marla - en expressionista

Det enda som behövdes för att kunna öppna en nysnickrad balkongdörr i den purfärska vårluften, var ett banklån. När jag lyfte telefonluren i måndags, hade jag ingen aning om att det telefonsamtalet senare skulle visa sig vara början på en orolig mage och ett bultande hjärta.

Det var lika självklart att jag ville ha en balkong till våren, som att Magnus Carlsson inte kommer att vinna melodifestivalen. I år heller. Bostadsrättsföreningens erbjudande kom som en varm kyss på posten. Jag plockade upp telefonen och slog numret till det lokala bankkontoret.

Romeo. Rooooooomeo! Bara hans namn fick mig att le. Jag hade aldrig träffat honom, jag lyssnade bara hängivet till hans lena, aningen hesa stämma i telefonluren.

En man med ett namn som hämtat från en fånig Harlekinroman, för att inte tala om en av världens kändaste kärlekshistorier, måste vara det mest avtändande som finns, tänkte jag och stålsatte mig mot den där… Oh! Rösten.

Vi bestämde möte efter stängningsdags på torsdag eftermiddag. Ty banken hade kvällsöppet och Romeo skulle personligen ta hand om mig. Hans namn fick mig att fantisera om en man klädd i vitt. Om mörka svallande lockar, aristokratisk näsa, plutöverläpp, längd och virilitet. Romeo- min prins i vinternatten.

Jag började genast dagdrömma om hur hans vältränade gestalt skred fram med blanketterna i handen. Hur vi skakade hand och hur han höll kvar den någon sekund för länge medan han hälsade. I nästa ögonblick var drömmen verklighet. Det var torsdag och där stog jag och höll hans varma hand och jag svimmade nästan på kuppen. Min personlige bankman visade sig vara precis sådär fånigt prinslik som jag skojat om med min arbetskompis, över en latte tidigare på dagen. Skillnaden mot sagorna var bara att den här snubben hade skön stil också.

Vi slog oss ner. Jag tog hetsigt och aningen svettig av mig den varma fula täckjackan. Helvete vad snygg han var,  tänkte jag och rättade till den åtsmitande polotröjan och lutade mig framåt. Vilken tur att jag hade smetat mina läppar fulla av Heléna Rubensteins Lipgloss medan jag fantiserade om Romeo på bussen på vägen dit.

Vi började med att prata om min projektanställning. Jag frågade skämtsamt om de hade samma slit-och slängmentalitet och arbetskultur inom bankväsendet som i mediebranschen. Han garvade till svar medan han förklarade att här var det livstidsanställning som gällde. Jag höll med om han säkert skulle vara en del av inventarierna snart. Jag kommenterade det faktum att han i princip kunde kartlägga hela mitt liv. Han hade ju tillgång till mitt konto.
”Jasså, hon köpte Strawberry Daquries på Riche i helgen?”
”Aha, Café Edenbourg varje söndag denna månad?”
”Där brände hon ett par lax på Whyred! Oövertänkt.”  

Han kunde lätt ta reda på vilka hak jag hängde på, vart mina insparade pengar gick och vilket slags liv jag levde. Han tittade roat på mig medan jag anklagande och med låtsad rädsla målade upp scenariot. Vi fortsatte slänga käft. Och vi klickade så jävla hårt!
Vant och behärskat, som en samuraj med svärd, lotsade han mig tryggt genom den skrämmande räntedjungeln och min personliga ekonomiska snårskog. Samtidigt malde mina frenetiska tankar på. Lite generad gick jag för mig själv igenom vart jag dragit mitt VISA-kort de senaste månaderna. Bara han inte ser det där inköpet på sex-shopen på Östgötagatan. Det var faktiskt i research-syfte!, tänkte jag desperat. Men hans charm fick mig att snabbt glömma den tanken.

Det blev nästan pinsamt mellan varven när våra skatt ekade i den för övrigt tysta, stela banklokalen. Vilken tur att heltäckningsmattorna dämpade våra hysteriska garv. Romeos äldre kvinnliga kollegor svassade nyfiket förbi. En del log, andra fnös. Vi hade båda svårt att koncentrera sig på formaliteterna.  Med till synes spelad allvarsamhet frågade Romeo hur många vi var i hushållet. En, sa jag och log. Jag flinkade beräknande in att min älskade katt i nuläget var den ende mannen i mitt liv. Han frågade vidare. Vi kom hela tiden in på sidospår, ramlade in intressanta diskussioner. Med jämna mellanrum ryckte Romeo till och intog återigen den professionella tjänstemannaloken. Det bistra, seriösa pokeransiktet. Den där oattraktiva masken som ska signalera seriositet och föra tankarna till djupgående ekonomiska analyser och börsnoteringar. Men hans strålande och magnifika personlighet sken storslaget igenom.

Han var min lokala banktjänsteman. Min egen personlige bankman. Eller bara min man. Det lät bra.