Ibland blir jag livrädd
Att de som läser marlabloggen inte ska förstå ironi. Men så tänker jag: De som inte förstår min humor är ändå inget för mig. De blir bara arga och tar det som skrivs bokstavligt och skriver långa upprörda inlägg. Som jag aldrig skulle göra.
Vet ni. Jag är ju bara extremt road av att blåsa upp mig och mina prylar samt mina vänner och deras prylar. Ni som gillar det kan stanna, jag blir så fånigt lycklig av er. Att ni hajar. Ni andra kan surfa vidare eller kolla på Stefan och Krister. Puss och God natt.
Fast ibland kan det vara svårt att lägga märke till skriven ironi, när man inte hör tonfall och ser ansiktsuttryck...
Men din humor är ju inte så svårförstådd - garvar man inte så får man väl läsa en blogg om C++ eller permutationskombinatorik (finns det nåt som heter så?)...
ha ha ha, är det inte det som är charmen med din blogg?
Fuck it, fattar man inte så fattar man inte.
Rockit Gurl.
Tack! Det verkar vara som så att humorn går hem mest hos snubbar. Samt en och annan ball girl. Homies!
Det är väldigt lätt att missuppfatta ironi. Eller rättare sagt hur man använder ironi.
Seinfeld kunde det. David Brent kunde det.
Plus en par till. Vi andra tror bara att vi kan det. Vilket inte är så dåligt.
Eller hur Mindgames. Vi okvalificerade ironister som gör taffliga försök emellanåt får väl stötta varandra.