marla - en expressionista

Förlustade oss gjorde vi går. Hemma hos Krys på hennes sake, älskar skiten. Fem  tjejer och hårlockar-Toffe drog på NG-festen på Nymble.

Medelåldern var ca 23 och alla stack ut men ändå var de så lika. Den lite intellektuella svåra Konstfacks-donnelooken blandat med Debaserboy-looken låg som ett tjock svart täcke över hela stället. Det var så många jag kände och Skrot och Korn var snygga som vanligt, speciellt Skrot i skägg och svarttajt. Lisa som kommit direkt från jobbet kände sig sopig och ville att jag skulle göra något åt det, så vi slank in på damernas för att lägga en grundlig make-up.

Till Lisas förtjusning åttog jag mig uppdraget med stort engagemang. Dagen till ära hade jag inhandlat ett gigantisk ihopfällbart make-up-kit med tjugo ögonskuggor och tjugo olika läppfärger.

Make-up-kittet hade jag shoppat enbart på grund av en ynka halv centimeters färg i neonlila, som visade sig vara omöjligt att få tag på i hela stan. Jag gick loss ordentligt, pungade upp VISA-kortet och köpte hela kittet. Den enorma plattan var otymplig och svår att få plats med i den lilla vita handväskan, men vad gör man inte. Vill man ha neonlila- så ska man få neonlila. Till varje pris, tänkte jag och munnen lyste.

Jag kände mig som en professionell make up artist, redo att sminka fram en blekrougeig primadonna, när jag höll plattan den i ena handen och frenetsiskt arbetade med borsten med den andra. Grundade med Helena Rubenstein och trollade fram globlinjer och kindben med diverse färger. Ögonlocken fick en skimrande glans i guld och grönt och munnen blev körsbärsröd och kinderna aprikost blommande. Wow. Hon såg ut som en modell av högsta klass när jag drog igen makeupkittet med en smäll. Nöjt iakttog hon sig själv i spegeln och gav mig ett leende. Jag log uppskattande tillbaka. Hon är rar Lisa. Vi ramlade ut från damernas.

Men glädjen varade inte länge för min del. Den sunkiga lokalen framhävde inte vår snyggma nåt vidare och den där läskiga kår-känslan som jag försökt undvika hela mitt liv kröp mig under skinnet.

-MOOOOT RICHE!!!!!!!!!!!!!!!! skrek jag och Dans-Lisa. Vi har en förmåga att elda upp varandra så till den milda grad att vi beter oss i det närmsta maniskt när vi vattnat våra torra strupar med diverse alkohol. Därför gapade vi och skrek och skrattade som galna medan vi sprang mot utgången. Väl där upptäckte vi till vårt förtret att det var svårare att ta sig ut, än det hade varit att ta sig in på stället. Vid utgångsdörren stod en fet gorilla med underbett och fläskläpp.

- Luuuuuuuuuuuuuuuugn tjejer. Luuuuuuuuuuuuuugn, mässade gorillan. Och han öppnade inte dörren. Jag höll på att krypa ur mitt eget skinn medan han tittade oss djupt och hypnotiskt i ögonen. Han såg sådär lagom puckad ut, men av någon anledning var blicken hypnotisk. Det var nog för att det såg så tomt ut där inne. Det var nästan som att ögonen började rulla på ögonrullargorillan. Jag bröts ur min förtrollning. Lisa lackade ur. Det var väldigt roligt tyckte jag och garvade som en häst till slut.

- Känns det bra? Känns det bra att ha så mycket makt? Att ha makten över en dörr? Att öppna och stänga dörren som du vill? Känns det bra?

Vi hoppade in i en taxi till Riche och jag grattade han i dörren eftersom jag dafat honom en gång i tiden och visste att han fyllde år inatt. Det var på den tiden då mitt kontrollbehov var som störst och mina researchkunskaper steg mig åt huvudet och jag kollade upp varenda kotte i min omgivning, men lugn. Det har jag för längesedan slutat med.

Efter en timme på Riche tog vi taxi till Söder, drog in på Jerusalem och inhandlade flottiga kebaber som intogs i hemmets olugna vrå, det vill säga hemma hos mig.

För det var väldigt olugnt när Lisa sjöng "Fortuna Ur Carmina burana" fruktansvärt högt och gällt.

Hon kunde HELA stycket utantill. På latin. En stor bravur för hennes fantastiska inlevelseförmåga, men jag tror inte att grannarna var lika glada klockan 03.00 i morse. 

Burleskt skrivna porr- och kärleksvisor på latin författade på 1200-talet av munkar i lönndom, plus kebab och Bombay Saphire. Vilken oslagbar kombo. Jao. Det är då man känner att man lever.