Fuck it.
Ni vet den där fantastiska känslan av att befinna sig i händelsernas centrum. Känslan av att allt är rätt rätt rätt och hett hett hett och allt vi gör är viktigast i universum.
Att det som är utanför är obetydligt och att vi bubblar av skratt och det är vi- nununu och forever!
Det var väl motsatsen ungefärnånting jag kände. Vadihelvete gjorde jag med de här människorna? Och vari helvete var mina vänner, de som jag egentligen levde för, som målade mening i min vardag, som gjorde att jag betydde något.
Jag ville inte slösa ett ord på den där betydelselösa grå massan. Bleka ansikten som rapade ut meningslösheter. Skämt som jag förväntade mig att höra, ord som hade kunnat vara fisar, turtagning i meningslösa skämt och lättköpt trevlighet.
Jag sa fuck it och gick.