De lyckliga normala och ouppnåerliga
Det hade gått så långt att Linn och Lea hade börjat avskärma sig från verkligheten. De slutade ringa sina vänner och vännerna slutade ringa dem.
Men om någon mot all förmodan ändå slog en signal, kunde man höra trötta suckar eka mellan husen på innergårdsidan, på balkongen där de satt och sög i sig sina cigaretter och pratade om livet. Det kändes som att ingen förstod dem. Ja, det var några få personer förståss. Transan, konstnären och kanske Angelina. De få som stod ut med dem och som var lika konstiga som dem. Fast egentligen var de ju inte just konstiga, de var nog bara egocentriska och ansåg sig vara bättre än de flesta andra människor.
Som när de på söndagen åkte på IKEA för att handla rekvisita till Leas filmprojekt och de tittade på alla lyckliga familjer, alla glada farmödrar, alla unga friska snygga nyförälskade eller långvarigförälskade. Alla hög-gravida. Det folk som motionerade, klippte gräsmattor och skottade, de som hade familjemiddagar, de som såg svenska ut, de som hade babyblå och rosa bommullskläder och batikiga jeans.
De hade satt sig ner och tittat, matta i sina kroppar och yra i sina knoppar. Båda tänkte samma sak. De undrade vad de själva var för slags människor. Om alla de här personerna visste hur de levde kanske de skulle tycka att de var knarkare. Eller alkoholister. Eller omoraliska, otroga, orena och ofina.
Å andra sidan visste inte de här människorna att de de facto hade en mer spännande tillvaro än dem. Då de frotterade med Stockholms gayelit, konstnärsvärlden, mediafolken, bratsen, gymgrabbarna, de koksade killarna, modellerna, fransmännen, HD-gängen, den amerikanska skönhetsdrottningen, transvestiten, grafittimålarna, kändisarna och en och annan spännande kriminell. Ja alla udda människor! Men var de bättre? De mådde knappast bättre i alla fall... De var trötta och utmattade och de längtade efter kärlek.
Äkta. Ren. Som det där unga paret som skrattade med varandra när de stod och valde garderobshyllor på avdelningen för förvaring och utrymme. Han som strök bort en lock av hennes solblekta äkta hår ur henns panna. Hon som tittade in i hans ögon och sa tack och gav honom en fjäderlätt puss rakt på munnen mitt i en ny mening, innan de skrev ner vilken hylla de skulle hämta på ta-det-själv-lagret.
De ville verkligen intala sig att de hade det roligare, i ren självbevarelsedrift. Att de levde ett mer spännande liv och att de var bättre. Men det höll inte riktigt. Det sprack, deras teorier om sig själva.
De umgicks ju under sektliknande former. När de var ifrån varandra ringde de till varandra säkert tio gånger per dag. Och delade varenda fundering, varenda känsloyttring. Varenda människa de mött berättade de om, hur obetydlig människan än var. Kanske var det nästintill sjukligt.
Senast i fredags när Linn gått hem ifrån jobbet blev hon plötsligt rädd för att hon var ensam i sina tankar
där hon gick på Hornsgatan. Hon upplevde ju så mycket på en sån kort promenad. Bara Lea kunde förstå hur hon upplevde molnen, restaurangerna, färgerna, dofterna och de stressade människorna. Då var det skönt att komma innanför väggarna hemma i lägenheten där Lea väntade med en hemgjord pastasallad gjord på soltorkade tomater, parmesan och krutonger.
De pratade om det. Att de skulle behöva få andra intryck, att de borde umgås med mer normala folk. Sina gamla vänner till exempel. Men det kändes som att det inte fanns någon återvändo.
Nu när de fått smaka på det sjuka livet skulle de inte kunna nöja sig med att i rofyllt tempo diska sin disk med en tv-kväll och lite chips som väntade. De tittade ju för fan inte ens på TV längre. De mindes inte sist de hade suttit ner och sett ett helt program. De slog inte ens på dumburken. De hade till och med gått så långt att de talat om slänga ut tvn och säga upp UPC.
Och de delade sina problem med varandra. De levde i varandras hjärnor. Hur dåligt hade inte Lea mått när Linn hade gjort slut med sin pojkvän för att han hade lurat henne. Då han sagt att han älskade henne men sen när hon började älska honom så drog han undan den sköna molnlika vackra mattan under hennes fötter. Fötterna som just höll på att läka och bli fina och mjuka.
Hur dåligt hade inte Linn mått när Lea höll på att jobba ihjäl sig på sitt långfilmsprojekt och den där hemska överklassprojektledaren njöt av att trampa på Lea för att hon var yngre, smalare och snyggare. Och projektledaren med sitt lismande falska sätt fått med sig hela filmteamet och övertygat dem om Leas bristande förmåga, oduglighet och inkompetens. Mådde en av dem dåligt genomsyrade det hela deras tillvaro. Visst var det jobbigt. De pratade länge där de satt och iakttog miljön omkring dem.
Allt skulle vara så svenskt ordningsamt och korrekt med hyllor i rad och siffror i slavisk ordning, på IKEA. Så rejält. Men de köpsugna svensson-människorna var lurade de med.
Alla såg lika bortkomna och dumma ut när de vände och vred på sina toalettskåpsanteckningar, där måtten inte stämde och där de yrade omkring och försökte dölja sin totala förvirring för varandra.
De reste sig upp från bänken de satt på, tog sina två vagnar fullproppad med ful rekvisita och började gå den slingrande, totalt ologiska vägen mot utgången. Lea såg nervös ut då hon fingrade på den fula plastmurgrönan som hon slängt ner i vagnen och som hon försökt dölja under tavlor och krukor. En sån där murgröna som alla bad taste-människor hängde upp på sina gultapetserade hallväggar. Murgrönan stod upp och stack ut överallt mellan ståljärnen. Hon skulle aldrig ta i en sån om hon inte var tvungen. Hon slängde förstulna blickar omkring sig och hoppades att det inte fanns nån cool snygg kille i närheten som skulle tro att hon köpt det till sitt eget hem. Men det fanns det ingen risk för. Alla snygga rätta satt på någon bohemig restaurang och åt brunch med polarna den här tiden på en söndag.
Ungarna skrek och brölade. En äldre, bystig och fet kvinna bufflade med sina armbågar när hon gick förbi. Det var så trångt på lamp-avdelningen att Linn till sin förfäran lyckades få tantens delfintatuerade feta arm, tryckt rakt på sin kind. Tanten var kall och fuktig i huden, precis som alla andra i det jäktade varuhuset. Plötsligt kände Linn att hon ville ta tag i närmsta mässingslampfot och klubba ner stormagade tanten, så att hon med en dov tung duns föll mot det grå linoliumgolvet.
De ville inte längre beblanda sig med de här människorna. Och de vägrade att köpa en tiokronorskorv och dricka den där äckliga multinationella Coca Colan, vid utgången.
Inte ens en portion köttbullar med lingon och brunsås kunde de tänka sig. De packade sina saker i miljövänliga gigantiska IKEA-påsar och släpade ut dem till den vita pickupen. De drog på högsta volym på Robyns senaste platta och skrek av befrielse när de fort! fort! fort! körde ut på E4:an igen.
______________________________________________________________________________________________________________