marla - en expressionista

Han har två blå tennisbollar till ögon och han sitter i rullstol, hann jag tänka innan jag föll ihop i ambulansmännens armar. Grät förtvivlat men tänkte att jag måste ta mig samman.

De gula väggarna med fiskbensmönster doftade sterilt och nymålat på samma gång. Sköterskornas tofflor smekte tyst golvet när de trampade runt för att lägga honom till rätta. Nu satt jag vid hans sängkant och höll honom i handen. Han sov djupt, hög på morfin. Jag kunde inte sluta titta på hans ansikte. De blå bollarna med små franskantade springor i mitten öppnades ibland, oroligt. Det som skulle vara ögonvita var bara rödspräckligt hemskt. Bollarna satt asymmetriskt, det ena ögat var lite längre ner. Kindbenet var inslaget vilket gjorde att det inte orkade hålla upp ögat. Jag satt blixt stilla på den hårt flätade stolen, det enda som rörde sig var mina tårar.

Hur kunde de? Jag tog hans hand och undrade om han kastat ur sig något olämpligt. En elak kommentar kanske? Undrade hur full han var när det hände. Jag undrade om han var vid medvetande då ambulanshelikoptern körde honom till Sverige. Hans hand var varm i alla fall, den var sig lik. Det kändes tryggt och han levde. De hade lika gärna kunnat kasta honom överbord där på Finlandsfärjan. Finska polisen hade sagt att de var 10-12 stycken, de som misshandlat honom. Ett helt gäng med koksade idioter antagligen.

Jag smekte handen, sådär som en syster aldrig kan göra när allt är som vanligt och alla mår bra. Man smeker inte sin brors hand hur som helst. Jag orkade inte titta mer och hukade ner mig mot sängen. Att känna hans hand i min utan att titta, fick mig att glömma för en stund. Han levde och allt skulle bli bra. Jag lutade min fuktiga kind mot honom och somnade.