marla - en expressionista

Förväntansfull satt jag där mitt i solen, i sällskapet och i gemenskapen. Den lilla ombonade uteplatsen på bottenvåningen i Jordbro var smyckad med tygblommor och nyplanterade tomatplantor. Min väninna Hårdrockerskan log stolt när hennes nya inneboende stökade i köket.

Vi var hans gäster och han var vår kock just denna eftermiddag. I väntan på maten pratade vi tonårsminnen, punk & progg, Dr Martins, Ung vänster, en hel del svarta kläder och hångel på Folkets park. Vi hade egentligen aldrig haft samma smak på den manliga delen av mänskligheten. Visst hade jag vid ett svagt ttillfälle influerats av henne och råkat hångla upp en svartrockare med skinnpaj en sommarnatt i juni för tretton år sedan, men hennes meritlista var långt mer gedigen när det gällde det långhåriga hårdrocksläktet.

Ofta hade hänt att man sena nätter hittade henne i någon bar med en stripig hårdrockslinga lindad mellan fingrarna och något vilt i blicken. Hon var svag för de här sluskarna. Hon visste om det, hon stod för det och hon njöt varenda av sekund av headbanging i takt, i symbios med en hårdrocksman.

Nu satt vi här hungriga och väntade på att en av hennes nya förmågor (självklart också han med långt stripigt hår, svarta skinnbyxor, utrvättad Manowar t-shirt och remmar i skinnpajen) skulle ta oss med på en kulinarisk resa vi sent skulle glömma.

Vi visste ännu inte vad han skulle bjuda på. Nu satt vi där med tomma skrikande magar och försökte få en glimt av vad det var för spännande maträtt han kokade ihop. Vi försökte identifiera den söta doften som letat sig ut till oss där vi satt, för att lista ut det egenhändigt ihopsnickrade receptet. Till vår nyfikna besvikelse var det stört omöjligt.

Hade hade talat om det här i veckor. Hur han skulle bjuda oss, två damer, på hans älsklingsrätt. Ett recept som han med en enorm spetskompetens och kreativitet skapat i det lilla ungkarlsköket nere i Malmö. Det hade inte funnits någon hejd på skrytet tidigare i veckan, när vi suttit tillsammans på uteserveringen på Medborgarplatsen och planerat helgens bravader.

Nu satt vi här, våra magar skrek i takt. Ögonblicket var inne.

-Jag kommer nu tjejer! ropade han medan hårdsrocksgruppen Talisman dånade ur högtalarna. Vi hörde det slutgiltiga slamret från diskbänken. Vi försökte se in i lägenheten med våra solblinda ögon men såg bara en mörk gestalt med något stort i famnen.

Musiken tystnade. Det enda som hördes var våra bultande hjärtan och hårdrocksmannens försiktiga hasande för att inte tappa vad det nu var han skulle bjuda på, i golvet.

Han steg ut på terassen. Och lyfte på locket. Med ett stolt leende trallade han upp en fanfar. Vi stirrade på brickan. Vad var det för något som låg där? Det där oidentifierbara bruna? Var det en limpa?

-Det här mina damer, är riktig hårdrocksmat! Jag har kommit på det själv!

Vi kunde inte slita blicken från det som såg ut som Pågens tiokronorslimpa från Willys.

-Ja, det är precis rakt uppochner vad ni ser! En limpa. Men fylld av ett vääääldigt gott innehåll: Blandfärs med lök, krossade tomater och minimajs. Hans blå ögon lyste ikapp med solen.

Hårdrockerskan log kärleksfullt, men jag försökte dölja min växande avsmak. För att han inte skulle märka min dåliga aptit bara av anblicken av sirapslimpan, frågade jag väluppfostrat:
-Jaha, hur har du gjort för att få den så....eh, pösig?

-Jo, förstår du, sa han och log. Det ska jag berätta!

Med stor entusiasm berättade han hur han först gröpt ur limpan på hela dess innehåll med en gaffel. Medan han gjort det, hade han låtit den rätt så klassiska köttfärssåsen puttra på spisen. Efter det hade fuktat den stora massan av limpinnehåll med vatten och rullat ihop dem likt köttbullar mellan sina gitarrsträngsvalkade fingrar. Jag svalde och förstökte tänka bort sorgkanten under hans långa, utsparade plektrum-nagel.

Han ställde ner limpan på bordet. Det var min väninna som hade dukat, men plötsligt såg den vackra, glas-gröna gamla mormors-servisen opassande ut. Den vulgära maträtten hade tagit udden av allt vackert. Med ett stelt leende tvingade jag i mig den ungsgratinerade sirapslimpan. Den smakade som den där doften man läst om i historieböckerna. Den söta likdoften från ett tyskt koncentrationsläger. Jag fick för första gången smaka på orden "oändligt", "grått", "meningslöst". Som att de tre orden orden helt plötsligt fått ett ansikte. Eller en smak.

Gourmé för en hårdrockare. De ostgratinerade, tomat-uppblötta limpbitarna växte i munnen. Lätt illamående bad jag att få sova över på soffan, utmattad som jag var efter den påtvingade måltiden. 

Den här historien tog sitt slut när jag till lunch, dagen efter, under trötta suckar serverades vad som blivit över av gårdagens limp-mat.



____________________________________________________________________________________