stavelse.
-Ska du inte hälsa som många andra människor gör, sa jag och log.
-Han sträckte fram handen och inledde en mycket haltande konversation. Men inte på svenska. Nej, mannen pratade på fullaste allvar på ENGELSKA. Med släng av New Yorkaccent. Jag kunde inte hålla mig för skratt och mobbade honom genast, men han var för stenad eller packad, fråga mig inte vilket, för att skämten skulle nå fram. Han såg mig bara rakt in i ögonen och trots min kaxighet, tror jag att han såg där i mina ögon att jag var vänligt inställd till honom.
-Häng med till baren jag bjuder på en drink, sa han nu på klockren svenska. Jag tvekade, men slängde en blick på kollegan som satt där mitt uppe i en närgången diskussion med norrlänningen och vände
mig åter igen till Papa Dee. Jag skrattade till svar och drog väg med honom till baren.
Som varenda snubbe som ska bjuda på drinkar valde han det han tyckte var tuffast. Jag studerade hur bartendern världsvant hällde upp två äckligt mörkbruna Fernet Branco. Varför? Jag kände inte en enda brud som gillade den här sörjan.
Sprit som smakar som en blanding av motorolja och hostmedicin. Ändå envisades männen med att bjuda på dem. Tacksamt tog jag ändå emot den, svepte den på en röd sekund och smällde shotglaset i barbänken snabbare än Papa Dee hann blinka. Det var väl någon gammal macho-vana från de norrländska skogarna som hängde kvar. Han tog tag i min midja och drog mig emot sig.
-Jag föredrar en sedvanlig konversation först sa jag slingrade mig loss. Jag fortsatte.
-"My name is Papa Dee" sa jag och lutade mig mot bardisken med utspänt bröst. Jag försökte härma hans nonchalanta hållning och såg ut över lokalen. Han blev inte arg över min imitation som tur var, i stället kunde han knappt hålla sig för skratt.
-U crazy girl, var det enda han fick ur sig. Fånigt. Hela situationen var fånig. Jag sa
-Du tråkar ut mig när du inte ens kan snacka med mig.
-Ditt telefonnummer? klämde han fram på stakande svenska och såg på mig med sina ledsna, snälla hundögon. Jag kände en plötsligt sympati för den här mannen. Så rar, så missförstådd och så heeeelt fel ute. Han var göttig innuti, men hade väl bara varit kändis för länge och fått slängar av hybris. Jag slet åt mig ett halvfuktigt kvitto som låg på bardisken och krafsade ner några krummelurer. Omsorgsfullt lade jag den nyskrivna lappen i bröstfickan på Papa Dees rutiga brittiska kavaj. Han log nöjt, jag log tillbaka och drog iväg.
Mitt namn stod på lappen, varken mer eller mindre. Han skulle vakna med en lapp med mitt namn utan varken telefonnummer, MSN eller mailadress- och undra vem fan jag var.
-Ska du inte hälsa som många andra människor gör, sa jag och log.
-Han sträckte fram handen och inledde en mycket haltande konversation. Men inte på svenska. Nej, mannen pratade på fullaste allvar på ENGELSKA. Med släng av New Yorkaccent. Jag kunde inte hålla mig för skratt och mobbade honom genast, men han var för stenad eller packad, fråga mig inte vilket, för att skämten skulle nå fram. Han såg mig bara rakt in i ögonen och trots min kaxighet, tror jag att han såg där i mina ögon att jag var vänligt inställd till honom.
-Häng med till baren jag bjuder på en drink, sa han nu på klockren svenska. Jag tvekade, men slängde en blick på kollegan som satt där mitt uppe i en närgången diskussion med norrlänningen och vände
mig åter igen till Papa Dee. Jag skrattade till svar och drog väg med honom till baren.
Som varenda snubbe som ska bjuda på drinkar valde han det han tyckte var tuffast. Jag studerade hur bartendern världsvant hällde upp två äckligt mörkbruna Fernet Branco. Varför? Jag kände inte en enda brud som gillade den här sörjan.
Sprit som smakar som en blanding av motorolja och hostmedicin. Ändå envisades männen med att bjuda på dem. Tacksamt tog jag ändå emot den, svepte den på en röd sekund och smällde shotglaset i barbänken snabbare än Papa Dee hann blinka. Det var väl någon gammal macho-vana från de norrländska skogarna som hängde kvar. Han tog tag i min midja och drog mig emot sig.
-Jag föredrar en sedvanlig konversation först sa jag slingrade mig loss. Jag fortsatte.
-"My name is Papa Dee" sa jag och lutade mig mot bardisken med utspänt bröst. Jag försökte härma hans nonchalanta hållning och såg ut över lokalen. Han blev inte arg över min imitation som tur var, i stället kunde han knappt hålla sig för skratt.
-U crazy girl, var det enda han fick ur sig. Fånigt. Hela situationen var fånig. Jag sa
-Du tråkar ut mig när du inte ens kan snacka med mig.
-Ditt telefonnummer? klämde han fram på stakande svenska och såg på mig med sina ledsna, snälla hundögon. Jag kände en plötsligt sympati för den här mannen. Så rar, så missförstådd och så heeeelt fel ute. Han var göttig innuti, men hade väl bara varit kändis för länge och fått slängar av hybris. Jag slet åt mig ett halvfuktigt kvitto som låg på bardisken och krafsade ner några krummelurer. Omsorgsfullt lade jag den nyskrivna lappen i bröstfickan på Papa Dees rutiga brittiska kavaj. Han log nöjt, jag log tillbaka och drog iväg.
Mitt namn stod på lappen, varken mer eller mindre. Han skulle vakna med en lapp med mitt namn utan varken telefonnummer, MSN eller mailadress- och undra vem fan jag var.
Jag ställde mig i toalettkön som befolkades av unga smala söta tjejer i 20-årsåldern. De var fint klädda i Beyond Retro-kläder och Judith och deras läppar var lika klarröda som mina. Vi log snällt mot varandra och jag kände att stämningen var ljusår ifrån stekarhaket längre upp på Birger Jarl.
Bob Hansson ramlade in med sina toviga röda hårslingor och skrek efter pissoaren.
-Vafan är den!
-Vafan gormar du i? skrek jag tillbaka och lade av mitt hästgarv. Jag mindes hans varma, känslosamma prosa och tänkte att han var lite väl skränig i kväll, som kontrast till sitt ömma inre. Men han var väl packad som alla andra. Vi började småprata där i kön och han försäkrade mig att han faktiskt var den snälle och rare Bob och inte alls sådär grabbig som jag påstod. Efter det snubblade han in på pissoaren och hans skrynkliga randiga reggaeskjorta hängde till hälften utanpå byxan.
”Här ligger jag och duger”. Det var så han skrev nån gång runt 90. Bob Hanssons ledord ekade i min skalle. Undrar om han gjorde det verkligen. Dög när han låg där.
-Vafan är den!
-Vafan gormar du i? skrek jag tillbaka och lade av mitt hästgarv. Jag mindes hans varma, känslosamma prosa och tänkte att han var lite väl skränig i kväll, som kontrast till sitt ömma inre. Men han var väl packad som alla andra. Vi började småprata där i kön och han försäkrade mig att han faktiskt var den snälle och rare Bob och inte alls sådär grabbig som jag påstod. Efter det snubblade han in på pissoaren och hans skrynkliga randiga reggaeskjorta hängde till hälften utanpå byxan.
”Här ligger jag och duger”. Det var så han skrev nån gång runt 90. Bob Hanssons ledord ekade i min skalle. Undrar om han gjorde det verkligen. Dög när han låg där.
I minglet träffade några bekanta i tv-branschen, växlade några ord, gick vidare, slängde käft med en slemmig hårdrockare men rastlösheten tryckte på. Det var dags att dra därifrån.
Jag hämtade kollegan och gick vidare till Spy Bar. Jag stegade fram till vakten och frågade om jag fick komma in.
-Ja visst! Hur många är ni?
-Det är jag och de två, sa jag och pekade bakåt. Vakten slängde en blick på den korte långhårige norrlänningen med bögslungeväskan snett över bröstet och frågade plötsligt om vi hade några VIP-kort.
-Nej, sa jag och tänkte att det var kört. Men till min räddning glider Carl M Sundevall fram, pekar på oss och säger
-"De här tre ska in. Och de ska inte betala något inträde." Vakten lyfte på det röda repet och hälsade oss varmt välkomna. Jag vände mig förvånat om för att tacka, men Carl M hade redan vänt ryggen till.
-Ja visst! Hur många är ni?
-Det är jag och de två, sa jag och pekade bakåt. Vakten slängde en blick på den korte långhårige norrlänningen med bögslungeväskan snett över bröstet och frågade plötsligt om vi hade några VIP-kort.
-Nej, sa jag och tänkte att det var kört. Men till min räddning glider Carl M Sundevall fram, pekar på oss och säger
-"De här tre ska in. Och de ska inte betala något inträde." Vakten lyfte på det röda repet och hälsade oss varmt välkomna. Jag vände mig förvånat om för att tacka, men Carl M hade redan vänt ryggen till.
Vita rummet var underbart och det friska Alsace-vinet fuktade min varma, torra strupe. Jag kände energin i den proppfulla eleganta salongen och en härlig lyckokänsla uppfyllde hela mitt bröst. Nästan som att jag hörde hemma här. Med de här människorna.
Jag hann inte stå där länge förrän punkgruppen Randys sångare gled fram till mig. Jättefin var han, det hade nog Millish också tyckt. Vi hade inte setts sen den där kvällen i höstas då vi festat loss och garvat oss igenom en lång temponatt med Millish och hans kompis Johan. Vi hade klickat så jävla hårt den natten. Det var slumpen som hade gjort att vi hamnat vid samma bord och börjat slänga käft med varandra. Det var bara ren pur personkemi och efteråt tyckte jag att det var synd att vi inte kunde hänga oftare. Dessvärre kunde man inte hänga med killar vars flickvänner höll dem hårt. Vi skildes åt med ett löfte om att vi skulle höras och kanske skulle vi det. De unga innerstadsmänniskorna twistade till rockabillymusiken och det var dags att gå hem. Jag tackade för mig och hoppade in en taxi med en önskan till Gud att jag skulle orka med den stundande arbetsdagen.
Jag öppnade fönstret, taxin doftade rent och skinn och nattens vårluft kylde mina varma kinder. Jag tänkte att det inte fanns ett endaste litet problem i hela världen. Allt var skönt, ytligt, natten var min.
Jag hann inte stå där länge förrän punkgruppen Randys sångare gled fram till mig. Jättefin var han, det hade nog Millish också tyckt. Vi hade inte setts sen den där kvällen i höstas då vi festat loss och garvat oss igenom en lång temponatt med Millish och hans kompis Johan. Vi hade klickat så jävla hårt den natten. Det var slumpen som hade gjort att vi hamnat vid samma bord och börjat slänga käft med varandra. Det var bara ren pur personkemi och efteråt tyckte jag att det var synd att vi inte kunde hänga oftare. Dessvärre kunde man inte hänga med killar vars flickvänner höll dem hårt. Vi skildes åt med ett löfte om att vi skulle höras och kanske skulle vi det. De unga innerstadsmänniskorna twistade till rockabillymusiken och det var dags att gå hem. Jag tackade för mig och hoppade in en taxi med en önskan till Gud att jag skulle orka med den stundande arbetsdagen.
Jag öppnade fönstret, taxin doftade rent och skinn och nattens vårluft kylde mina varma kinder. Jag tänkte att det inte fanns ett endaste litet problem i hela världen. Allt var skönt, ytligt, natten var min.
______________________________________________________________________________________________________
På tal om förorts
Jag har förorts på väggarna!
Jag kan inte längre springa halvnaken ut ur duschen och droppa ner trägolvet med vatten. Jag kan inte längre flexa blekt fett framför hallspegeln och svulstigt och osmakligt kasta i mig frukosten när jag vet att jag borde tugga som en dam.
Väggen på husfasaden mittemot är nämligen fylld av förortsgrabbar. Som ser rakt in i min lägenhet. Unga, kralliga och sprängfyllda av testosteron hänger de där i sina stålgrå ställningar. De renoverar grannhusets fasad och skriker upphetsat till varandra så att det ekar längs med innergårdsväggarna. Klockan 07.15 varje morgon vaknar jag av grova, basiga manstämmor.
”Håller du i den jäveln”
”Ja! Jag har den”
”Ta tag i den, kom igen gubbar!”
”Men för fan Jompe, du ser väl att jag är upptagen?”
”Skicka hit hinken, Ronny!”
”Hugg i här nu!”
Jag smyger försiktigt upp i mitt nattlinne och tittar ut. De flesta har rakade skallar och blåställ a la´ baggystyle. Armarna är täckta av tjocka, slingrande svarta trible-tatueringar. På sina raster gör de armhävningar på innergården. Och nu har de börjat slänga av sig sina svettiga tishor också. Jag tittar ännu mer.
Det är lättare nu när solen strålar in på mig, förhoppningsvis kan de inte se mig längre. Värre var det i februari, när natten tagit över morgonen och kolsvärtan aldrig tycktes ta slut. Säkerligen såg de mina tuttar både fem och fyrtio gånger. Säkert har de sett min cellullitrumpa när jag nyvaken, knappt vid medvetande ramlat in på toaletten med bakfyllans obarmhärtiga dunkande i tinningarna.
Jag dejtade en förorts en gång. Han var så härligt manlig. Och han berättade alltid historier som aldrig Carl på Lidingö skulle ha berättat. Han berättade hur han pryat på farsans byggföretag i tonåren. Det var första gången han fick se nakna kvinnor, utöver sin egen mamma, livs levande! Visst hade han som alla andra tonårs-kalvpojkar skymtat småbrudarna i omklädningsrummet mittemot, när någon tuggummituggande klasskompisjänta slängt upp dörren för att bjuda på en nakentitt. Och visst var han bara ett musklick ifrån porrträskets universum i 13-årsåldern. Visst dregglade han över de bilder han hittat när päronen lagt sig för natten. Men det hans far skulle bjuda på under hans pryo-tid slog det mesta.
Varje morgon, 06.00 stod de där på hustaket tillsammans, far och son, och tittade på de kvinnor, flickor och tjejer som halvnakna, och oftare än vad man tror helnakna, tassade upp för att sätta igång med morgonbestyren. Med rykande kaffe i plastmuggarna, med förväntansfullt skratt och plötsligt alltför trånga arbetsbyxor, stod de där tillsammans. Och fluktade.
Fan vad fint det var. Han log över minnet när han berättade.
Jag hade glömt historien, men mindes den plötsligt där i februari-svärtan. Jag klädde på mig fortare än kvickt.
De bruna och gula barnen i Sjöstaden
Varje lunch ser jag barnen leka och varje eftermiddag hämtas de av sina perfekta, lyckade innerstadsföräldrar.
De som har det bra ekonomiskt, har lyckats i karriären och haft råd att köpa en enorm designad trea med stora panoramafönster i den nybyggda futuristiska Sjöstaden. Varje dag hämtar de sina älsklingar med ett leende på läpparna.
De har bra policy, på dagiset i Hammarby Sjöstad. Det är rusk, det är regn och det är snö. Men trots det kämpar förskolepersonalen och deras många assistenter i timmar, för att stånkande och kånkande klä barnen i sina neonfärgade västar i lysande orange. -Ut ska vi, året runt! Jajemän!
Idyllen såg fullkomlig ut. Och det är den väl.
En dag kom jag att tänka på att barnen inte såg svenska ut. Jag började titta ut genom redaktionsfönstret och upptäckte ett fenomen jag inte tänkt på tidigare.
Det var så många barn som hängde i klätterställningarna och som grävde i sandlådorna som inte såg svenskfödda ut. Barn med asiatiskt utseende, eller afrikanskt. Men det stämde inte! När jag tänkte efter hade jag faktiskt inte sett en enda utrikesfödd familj i Hammarby Sjöstad. Inga invandrare hade integrerats med karriärsvennarna. Nej, det verkade faktiskt inte bo några invandrarfamiljer över huvud taget i Hammarby Sjöstad. De lyste med sin frånvaro och hade förpassats till Haninge, Tensta, Rinkeby och Fittja. Äckligt men sant.
Det var så många barn som hängde i klätterställningarna och som grävde i sandlådorna som inte såg svenskfödda ut. Barn med asiatiskt utseende, eller afrikanskt. Men det stämde inte! När jag tänkte efter hade jag faktiskt inte sett en enda utrikesfödd familj i Hammarby Sjöstad. Inga invandrare hade integrerats med karriärsvennarna. Nej, det verkade faktiskt inte bo några invandrarfamiljer över huvud taget i Hammarby Sjöstad. De lyste med sin frånvaro och hade förpassats till Haninge, Tensta, Rinkeby och Fittja. Äckligt men sant.
Det var då jag insåg att de alla var adoptivbarn. Och orsaken? Det måste vara barnlösheten som infinner sig när kvinnan skaffar barn för sent i livet. Innerstadsföräldern. Hon som gör karriär, som väntar för länge, som inte längre kan få egna barn. Som känner sorg över sin barnlöshet. Det är klart att de adopterar. De kan i stället kan le mot framtiden nu när de fått adoptera en behövande.
Bruna och gula barn är inte välkomna i Hammarby Sjöstad. Bara om de har svenska, rika adoptivföräldrar.
Pojken och ingentingingenting
Flickan och pojken träffades. Deras ögon glittrade ikapp och deras kroppar var varmare, än varmaste varmt. De träffades, hade så roligt ihop, men de lovade inget.
Det kändes så skönt, härligt och underbart innuti. Pojken och flickan delade värderingar, de tyckte om samma saker och hade samma intressen. Pojken tänkte att flickan kanske var den han letat efter.
De tog det försiktigt. De hade båda blivit sårade, det hade gått fel med många andra. De hade inte träffat någon de ville vara med. Därför försökte pojken och flickan ta dag för dag och njuta av nuet och det härliga de kände tillsammans.
Men det hjälpte inte i alla fall. Någonting hände, ingen visste vad. Flickan började kanske tvivla. Flickan sa till pojken ”Det här är för bra för att vara sant!”. Pojken sa ”Det behöver inte vara det.”
Flickan sa ”Jag känner mig så pressad”. Pojken sa ”Pressar jag dig?” Men pojken gjorde inte det, sa flickan.
Det var bara flickan som inte kunde förklara vad som hänt. Från det här underbara, perfekta- till ingentingingenting.
Flickan gjorde inget för att hålla pojken kvar. Hon bekräftade honom inte, hon sa inte vad hon kände för honom och hon var kall. Pojken kände sig så liten, så liten. Så liten hade han aldrig känt sig förut. Som att han inte var värd ett endaste, endaste litet smuts.
Ingentingingenting gjorde så himla ont.
Han trodde ju att det var de, pojken och flickan, som var det enda äkta i livet. Det var längesen pojken kände så. Det kändes så rätt. Men samtidigt så kändes det så ingenting. Ingenting.
De tog det försiktigt. De hade båda blivit sårade, det hade gått fel med många andra. De hade inte träffat någon de ville vara med. Därför försökte pojken och flickan ta dag för dag och njuta av nuet och det härliga de kände tillsammans.
Men det hjälpte inte i alla fall. Någonting hände, ingen visste vad. Flickan började kanske tvivla. Flickan sa till pojken ”Det här är för bra för att vara sant!”. Pojken sa ”Det behöver inte vara det.”
Flickan sa ”Jag känner mig så pressad”. Pojken sa ”Pressar jag dig?” Men pojken gjorde inte det, sa flickan.
Det var bara flickan som inte kunde förklara vad som hänt. Från det här underbara, perfekta- till ingentingingenting.
Flickan gjorde inget för att hålla pojken kvar. Hon bekräftade honom inte, hon sa inte vad hon kände för honom och hon var kall. Pojken kände sig så liten, så liten. Så liten hade han aldrig känt sig förut. Som att han inte var värd ett endaste, endaste litet smuts.
Ingentingingenting gjorde så himla ont.
Han trodde ju att det var de, pojken och flickan, som var det enda äkta i livet. Det var längesen pojken kände så. Det kändes så rätt. Men samtidigt så kändes det så ingenting. Ingenting.
Gourmé för en hårdrockare
Förväntansfull satt jag där mitt i solen, i sällskapet och i gemenskapen. Den lilla ombonade uteplatsen på bottenvåningen i Jordbro var smyckad med tygblommor och nyplanterade tomatplantor. Min väninna Hårdrockerskan log stolt när hennes nya inneboende stökade i köket.
Vi var hans gäster och han var vår kock just denna eftermiddag. I väntan på maten pratade vi tonårsminnen, punk & progg, Dr Martins, Ung vänster, en hel del svarta kläder och hångel på Folkets park. Vi hade egentligen aldrig haft samma smak på den manliga delen av mänskligheten. Visst hade jag vid ett svagt ttillfälle influerats av henne och råkat hångla upp en svartrockare med skinnpaj en sommarnatt i juni för tretton år sedan, men hennes meritlista var långt mer gedigen när det gällde det långhåriga hårdrocksläktet.
Ofta hade hänt att man sena nätter hittade henne i någon bar med en stripig hårdrockslinga lindad mellan fingrarna och något vilt i blicken. Hon var svag för de här sluskarna. Hon visste om det, hon stod för det och hon njöt varenda av sekund av headbanging i takt, i symbios med en hårdrocksman.
Nu satt vi här hungriga och väntade på att en av hennes nya förmågor (självklart också han med långt stripigt hår, svarta skinnbyxor, utrvättad Manowar t-shirt och remmar i skinnpajen) skulle ta oss med på en kulinarisk resa vi sent skulle glömma.
Vi visste ännu inte vad han skulle bjuda på. Nu satt vi där med tomma skrikande magar och försökte få en glimt av vad det var för spännande maträtt han kokade ihop. Vi försökte identifiera den söta doften som letat sig ut till oss där vi satt, för att lista ut det egenhändigt ihopsnickrade receptet. Till vår nyfikna besvikelse var det stört omöjligt.
Hade hade talat om det här i veckor. Hur han skulle bjuda oss, två damer, på hans älsklingsrätt. Ett recept som han med en enorm spetskompetens och kreativitet skapat i det lilla ungkarlsköket nere i Malmö. Det hade inte funnits någon hejd på skrytet tidigare i veckan, när vi suttit tillsammans på uteserveringen på Medborgarplatsen och planerat helgens bravader.
Nu satt vi här, våra magar skrek i takt. Ögonblicket var inne.
-Jag kommer nu tjejer! ropade han medan hårdsrocksgruppen Talisman dånade ur högtalarna. Vi hörde det slutgiltiga slamret från diskbänken. Vi försökte se in i lägenheten med våra solblinda ögon men såg bara en mörk gestalt med något stort i famnen.
Musiken tystnade. Det enda som hördes var våra bultande hjärtan och hårdrocksmannens försiktiga hasande för att inte tappa vad det nu var han skulle bjuda på, i golvet.
Han steg ut på terassen. Och lyfte på locket. Med ett stolt leende trallade han upp en fanfar. Vi stirrade på brickan. Vad var det för något som låg där? Det där oidentifierbara bruna? Var det en limpa?
-Det här mina damer, är riktig hårdrocksmat! Jag har kommit på det själv!
Vi kunde inte slita blicken från det som såg ut som Pågens tiokronorslimpa från Willys.
-Ja, det är precis rakt uppochner vad ni ser! En limpa. Men fylld av ett vääääldigt gott innehåll: Blandfärs med lök, krossade tomater och minimajs. Hans blå ögon lyste ikapp med solen.
Hårdrockerskan log kärleksfullt, men jag försökte dölja min växande avsmak. För att han inte skulle märka min dåliga aptit bara av anblicken av sirapslimpan, frågade jag väluppfostrat:
-Jaha, hur har du gjort för att få den så....eh, pösig?
-Jaha, hur har du gjort för att få den så....eh, pösig?
-Jo, förstår du, sa han och log. Det ska jag berätta!
Med stor entusiasm berättade han hur han först gröpt ur limpan på hela dess innehåll med en gaffel. Medan han gjort det, hade han låtit den rätt så klassiska köttfärssåsen puttra på spisen. Efter det hade fuktat den stora massan av limpinnehåll med vatten och rullat ihop dem likt köttbullar mellan sina gitarrsträngsvalkade fingrar. Jag svalde och förstökte tänka bort sorgkanten under hans långa, utsparade plektrum-nagel.
Med stor entusiasm berättade han hur han först gröpt ur limpan på hela dess innehåll med en gaffel. Medan han gjort det, hade han låtit den rätt så klassiska köttfärssåsen puttra på spisen. Efter det hade fuktat den stora massan av limpinnehåll med vatten och rullat ihop dem likt köttbullar mellan sina gitarrsträngsvalkade fingrar. Jag svalde och förstökte tänka bort sorgkanten under hans långa, utsparade plektrum-nagel.
Han ställde ner limpan på bordet. Det var min väninna som hade dukat, men plötsligt såg den vackra, glas-gröna gamla mormors-servisen opassande ut. Den vulgära maträtten hade tagit udden av allt vackert. Med ett stelt leende tvingade jag i mig den ungsgratinerade sirapslimpan. Den smakade som den där doften man läst om i historieböckerna. Den söta likdoften från ett tyskt koncentrationsläger. Jag fick för första gången smaka på orden "oändligt", "grått", "meningslöst". Som att de tre orden orden helt plötsligt fått ett ansikte. Eller en smak.
Gourmé för en hårdrockare. De ostgratinerade, tomat-uppblötta limpbitarna växte i munnen. Lätt illamående bad jag att få sova över på soffan, utmattad som jag var efter den påtvingade måltiden.
Den här historien tog sitt slut när jag till lunch, dagen efter, under trötta suckar serverades vad som blivit över av gårdagens limp-mat.
____________________________________________________________________________________
Gourmé för en hårdrockare. De ostgratinerade, tomat-uppblötta limpbitarna växte i munnen. Lätt illamående bad jag att få sova över på soffan, utmattad som jag var efter den påtvingade måltiden.
Den här historien tog sitt slut när jag till lunch, dagen efter, under trötta suckar serverades vad som blivit över av gårdagens limp-mat.
____________________________________________________________________________________
Tristess
Jag är uttråkad. För att råda bot på det tänker jag mota tristessen i dörrn. Det är de små nöjena som förgyller livet.
Jag och Millish åker ofta ut i förorten för att göra reportage. Hon är fotograf, jag reporter. Nästa intervjuoffer är Dogge. Efter intervjun ska vi våldshångla upp honom. Ungefär som Stina Dabrowskijs geek-hopp, fast mycket trevligare. Så gör vi med alla.
Det var trevligt att vakna upp bredvid Monique, 38 i helgen.
Vi brukar lura de flesta att Millish är Mona Seilitz dotter och jag Ausonius syster.
Det var väldigt trevligt att dra hem hela bandet Randy på efterfest sist. Utan att vi visste om det. Nästa gång får det bli Friska Viljor.
Häromhelgen förförde vi böggrannen.
Det var väldigt roligt att frottera runt på öfre Übermalm och leka fina damer. Millish i sin mormors silverräv, jag i rödräv. Stora plus när vi slipper betala för champagnen på kvällarna.
Flinck, nästa gång du kommer på fest kan du flytta in lite grann. Dina glansiga Prada-kassar passade finfint här i hallen.
Nästa helg ska vi förfölja någon med systemkassar och krascha in på en fest utan att känna någon. Det är bara att hålla god min och fälla yppanden som "Vi känner ju Fredde där borta". Oftast blir vi utslängda av någon grinig kvinna, men männen brukar uppskatta vår närvaro.
Vad kan det vara?
Idag har jag något konstigt i min mage. Det är som om en massa vackra, rosa och mjuka parasiter åker omkring och bråkar med varandra. Fast bara på skoj förståss.
Det är också nåt problem med min puls. När jag tänker tankar är det precis som att pulsen pickar hackspettspick och vill ut ifrån min hals.
Sedan är det något med mina händer också. De bara längtar efter att få röra vid något varmt. Hela min kropp är liksom fylld av olikfärgade snygga bollhavsbollar.
Och synen är inte heller riktigt klar. Det är precis som att jag kisar. Alla starka färger och kontraster som brukar sticka i ögonen i det vanliga livet- är försvunna. Det känns som att de aldrig mer kommer att komma tillbaka.
Jag har väldigt mycket saliv och smak i min mun också. Precis som att mina läppar vill kyssa och slicka på något.
Och sen virvlar det upp en bild framför mig så fort jag får en stund över. Jag ser en människas öga och det ler mot mig. Det kan vara det vackraste öga jag sett.
Jag undrar verkligen varför det bubblar i mitt bröst då jag kollar ut genom fönstret. Det verkar som att mina ben är fyllda av rosa vitaminbrus av jordgubbsmak. Antagligen vill de springa med någon som är det finaste jag vet.
Undrar vad det kan vara?
___________________________________________________________________________________