Jag tycker inte om hundar. Hundar luktar illa. Hundar älskar tydligen att sladdra runt med sin blöta nos på mina strumpbyxebeklädda ben. Hundar har ingen personlighet. Man kan behandla hundar väldigt illa och ändå viftar de på svansen helt iq-befriat. Hundar bits ibland. Hundar är äckliga och stoppar ner sina huvuden i papperskorgar. Hundar är kåta.

När jag ser en tax avlånga kropp kommer jag osökt att tänka på en sån där slice-maskin i rostfritt stål. En sån man skär skinka med. Inte för att jag någonsin skulle stoppa en tax i en sådan och sedan breda ut den på ett avlångt silverfat med salladsgarnityr, så ond är jag inte, men jag bara säger det: Jag acossierar till en slice-maskin. Det är så mycket... kropp.

Idag hade jag väldigt mycket att göra på jobbet - Idag fick jag väldigt lite gjort på jobbet. En tax och en tax juckade hejdlöst dagen lång i min högra ögonvrå. Jag tror att de försökte ligga med varandra. Jag undrar stilla om hundägarna tänkte på att det är svårt att producera tv när man distraheras av djursex.


(Jag inväntar nu lynchmobben med palestinasjalar och bvulgursmulor runt munnen)

Jag högtidsbölade igår. Ni vet som jag alltid gör på högtider. Och egentligen gör på alla sorters tillställningar. Så fort det ska hållas tal eller sjungas skira sånger- bölar jag som en gris.

Det var på Anna-Marias 30-årsfest. Dans-Lisa höll ett egenkomponerat tal för henne igår, och det var precis ett av de tillfällen jag talar om. Jag försökte sitta rakt upp och ner och se väldigt cool och oberörd ut, precis som alla andra men det var stört omöjligt. Redan vid de första orden kände jag hur det högg till i hjärtat.

Lisa ställde sig mitt i rummet, inför alla AMCs vänner och inför hennes familj och berättade om deras vänskap. Med en inlevelse utöver dessa världar berättade hon om hur deras vänskap känns innuti.

"Vår vänskap är så mycket. Det fina råd, det är när jag håller dig i handen och vi springer nedför Götgatan och skriker "Väääästerbrooon"! Det är prat hela natten. Pasta med ketchup. Och så enkla saker saker som en glass i solen."

osv..

Jag tänkte på millish. Exakt så var det! Nu fanns det ingen återvändo. Snörvlandet satte igång på allvar och jag torkade tårarna hejvilt med ett extremt fånigt leende på läpparna. Jag saknade millish, samtidigt som jag berördes över hur fin Lisas och Anna-Marias vänskap var.

Jag blir sådär blödig på tillställningar. Jag gråter på alla bröllop, jag bölar när pappor håller tal och jag lipar när någon ska sjunga en sång.

Det pinsammaste var nog när jag jobbade på Mittnytt på Svt och skulle göra ett kort inslag om skolavslutningen på en lågstadieskola. Hela kapellet var upplyst av sol och förväntansfulla vackra små barn. De var finkammade, vitklädda och helt rödblommiga av pirrigheten. Jag mindes hur det kändes att stå där och ha sommaren och världen framför mina fötter.

Jag växlade några ord med rektorn, intervjuade de rara små barnen och följde med fotografen när han tog bilder. Allt gick bra ända till de tog ton.

ungarna: "Den blomstertiiiiiiid nu kooooomer. Med luuuust och fäääägring stooooor"

BUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH! UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH! SNYFT SNYFT. UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!

Fotografen glodde irriterat på mig. Ville väl tillbaka till kaffekoppen på redaktionen.

Alltså. Jag är in love i mina nya arbetskompisar. På riktigt alltså!

Men det är ju enkel gruppspsykologi. Jag har upplevt det ett tiotal gånger nu, hur det fungerar när man hoppar in i ett nytt och intensivt projekt. Jag måste sansa mig och försöka komma ihåg det.

Marlas amatörsammanfattning:

Ett 12-veckorsprojekt:

- v 1 - 2. Alla är lite osäkra, känner på varandra. Alla vill hitta sin plats.

- v 3. Alla tar en lättnades suck och har hittat sin roll. Slappnar av, slutar fokusera på sig själv, fokuserar på de andra.

- v 4 - 8. Förälskelse uppstår. Man kommer varandra nära, man är förtrolig, man känner att man har mycket gemensamt.

- v 9. En konflikt uppstår. Man kanske inte är inblandad själv, men någonstans i gruppen börjar några hata varandra. Antingen löses konflikten eller så förpestar den vardagen.

- v 10- 11. Man oroa sig över slutet på projektet. Blir blödig, tänker att man vill fortsätta jobba med de här personerna!

- v 12. Man lovar varandra dyrt och heligt att hålla kontakten. Man tror att man skaffat sig vänner för livet! Projektet tar slut.

Efteråt: På sin höjd en nick i korridoren.

Jag är fullt medveten om detta. Men ändå: Vi är tre redaktörer och triokemin är bättre än jag vågat hoppas på!

Kufen - I love him. Mitt första intryck var att han var en kuf och han vet om det. Men nu garvar jag ihjäl mig! Han har lång erfarenhet av tv och det märks. Han får mig att skratta varje dag. Faktum är att jag ler bara jag ser honom! Vi har kul ihop.

Dalkullan - Hon är smart, söt, enkel, naturlig och jordnära. En fantastisk organisatör till skillnad från mig. Så grymt profsig!

Fortsättning följer....

Mannen med luggen. Jag var sexton och han fascinerade mig. Det första jag tänkte tänkte när jag såg honom var att jag ville veta allt om honom.

Det där luggkantade originalet. Hur han fönade den, hur han smekte det rundspretande borstskaftet mot den för dyra pengar välfriserade, gardinformade inramningen av hans runda mon chi-chi-ansikte.

Han skulle vara min chef. Men hur skulle jag någonsin kunna respektera en man med en lugg knivskarp som en träpanel i björk mot en blekaprikos vägg?

När han talade rör sig hans nervösa intetsägande läppar, och hans Göteborgska ord kom stötvis. Men luggen- den var stilla. Som betong. Som ett blekbetsat staket. Som en enfärgad 70-talsgardin.

Jesus. Vad ful den var. Jag kunde inte sluta stirra.

För ett par månader sen såg jag honom igen, på avstånd. Den var kvar. 13 års lugg.

Vem är han? En dag kanske jag uppsöker hans frisör. Betalar honom och pumpar honom på information. Får höra luggmannens motivering till frisyrvalet. Kanske kan jag få klarhet, slippa ligga sömnlös på nätterna. Och undra. Kanske kan jag en dag få vetskap.

Fick frågan. "Hur känns det att lägga ut sitt liv på nätet?"

Jag gör det inte. Ni vet inget om min mamma, inget om min pappa. Utom kanske någon bra sak, eller någon sak som inte går att ändra på. Ni vet inte vad vi bråkade om den där gången då jag var sexton.

Ni vet inte om jag har fjärilar i magen för att han kysste mig adjö igår. Jag skriver det aldrig.

Ni vet inte vem jag vaknade med häromsistens. Ni vet inte om jag känner mig ensam just nu eller om det var för en månad sen.

Ingen vet om det var en flicka eller pojke som kallade mig baby.

Ni vet inget om min syster, inget om min bror. Ni bara vet att de finns.

Ni vet inte om jag är glad eller ledsen. Förstår ni ens? Märker ni när jag vill vara elak? Eller när jag vill få er att skratta tills magen gör ont?

Ni vet inte att jag dansade mig svettig igår då ni fick läsa om promenaden i Tanto.

Ni vet inte mina vänners dåliga sidor.

Ni vet inte om jag hämnas när jag skriver om kärlek.

Ni vet inte hur ont det gjorde när jag skrev om smärtan, fast ni fick läsa den idag.

Ni vet inte hur mycket jag älskar.

Jag vet.

Jag mår så jävla bra. Jag vill bara säga det! Hela kroppen är fylld av sköna endorfiner. Var kommer de ifrån? Det måste vara mina grymma vänner. Eller så det kombinationen: work out - nytt jobb - no men.

Redaktionen har hittat hittat några snackiga, duktiga och roliga människor här under castingprocessen. De flesta jobbar på Akuten, men även på Onkologen, plus en del ambulansjukvårdare. Tyvärr är de flesta män, vilket är ett problem som nästan känns pinsamt klassiskt. Var är alla balla tjejer?

Vi presenterade några av de personer vi tyckte skulle passa in i programmet för kanalen och de gillade våra förslag. Från början var det ca hundra personer som ville vara med i dokumentärserien på TV3 som ska sändas fyra dagar i veckan i höst.  Av de ca hundra personerna har vi hittat runt tio pers som har det som krävs. De ska vara pratsamma, roliga, gilla att figurera framför kameran och gärna sticka ut och vara speciella på något sätt.  

Just nu letar vi efter mer personal på fler avdelningar, framför allt på Barnavdelningen, Kvinna och förlossning, neurokirurgin, kardiologen mm.  Vi behöver just nu:

- Främst flera kvinnor i alla åldrar, coola lite skarpa kvinnor.
- Personer med utländsk härkomst
- Helikopter o ambulans-förare
- En manlig snygg hjälte

Vi tog tåget ut till gamla tider och till vänner med ungar i fina hus på rad. Vi skulle kolla på schlager men den årliga freakshowen glittrade för mycket efter ett tag. Rastlösa drack vi lite för mycket.

I stället för att kolla på tv ville vi prata och skratta. Vi reste oss upp ifrån hörnskinnsoffan och sneakade runt och tog bisarra bilder i svenniga miljöer. Ett stort badrum byggdes om och vi låste dörren, posade friskt bland hammare bråte och bräder.

När alla föräldrar var lite fulla märkte de inte att vi försvann. Vi tackade värden och värdinnan som är världens göttigaste päron och ursäktade oss för att dra in till stan. När vi kom ut i friska luften stod en hel bunt med långhåriga grabbar i baggyjeans och hängde på rad. Det var föräldrarnas ungar från tidigare äktenskap, i åldrarna 9-14 år. De avslöjade oss på direkten. De märkte självklart att vi inte var lika vuxna som de andra i vår ålder, och de ställde hundra frågor. Om vart vi skulle, hur långa vi var, om hur det var att bo på Södermalm och om vi hade killar. Den minsta frågade varför vi inte hade några barn. "Alla stora tjejer jag känner har bebisar." Han var så rar så att jag ville äta upp honom! Millish och jag tittade på varandra och garvade till svar. Just då hade jag kunnat svalt honom levande, så söt söt söt var han!

Jag och millish gav dem en del riktigt goda råd. "Kom ihåg att alltid ha så roligt som möjligt innan ni blir för gamla. När man är i er ålder finns det liksom inga problem som är för stora, ni måste försöka ha riktigt, riktigt laj. Kom ihåg det! Glöm inte att alltid lura de vuxna ordentligt och göra massvis med spännande saker. Glöm inte att palla äpplen och framför allt: Ragga riktigt mycket brudar!"

Jag tyckte att jag skymtade en av mödrarna bakom gardinen, men det var säkert bara inbillning. När vi klicklackade oss bortåt skrek den minsta efter oss:

"Vad ska vi med äpplena till?"
Jag skrek tillbaka: "Ni ska baka äppelkaka till tjejerna såklart!"

Vi kastade oss på tåget in till stan. Kontrasten på Riche känns överflödig att beskriva.

Lyx. LYX att ha en sån fin hägg utanför mig precis!

Jag gjorde ett vuxentest. Enligt vuxentestet är jag 17 år. 17 år! Jag läser resultatet....

Vuxenpoäng.com - Hur vuxen är du egentligen?

Din vuxenpoäng är: 17

Tips på saker du kan göra för att få mer poäng:

Tips på saker du kan göra för att få mer poäng.

• Är du fortfarande singel så oroa dig inte, gå ut på krogen och försök hitta någon.

Köpa bil.

Köpa hus.

Åka till Kina

Anordna vinprovning för dina vänner.

Börja dricka Gourmetkaffe.

Är du inte redan sambo är det kanske dags att börja fundera på det iallafall.

.... Och går och lägger mig med en för tidig trettioårskris.

Hej. Jag har fina stövletter. Nu sitter jag och äter müsli.

Jag KAN ha världens finaste träd precis utanför mitt fönster. Här kan man ana hur gigantiskt det är!

Jag skrev:

Kära Doktor.

Damen bakom tangentbordet är din nyss funna vän Marla. Jag skriver till
dig, då jag känner att vi i lördags afton upprättade en mycket god kontakt.

I natt led jag av grava sömnsvårigheter. Jag vred och vände mig av blotta
tanken på Doktorns läppar mot mina. Jag bearbetar nämligen eftersviterna av
den tidigare diagnosen "kantstött hjärta", vilket kan göra mig något
förvirrad. En ytterst störande åkomma! Dessutom framkallade gårdagens
pubertala adolescens-hångel en viss mersmak.

Jag hörde någonstans talas om att det eventuellt ska finnas en stark
medicin-kur vid namn "Dr X", kan det stämma? Är detta något som
Doktorn kan tänkas råda bot på? Kanske redan på tisdag kväll?

/Eder Ödmjuka Fröken Marla


Jag fick ett svar:

Mattemus och millish.

Jag vet inte vad det är mina vänner bär på, men de bär ofta på en massa saker. Det är lite väl lite rockenroll att kånka på en massa prylar jämt. Hade det varit stora svarta bags hade det varit en sak. Då hade det åtminstone sett lite kriminellt ut.

Idag fick jag höra talas om den:

"Jag är bakis och radikal -
Bajs på borgarna i nästa val"

Hon var en sån som haft det svårt. Hon var rädd att det skulle synas i hennes ögon. Det var därför hon aldrig tillät någon att titta in i dem. 

Johanna iakttog sig i spegeln. Tvingade sig. Mötte sin egen blick. Den var trött och irriterad, men trots frånvaron av glädje omgavs ögonen av trillioners rynkor. Kanske av alla hennes osäkra krystade leenden. Dem som hon tvingade sig att avfyra med jämna mellanrum för att möta livet. Hon log alltid så mycket att ögonen blev som två streck, och flackade alltid med blicken runtomkring personen. Hon klarade dessvärre inte att le längre än korta stunder i taget. Det var därför hon inte trivdes bland sin pojkväns vänner och därför hon alltid bad honom om att få gå hem. Hon uppfattades som blyg. Ingen i bekantskapskretsen visste att hon hade ständig ångest bland människor. Det var därför hon helst stannade hemma och helst av allt gömde sig bakom gigantiska tavlor, där hon målade delar av spridda tankar. När hon inte målade satt hon framför datorn eller mixerbordet och gjorde musik. Ångestladdad electro. Kanske kunde den bli filmmusik en dag.

Hon var tacksam över sin sambo. Han var en så kallad "fin kille". En sådan som hon ville slå sig till ro med, med keps, sportiga kläder och enkel personlighet. Han var den enda människan på jorden som hon kände trygghet med. Han visste om hennes ångest, han tröstade henne alltid, han förstod henne alltid när hon inte pallade. Det enda som gjorde henne ledsen när det gällde deras relation var att hon inte älskade honom. Eller jo. Hon älskade honom som människa, men inte på det passionerade sättet.

Inte som hon gjort med alla balla Inner City-boys. De som var musiker, gått på Konstfack, jobbade på Dramaten eller spelade skivor. "Don´t want no Inner City toys - cause I prefer my sweet Suburban Boy" nynnade hon. En textrad hon kom på häromnatten.

Hon mötte sin blick igen i spegeln. Drog borsten genom håret, lade ner den på sin plats, lämnade badrummet och ställde sig i vardagsrummet framför duken. Nyanserna gick i svart och neon.

Igår kväll hade de promenerat, hon och Jonas. Runt Norra Mälarstrand och kring Slottet och slutligen gamla Stan. Jonas telefon gick varm under promenaden, hans vänner tjatade om att de skulle hooka upp på någon pub. Hon hade suckat. Lovat att följa med, för hans skull. Där satt de, hans stojiga polare och deras flickvänner. Flickvännerna som hon borde ha något gemensamt med men som hon verkligen inte gillade. En av dem var extra jobbig. Hon var som en jävla igel. Flabbade högt, drog galna rövarhistorier om balla grejor hon gjort, ställde tusen frågor, vill dra med alla in i konversationen och älskade att stå i centrum. Hon var en pain in the as. Den sista bruden på jorden Johanna ville ha något gemensamt med.

Det värsta var att alla utom hon själv älskade subban. Subban anordnade fester, ringde alltid runt och arrangerade utflykter, middagar, list-uppskrivningar till vipfester och gud vet allt. Hon lämnade aldrig Johanna ifred. Granskade henne alltid nyfiket, intensivt. Försökte komma underfund om henne. Hon var den enda som inte såg en blyg Johanna, utan anade en osäker och bitter Johanna. Fan. Det var enda gångerna som Johanna verkligen njöt av sitt skal. Det var så skönt att låta subban lida, inte släppa henne nära inpå.

"Jonas, vi går hem nu" hade hon viskat i hans öra. Han log varmt och tog henne under armen.

Han var en sån som levde genom andra. Varenda beslut han tagit i sitt liv hade tagits av någon annan. Insikten var fruktansvärd och han skämdes. Tänk om någon genomskådade honom? Om någon visste? Hur patetisk han var.

Han var trettioett nu, förväntades vara en riktig man. Diskussioner kring manlighet gjorde honom alltid lätt illamående. "Är du man eller mus? MAN ELLER MUS!?" . Frågan ekade tomt i hans huvud- men svaret uteblev. Förvandlingen från mus- till pojke- till kille- till man- hade i hans fall inte alls infunnit sig. Havererat någonstans på vägen.

Hans flickvän respekterade honom inte. När hon var arg på honom sa hon många gånger att han var en mus och han trodde henne. Hans mor visste i allra högsta grad att han var en mus. "Det var sådan du föddes" skojade hon alltid med en viss skadeglädje. Hon älskade det faktum att han fortfarande var delvis beroende av henne. Det fick henne antagligen att känna sig behövd.

Vad hans kvinnliga chef tyckte ville han inte ens tänka på. Hon gillade honom. "Jag uppskattar din empati och din förmåga att lyssna", hade hon sagt en gång. Och visst, de egenskaperna hade han. Men han kunde ändå aldrig skaka av sig känslan av att hon egentligen inte alls respekterade honom, utan att han var befordrad enbart på grund av att han var så ofantligt bra på att slicka hennes välsmorda, parfymdoftande röv.

Han kände sig alltid obekväm med kvinnor. Hade alltid den där pockande känslan av att de när som helst kunde avslöja honom, slita ner skyddet- avtäcka honom. Flickvännen gillade att han aldrig umgicks med kvinnor. Så klart.

Anja. Han älskade henne sedan tio år tillbaka och ändå hatade han henne. Hon var vacker, framgångsrik, bestämd. En sådan kvinna som ingen satte sig på. Hon visste precis hur hon skulle leva sitt liv och hur det skulle se ut, honom inräknad.

Mamma-flickvän. Flickvän-mamma. Mamma-mamma-flickvän. Flickvän-flickvän-mamma. Alltid var det de som låg bakom. Betygen-check. Körkortet- check. Studierna- check. Stad- check. Yrkesval- check. Bostad- check.
 
Det var inte bara livsvalen han gjort efter deras pipa. Det var även Mamma och Anja som låg bakom alla framgångar. Klarade han till exempel en tenta var det Anjas förtjänst, inget tvivel om saken. Hade det inte varit för hennes intensiva studier när de satt tillsammans under bordslampan sken ända till långt in på nätterna, hade han inte klarat en enda. Han hade hellre legat på sofflocket eller spelat Counter Strike på nätet eller Backgammon med polarna. Eller kanske druckit bira och kollat på fotboll. Nu satt han här med en ring på fingret, en examen, en stor bostadsrätt vid Mariatorget, ett välbetalt jobb.

Alla de här sakerna som han uppnått, enbart tack vare andra, gjorde sammantaget att hans självförtroende var i botten. Det senaste halvåret hade insikten gjort att han hade svårt att andas. Ofta när han befann sig ute bland folk kände han sig uttittad. De okända människornas blickar iakttog honom kritiskt, från topp till tå. Som trålare. Han visste att han alltid sett bra ut, han hade fått mycket gratis på grund av sitt utseende. Men det var inte därför de tittade. De tittade för att han var ett skämt. Ett dåligt, billigt skämt. Det var dags att göra något åt saken.

marla, Sofia, millish, Mary Kry

"Man måste minnas att man svullat till sista slicken"

Ibland när man känner så lite. När trafiken rör sig i stora sega cirklar och fasaderna lutat sig mot varandra.  När bänkarna bara står och asfalten bara ligger. Då och då när alla gått och lagt sig i tid och alla ställt sina klockor. När man tror att alla gift sig och sista refrängen är sjungen, sista klunken drucken och alla klockor stannat. När man stirrar in i skärmen och rastlös letar efter känslan. Av en backe upp eller backe ner.

Det är då man måste minnas ibland när man känner så mycket. När man vill ta första tonen och korka upp. När man vill skynda framåt, skratta först och bryta tystnad. När man göttar till musik med vänner från förr. Vill ta största stegen, hoppa högst och svulla till sista slicken. När man inte kan vänta, vill betala och spöa skiten ur livet. När man vill springa till tuben, dansa sig svettig och klippa första bandet. När man ler mot okända och kickar pedalen i botten. När man är mitt i smeten och springer uppför trappan.