marla - en expressionista

Jag sager hej till alla mandagsnyktra blogglasare i Sverige som just nu sitter i sina kalla lagenheter och langtar efter varmen. Det ar har den finns.

Jag och en fotograf befinner oss just nu i ett valdigt, vadligt varmt land pa jobb. Det ar 40 grader varmt och vi hamnade enligt lagen om all javlighet pa ett hotel utan AC. De lurade oss, de sma elaka hotellanstallda liven. Herr Fotograf stormade ner till receptionen for att styra upp det hela. Det resulterade i annu mer spel for galleriet. De skickade upp en vaktmastare som latsades forsoka laga Air Condition-maskinen, sjalvklart utan att lyckas.

Nar han snackade med andra turister visade det sig att de kort samma grej med dem. Efter att ha harvat runt och forsokt fa tag pa ett nytt hotellrum medan jag låg däckad i en taxi, gav vi upp. Det visade sig ungefar lika omojligt som om att jag skulle traffa mannen i mitt liv och gifta mig. 

Han ringde hem till chefen i Sverige till slut. -Lyxhotell tack! Och nu sitter jag har efter tolv timmars somn pa ett marmorbeklatt och valputsat golv, med havshorisonten fastsmockad i ogat och ler.

Jag har legat dackad i sangen tung i skallen med feber och halsont ett dygn utan att kunna filma en javla ruta.

Klockan ar snart elva och en dundermedicin som sakerligen innehaller bade dunderpenicilin och morfin har fatt mig att kanna mig besynnerligt hog och tillfalligt frisk. Men nagonstans i den har berusningen har jag tillrackligt fornuft och hjarnkapacitet for att forsta att det ar en illusion.

In i dimman...

Han har två blå tennisbollar till ögon och han sitter i rullstol, hann jag tänka innan jag föll ihop i ambulansmännens armar. Grät förtvivlat men tänkte att jag måste ta mig samman.

De gula väggarna med fiskbensmönster doftade sterilt och nymålat på samma gång. Sköterskornas tofflor smekte tyst golvet när de trampade runt för att lägga honom till rätta. Nu satt jag vid hans sängkant och höll honom i handen. Han sov djupt, hög på morfin. Jag kunde inte sluta titta på hans ansikte. De blå bollarna med små franskantade springor i mitten öppnades ibland, oroligt. Det som skulle vara ögonvita var bara rödspräckligt hemskt. Bollarna satt asymmetriskt, det ena ögat var lite längre ner. Kindbenet var inslaget vilket gjorde att det inte orkade hålla upp ögat. Jag satt blixt stilla på den hårt flätade stolen, det enda som rörde sig var mina tårar.

Hur kunde de? Jag tog hans hand och undrade om han kastat ur sig något olämpligt. En elak kommentar kanske? Undrade hur full han var när det hände. Jag undrade om han var vid medvetande då ambulanshelikoptern körde honom till Sverige. Hans hand var varm i alla fall, den var sig lik. Det kändes tryggt och han levde. De hade lika gärna kunnat kasta honom överbord där på Finlandsfärjan. Finska polisen hade sagt att de var 10-12 stycken, de som misshandlat honom. Ett helt gäng med koksade idioter antagligen.

Jag smekte handen, sådär som en syster aldrig kan göra när allt är som vanligt och alla mår bra. Man smeker inte sin brors hand hur som helst. Jag orkade inte titta mer och hukade ner mig mot sängen. Att känna hans hand i min utan att titta, fick mig att glömma för en stund. Han levde och allt skulle bli bra. Jag lutade min fuktiga kind mot honom och somnade.

Marlamamman är här sen en vecka tillbaka. Att ha min marlamamma på besök i stora staden har fått mig att inse:

- Att det tydligen finns människor som lider av tunnelbanefobi.

- Att jag känner en person som gärna shoppar färgglada billiga blusar i challachallabutiker på Drottninggatan.

- Att jag hatar Drottninggatan.

- Att det finns de som uppfattar marlamamman som "en skön morsa".

- Att jag är tillräckligt vuxen för att kunna tvinga fram ett bra tålamod.

- Att powerwalkshurterier med stavar även kan utföras i storstäder.

Ni vet den där fantastiska känslan av att befinna sig i händelsernas centrum. Känslan av att allt är rätt rätt rätt och hett hett hett och allt vi gör är viktigast i universum.
 
Att det som är utanför är obetydligt och att vi bubblar av skratt och det är vi- nununu och forever!

Det var väl motsatsen ungefärnånting jag kände. Vadihelvete gjorde jag med de här människorna? Och vari helvete var mina vänner, de som jag egentligen levde för, som målade mening i min vardag, som gjorde att jag betydde något. 

Jag ville inte slösa ett ord på den där betydelselösa grå massan. Bleka ansikten som rapade ut meningslösheter. Skämt som jag förväntade mig att höra, ord som hade kunnat vara fisar, turtagning i meningslösa skämt och lättköpt trevlighet.

Jag sa fuck it och gick.

Brorsan ringer upp lite lagom upprörd.

- Någon har parkerat en ful risig gammal Volvo 450 över tre parkeringsplatser! (Det bör nämnas att bror anser sig vara motorernas mästare och kung av trafiken ).

- Okej.. svarar jag och jobbar på medan jag mumlar jakande med jämna mellanrum.

- TRE parkeringsplatser. Det är totalt fullparkerat här vid Globen! Man blir förbannad.

- Jo..

(tystnad)

- Nej, det är inte sant. DET ÄR INTE SANT?

Jag vaknar till och sliter blicken från skärmen.

- Vad?

- En man med mantel kommer ut ur Globen.

- Hm?

- Men vafan? Det är Nalle Knutsson. NALLE KNUTSON! Det är han som parkerat!

(skrap- skrap, prassel- prassel)

- Brorsan?

Bror gormar.

- Det är till att ta plats!

- Håll käften på dig! DRA ÅT HELVETE!

Jag är snart trettio och får inte säga what the fuck för min mamma.

What the what? Är mitt nya.


_______________________________________________________________________________________

Det händer galna saker. GALNA! Om jag kunde spela gitarr skulle jag skriva en sång, men icket. Här ska bloggas.