"Jag hoppas verkligen att du är oskuld"
Jag hittade det någonstans i (flip-flip-himmel-himmel) "bloggosfären". Det var lite Sharia över det hela, trots svenskheten. Mamma frågar sin 19-åriga dotter om hon är oskuld. Det tyckte jag var mycket roligt.
Buskisgenerationen- ironigenerationen - ??generationen
Vi minns när buskis förpassades till skamvrån och ironin gjorde intåg i de svenska folkhemmen.
Minns ni hur det började? Vad man gjorde för att andra skulle förstå att "nu.är.jag.ironisk." Jo, man gjorde situtationstecken-tecknet. Man flippade med pek- och långfingret varje gång bara för att vara på den säkra sidan, för att inte misstolkas. Man skulle gärna himla med ögonen samtidigt.
- Oj så (flipp flipp-himmel-himmel) "roligt".
- Ja, det här var ju (flipp flipp-himmel-himmel) "kul".
För hujedanemig om någon inte hängde med på ironin och verkligen trodde att man tyckte att det där töntpartyt hemma hos mupp-John var (flipp flipp-himmel-himmel) "häftigt".
Vad kommer nästa generations humor vara? Den vi inte hänger med på, när vi fortfarande klamrar oss fast vid Torsk på Tallin. När våra barn generat vrider sig i plågor när vi ska skoja med deras kompisar för att vara den där lite (flipp flipp-himmel-himmel) "roligare" morsan.
Ironin kommer antagligen att gå varvet runt och slå knut på sig själv. Vi står där och flippar och himlar för fulla muggar och tror att ungjäveln inte är smart nog att hänga med, medan han i själva verket sitter där på all humorkunskap vi någonsin haft, samt har MVG i modern humor och undrar vafan vi fossiler pysslar med. Pinsamt.
Jag tror på den självgoda humorn. Min fina Lidingö-dam till moster kommer plötsligt att vara helrätt, trots sina storblommiga klänningar, när hon kläcker ur sig fantastiska citat som "När jag föddes, då kom solen i din mormor och morfars liv." Hähä. Det är ju faktiskt hejdlöst roligt med självuppfyllda människor som är det med en lagom touch självdistans. Love her.
Själv hoppas jag att grabbhumor- som Jackass, Wildboyz, The Frat Pack, Jack Black, ja allt sånt- dör en hastig död, styckas varsamt med buköppnare, urbeningskniv och brynstål och skickas till krematiorium i spridda delar av världen och tas med på Fuglesangs nästa rymdfärd.
Jag blev gay som 13-åring
Åtminstone om man ska tro den kristna sekten Love Gods way, eller om man ska tro vad Aftonbladet skriver om Love Gods way. Jag blev lite gay i höstas också då jag lyssnade som mest på Scissor Sisters.
Mitt ex spelade ihop 300.000
Vi hade inte snackat på ett halvår. Igår ringde jag upp honom.
Marla: Hej, hur har du det nu för tiden?
Ex: Jo, det är bra!
Marla: Okej. Är det bra med nya flickan fortfarande?
Ex: Ja, men hon är ju inte så ny längre. 2 år.
Marla: Jo, det är klart.
Ex: Du då?
Marla. Jo, det är bra. Nytt jobb och så. Annars?
Ex: Jag har spelat ihop lite pengar på nätet. Poker.
Marla: Ja, jag är inte förvånad. Med din hjärna så.
Ex: 300.000 kronor.
Marla: WHAT?
Ex: Haha! Precis. Jag har köpt en tv. Men har satt in resten på banken. Jag och tjejen ska väl köpa en vräkig lägenhet snart.
Marla. Vad härligt.
Ex: Måste jobba nu, vi kan väl höras nån dag framöver?
Marla: Okej, vi hörs. Kram
Ex: Kram.
Jag tänker på alla gamblers vars liv slås i spillror, som är dumma nog att tro att de är en av dem, de där übersmarta som konkurrerar ut alla nötter- och drar hem storkovan till slut. Det är deras pengar mitt ex nu har på banken. Det är faktiskt något speciellt med mina ex och nätpoker. De gillar det.
Jag minns när vi levde på 13.000 kronor i månaden, på bådas studiemedel. I sex år bodde vi i en trea långt ute i förorten och pendlade till plugget. Idag förstår jag inte hur vi fick ihop det. Det blev bättre när jag började jobba, då försörjde jag oss båda. Undrar hur mycket pengar jag la ut på oss? Men jag är inte bitter nu då han har 300.000 kronor på banken. Nej då. Inte bitter alls.
Hon lever ett liv som jag
Hon är norrländska, singel, karriärist, har ett rikt socialt liv. Är det såna här tankar jag kommer att få? Diskussionen kring insemination har redan vänts ut och in på bland många av mina singeltjejkompisar. Fast nej. Om jag var desperat efter kids skulle jag hellre skaffa kotte med en grym killpolare.
Sjumilakliv
Hähähähä. Jag garvar varje dag åt Alex Schulman. Kolla på den här filmen om Martin Stenmarck. De är störda de där bröderna. Tihi.
Korvstroganoff och ligg
Vi har varit polare i 23 år. Vi känner varandra så väl att vi ibland tänker högt. Vi gör något annat och märker knappt att vi konverserar. Ibland kan jag tänka "Vaaaaad pratar vi om nuuuu?" Det här är en sådan gång.
Marla: Kan man bjuda en dejt på korvstroganoff? Jag är så grymt sugen på hederlig gammal korvstroganoff.
Sofia: Klart man kan!
Marla: Bra.. jag tänkte liksom att jag skulle slå två flugor i en smäll; Både få dejta lite och käka korvstroganoff som jag aldrig orkar laga till mig själv. Du vet ju hur det är då man inte har någon att laga mat till, det slutar alltid med att man sitter där med sin torra jävla müsli. I ensamhet. Medan man stirrar ut genom köksfönstret. I vilket fall som helst så tänkte jag inte använda sån där sladdrig falukorv.. Jag tänkte köpa chorizo. Och köra cremfa i stället för den där fetgrädden som morsan hade i all mat.
Sofia: Mm..Det blir grymt.
Marla: Men är inte det lite avtändande?
Sofia: Nä fö fan! Ligga och korvstrognoff är som öl och cigg typ. Grym kombo.
Marla: Det får väl bli korvstroganoff då. Fast i modern tappning.
(tystnad)
Marla: Är du säker på att jag får ligga?
Sofia. Jaaaa! Skärp dig!
Marla: Okej.. Ska jag servera vin till?
Sofia: Vin? Bärs blir nog bättre. Och en cigg efteråt.
Marla: Korvstroganoff-ligg-bärs och cigg.... Korvstroganoff-ligg-bärs och cigg...
Sofia: Fast i en annan ordning då: Korvstroganoff-bärs-ligg och cigg.
Marla: Jaja, vad dum jag är. Det är klart.
Du ger mig magont Bengt!
Varför, varför, varför slår det aldrig fel. Jag får alltid ont i magen när jag läser Bengt Ohlsons texter. Den här tog priset. Jag vill inte ha en bajsande Bitter-Bengt på näthinnan, nej det vill jag inte!
"Jag behöver verkligen dig"
Tarik Saleh i DN:
"I jakten på absolut kontroll över våra liv är det värsta tänkbara scenariot att vi skulle befinna oss i en situation där vi vill ha någon mer än denna någon vill ha oss"..."Gud förbjude att någon skulle säga "jag behöver verkligen dig" det är liksom värre än att bekänna att man är nekrofil."..."Man behöver inte vara någon raketforskare för att räkna ut att när singlar över 30 beter sig så här så kan det bli väldigt svårt att få i hop det. Någon måste, som vi säger i Stockholm, få sina känslomässiga byxor neddragna för att den andra eventuellt skall kunna blotta att man faktiskt på riktigt hellre vill träffas"
Tihi. De flesta lirar ju liret innan liret ens börjat. Men vad vet jag? Jag är ingen raketforskare (thank you God).
I alla fulla fall så var kolumnen i all sin enkelhet så pass träffsäker och bra, att Tarik få en kindpuss nästa gång jag ser honom. Om han vill ha en vill säga. Vilket kommer att bli svårt att uttyda. Han kommer antagligen inte att visa om han vill ha en kindpuss eller inte. Och tänk, ve och fasa, om han tror att jag är kär i honom? Ähum. Han kanske inte ska få någon kindpuss ändå.
Pianist, konstnär, cp-skadad, höjdhoppare, bergsklättrare, idrottskonsulent, föreläsare.
Pianist, konstnär, cp-skadad, höjdhoppare, bergsklättrare, idrottskonsulent, föreläsare. Helt otroligt. Jag skäms över mig själv. Väck den sovande jätten inom dig, lusläs artikeln!
Café Norrköpings-trevligt
Vi hade det lite sådär Café Norrköpings-trevligt på min brunch igår, sådär som man kan ha då man för en gångs skull träffas nyktra. Det var bara ett jazzigt husband som saknades. Stekoset från fettiga korvar och krispig bacon låg som en fet dimma över lägenheten och bara snygga, smarta och sjuuuukt trevliga människor gästades. Här är listan:
The woman with Estherness: Esther
Mannen med sjukt vackra lockar: Toffe
Magnifika Kry
Foxy Fred
Ball-Karin
Dr Katja
Dr Brorson
Radio-Lisa
Positiva Phille
Sist men inte minst:
Fenomenala marla
Jag har det gärna Café Norrköpings-trevligt hos någon annan nästa söndag. Någon frivillig?
Knäfilé
Jag har lärt mig ett nytt ord: "Knäfilé". En brutta med komplex som beklagade sig över fettansamlingen precis ovanför knäskålen.
"Jag har en sån där vidrig knäfilé!"
Knäfilé.
Smaka på ordet.
Knäfilé.
Hello Falkenberg.
Jag var tvungen att hoppa in på krisprojektet i helgen, nu drar jag till Falkenberg och gör tv! Kanske stöter jag på den här dåren. Farväl Stockholm, hello Falkenberg!
En y-person
Den här snubben är 24 år, har ett y-namn och bär en skinnpaj som han burit i 7 till 8 år. Jag lägger ingen värdering i det.
P3 Guld på Svt
Varför kändes galan som en dåligt regisserad lågbudget-svennebanan-musikvideo med inslag av placeboartad Konstfacks-ångest?
Var det lokalen och den teatraliska nikotingula ljussättningen i kombination med 16:9-formatet och skumraskiga kameravinklar? Buskisironin låg som ett tjockt täcke över hela tillställningen. Det var så många gånger jag blev generad. Eftersom det är så populärt med nedräkningar, här är listan:
4. Jag ville verkligen inte se rara Christer från mitt favoritprogram "Fredagsflirten" i rockabillyfrilla. Nej, jag ville verkligen inte upptäcka hur han såg ut alls. Nej, det ville jag inte.
3. Lars Winnerbäck. Ingen förstod vad som var roligt med de fjant-underfundiga sarkasmer du levererade med lagom raspig och tillgjord Uffe L-stämma.
2. Jag lyssnade till Fjärde Världens Gatumusikanterna så sent som för ett år sedan och tyckte om det jag hörde, bara jag slapp se kidsens gungande. MEN: Jag ville inte för allt i världen inte lyssna på en Max Peezay januari 2007. Vilka lyssnar? Vem vill se new York-sneakers från Meet packing district på scenen i år igen, vem vill se det obligatoriska armvevandet? Och VEM i hela plusiluskan vill lyssna till textrader som "Det regnar ute men jag har tak över huvudet"? Det var en fruktansvärd upplevelse. Hur kan något så pass pinsamt vara kommersiellt gångbart? Jag frågar mig gång på gång.
Men här kommer kvällens största besvikelse:
1. Anna Ternheim, jag älskade dig. Hur kunde du gå med på en duett med grabben? Medverkar du i välgörenhetsprojektet "Förlorade maskrosbarn"? Eller försökte ni göra en Eminem/Dido?
Idag är stora sågar-dagen, jag känner det i hela kroppen!
Hives-Pelle räddade lyckligtvis tillställningen. Så snart han fick ordet smålog alla vi som satt uppradade i tv-soffan. Pelle, vi tycker om dig då du bär mantel och har fin välfriserad popfrippa. Vi tycker om dig då du är gulligt översittarkaxig och kastar ur dig små divigheter på klingande nordöst-norrländska.
Fågelsången. Jag är så trött på den.
"- Välkommen hem till ett Sverige som är fullt av stolthet" sade rymdminister Maud Olofsson.
"Rymdminister". Av någon anledning skruvar jag på mig lite obekvämt. Hur kan något så ofräscht och tantkavajigt få representera något så "spejsigt", som man sa på nittiotalet.
Det är nu man försöker spinna vidare på de sladdriga resterna av rymdfärden genom välkomstkomitéer, mediedrev och masshysteri. Nedräkningen i morse var lika hysterisk som när Armstrong landade på månen. ARLANDA, gott folk, inte rymdstationen ISS. Det är ARLANDA han landat på!
"Iklädd grafitgrå kostym mötte en brunbränd och nyduschad Christer Fuglesang folket på Arlandas terminal 5 klockan kvart över åtta. Han blev en kvart försenad eftersom det gavs möjlighet att ta en uppfriskande dusch innan den svenska astronauten mötte folkets jubel."
Jag gillar när de försöker förlänga artikeln med hygienisk kuriosa.
"Klockan 07.15, före utsatt tid, landade Continentals flight CO 068 med Christer Fuglesang och hans familj ombord."
De försöker t o m få flygplanshelvetet att låta som en rymdfarkost.
"Ett femtiotal personer fanns vid halv åttatiden på torsdagsmorgonen samlade i ankomsthallen på Arlandas terminal 5 för att möta den svenska astronauten."
Okej. Jag förstår att dammiga Maudan är på plats, hon sitter ändå oftast i sin storbrokiga fotölj i stadshuset och stirrar upp i rymden. Men vilka är de här människorna? Antagligen samma personer som hängde i Värtan under Big Brother-finalen.
"På plats fanns bland annat Linnea Målsäter, 14."..."20 elever skulle få ställa frågor till den svenska astronauten, men kontakten med ISS bröts och endast 13 hann ställa sina frågor. En av de som inte fick chansen var Linnea Målsäter, men hon får en ny chans i morgon på Stockholms central. "
Och slutligen: En snyftis. Inte ett öga är torrt. Jag får helt enkelt ta och torka ögonen med dagspressen.
Sexism, prassel, politik, förankring, fralla
Jag skriver om obetydliga saker jag tänker på. Jag kan lika gärna fortsätta.
Sexism
Sitter i mediefabriken och förundras över könsfördelningen. 95% kvinnor och 5% män. Unga män med posiga kroppar i svarta kläder som glider runt här och är snygga. Mums. Och lite omvänd sexism.
Prassel
Damerna gräver i påsar och svullar godsaker för fulla halsar. Det prasslas här och det prasslas där. Jag reagerar med ett ryck och en kvick hälsovådlig nackvridning. Mina falkögon scannar av lokalen och fixeras vid påsen på en röd sekund. Att höra påsprassel på 100 meters radie p g a ett helvetiskt sötsug känns som en merit i sig. Men det är på tok för irriterande att hela tiden frestas att bryta löftet om lördagsgotta. Finns det pås-missiler? Stop the prassel!
Politik
Diskutera inte politik med mig. Mammas man är politiker, sedemera gråsosse medan mor sitter med i olika politiska nämnder i kommunen. Diskussionerna går varma så snart tillfälle ges, såväl vid matbordet som i tv-soffan när jag helst vill att de ska vara tysta och glo lite sådär lagom iq-befriat. Som det är så skönt att göra ibland. I´m fucking sick of it, helt enkelt.
Irrationella känslor
Känslor med noll förankring i verkligheten är något som jag icket vill befatta mig med! Såna som inte går att sätta fingret på. Där man inte hittar en skurk. Eller ännu värre, när man hittar någon man vill ska vara skurk men de bara är sådär äckligt felfria. Vi gillar inte det.
Och en sak till:
Frallebulle
Hon är skånsk. Hon kallar fralla för frallebulle. Antingen är det en fralla. Eller en bulle. Aldrig, aldrig någonsin en frallebulle.
Electro-lolitan Uffie
Lite electro, lite Peaches och 2 live Crew, lite slyniga kläder, lite amerikansk hip hop, lite fransk lolita, lite tonårsilska, lite fula ord och ja...alldeles...alldeles underbart!
Debaser Medis den 9 februari.
Först skriker jag som en gris- sen svimmar jag
I morse var jag en hundradels sekund från att svimma när jag skulle klämma en finne på överläppen. Den måste ha suttit precis på en nerv. Jag hann tänka "Oh no, here we go again!" Som vanligt, när jag överraskas av oförutsedd smärta, skrek jag som en gris. Jag svajade till och ramlade hårt mot badrumsdörren. Jag tog stöd mot väggen, fick huka mig ner och låta allt mitt röda fina blod i kroppen rinna ner i den halvtomma knoppen igen. Jag tänkte bespara er ifrån den här informationen, men jag är så väldigt fashinerad av vilket extremt låg smärttröskel jag har. När jag var 16 svimmade jag av att jag vrickade foten och vännerna fick vända upp och ner på mig för att jag skulle vakna. Tydligen lyste mina ögonvitor som pingisbollar i höstmörkret. Ynklig är vad jag är! Fiiiiiiiiii fan!
Mina och Thorstens Flincks vägar äro outgrundliga
Åter igen möts vi. Det älskade Flinket gled in här på jobbet nyss och gapade och skrek som en galning, vad annars? För full, för vinglig, för högljudd, för galen för att pratas med.
-Jag älskar dig trots att jag gömde mig bakom logghyllan Thorsten!
Marmeladerskan i mig
Marmeladerskan i mig har fått komma fram. Jag har förtryckt henne i alla dessa år och trots att Gardinerskan i mig aldrig i helvete kommer få tillträde till min kropp, är det dags att bli lite mer huslig.
Jag satt just och funderade på självaste marmeladkokningen på lördag. Jag funderade på om jag lite bonnigt och brutalt ska köra citronerna i mixern, eller om jag ska riva dem med kärlek med mitt designade rivjärn- så att de får den där lite vackrare avlånga formen.
Å ena sidan är det bekvämt att köra ner skiten i mixern. Jag skulle absolut behöva avreagera mig och få ut de uppdämda agressioner jag bär inom mig. Det skulle kännas lite som motorsågsmassakern att slamsa sönder något så vackert.
Å andra sidan kanske jag skulle må sådär härligt och oskuldsfullt bra, av att låta bli. Av att skona citronerna och låta dem gå ett vackert öde till mötes. Marla- välgöraren. Rent utseendemässigt är det ju snyggare med två-centimeters trådtunna citronstavar. Det låter i och för sig jävligt avancerat. Och precitionsarbete är verkligen inte min starkaste sida.
Slutligen kan man ju konstatera att båda alternativen smakar likadant.
Hm. Mja. Jo. Detaljfetischisten i mig vinner- Estetiken får segra över latheten. Det blir rivjärnet ändå.
Millish och Marlas Ingerfäre- och citronmarmelad:
10 citroner
4 ingefära
2 chili
2 knippen färsk timjan
I,3 l vatten
1 paket socker
Tvätta citronerna väl. Skala fem citroner, även det vita ska bort. Behåll skalet från de restrerande fem och skär små avlånga, sjuuuuukt vackra slamsor. Skär fruktköttet i små bitar. Ta bort kärnorna. Riv ingefäran. Hacka chilin och timjan i små,små bitar. Lägg citronköttet tillsammans med skalslamsorna, ingefäran, chilin, timjan och sockret i en kastrull. Tillsätt vatten och koka på svag värme under lock i 30 minuter. Häll i sockret, koka upp och låt koka utan lock under omrörning i ytterligare15 minuter. Låt marmeladen svalna och häll sedan upp i rena glasburkar. Förslut och förvara kallt. Smek ut den kläggiga massan på nybakta scones. För ljuvligheten till munnen. Låt den sötsyrliga sörjan sprida sig över tungan, låt smak-sensationen explodera mellan dina läppar och.. Ja, ha det så härligt.
Rastlöshetsdjävulen
Som en ihärdig ettrig liten djävul hoppade rastlösheten fram i natt och SMACK så hade den hoppat in i självaste bröstkorgen. Den asflabbade värre än hin håle själv medan den sökte sig ut i hela min lekamen.
Den spred sitt gift i kroppsdel efter kroppsdel och till slut låg jag där och och sprattlade som en nyavlad kalv under satintäcket. Det är ju rent utav förskräckligt vad man ska få stå ut med som människa. Dagliga promenader till och från Södermalm och Östermalm a´ 40 minuter vardera har förvärrat saken.
Daglig motion gör dig pigg och alert- done deal visst. Daglig motion gör dig till en otålig, rastlös och mindre förstående medmänniska som stör sig på utdragna diskussioner, sega beslut och normalbegåvade människor -done deal absolut.
Det är hälsovådligt att arbeta med överskottsenergi i kroppen. Det kan skapa mental ohälsa på arbetsplatsen. Skapa dålig stämning. Ni glömde nämna det träningsfashister!
Idag vill jag gärna slå något. Det vore perfekt om jag kom på någon jag verkligen ville slå, men efter att ha gått igenom ex efter ex, griniga släktingar och irriterande gamla kollegor har jag kommit fram till att en röd sackosäck är det bästa alternativet. Fan.
Romantik kontra cynism
Det är väldigt vad det svänger.
En vacker dam på angränsande redaktion fick en just en fantastisk bukett med gigantiska röda rosor. Jag tänkte på hur längesen det var någon gav mig röda rosor. Det blödiga marlahjärtat svämmade över i någon minut. Ända tills någon dödade mina tankar.
Marla: "Den som gav den där till henne måste verkligen älska henne. Om man ger en sån där bukett till någon måste man verkligen ÄLSKA människan."
Marlas chef: "Eller så har avsändaren gjort något väldigt dumt"
Marla: "Okej."
Diva in training
Eventuell framtida marlaavkomma kommer att få jordens härligaste och ärligaste ego. Samt en sån här tröja.
* Det är vågat att våga sticka ut- och vågat att erkänna att man gillar det. Jag har kommit på att jag gillar människor som marknadsför sig själva. Som vill synas, vill ta plats och som är stolta över det. ”Här är jag! Se på mig! Kolla vad bra jag är!” Marknadsföringen av det egna jaget gör att de bjuder mig på en större dos av sig själva. De är lite mer av den jag tycker om. De kastar sin livsglädje över mig, som ett soligt glitter.
* Jag tycker även om de som inte vill synas och som nöjer sig med att ta ett steg tillbaka och iaktta. Det är en fin egenskap, som jag tror kallas ödmjukhet.
* Jag tycker mindre om de som inget annat vill än synas, men som påstår sig inte tycka om det. En svensk och tråkig egenskap. Det är ofta de som förkastar de som sticker ut.
Senil dement light
Jag är väldigt väldigt tankspridd. Men var inte arg på mig för det! Det beror bara på att det i min hjärna förekommer något bra.
Antingen så författar jag den där boken som jag drömmer om att skriva, eller så har jag drunknat i musik eller så eller så romantiserar jag om okända människors liv eller dagdrömmer om kärlek. Vad skulle möjligtvis kunna vara negativt med det? På sin höjd att jag dyker upp en timme sent för att jag irrat runt i storstadsmyllret, eller att jag inte tog med mig den gemensamt inhandlade presenten till middagen.
I fredags när jag skulle ta bussen till Stora Essingen dagdrömde jag med musik i lurarna och upptäckte aningen för sent att bussen nått slutstationen, stått still i ett antal minuter med mig längst bak och vänt tillbaka till Lilla Essingen. På Primusgatan ryckte jag till och insåg att något var fel. Det resulterade i att jag fick stå och frysa i tjugo minter i väntan på nästa buss. Ofta drabbar dagdrömmerierna bara mig själv, okej?
Min tankspriddhet beror även på att jag har tråkfilter: Prata om sport och bilar och jag lägger dövörat till. Detaljerad information om saker som händer i framtiden är väldigt trist, precis som praktiska detaljer i nöjes-sammanhang. Vägbeskrivningar är totalt ointressant. Ring och beskriv hur jag tar mig från punkt A till punkt B två timmar innan- och det går in genom ena örat och ut genom andra. Ring hellre på vägen dit och jag lyssnar medan jag går.
Få se nu... Undrar om det var något speciellt jag tänkte på att jag glömt.
Komplimanger som gjort mig sjukt glad
Tomi som jag var sambo med i sex år, två veckor efter att vi mötts:
"Du är precis en sån tjej som jag har letat efter."
Tomi igenigen:
"Du skriver som en liten gudinna!"
Millish:
"Hur kan du ha blivit en så speciell och bra du, när du har den bakgrund du har?"
Min chef på drömjobbet efter min praktik:
"Det är klart du får jobbet. Du är ju en mini-Viking!"
(Viking Johansson- min mentor och förebild. En av Sveriges bästa fotografer och en riktigt "bildbög")
Tove:
"Jag tittade på dig idag och så tänkte jag "Hon är så otroligt fin"!"
Skrot:
"Ingen har fått mig att le lika ofta som du"
Korn:
"Jag trivs så bra med dig att jag skulle kunna flytta in här på en gång"
Karl:
"Första gången jag träffade dig så kände jag direkt att henne vill jag umgås mer med!"
Aschberg efter visningen av mitt första egna program efter tre månaders slit:
"Det här var jävligt bra, punkt."
Mattemus:
"Du är en riktigt rolig berg-och dalbana."
En stor komplimang var då Sofia skulle beskriva mig för en kille som bjudit ut mig på dejt. Hon prickade så rätt att jag ramlade baklänges. Sofia förstår varenda nyans av mig.
Prova själv att komma ihåg fina ord som sagts till dig, det mår du bra av. Mer komplimanger till folket!
(Nästa gång kanske jag skriver om de värsta förolämpningarna. Men just idag vill jag inte riskera att förstöra mitt strålande humör.)
Speedvänsdejting och hårda nävar
Först sobra vackra Tove på Skåningen där vi pratade jobb liv och män. Efter det mötte jag upp Mattemus och Ramona på Papa Ray Ray och sen Karl på Torget som efter en timme åkte på bögfest i Bergshamra med fjollor, sportfånar och män i tajta skjortor med ordet "SEX" i glittrig strass. Men först blev Karl uppraggad av en fillipinsk engelskalärare med ett sött litet flickansikte, som fick nobben när vi lämnade lokalen. Jag drog till Fredriks middag på Stora Essingen i stället där Toffe, Magnus och Tobbe druckit sig fulla på röda viner och draja, whisky, rom och folkproppar. Jag startade en bisarr lek och utmanade mannen med vackra lockar och med Blacken som i vanlig ordning bar sina designade kläder. Vi tog i allt vi kunde och slog våra nävar mot varandra, det var skönt pubertalt och lite Fight Club. Leken slutade med en svullen hand och ett blåmärke. Jag var så ball och tuff igår med mina knutna nävar, idag gör marlahanden ont och är slapp som en disktrasa.
Snöänglar i Skinnarviksparken
Marla & Esther
Likhetsblogg
Stockholms snyggaste skolfröken bloggar!
Tomheten bredvid
Den är varm. Den känslan in magen som jag vaknar med ibland.
Förälskad.
Inte olyckligt, lyckligt.
Det blir så kallt då. När jag inser att det bara var en dröm.
När jag sträcker ut min hand och det är tomt.
Bredvid mig ligger min tomhet.
Jag är trist och tråkig
Jag har tappat lusten till att gå ut. Men framför tappat lusten till att dricka alkohol. Två månader har gått och jag njuter av göra ingenting på fritiden. Vill helst bara rulta omring i nattlinne här hemma helt osminkad och lyssna på Carla Brunis hesa franska.
Jag har vänt ryggen åt krogen. Man kan säga att jag gått och blivit- som de så fint kallar det- "skötsam". Att inte gå ut och dricka alkohol associerar jag automatiskt och mot min vilja till ett antal adjektiv.
meningslös
asocial
svensson
trist
tråkig
Ändå mår jag så bra.
Marlafingret means no
Jag står i bankomatkön på Sibyllegatan. Framför mig står en Übermalms-dam av rang och ska plocka ut en bunt sedlar för att antagligen äta en pretentiös lunch på ”Lisa på Torget” och efter det shoppa bittermörka chokladpraliner inslagna i rosaprassligt presentpapper på Östermalmstorgs Chokladbutik.
Jag vänder mig bort och ser ut mot gatan för att hon inte ska tro att jag är intresserad av att knäcka hennes kod och länsa hennes bank-konto. Jag stirrar uttråkat ut i tomma intet.
Snart trollar tonerna av Carla Brunis fantastiskt vackra Quelqu'un m'a Dit mig bort till en fransmans famn i Montpellier. Precis när han ska kyssa mig tar låten obarmhärtigt slut och jag upptäcker att jag inte alls befinner mig en namnlös fransmans famn. Nej, jag står och stirrar på en challchallasnubbe i 25-årsåldern som lagom nonchalant hänger över sin silverfärgade BMW. Han ser kriminell ut. Han har kax-vax i håret och slickit-frilla. Med sina kritvita tänder avfyrar han ett stekigt bregott-leende mot mig.
Måste jag välja föredrar jag visserligen challachallasnubbar i 25-årsåldern framför bil-och kepa-svennar i 25-årsåldern (de har så ofta den där småstads-stylade big-brother-frillan under kepan) men trots det hisnade varken jag eller reptilhjärnan av särdeles mycket attraktion.
Jag tolkade hans sneda leende och hans nick mot det silverglänsande monstret som en invit till en åktur. Förhoppningsvis tolkade han mitt finger som ett nej. "I say no, oh no" som Ternheim sa. Och som The Concrets säger.
Minusgrader ger oönskade konsekvenser
Vinterjackor looks like shit.
Det nollgradiga vädret har gjort sitt och kommer inte åter förrän i april. Dags att fälla en tår och hänga av sig den fina cleana svarta kappan. I stället för att ta på sig något minimalt och kroppsnära är det dags känna sig som en övergödd bulldog i ett antal månader. Det är visuellt omöjligt att vara snygg i en vinterjacka. Men jag känner mig för gammal för att frysa arslet av mig enbart för snyggmans skull. Nej, dags att tulta omkring i något obekvämt storbrokigt second hand-skit med ihopklumpat foder eller glida omkring i småstadsbrud-mundering a la Vero Moda, eller köra på sportstilen och tjacka jacka på Stadium, eller vara lite lagom veggo och dra på sig sin parkas, eller Fjällrävendunet- michelingubbarnas våta dröm. Eller så får man sno en Canadian Goose från någon förortssnubbe eller varför inte bryta sig in på slottet och lägga lovikavantarna på prinsessan Madeleines avlagda från vintern 2005.
ELLER: Varför inte köra på 95% av innerstadsgrabbarnas look de senaste tre åren: En blekt militärgrön "Fjällräven Grenland jacket", eller en blekt militärgrön längre jacka med kedja i nacken, eller varför inte jackan som jag såg tio snubbar bära på promenaden från Söder till Östermalm i morse: En blekt militärgrön jacka med frackslits över mansarlset.
Jag säger det igen. Inte arsle. Inte blekt militärgrön. Nej: Vinterjackor looks like shit.
Veckans Suprise: Dirty Pete utslängd från Spy Bar!
"Jag har också blivit utslängd p g a dans i vita baren" skriver signaturen Dirty Pete i Expressen idag.
Det är jag och Wille
Läs och lär! Skön snubbe den där Wille:
De som behärskar sin längtan gör så för att deras är vek nog att behärska.
- William Blake
Den sanna metoden till kunskap är experimenterande.
- William Blake
Du vet inte vad som är tillräckligt innan du vet vad som är mer än tillräckligt.
- William Blake
Om dåren var uthållig i sin dårskap skulle han bli vis.
- William Blake
Vad som nu är bevisat var än gång bara fantiserat.
- William Blake
Överdrifternas väg leder till visdomens palats.
- William Blake
Hjältar, Gudar & puckon
Människor i marlavärlden är egentligen omänskliga. I mina ögon är de Gudar, hjältar eller puckon. Självklart är jag en hjälte. Alla mina vänner är fenomenala hjältar och en och annan har till och med Guds-status. Den resterande världen överbefolkas av puckon.
I tonåren fascinerades jag av läsning om män. Bland annat av läsning om hora/madonna- syndromet inom den feministiska litteraturen. När män påstås dela upp kvinnor i horor och madonnor. Madonnan är den kvinna de vill gifta sig med. De romantiserar henne, höjer upp henne, behandlar henne med överdriven respekt. Ibland går det så långt att de omänskliggör henne, hon blir deras Gudinna. Horan däremot förkastas, spottas på, hånas och behandlas som en varelse utan värde. Sällan har jag stött på män med den kvinnosynen. Var finns de? Stämmer teorin eller är den bara ännu ett intellektuellt radialfeministiskt ordbajseri-vapen i könskriget? Kanske, kanske inte. jag är uppväxt i en skyddad verkstad på en idyllisk gata i en liten stad, vem är jag att uttala mig i frågan?
Jag har kommit på att jag gör detsamma med människor. I psykologiska termer och i grövre form kallas diagnosen "Borderline". Så långt vill jag dock inte påstå att min åkomma sträcker sig, då mitt tillstånd sällan får några negativa konsekvenser. Eller så är det så illa att jag saknar sjukdomsinsikt, vilket är ett tydligt tecken på allvarlig sinnessjukdom. Men eftersom fenomenet att dela in människor i gott och ont är en njutbar sysselsättning, så struntar jag i vilket.
Jag ser mörkt på mänskligheten i överlag. Den stora massan i mina ögon är obildade nonsens-människor och ointressanta puckon.
Det är anledningen till att jag snabbt förälskar mig i de människor som plötsligt en dag förvånar mig. Som får mig att skratta och som får mig att gapa av förundran när de kläckt ur sig något som jag faktiskt inte tänkt på. Som berikar mig, som jag kan lära mig något av, som får mig att slappna av, som besitter en speciell kompetens, som har en fantastiskt humor, som är sociala genier. Det är sällan jag ramlar över dem. Men varje gång det händer blir jag lycklig. Jag tänker, vafan kom han ifrån? Vem är hon? Är det verkligen möjligt, tänker jag och granskar dem kritiskt.
När indikationerna visar sig stämma och när superhero-lampan lyser, slukar jag dem med hull och hår. VIPS har jag kidnappat dem och placerat dem på min egenhändigt svarvade och grymt snygga pedistal.
Jag tycker om att placera dem där. Visa upp dem för alla jag känner och tala om för dem hur bra de är och lyssna till dem. Jag älskar mina vänner så mycket att mitt blödighetshjärta ofta svämmar över i ren kärlek. De är guldkorn som jag putsar så ofta jag förmår och som jag älskar att vrida och vända på. Jag ringer dem i tid och otid och vill prata, analysera, umgås och orera. Många gånger är jag deras pain in the butt. Men vi valde varandra en gång. De har sett alla min skit-sidor, jag har sett deras och ändå vill vi ha varandra.
De vet om min kärlek men vi låtsas inte om det. Det kan lätt bli pinsamt då, om man ska vara äckelamerikansk, frossa i varandras betygelser och blanda varandras blod. Det är mer bekvämt att hålla ett naturligt avstånd och bara veta. En vacker vetskap. Åh. Mina vänner- Creme de la creme!
Men det finns en risk med pedistalplaceringen. Tyvärr kan man hamna där på backen med halvöppen mun medan förlustens besvikelse osar ur ögonen. När den fantastiska människan plötsligt ramlat ner från den utomordentliga pedistalen och visar sidor man helst aldrig ville höra talas om. Det händer sällan, men när det väl händer tror jag att det svider värre än för andra.
Om pedistalpersonen i fråga råkar vara man, kan det hända att jag förälskar mig i honom. Jag dagdrömmer patetiska drömmar om att vi ska bli det perfekta paret, att alla ska tystna när vi kommer in i ett rum. Att folk ska viska och undra, vilka är de? Att vi i tillsammans i all min romantiska naivitet- är vinnare. Men gör inget. Jag tänker fortsätta så. I min Gud/hjälte kontra pucko-värld hoppar jag mer än gärna upp med Honom, på ett rosa moln.
Anna, Stina, Eva, Maria, Sofia, Frida, Fia.
Angelica och Magdalena. Så långt är jag med. Men Anna, Stina, Eva, Maria, Sofia, Frida, Fia.
Excuse me redaktionen. Det är sex anställda som jag blandar ihop. Prodassar, castingbruttor och loggare. Unga söta duktiga flickor som det är spöstraff att inte komma ihåg namnen på. Misslyckas fatalt varje dag. Hur ska jag någonsin lära mig? Hur är det möjligt- jag frågar mig gång på gång?
Skurks
De finns överallt! Skurkar, bovar, bedragare, tjuvar och banditer. Igår morse på väg till jobbet sprang jag på en man jag verkligen inte var beredd på att möta.
Nämligen en herre som jag wallraffat med dold kamera då jag utgett mig för att vara någon annan. Jag pratade i mobiltelefonen när vi gick förbi varandra på gatan. Föga förvånande var han på väg till Skattemyndigheten, den gamle fifflaren. Hans ögon mötte mina och jag såg hur han hajade till. Det var uppenbart att han kände igen mig. Jag babblade vidare och vägrade att vända mig om för att se om han tittade efter mig.
Eftersom jag en gång i tiden hängde ut honom i ett tv-program tror jag att han inte är speciellt förtjust i mig. Faktum är att jag är säker på att han väldigt gärna skulle vrida nacken av mig om tillfälle gavs.
"Efterlyst sju noll två noll noll och nitti
Ring och sätt dit alla bovar i city"
Studioflyt
Det är såna här gånger som jag känner att jag älskar mitt jobb! Då alla spöar skiten ur alla och bara är sådär extremt proffsiga och allt bara flyter på och varenda tagning känns som nirvana. Fy helvete vad bra tv vi gjorde idag.
Det roligaste på hela dagen var när jag hade mer koll på ljussättningen än fotograferna, de såg ut som frågetecken när jag föreslog att vi skulle langa på ett ND-filter och slå ljuset i väggen bakom skärmarna för att få den rätta softade belysningen i och med bakljuset. Det blev hur bra som helst och den taffliga hemmakänslan med skrynkliga tyger försvann helt, plötsligt såg det fotostudio ut i stället. Alla timmars harvande med brottsrekonstruktioner då jag kånkat teknik och stått i och frusit rumpan av mig åtta timmar i sträck har gett resultat!
Jag är smått in love i programledaren på bilden. Tyvärr är han tvärgay. Damn it! Varenda ord han sa var klockrent och hans framtoning är sådär härligt ödmjuk och göttig. Han är ball och creme de la creme och själva programmet är min lilla baby.
Nästa gång får inslagsproducenterna köra själva, då kommer kontrollfreaken i mig att sitta på redaktionen och gnaga kamerasladdar, men det får jag ta!
Första inspelningsdagen
I morgon kickar det igång. Den första studioinspelningen. Jag och inslagsproducenterna har suttit begravda i manusplaneringen och tänkt ut varenda liten ruta! Vi har haft timlånga genomgångar om studioriggning, ljussättning, tvåkamera-moment, vinklar, miljöljud, positioneringar, vilka reaktioner som är viktiga att få fram hos de medverkande och vilka frågor som ska ställas vid exakt rätt tillfälle. Med mera. Har gått igenom programupplägget femtio gånger om i huvudet. Hjärnan känns överstekt och kinderna hettar efter den här intensiva dagen. Det får inte gå fel nu.
Förutsättningarna känns bra. Härlig, duktig redaktion- från producent till fotografer till loggare. Programledaren är underbar! En göttig man från Östgöta-skogarna. Totalt opretentiös och skön att jobba med. Han ser verkligen inte ut som en programledare, mer som en snubbe som hänger på Debaser. We like it.
Lugn & Fin
De säger det hela tiden på min nya arbetsplats! Till varandra och till mig. "Lugn och fin..." "Lugn och fin..." "Lugn och fin..." Som en klapp på huvudet. Aaaarrrgh! Jag är varken eller! Jag blir galen!
Att tanka tid
millish i norrland
Jag kallar det för "Rehab i Nacka" det jag gör när jag hälsar på min barndomskompis Sofia. Hon öppnar alltid den stora snirkliga dörren i tamburen med öppen famn och ett leende.
Hon bor i ett gult sekelskifteshus, vackert beläget på en kulle. Att komma dit är som en skön semester långt från innerstadstress och spritiga nätter. Vi pratar om äkta saker och jag tänker alltid många långa tankar mellan kakelugnarna, innanför de stora fönstren, under det höga taket. Vi äter gott och tar långa promenader längs med Järla Sjö medan kylan biter i kinderna. Jag tankar tid.
Väckarklockan ringde mitt i måndagsmorgonen och jag vaknade utvilad. Tassade ut i nattlinnet och hade den där känslan av ro i bröstet den som man alltid vill ha. Trägolvet kändes lent under fötterna och perkulatorkaffet smakade starkare än vanligt.
Jag slår på mobilen och ser att jag har ett bildmeddelande. Avsändaren är Millish. Hon står mitt i norrlandskogarna och ler i morgonmörkret.
"Hej love. Hoppas du haft en bra helg. Var på middag hos en tjej i klassen, sen gick vi på Gladan. I natt kom det 4 cm snö. Glöm inte att uppdatera mig om ditt liv på mailen. Puss"
Men jag mailar inte så mycket längre. Vi glider från varandra. Efter två år där vi levt i, på, av och med varandra känns de femtio milen till norrland allt längre. Jag saknar henne. Men hon gör nog detsamma där i den stilla hemstaden. Tankar tid.
marla bjuder på göra-slut-novell III
Det var det fulaste sättet att göra slut på. Han visste det. Men hon förtjänade inget annat. Han kokade inombords. Hur kunde hon? Hon var älskad av alla. Hans vänner, hans familj, hans släkt, hans kollegor. Ingen trodde det om henne, ingen hade någonsin tänkt tanken att hon kunde… Inte ens han själv kunde tänka tanken hela vägen. Tänk om det inte var sant? Tänk om hon inte följt med honom hem. Vem kunde bevisa vad de gjort och inte gjort?
Han bet ihop käkarna. Pulsen dunkade i tinningen och han kände sig fasansfullt obekväm där han gick mitt i stan, mitt bland människorna. De sprang omkring som galna och bullret från byggarbetsplatsen längre bort i gränden gjorde honom ännu mer förbannad. Han ville slå någon, något. Så ursinnig som han var nu hade han inte varit sen någon gång i högstadiet. Han kunde knappt behärska sig, fastän han verkligen ansträngde sig för att försöka vara lugn och tänka så rationellt som möjligt. Han knöt sina nävar och spottade i marken. Spottet var segt och torrt och fastnade nästan på läppen. Skjortan stramade om halsen och han slet upp den. Han stannade mellan Seveneleven och bankomaten och svettades, andades. Plötsligt var han yr. Blodsockerfallet fick honom nästan att ramla baklänges och snabbt böjde han sig framåt och nedåt. Lät blodet rinna ner i huvudet medan han lutade sig mot väggen. Han stirrade på kullerstenarna. Andades tungt. På dem hade hon klick-klackat sig fram i helgen. Med honom.
Det hade gått en timme nu sedan han bad henne dra åt helvete. Hans mobil ringde oavbrutet. Displayen blinkade.
”Hjärtat”
”Hjärtat”
”Hjärtat”
”Hjärtat”
”Hjärtat”
Hur hade han någonsin kunnat kalla henne för hjärtat? Kanske för att hon slet ut hans till slut.
marla bjuder på göra-slut-novell II
På en ö långt ute i Skärgården hade nattens samtal pågått i timmar. Nu låg han i hennes famn och skrek. Hon klappade honom nervöst på ryggen. Skulle hon hålla om honom eller lämna honom ensam?
"Snälla du! Snälla fina du! Sssssh! Tänk om någon hör oss?" Hon reste sig upp. Han såg ynklig ut där han låg. Hon tittade ut genom fönstret, såg människor som sprang i natten men antagligen var det bara trädens skuggor i månens sken. Det blåste. Havets svarta spegel hade krossats till en mörkblå massa som sveptes än hit, än dit.
"Hur fan ska jag klara det här..Ååååååh!" Han hade ansiktet i händerna nu. Hon ställde sig på knä. Strök hans rygg. Han vände sig om och kröp närmare henne, kröp ihop i fosterställning och fortsatte ylandet.
"Baby... Jag vill inte... Lämna mig inte..." Hon kände hur det vände sig i magen nu. Hon ångrade sig nästan.
Men nej. Det var ofrånkomligt. De kunde inte leva så här. Han måste ta sig samman. Hon sa det högt.
"Du måste ta dig samman." Han slutade tvärt att gråta. "Ta mig samman! TA MIG SAMMAN! SÅ jävla lätt för dig att säga! Det är inte du som dumpats efter åtta jävla år tillsammans! UT!"
Han reste på sig. Hon ryggade skrämt tillbaka och kände hur vågor av illamående sköljde över henne. Hon som hade försökt vara så stark. Samtidigt så förstående. Till vilken nytta? Kunde det bli värre än så här? Skammen och skuldkänslorna blandat med rädslan för att han skulle gå under av hennes beslut, var mer än hon klarade. Även hon började gråta. Hon damp ner vid det lilla vitmålade köksbordet. Tårarna studsade på den blanka ytan. Hon orkade inte se efter vad han gjorde, hon böjde sig framåt och grät stilla. Hon visste inte hur länge hon satt så. Hon ville inte lyfta blicken och möta hans förtvivlade ögon.
marla bjuder på göra-slut-novell I
Han skyndade fast han inte ville skynda och han inte visste vart. Dagen var ren och klar. Otillräckligheten kändes starkare som kontrast till de vackra trädkronorna som vilade på sina rejäla stammar under den blå himlen. Varför kunde han aldrig göra rätt, varför. Det var ingen fråga han ställde till sig själv, det var ett straff. Han var arg nu, på sig själv men också på henne. Fan också. Han såg ner i backen och tog ännu ett andetag, ett tyngre än det förra.
”I mina ögon vill du se dig själv som ett offer” hade hon sagt. För upprörd för att säga något över huvud taget hade han väntat på hennes fortsättning där han stod med skorna på i hallen. Fortsatte gjorde hon med råge. Det märktes att hon hade tänkt igenom vad hon skulle säga och orden kom med låg stämma. Hon ville vara tydlig nu. ”Du vältrar dig i att du är olycklig och miserabel. Allt är svårt, inget går som du vill. Du säger att du älskar mig. Men om du gör det, varför gör du då så här?” Hon tystnade. Stirrade intensivt på honom och hennes ögon krävde ett svar. Han skruvade på sig. Han höll inte med henne, ändå brände orden som eld innanför kläderna. Det värsta var att hon var vacker. Hon var vackrare än någonsin. Och han beundrade henne för att hon blottade sig så. För att hon visade sin ilska mot honom, men gjorde det med värdighet.
”Jag är ledsen.” Det var allt han kunde säga. Han kunde inte ljuga för henne. Inga andra ord passade in, de kändes främmande. Hur skulle han finna ord som skulle bli till meningar som skulle bli en förklaring? Nej, orden fanns inte. I stället sträckte han sig efter henne.
”Du...”
Hon backade. Hon var mer beslutsam än han någonsin sett henne. Han lät armen falla längs med sidan. Plötsligt stod hennes röda fondvägg honom upp i halsen. Den stack i ögonen och han ville rusa ut.
Nu skyndade han mot ingenting. Ingenting som var bättre men kanske mer bekvämt, mer hemligt, mer okej. Mindre krav, mindre ansvar, mindre osäkerhet. Ändå var han så tom.
Under nattens marla
Öronen tjuter av falska toner som var rena natten innan. Kroppsdelarna sliter i varandra. Mellangärdet värker efter tusen tankar och vakna nätter. Trasiga relationer och röriga ränder som aldrig går ur.
Magen hungrar vill ha ren mat och vitaminer.
Nattens alla samtal snurrar som ekon i varandra. Du sa det och han sa det. Och jag sa så många saker.
Flyktiga luckor öppnas då och då. En hand på en mage, en smekning i en nacke och många blickar som hungrar efter andras. Slukar varandra.
Tiden som sprang och saktade och lösa trådar och fulla luckor.
Strupen är sårig av öl och vin. Tungan smakar sliskig alk och ögonvitor som kläckta ägg och händer som domnar.
Minnesblixtar och tunga armar.
Han drar en lina och ler. I öppningen fast han trodde den var stängd. Världen öppnades av det vita och sen vita baren.
En blixt i en lucka, minns den nu. Han pressar mot en röd. Hon hänger mot väggen med flyktiga ögon. Lelalös och han trycker sitt kön, ingen ser, bara jag.
Bort och ut, natten är slut och morgonen sticker i ögonen. Plötsligt nu och annan luft, allt tufft är borta.
Torra asfaltsvägar och fötter som värker och meningslösheten förstärker. All ensamhet. I staden med tusentals människor som känner likadant.
Duschar och skrubbar. Tar bort nattens lager. Döda hudceller fulla av dåligheter.
Så lätt, så vackert. Och skönt med det skära lena under nattens marla.
Jag räddade ett liv idag
Idag räddade jag liv.
Händelseförloppet:
Kl 16.03, Södermalm:
Jag ligger och softar i sovrummet med en god bok. Plötsligt hör jag världens duns från vardagsrummet. Jag springer ut och finner min katt Sticko ståendes på bakbenen i fönstret med rest ragg. Han är som galen och andas tungt.
Det är då jag ser jag den söte lille varelsen. En fågel som sitter och skakar bakom mitt rävlik i fönstret. Jag tar ett stadigt grepp om Sticko och lyfter mot hans vilja in honom i sovrummet och stänger dörren. Efter det öppnar jag fönstret och lyfter ut fågeln som lyckligt flaxar iväg mot friheten.
Det kände som på film och huvudrollsinnehavaren var marla i egen hög person. Ja, jag var en superhjältinna. Jag hade räddat ett liv.
Resten av kvällen gick jag i ett rosa skimmer: Marla-The saviour.
Det är jag och Björn Skifs
Jag lider varken av inbillningsjuka eller hypokondri. Men i natt kan jag svära på att jag led av "restless legs". Känner fortfarande hur det rycker och sliter i lemmarna.
"Restless legs är ett vanligt tillstånd som yttrar sig som en obehagskänsla och oro i underbenen. Besvären beskrivs ofta som "myrkrypningar" eller som att det suger eller spänner inne i benen. Detta ger en ytterst obehaglig oro i benen så att det inte går att hålla dessa still.
Symtomen uppstår oftast vid vila och lindras av att man rör på benen. Känslan av obehag sitter vanligtvis djupt inne i benen, någonstans mellan knäna och fotlederna. Besvären förekommer dock ibland även i lår, fötter och armar. "
Testade just att springa några varv runt Söder men känslan finns fortfarande kvar. Attans. Det är jag och Björn Skifs. Björn Skifs jag förstår dig!
"Många personer med Restless legs kan nog instämma i Björn Skifs påstående att "det blir alltid värre framåt natten". Symtomen tilltar ofta på kvällen och natten, vilket ofta leder till sömnsvårigheter. Man kan både ha svårt att somna in och att upprätthålla en god sömn. Personer med Restless legs tar ofta nattliga promenader när besvären blir svåra att uthärda. Tidigare har ibland begreppet "Night Walkers" använts för att beskriva personer med Restless legs. Som en följd av sömnproblemen känner sig många sällan riktigt utvilade på dagen.
På dagarna kan det vara svårt att sitta still. Det kan bli extra jobbigt vid en långtråkig biofilm, en lång bussresa eller liknande. Ofta väljer personen av förklarliga skäl en sittplats nära mittgången."
För lite alkohol och svettiga klubbnätter den senaste månaden, samt sängliggande i magsjuka kombinerat med efterföljande dagar av monotomt knapprande vid datorn både på arbetet och hemma kan vara orsaken till symtomen.
Nu ska jag ut och springa! Kanske möter jag Skifsan på vägen.
She's Richeable Gordeous!
Jag stylade just min bästa väninna Fröken Sjöberg. Man kan inte tro att vi var de fulaste ungarna på gatan.
She's gordeous! She's totally Richeable!
Swingers
Igår spanade jag och Gay-Karl efter så många hunkar att objekten för våra blickar antagligen trodde att vi var ett swingerspar på jakt efter en trejde partner. Läbbigt.
Möten vid lackade bord i bok
Möten. Inte möten mellan människor som aldrig träffats förut utan möten med samma gamla trötta ansikten. Möten där samma diskussioner kommer upp, där samma gamla skämt dras gång efter gång och där två alltid ska gå emot varandras åsikter.
Där det alltid ska tuggas äckliga kanellängder som oftast är lite för torra.
Möten i rum som sett likadana ut i årtioenden och där ingen bemödat sig med att rycka ner de där förskräckliga aprikosbrokiga gardinerna med turkosa stänk.
Möten vid lackade bord i bok.
Möten där någon alltid ska briljera lite för mycket om sin kompetens, sådär att det känns lite stickigt i kroppen när man lyssnar. Jag ogillar då det känns stickigt.
Möten då blickar ska växlas om chefen oproffsigt springer ut för att ta ett livsviktigt telefonsamtal. Som idag.
- Det är Henrik Schyffert. Jag MÅSTE ta det här.
Möten då alla medarbetare råkar höra exakt varenda ord av pinsamt lismande som sägs genom den tunna glasdörren. Och blickar som åter möts.
Sen finns det möten där alla nästan somnar. Där det enda som hörs är overheadens surrande och spritpennans gnekande mot white board. Projektledaren hasar trött fram i sina tofflor och andas tungt mellan meningarna.
Ja, jag säger då det. Möten.
Förhållanden
Han fick det att låta så svårt
"Ett förhållande för mig är ett arbete"
Hon fick det att låta så enkelt
"Man ska kunna prata, knulla, skratta. Sen är det bara att börja bygga."
________________________________________________________________________________________
Bräcklig skör spröd
Depeche Mode - Precious
Precious and fragile things
Need special handling
My God, what have we done to you?
We always tried to share
The tenderest of care
Now look what we have put you through
Things get damaged
Things get broken
I thought we'd manage
But words left unspoken
Left us so brittle
There was so little left to give
Angels with silver wings
Shouldn't know suffering
I wish I could take the pain for you
If God has a master plan
That only He understands
I hope it's your eyes He's seeing through
Things get damaged
Things get broken
I thought we'd manage
But words left unspoken
Left us so brittle
There was so little left to give
I pray you learn to trust
Have faith in both of us
And keep room in your hearts for two
Things get damaged
Things get broken
I thought we'd manage
But words left unspoken
Left us so brittle
There was so little left to give
Aristokratnäsorna
Så många perfekta aristokratnäsor som flöt omkring på Viktor och Rolfs blaj på Plaza i kväll har varken jag eller Karl skådat på år och dag. För att inte tala om Riche. Fy champagnebubblan vad trist. Det värsta är att vi blev lite kåta på dem.
Skit som rör sig i den plastiga lilla marlahjärnan
Ni kanske har undrat. Det finns stor risk att ni tittat på mig och undrat: Vafan rör sig där inne? Jag gör det varje dag. Varje dag gapar jag och glor jag in i folks ögon för att försöka greppa tag i nån lös tråd som virvlar runt där mitt i Iriset.
Jag är ledsen. Jag måste faktiskt göra er besvikna. Det är inte särdeles intelligenta tankar som snurrar i den minimala marlahjärnan. Man kan säga att jag oftast inte inte kan skryta med intelligenta tankar över huvud taget. Faktum är att det är så mycket skit som rör sig där i plastbollen att jag skäms. Men som den välgörare jag är, tänker jag ändå bjuda på min menlöshet. Allt för att ni ska kunna götta er i er egen hjärnas fenomenalitet.
INNEHÅLL I MARLAHJÄRNAN:
Jag sitter och har den där domedagskänslan nu när snön ännu inte fallit. Det liksom kliar i ryggen och vattnas i munnen. Fan vad spännande det är.
Här sitter man och drömmer om sina barndoms dagar då man svischade ner i slalombacken och kastade sig på stjärtlapparna i den isande kylan medan snön packats i stora drivor. Jag vill helst överdriva och försköna alla vinterminnen så att kontrasten mot den här vinterns fjåsiga medelhavsväder blir som en enda gigantisk avgrund. Som man inte kan hoppa över.
Glöm alptoppar. Vi går över dagg-stänkta berg på sin höjd.
Växthuseffekten är ju faktiskt som en stor skrämmande spådom, en sån som alla låtsas-ockulta småstadskvinnor över 50 skulle rysa av förtjusning av, om de visste något utöver det som händer innanför kommungränsen. Ni vet de damer som åker på häx-kurser och bilar femtio mil och betalar en lax för att spå sig hos en halvsenil bedragartant en gång om året.
Åh! Tänk om Nostrasdamus fick nys om detta, han skulle orgasmera i graven! Fortsätter det så här kommer våra kottar att hoppa runt bland flottar och båthångla i bästa Water World-manér, tänker jag och slänger upp fötterna på skrivbordet. Sen finns det ju andra grymbra grejor med växthuseffekten också.
I Antarktis till exempel är de ju svinglada nu då de för första gången kan glida runt i båtarna och lapa sol och harva fisk mitt i vintern.
I vanliga fall är ju vattnet täckt med ett femtio meter tjockt lager is. Som ett enda fett betonghav. Ja, fast is då. Jag riktigt ser de snedögda grönländarnas leende framför mig, medan de ror fram mellan isblocken.
Fan, lite hårspray har väl ingen dött av. Ha ha! Gillar den meningen. För att ta udden av ett gigantiskt miljöproblem. Lite hårspray har ju ingen dött av. Hä hä hä.
Jag tänker mig att jorden är inkapslad i en fet glasmonter och vi små jordavarelser andas så förskräckligt mycket att montern blir alldeles sådär glättig och fuktig och igenimmad. Det är grymt kvavt och våra strupar blir trängre och trängre, men vi fortsätter och flukta trots stränga order om att hålla andan. Fy helvete vad puckade vi människor är. Vi tänker ungefär lika långt som vår penis eller näsa räcker.
Fäktade nyss vilt med armarna för att gripa tag i några flyktiga tankar. Jag har rastlöshetsryckningar i samtliga lemmar, därför är jag lite glad just idag över att jag inte har en penis.
Fast det skulle å andra sidan garanterat göra den här eftermiddagen på redaktionen på det Öfre Östermalm mer spännande. Om det ryckte lite i penis. Det var länge sen det gick att lokalisera ett penisavund hos mig. Det är ju så grymt skönt att vara tjej och reta boysen till vansinne.
Tänker även lite på Thorsten. Som endast går att få tag på genom att ringa den där pizzerian vid Odenplan dit han springer in varje dag för att höra om han fått några viktiga samtal, då han inte äger någon mobiltelefon.
Igår berättade en säker källa att Thorsten Flinck numera blivit så paranoid att han springer omkring med en livvakt i hasorna. Han är skyldig så många människor pengar och har så många ovänner att han inte längre vågar röra sig fritt i samhället. Stackars lille Thorsten. Lille lille sate.
Jag glömmer inte när han ramlade in hos mig en sen natt. Efterfesten var i full gång efter allsköns socialisering med förortsgrabbar och huliganer på finsmakarkrogen Kvarnen. Någon hade ringt efter en dunk sprit och en Dramaten-galning. Thorsten stod plötsligt i min hall med tio glansiga Prada-kassar.
-Tänker du flytta in? Frågade jag skämtsamt, men svaret som kom från en av hans vänner fick mig snart att stelna till.
-Skämta inte ens om det. Han gör det hela tiden. Flyttar in hos folk.
Efter att Thorsten strategiskt placerat Prada-kassarna i mitt sovrum ville han spela klädpoker. Men det hade de flesta ingen vidare lust med. Vi ville hellre klä av oss helt frivilligt med noggrant utvald älskare i stället. Så vi lekte snurra flaskan.
Men Thorsten ville egentligen inte att flaskan skulle snurra sådär på måfå. Så han plockade upp flaskan och pekade bestämt på mig och de andra samt ställde mycket besvärande frågor. En timme senare hittar jag honom i köket. Där har han plockat fram min halvbilliga tyskproducerade Goudaost och är i full gång med att rulla det han så fiffigt kallade "ostrullader". Ihoprullade ostskivor med senap i mitten. Nyskapande Thorsten. Nyskapande. Säkert tio styckna låg uppradade på diskbänken.
Mätt och belåten gick Thorsten in i badrummet och lånade lite Cleareyes. Sen gick Thorsten in i mitt sovrum där han hittade "Dr Glas" i bokhyllan. Halvliggandes på min säng, med den fetbleka magen som tittade fram över byxlinningen, drog han igång en monolog ur pjäsen. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på Thorstens enmans-show, där jag satt på sängkanten. Så jag skruvade på mig lite besvärat, ända tills jag slukades upp av hans berättelse. Helvete vad bra han var.
Han ömsom skrek och ömsom viskade ut sina fraser medan den vilda blicken sprang runt i rummet. Efter slutrepliken tystnade han tvärt. Han stirrade in i mina ögon med sina svarta intensiva.
Nu. Nu vill han hångla upp mig, hann jag tänka innan han tog ett fast tag om min handled. Jag drog bort handen sådär lite mesigt och gled ut till de andra i vardagsrummet igen. Jag slängde ut fyllo efter fyllo. Men Thorsten ville stanna kvar.
- Öööööh, jag kan väl... Ööööööh...Slagga på soffan. Det är lugnt alltså...
Nej, Thorsten. Det känns inte helt lugnt att vakna med dig i min lägenhet i morgon bitti när strupen törstar efter vätska och förmiddagssolen sticker i ögonen och fåglarna skriker. Icket sa Nicke, tänkte jag. Så jag visade honom vänligt men bestämt till dörren.
Joråsatte.
För en kvart sen mumsade jag i mig en knäckemacka med pesto. Pestodjävulen bestämde att en fet klutt skulle klatscha rakt ner på min skjorta. Men det bekom mig inte. För jag var fullt upptagen med att tänka på mina vänner.
Vissa heter ju kort och gott precis vad de heter. Karl är ju Karl liksom. Esther låter ju lite lagoms snedluggskulturigt i all sin orginalitet, så där behövs varken smeknamn eller efternamn. Ica funkar också, hur många döper sina kottar efter en matvarukedja? Mattias fick heta Mattemus, då hans bästa polare hette Rasmus på den tiden då vänskap stiftades. Så det blev Rasmus och Mattemus. Det har fått hänga kvar ända till dagens daggstänkta dar. Sköna Sofia avancerar till Fröken Sjöberg med jämna mellanrum.
Sen finns det de som verkligen håller upp heeeeela sitt namn på det där fräckfräna artistiska sättet som vi gillar. Mary Kry. Dä ä ball. Sen har vi Anna-Maria Carnhede. Vissa säger Anna. Glöm det. Anna-Maria. Glöm det. Anna-Maria Carnhede ska det vara. Åtminstone om man har snyggsmala tränade yoga-armar a la Kirstie i "Idol" och är kvällstidningsjournalist. Då blir det liksom Anna-Maria Carnhede.
Och så har vi Pete. Ja, han heter ju som en amerikansk collegestudent. En amerikaniserad förvrängning av ett förskräckligt namn tack och lov. Pete, även kallad Dirty Pete. Hur ball skulle det låta med Snuskiga Peter. Genast mer reellt äckligt. Nej tack. I stället säger vi: Spank us Dirty!
Jag försökte på mitt ex Anders också. Ville gärna kalla honom Andy. Med neddragna mungipor protesterade han. Det gjorde honom otroligt söt och därmed fick han sin vilja igenom och slapp smeknamnet.
Såhär i efterhand då han kallas "Skrot"- eftersom jag konstaterat att han är väldigt lik mitt andra ex Slätt aka "Korn"- kan man kanske känna att Andy skulle vara ett betydligt mer värdigt namn. Men det är ju his loss, det rara fina Skrotet.
Jag är rastlös och trött på samma gång och då uppstår den stora ogripbara frågan: Ska jag gå hem och gömma mig under ett täcke eller gå ut och dricka mig sleezy på den där gratisspriten i kväll?
I eftermiddag ägnar jag även en tanke åt hur mycket skit folk skriver i sina bloggar. Och nu är jag en av dem. Ja. Där ser ni vilka menlösa tankar som huserar i den plastiga marlaknoppen.
Hornstullf Lundell
Hur vrickad är inte down under-bloggaren Jonas "Silverfiskens" lek? Att kombinera tunnelbanenamn med artister. Glöm inte att läsa förslagen i kommentarerna!
Ragga inte hungrig
Man! Se för fasiken till att dra i dig ett rejält skrovmål innan du drar ut och raggar på krogen. Annars? Jo: Du kan sluta dina dagar med ett fetto.
Ljuva små mail
Kära Bloggläsare. Det finns saker som förgyller mina dagar. Som ljuva små mail. Gärna bitterljuva små mail.
Under året som gick hade jag lyckan att fylla på min vänskaps-kappsäck med ännu en fantastisk människa. Det här är anledningen till varför jag är platoniskt förälskad i min favoritgayman Karl:
"Hej Marla - baby!
Det var roligt att höra din fnittriga röst igår. :) Och vilket glatt besked om att få gå på en "red carpet situation" på torsdag! Jag måste ha drabbats av en epidemi. Kan man verkligen vara så här trött som jag är? Så osugen att jobba och åka på alla förkylningar och kräksjukdomar som finns! Januari 2006 har nog aldrig varit mörkare om du frågar Karl.
Som alltid bär ett nytt år med sig magiska förhoppningar på en förändring som innebär mer energi i kroppen, mer konstruktivt tänk, mer aktivitet, mer kärlek, mer träning, mer sund mat med långsamma kolhydrater och en fasansfull fart på jobbet. Och nu kommer den första arbetsdagen, den dagen som egentligen skulle ha kommit igår och de magiska förhoppningarna visade sig vara lika magiska som magiska drakar och feer, det vill säga overkliga. Vi skriver januari och förhoppningarna börjar redan rasera. Du eller någon annan skribent måste ha speglat detta fenomen, varnat folket för konsekvenser av alltför stort hopp.
Min förändring är lika plågsam som Scorpions "wind of change"!
Får jag gå hem nu?
puss! /Karl"
Ja. Ni förstår.
Marla Polis
Enligt Citys test ska jag bli polis. Jag är antagligen krimknäckskadad efter alla blåljusinslag de senaste fem åren. Med tanke på att Dn idag skriver "Personer som är olämpliga som poliser tar sig ändå igenom polisutbildningen och får jobb" kanske jag har en chans.
- You better run for the police! You better run for the police!
/"Marla Polis- på en station nära dig "
Ball
Ibland ba´
- Åh! Vi har kysskemi och är ligglika!
Och ibland ba´
- Åh nej. Vi har kysskaos och är liggolika.
Dä ä ball.
Tjejfabriken
Dyra parfymer och klickediklack. Snygga brudar i nya klänningar och grandiosa karriärsambitioner.
Man känner hur koncentrationen osar och hur arbetsviljan virvlar i taket. 80% är tjejer i min nya mediefabrik och jag gillar det. Alla fördomar om eventuell stämning när majoriteten är kvinnor stämmer inte alls. Glöm det. Ödmjuka men energiska bruttor som sopar mattan- det är mitt första intryck. Här kan man vara snygg OCH göra tv så att det sprutar om det. HEJA!
Jag älskar de där murvelgubbarna
Åh. Jag saknar dem redan. Gubbmurvlarna på min gamla redaktion. Plus alla andra. Redan efter en vecka!
1. Min favoritresearcher. Porrtidningsjournalisten som reste runt och gjorde skitiga reportage i krigsdrabbade områden, som omväxling till titsen och assen och som till slut hamnade på samhällsredaktionen i mediefabriken. Så jävla cool. Den bästa!!
2. Gammal Svt-stofil som var med redan på Hylands tid. Hajar ni? REDAN PÅ HYLANDS TID! Det är stort. Saknar hans positiva inställning och att storögt lyssna till hans gamla anekdoter.
3. Redaktören. Saknar hans finurliga leende och stenhårda åsikter huggna i sten. Vi dansar väl disco ihop på Connection i stället.
4. Familjefars-producenten, alltid lika lätt att prata med. En klippa helt enkelt.
5. Ex-Slätten. Vi satt bredvid varandra. Han var som en iritterande men ganska snygg vagel i högra ögonvrån. Saknar att slänga käft och skicka fåniga mail. Det var roligt alla de gånger vi garvade åt varann medan kollegorna undrade vad vi kuckelurade om.
6. Yrvädret. Sjukligt politiskt intresserad och extremt pratsam researcher. Hon förgyllde min dag. (Nu börjar jag bli blödig på riktigt här)
7. Snygg-brighty-Betty. Oh! Ah! Say no more.
8. Jordens ballaste redigerare. Och snyggt skägg har han också.
9. Jorden raraste redigerare. Och soft är han också.
10. Järn-kvinnan. Coolaste damen på Strix.
11. Klassens 2 clowner.
12. Min parhäst, den mer sofistikerade av oss. Vi följde varandra i fyra år, kanske jobbar vi ihop igen.
13. Buffelbrallan- Shit vilken pondus. Du vet väl att jag skakade då jag kom men log då jag gick?
14. Favvo-fotografen, saknar våra timlånga snack om allt och inget i den matstinkande jeepen. Nur många mil pratade vi bort egentligen?
15. Femma-i-allt-tjejen- som en levande åsiktspruta.
16. Till och med inslagsproducentens obegripliga mummel och travande bakom min dator för att snoka i vad jag gör, saknar jag.
YAO.
Storstadsmeningslöshet
Inte ofta, men ibland - ja, det hände faktiskt ibland. Våra bubblande skratt fastnade halvvägs nere i halsen. Vi var båda medvetna om hur elaka vi kunde vara. Vilka cyniker vi var. Men det kunde inte hjälpas. Vi kände oss ofta alienerade när vi befann oss i kretsar vi normalt inte rörde oss i. Och den känslan gjorde att vår samhörighet förstärktes.
Vi älskade att berusa oss och besöka andra världar för att möta människor. Det roade oss så enormt att vi till slut gjorde det ett par gånger i veckan. Vi åkte till platser vi aldrig besökt förut, till förortskrogar långt borta, till konstiga platser i city, till pappersinslamlingen, till bortglömda parker. Vi pratade med människor på caféer, på svartklubbar, på vernissage, på barngympa och på mingelpartyn. Vi iakttog människor av alla dess slag. Vi pratade med dem ibland och skrattade åt dem ännu oftare.
Det var sällan någon kvalade in, duglig att nog att prata samma spåk. Tyckte vi då. Men när det väl hände, var natten räddad. Vi kidnappade dem och fyllde dem. Då tog skämten och samtalen aldrig slut och skratten kunde klinga hemma på innergården långt in i gryningen.
Oftast var det svennar från förorten som hajade vad allt handlade om. Inte svennar med slingor i håret, i radhus som blivit gamla i förtid, utan de där som mest hängde med andra generationens invandrare. De som i staterna kallades för whigros, white negros. Vi döpte dem till Slattar. Svenneblattar. Vi älskade dem. De var de som garvade åt samma saker, ville samma saker och såg samma saker. Och aldrig verkade de förstå hur de helt plötsligt hamnat hemma hos oss, en blondin och en brunett i innerstaden, där de slängde käft som med grabbgänget.
Även musik- konstnärs- och kulturfolket förstod. Av dem handplockade vi många underbara människor av vilka vi njöt av blotta sällskapet. Vi var deras äkta vänner och vapendragare mitt i berusningen. Deras förtrogna.
Vi var storstadsegoister och vi slukade glupskt människorna och livet. Ända tills vi insåg meningslösheten. Ända tills människorna och dagarna smakade exakt likadant.
Jag är mållös
Glaumoren gled in i mitt sovrum
Jag låg raklång på rygg i kräksängen. Kände mig som en grönsak, eller kanske som en satt hobbit som åkt på stryk. I alla fall fett ugly och trött på livet.
Vem kommer inglidandes- om inte glamourdrottningen själv! Med ett strålande leende fyllde hon upp hela sovrummet: Mary Kry. Som en fräsch fläkt mitt i instängdheten. Jag kunde inte titta mig mätt. Fick fram:
- Helvete vad snygg du är! Vad har du gjort!?
Gigantiskt leende tillbaka:
-Jag har sminkat mig!
Okej. Om min vardagliga sprutlackering på sin höjd gör mig sexuellt gångbar, får den här donnan filmstjärnestatus a la Halle Berry. Fast gånger tio så klart, tänkte jag och sa:
-Prata.
Det var det enda jag fick fram. Som hon pratade den där Mary. Underhöll den förskräcklige sjuklingen- det vill säga mig- så till den milda grad att jag för ett par timmar lyckades förtränga illamåendet och faktiskt tänka på mig själv som en ganska normalt fungerande Tellusinvånare.
Det här är vad snygga, smarta och roliga vänner är till för. Mary Kry är fucking glamouren själv.
Höjden (Botten? Toppen?) av blödighet
Jag bölade tre gånger till "Hip Hip Hora". Vid TRE TILLFÄLLEN ynklade jag fram gigantiska krokodiltårar medan jag med jämna mellanrum oroligt sneglade ut genom fönstret, för att vara säker på att grannarna inte skulle se mig.
Som jag bölade. Till filmen alltså. Hip Hip Hora. Ni vet. Fjortisfilmen.
Det här är inte jag. Den gamla marla bölar inte till fjortisfilmer. Den gamla marla bölar inte alls!
Idag: Jag pensionsparar och äter tre näringsrika mål om dagen. Jag ämnar idka lågintensiv fettförbränning minst tre gånger i veckan. Jag tar mitt ansvar i yrkeslivet. Jag äger en bostadsrätt. Jag jobbar på att skaffa mig regelbunden sex. Jag dricker måttligt sen den första januari. Jag är för fan snart trettio.
Seriöst. Det här är botten av blödighet. Jag har gått på grund i blödighetsjön.
Hip hip hora! Hahahahahahahahahahahahahahahahaha! ..........Eh...........
Rävens närmaste berättar om sorgen efter tortyren
Det här är den senaste bilden som togs på offret.
Nu talar Rävens närmaste ut i en exklusiv intervju med marlabloggen.
Millish är rävens närmsta vän och bodde under ett års tid under samma tak som räven i marlas lägenhet på Södermalm i Stockholm. Det som nu har hänt, är för henne helt ofattbart.
- Det här är ju helt fruktansvärt, utbrister hon när hon möts av beskedet.
Det var under torsdagen som marlabloggen ringde upp Millish i norrlandskogarna för att få en kommentar till det inträffade. Vi möttes då av en förtvivlad röst i telefonen.
- Vi har haft många fina stunder tillsammans, jag kan inte förstå att det är över, snyftar Millish och tar en till klunk av folkölen.
Millish plockade ofta ner räven från väggen och lät honom vara med i gemenskapen när marlas vänner samlats till fest.
- Jag minns så många fredagskvällar då vi satt tillsammans och skrålade snapsvisor och drog gamla anekdoter.
Trots sitt rent fysiskt urkarvade inre, berättar Millish att räven hade ett stort hjärta.
- Vissa av marlas vänner mobbade ut honom totalt kallade honom ”döingen” eftersom han brutalt sköts till marken av marlas pappa när marla var liten, men jag såg honom alltid som den räv han var. För mig levde han, berättar Millish.
Jakten på den som gjort sig skyldig till tortyren pågår fortfarande.
Räven torterades och stympades
Nu har polisen släppt bilderna av den skändade räven. Så här hittades offret dagen efter den bestialiska tortyren.
Sabotage-kvinnan bakom brottet
Det var ingen gärningsman, utan en gärningskvinna som begick det hänsynslösa dådet i en av marlas böcker på nyårsaftonen.
Kvinnan figurerar sedan tidigare i marlabloggen under pseudomymen "Claire Wikholm" och ingår i ett topphemligt ultrafeministiskt nätverk. Redan två dagar efter brottet kom det in ett mycket intressant tips från signaturen "T" som polisen misstänker är marlas gamla pluggpolare. Den tipsaren visade sig alltså ha rätt, det är den rödhåriga journalisten som klottrat i boken "The Game" av Niel Strauss.
Frågan vi alla ställer oss idag är: Varför tog Blacken (t h på bilden) på sig skulden när Claire Wikholm i själva verket är kvinnan bakom pennan? Polisen misstänker att de två fyllskallarna antingen är kumpaner, eller att Blacken är huvudmannen bakom brottet och anlitat Claire Wikholm som målvakt.
Enligt en anonym källa ligger även någon av dessa tre personer bakom en långsam bestialisk tortyr av marlas räv, som idag saknar tass.
Utredningen pågår fortfarande och i morgon görs en teknisk undersökning av brottsplatsen. Senare i veckan kommer resultaten från SKL (Statens Kriminaltekniska laboratorium) i Linköping som ska undersöka om gärningskvinnan efterlämnat DNA på boken och räven, allt för att kunna binda henne till brottet. Om så är fallet väcks åtal inom kort. Kvinnan kommer då att anhållas och riskerar att sättas i karantän i marlas källarförråd, där hon endast kommer att ha tillgång till Röda Korsets sjukvårdslåda, marlas gamla avlagda kläder, Försvarets konserver, Scouternas överlevnadskit och några sketna utskrifter från marlas blogg. Mer information kommer inom kort.
EFTERLYST
Det här är mannen som ligger bakom sabotaget. Han erkände motvilligt brottet i en mailkonversation med marla på myspace.com. Så här lät det tidigt i morse:
Mannen går under namnet "Blacken" och rör sig i mycket farliga kretsar i Stockholms undre värld. Han är ca 25-30 år gammal och runt 1.85 lång och har normalbyggd kropp. Han har mörkt stylat hår och dyra designkläder, enligt vittnen.
Nu letar polisen febrilt efter honom. Senast han sågs var runt fyratiden på morgonen den 1:a januari, då han raglade runt i kvarteren kring Skatteskrapan på Södermalm. Sen dess har han hållit sig undan.
Vet du var Blacken finns? Ring oss.
Life sucks
Ont i magen. Feber. Ont i lederna. Ingen mobil. Ingen hemtelefon. Plusgrader ute. Ingen snö. Life sucks a little bit.
Dirty Pete försökte impa på brudarna
Vem är den skyldige?
Det var natten mot den första januari. Någon eller några tog sig in i mitt sovrum och skrev en text i min bok "The Game - How to seduce women" som handlar om hur män på enklast sätt kan förföra kvinnor. Texten hittades sent i går kväll och lyder:
"LÅT INTE DOM JÄVLARNA TA DIG!!!"
Gärningsmannen går under signaturen "B". Frågan vi ställer oss nu är; vem är mannen bakom pennan? Marla ser allvarligt på det som hänt och vill nu vädja till bloggläsarna att höra av sig så snart som möjligt. All information kring brottet är av intresse.
Vet du något om det bestialiska sabotaget, ring.
Det sticker till i hjärtat när man gör bort sig
Jag sitter mitt i ett kontorslandskap i en väldigt stor mediefabrik. Det är väl sisådär 50 personer som sitter och jobbar i tysthet. Eftersom första dagen på nya jobbet började väldigt soft och inkännande, så får jag den briljanta idén att lyssna till lite ljuv musik i mina lurar medan jag jobbar.
Jag drar igång det vackra stycket Y Control (Faint Remix) - Yeah Yeah Yeahs på högsta volym. Tycker att det låter väldigt svagt i lurarna.
Helt plötsligt vänder sig 50 personer om och ler väldigt stort mot den nya lilla okända medarbetaren- det vill säga mig.
Det är då jag inser att sladden till mina lurar inte är i-pluggad.
Jag blev väldigt, väldigt röd. Men jag tror att jag lättade lite på stämningen genom att ställa mig upp och skrika:
-Oj förlåt allihopa, jag visste inte att inte mina lurar var i! Marla heter jag. Kan för övrigt rekommendera låten "Y Control" med "Yeah Yeah Yeahs" Ja! Som sagt.... Bra låt det där."
Nytt jobb
Idag är första dagen på mitt nya jobb. Wish me luck.
Humor - del II
Jag tycker även att den här bilden, när palmen skuggar av sig på Mattemus tröja är rolig. Klicka och se själv!
Brutal Ärlighet
Samtal mellan två av mina vänner:
Ica: -Mattemus. Det är så underbart att träffa dig igen!
Mattemus: -Detsamma Ica!
Ica: -Vi ses ju ca en gång per år, typ när marla har fest. Men det räcker.
Mattemus: -Du säger det jag tänker. DU är underbar!
Brutal ärlighet kan vara vackert.
Humor
Hej. Det här är Simon. Simon sitter på en bänk och ser menlös ut. En konstig bänk.
Nu ska jag berätta för er vad som skiljer min humor ifrån andras. Jag tycker nämligen att den här bilden är sanslöst rolig. Den får mig att skratta högt. Det kan väldigt många människor inte förstå. Faktum är att jag knappt förstår det själv. Vad är det som är så sanslöst skrattretande med en ung man på en modern bänk? Ja, det kanske vi aldrig får reda på gott folk. Men jag har i alla fall gjort ett litet test på några av mina vänner. Det visade sig att större delen av min bekantskapskrets tittade oförstående på mig när jag höll upp bilden. Mattemus och Millish däremot delade min uppfattning. Säkert Fröken Sjöberg också. Japp. "Det är mycket med det jordiska" som mammas faster alltid sa. Och det är mycket som ter sig lite komiskt här i livet. Ha-ha på er. Och tjo-flöjt.
We hate fireworks the day after-klubben
Grrrr. Dagen efter. Bakis. Trött. Vad händer? Jo: "Vi-har-aldrig-druckit-sprit-i-hela-vårt-liv-så-vi-vet-inte-hur-baksmälla-känns"-snorungarna får härja fritt och skjuter upp hela stans kvarvarande raket-förråd.
BOM! KRASH! PANG!
(Tystnad. Åh äntligen. Skönt.)
PANG! PANG! PANG! PANG! PANG! PANG! PANG! PANG! PANG!
Var är samhället på väg? We hate it, sa vi. We hate it.
Gringubbs/surkärrings-marlan har talat.
www.marlaplan.se
"Rrrrring klocka Rrrrring och vrid er i plågor - Du ska va eld, du ska va lågor!
Lyssna till trummor och bas - Höj era blixtrande glas!
Skrik ut tvåtusentalets ångest i natten - Visa ditt bröst och lyft på hatten!
Glöm alla dova orkestrar en stund - Låt nyårschampagnen bubbla i mund!
Rrrrring klocka Rrrrring och vrid er i plågor - Du ska va eld, du ska va lågor!
Nyårsvindar vänder- Det är nu och inatt det händer!"
Vi var, såg, hörde och gjorde nog allt det där. Alla favoriter hamnade hos marlan till slut. Här ser vi tydligt hur trrrrevligt samtliga nyårsfirare har det. Gott Nytt År!