marla - en expressionista

Människor i marlavärlden är egentligen omänskliga. I mina ögon är de Gudar, hjältar eller puckon. Självklart är jag en hjälte. Alla mina vänner är fenomenala hjältar och en och annan har till och med Guds-status. Den resterande världen överbefolkas av puckon.

I tonåren fascinerades jag av läsning om män. Bland annat av läsning om hora/madonna- syndromet inom den feministiska litteraturen. När män påstås dela upp kvinnor i horor och madonnor. Madonnan är den kvinna de vill gifta sig med. De romantiserar henne, höjer upp henne, behandlar henne med överdriven respekt. Ibland går det så långt att de omänskliggör henne, hon blir deras Gudinna. Horan däremot förkastas, spottas på, hånas och behandlas som en varelse utan värde. Sällan har jag stött på män med den kvinnosynen. Var finns de? Stämmer teorin eller är den bara ännu ett intellektuellt radialfeministiskt ordbajseri-vapen i könskriget?  Kanske, kanske inte. jag är uppväxt i en skyddad verkstad på en idyllisk gata i en liten stad, vem är jag att uttala mig i frågan?

Jag har kommit på att jag gör detsamma med människor. I psykologiska termer och i grövre form kallas diagnosen "Borderline". Så långt vill jag dock inte påstå att min åkomma sträcker sig, då mitt tillstånd sällan får några negativa konsekvenser. Eller så är det så illa att jag saknar sjukdomsinsikt, vilket är ett tydligt tecken på allvarlig sinnessjukdom. Men eftersom fenomenet att dela in människor i gott och ont är en njutbar sysselsättning, så struntar jag i vilket.

Jag ser mörkt på mänskligheten i överlag. Den stora massan i mina ögon är obildade nonsens-människor och ointressanta puckon.

Det är anledningen till att jag snabbt förälskar mig i de människor som plötsligt en dag förvånar mig. Som får mig att skratta och som får mig att gapa av förundran när de kläckt ur sig något som jag faktiskt inte tänkt på. Som berikar mig, som jag kan lära mig något av, som får mig att slappna av, som besitter en speciell kompetens, som har en fantastiskt humor, som är sociala genier. Det är sällan jag ramlar över dem. Men varje gång det händer blir jag lycklig. Jag tänker, vafan kom han ifrån? Vem är hon? Är det verkligen möjligt, tänker jag och granskar dem kritiskt.

När indikationerna visar sig stämma och när superhero-lampan lyser, slukar jag dem med hull och hår. VIPS har jag kidnappat dem och placerat dem på min egenhändigt svarvade och grymt snygga pedistal.

Jag tycker om att placera dem där. Visa upp dem för alla jag känner och tala om för dem hur bra de är och lyssna till dem. Jag älskar mina vänner så mycket att mitt blödighetshjärta ofta svämmar över i ren kärlek. De är guldkorn som jag putsar så ofta jag förmår och som jag älskar att vrida och vända på. Jag ringer dem i tid och otid och vill prata, analysera, umgås och orera. Många gånger är jag deras pain in the butt. Men vi valde varandra en gång. De har sett alla min skit-sidor, jag har sett deras och ändå vill vi ha varandra.

De vet om min kärlek men vi låtsas inte om det. Det kan lätt bli pinsamt då, om man ska vara äckelamerikansk, frossa i varandras betygelser och blanda varandras blod. Det är mer bekvämt att hålla ett naturligt avstånd och bara veta. En vacker vetskap. Åh. Mina vänner- Creme de la creme!

Men det finns en risk med pedistalplaceringen. Tyvärr kan man hamna där på backen med halvöppen mun medan förlustens besvikelse osar ur ögonen. När den fantastiska människan plötsligt ramlat ner från den utomordentliga pedistalen och visar sidor man helst aldrig ville höra talas om. Det händer sällan, men när det väl händer tror jag att det svider värre än för andra.

Om pedistalpersonen i fråga råkar vara man, kan det hända att jag förälskar mig i honom. Jag dagdrömmer patetiska drömmar om att vi ska bli det perfekta paret, att alla ska tystna när vi kommer in i ett rum. Att folk ska viska och undra, vilka är de? Att vi i tillsammans i all min romantiska naivitet- är vinnare. Men gör inget. Jag tänker fortsätta så. I min Gud/hjälte kontra pucko-värld hoppar jag mer än gärna upp med Honom, på ett rosa moln.