Jag berättar det inte för någon
På tisdag är det ett år sedan. Det känns som igår. Jag blir fortfarande lätt illamående när jag tänker på det.
Jag berättar det inte för någon. Hur det var där vi satt, jag och lillasyster. När vi grät stilla hela natten medan värderna sjönk. Sakta, timme efter timme blinkade de konstiga maskinerna med sina siffror. Vi höll varandras händer och torkade varandras tårar. Jag trodde hjärtat skulle brista när jag hulkade i den gula sjukhusfilten. Sen grät jag mer stillsamt, när jag vilade på pappas arm. Den var fortfarande varm. Ändå frös jag.
Respiratorn väsnades i den stilla, tysta sjukhusmiljön. Pappas bröst åkte upp och ner i takt med maskinen. Ibland reste jag på mig och såg ut genom fönstret. Såg på fåglarna mot den grå himlen. Jag var så matt, så matt. Det var så meningslöst allting. Jag orkade inte stå där, ville ha pappas värme så länge som möjligt. Och jag vilade åter på hans arm.
Sköterskorna kom och gick. Deras ögon tårades. Antagligen för att vi var så lika, jag och min tio år yngre syster. Vi satt där tillsammans och väntade, förtvivlade, sida vid sida. Det måste ha sett sorgligt ut. De var så fina mot oss, sköterskorna.
En fånig tanke slår mig ofta.
Tänk om jag åtminstone kunde skicka ett sms.
Om jag åtminstone kunde skicka ett sms.
Det är ingen som orkar lyssna, ingen vet vad de ska säga och jag förstår dem. Det finns inget att säga. Pappa är borta för alltid.
Nej, jag berättar det inte för någon.
En stor kram till dig
Min pappa brukar säga, eftersom båda hans föräldrar är borta, att det är helt okej för nu kan han prata med dem precis när han vill och han vet att de lyssnar och till honom hela tiden. Jag vet inte hur du känner men jag vet hur jag mådde när min farmor gick bort, och det var inte roligt. Kram.
Tack.
vissa av oss vet, tyvärr... KRAM!
Jag vet baby. :( Puss
Blev så berörd att jag var tvungen att skriva nåt... kramar till dig.
Tänker på dig. Puss
Och ännu en. Från en till som vet att ingen kan veta hur.
En lång tyst varm,
/a
Fina ni e. Jag kände mig faktiskt befriad av att skriva. Och jag tänker på din sorg Betty. Kram
Du vet A. Kram
Fint berättat. Hade ingen aning.
Verkligen vackert... och sorgligt... Kramar :/
Gulp. Hjälp. GH.
Förlorad i en hals full av klumpar.
KRAM!
Du har rätt, det är nesligt att man inte ens kan få iväg ett enda sms, i denna tid av tekniska underverk. Fast sen tänker jag att Maken ändå aldrig skulle ha fixat att handskas med en mobil, han skulle ha tappat den eller inte vetat var han gjort av laddaren. Så mina sms hade ändå fått pipa oerhörda där uppe i de himmelska höjderna som han för övrigt ändå inte trodde på...
Vi slapp åtminstone de tickande maskinerna, de få som använts hade kopplats bort en efter en.
Jag vet hur det är. Min storasyster dog för ett och ett halvt år sedan, och jag har fortfarande svårt för att greppa att jag inte bara kan slänga iväg ett sms, ringa henne, peta till henne på msn eller bara få fly hem till henne och gömma mig lite hos någon som förstår hur jag är och varför...
Jag beklagar sorgen. :( kram
Jag undrar hur lång tid det kommer ta till man förstår att han verkligen inte finns mer. Kommer man sluta drömma att han plötsligt sitter vid matbordet, som om han aldrig varit borta? Min lärare i ryska sa att det kommer ta sju år. Sju år!
Åh, så vill man ju inte tänka "att det tar sju år innan jag komer över det här". Jag vil hellre tänka att jag ska leva med sorgen och se den som en del av mitt liv. Sorgen ska göra att jag uppskattar det fina i livet.