marla - en expressionista

millish i norrland

Jag kallar det för "Rehab i Nacka" det jag gör när jag hälsar på min barndomskompis Sofia. Hon öppnar alltid den stora snirkliga dörren i tamburen med öppen famn och ett leende.

Hon bor i ett gult sekelskifteshus, vackert beläget på en kulle. Att komma dit är som en skön semester långt från innerstadstress och spritiga nätter. Vi pratar om äkta saker och jag tänker alltid många långa tankar mellan kakelugnarna, innanför de stora fönstren, under det höga taket. Vi äter gott och tar långa promenader längs med Järla Sjö medan kylan biter i kinderna. Jag tankar tid.

Väckarklockan ringde mitt i måndagsmorgonen och jag vaknade utvilad. Tassade ut i nattlinnet och hade den där känslan av ro i bröstet den som man alltid vill ha. Trägolvet kändes lent under fötterna och perkulatorkaffet smakade starkare än vanligt.

Jag slår på mobilen och ser att jag har ett bildmeddelande. Avsändaren är Millish. Hon står mitt i norrlandskogarna och ler i morgonmörkret.

"Hej love. Hoppas du haft en bra helg. Var på middag hos en tjej i klassen, sen gick vi på Gladan. I natt kom det 4 cm snö. Glöm inte att uppdatera mig om ditt liv på mailen. Puss"

Men jag mailar inte så mycket längre. Vi glider från varandra. Efter två år där vi levt i, på, av och med  varandra känns de femtio milen till norrland allt längre. Jag saknar henne. Men hon gör nog detsamma där i den stilla hemstaden. Tankar tid.