Psykiskt sjuk av romaner
Isobel Hadley-Kamptz artikel om böckers betydelse fick mig osökt att tänka på min egen pappas oro över min mentala status när jag låste in mig på mitt flickrum och plöjde litteratur så det slog det härliga till.
När jag var i puberteten nästintill slängde jag i mig maten för att springa in på rummet och sluka det senaste tillskottet i bokhyllan. Jag vill inte kalla min familj för illitterat men faktum är att ingen i familjen var bokmalar. Därför kunde de inte förstå varifrån jag fått mitt intresse.
Pappa kommer in med en allvarlig bister min och sätter sig på min sängkant. Jag tänker "Åh nej. Nu kommer det ångestfyllda blommor och bi-snacket". Jag försöker ignorera honom men pappa påkallar min uppmärksamhet. Jag lägger motvilligt ner boken och himlar med ögonen. Jag som just kommit till kapitlet om hjältinnans hämnd.
marla: Ja.. Vad ÄR det pappa!?
pappa: Gumman. Jag är lite orolig för dig.
marla: Jaha? Och varför då får jag fråga?
pappa: Ja..
(paus)
marla: MEN SÄG!
pappa. Det är det här med läsningen.
(jag pustar ut för att han inte började prata om kondomer och annat pinsamt)
marla: Eh.... Jaha? Eh.. Vad är det med läsningen?
pappa: Ja, du vet, det är inte bra att begrava sig i böcker i stället för att umgås med folk och vara ute och leka och..
marla: Pappa. Jag är tolv år. TOLV ÅR! Jag "leker" inte längre!
pappa: Ja, men det finns faktiskt de som blivit psykiskt sjuka av att läsa för mycket.
marla: Pappa. UT!