marla - en expressionista

Millish steg innanför dörren igår med långa rödcerisa papegojtulpaner med gula inslag. Medan mitt hjärta svallade över av blödighet fyllde jag en vacker smal vas av glas med kallt friskt vatten och arrangerade blommorna medan jag betraktade dem. De var så vackra. De var till mig! Sist fick jag en orange aster av Esther. Min papegojtulpan-Millish och min aster-Esther!

Jag har förresten börjat köpa blommor till mig själv. Jag undrar med skräckblandad förtjusning  om jag anses som vuxen quinna med "q" nu då jag blir alldeles varm i hjärtat av att köpa tulpaner och liljor och ljusa vackra penséer. Låter inte det lika tragiskt som att leva ensam, käka psykofarmaca och bli katt-tant vid trettio?

Till mitt försvar vill jag nämna att jag längtar efter våren, till den första solstrålen då vi alla tinar upp och ler mot varandra och då Ölandstoken spricker upp och knopparna på träden skriker för att blomma och vi glömmer alla sorger och bråket i vinternatten känns som i ett annat liv och alla rödnästa bittra frusenmänniskor fått ansiktsliv igen och vi slappnar av och glömmer problemen och emblemen på jobbet och spott och spe och kan le åt allt det där som är varmt i magen. Snälla.

Jag drömmer om liljenkonvaljerna, de som jag plockade när jag var barn. Jag orkar inte vänta längre.
 
Jag undrar med skräckblandad förtjusning om jag anses vara tolv år när jag dansar omkring i lägenheten i min fina vita vårklänning och låtsas och pryder lägenheten med tulpanerna och längtar efter maskrosor och tussilago som växer upp bland trottoarerna för att sno åt sig lite av den blekvita vårsolen.

Jag vill trampa barfota på mossa och tallbarr och trycka ner en massa knölar och lökar och jag vill fantisera om att smaka på en giftig svamp och titta riktigt nära på Svalört och Styvmorsvioler, så nära att jag får ont ögonen. Jag vill blåsa en fånig visa i ett strå och bli brun under naglarna och pressa  fötterna i stickigt gräs och och lukta på jord okej?