marla - en expressionista

Våra vägar äro outgrundliga sa Jesus en gång - No shit liksom.

Jag satt där på flickrummet med Finesse-sprayad spretlugg och finnar på överläppen, doftade på slisksöta luktsuddar och lyssnade på Milli Vanillis souliga stämmor. Girl I´m gonna miss u. Eller nej. Antagligen var det Nevermind med den badande bebben på omslaget av LPn som snurrade runt i Panasonics senaste skivspelare.

Hello hello hello hello. Uttråkad slog jag det sedvanliga numret. Heta linjen.

Heta Linjen i Sundsvall var väldigt spännande när man var i adolescensen. Mellan de flåsande gubbarna, mellan skrikande snorungar och knastriga telefonlinjer kunde man hitta någon likasinnad. Det vill säga någon annan 14-årig, pubertal, rastlös lycksökare på jakt efter annat än de torftiga nöjen den lilla sketna hålan man växt upp i kunde erbjuda.

Trots min moders vredesutbrott den där lördagsförmiddagen då telefonräkningen damp ner i den hemsnickrade brevlådan med vitmålade krusiduller på, kunde jag inte sluta att tjuvringa till Heta Linjen. Vilket kan vara ödets nyck! Det visade sig nämligen att jag skulle lära känna en man som betytt väldigt mycket för mig. Låtom mig få presentera Mattemus, min bästa killkompis.

En dag fnissade jag och en annan dåtida fjårtisvän ikapp, när vi flamsigt pratade om allt mellan himmel och jord med pojkar i närbeliggande städer. Till slut fick vi kontakt med några roliga snubbar, en av dem var Mattemus. I en månad snackade vi. Varje dag roades jag till oanade höjder. Rapp i käften var han Mattemus. Jävligt rolig och oftast glad. Det dröjde inte länge förrän det var dags att träffas.

Den andre killen försvann som en blek skugga bredvid Mattemus uppenbarelse. Med en fet karisma stod han där. 1.90 lång över mina 1.40. Han hade världens största krull och ett karaktärisktiskt utséende.

Jag kommer ihåg att jag skulle pussa honom på halsen men i princip var tvungen att hoppa upp för att trycka mina glansiga fjortis-läppar mot hans nymanliga hals.

Jag blev väl lite fnissigt förälskad för någon vecka men ack säg väl vilken pojke som inte vann mitt hjärta på den tiden (annat är det idag i dessa kalla bistra tider. Nåväl). Mattemus och jag hängde titt som tätt. Medan alla mina väninnor röjde runt på den egna lilla hålans gator och torg drog jag iväg till den närbeliggande  grannstaden och festade. Jag fick alltid bo i Mattemus lägenhet. Ja, han hade faktiskt en enen lägenhet mitt i Härnta! Vilket var väldigt coolt på den tiden då de flesta barn var för hårt hållna av rabiata föräldrar som läst för många biblioteksböcker om lutersk barnuppfostran.

Som vi röjde runt! Och garvade, festade och skrek och helt plötsligt så kände jag ju halva Härnta kändes det som. Det var Bangarn och Jimmy  och Lepraboy och Fimpen och Väris och Börje och Sofie och förtiotio andra som jag glömt namnet på.

Men den enda vän som består är Mattemus. Han är min vän än idag. Vi har varit polare i 15 år nu och jag får en tår i ögat när jag tänker på hur vackert det är: Att jag träffade mitt livs bästa killkompis på Heta Linjen.


________________________________________________________________________________________