marla - en expressionista

Jag måste dela med mig av historien om Krokben och Fullkorn. Millish och jag var för någon vecka sedan klädda i lite hor. Om man är klädd i lite hor har man det väldigt mycket roligare än alla andra.

Det ska vara hor med stil så klart. Kanske snörad korsett, rock n´roll och en smula krinolin. Med vitpudrade näsor och violrosade kinder skred vi fram längsmed baren på Riche. Våra blickar var fästa i fjärran, allt för att vi skulle slippa handskas med kåta desperata brats, flashiga medianer och självgoda reklamare.

I protest mot våra självmedvetna långsamma luciatågs-steg fäller en vacker ung herre i svart kappa och nonchalans i blick, plötsligt ut ett ben. Rakt över den smala passagen. Min grovklackade fot hakar fast i hans och med ett dramatiskt ryck slängs jag framåt och nedåt, i en antagligen väldigt oattraktiv rörelse. Nästa anhalt är en blodig näsa på ett iskallt marmorgolv, hinner jag tänka.

Mitt sydafrikanska rödvin svängde blixtsnabbt runt i glaset som om det ville hamna i lokalens takkrona, men med en grace som bara en lätt berusad och aningen lealös kropp kan åstadkomma, ryckte jag upp mig i lodrätt position igen. Samtidigt vände jag mig i farten om och gav den svartrockade mannen en luftskål och ett leende. Min näsa var hel och jag var stolt, vacker och ren. Hans krokbensmanöver hade misslyckats.

Vi skrattade förtjust Millish och jag. Vi förstod mycket väl varför herrn hade fällt ut krokbenet i tid. Ty ju längre kvällen fortskridit, desto högre upp i krogvädret befann sig våra näsor.  Vi komplimang-bombarderade varandra till himmelska fröjder och skrädde inte orden när vi ömsom berömde varandras kreationer, ömsom överöste varandra med det ena ordbajseriet efter det andra.

Det är ju så roligt att se såna som vi, som också spelar det ytliga innerstadsspelet, tappa kontrollen. Det var klart att VI skulle fällas till ett groggkletigt marmorgolv. Odrägligheter och fanatisk inbördes beundran ska man skjuta i sank, om man kan. Det visste väl alla.

Vi gick vidare till East. Krogen var full och de urnordiska vakterna, som såg väldigt mycket mjölk och potatis ut, valde noggrant ut sina sista gäster. Krokben hade visst också gått vidare, upptäckte jag när jag såg hans vackra uppenbarelse längre bort längsmed röda mattan. Han ägnade oss inte en blick, när även han väntade på att de nordiska hingstarna skulle lyfta på repet.

Men när strålkastarbelysningen hamnade på mig och när Millish och jag till indierejviga toner fick stiga fram, fnös han högljutt. Vi var utvalda och vi vände oss om och avfyrade än en gång våra vänligaste leenden. Han stod kvar där i kylan och vände blicken bort mot Birger Jarlsgatan.

När vi senare mötte Krokben i baren (han kom in till slut), gick jag i berusningens dimmor fram för att sparka honom på hans säkerligen spänstiga smalben. Visserligen hade mina röda vintagestövlar rundad tå men hårda, det var de, tänkte jag och tog sats.

Han såg förvånat in i mina ögon medan han bet ihop. Inte ett ljud utstötte han, men käkbenen, de växte. Även en åder i hans vänstra tinning kunde anas i barbelysningen. Den såg väldigt mörkblå, markant och orolig ut.

Sekunderna tickar. Så står vi tysta, väldigt nära han och jag.
Ironiskt nog spelas Kings of Convenience "I´d rather dance with you". Han utbrister mellan silad saliv:
-Känner du och jag varandra?
-Försök inte Mr Krokben, svarar jag och går.

Två dagar senare stod vi i baren på det som vanligt fullproppade Indigo, dock utan violros och horerikläder.

Millish armbågade mig rakt på min högra patt, så som hon alltid gör. Hade Millish icket varit 1.80 lång, hade hennes armbåge mer passande hamnat på min höft. Det här var betydligt mer obekvämt.
-Krokben är här!!
-Det där är inte Krokben, svarade jag. Jag hade aldrig varit så säker på något i hela mitt liv. Visst. De var bra lika och visst, de hade båda det där skägget och det där halvlånga håret. Men Krokben såg betydligt mer värdefull och sval ut än denna göttiga söderkille med ett ständigt garv på lager.

Vi grälade länge och väl om vem som var vem och Millish bedyrade att hon var säker på sin sak, då hon kände igen honom mycket väl. Det var Krokben, det var ett faktum, menade hon på. För att lägga ner diskussionen gick jag med på att döpa honom till Krokben 2, bara för att Millish skulle känna att hon hade åtminstone lite rätt.

Dagen efter slötittar jag på någon kommersiell tv-kanal och vad ser jag under reklampausen på bästa sändningstid? Krokben 2. I en reklam för McDonaldshamburgare med fullkornsbröd. Det finns tillfällen i livet då man skrattar väldigt väldigt mycket för sig själv. Det här var just ett sådant tillfälle.

Reklamen var för övrigt nästintill värdelös: Två pojkar ska köpa hamburgare på McDonalds. Den ene känner sig tjock och frågar sin vän (Krokben 2) om han kan ha den bredrandiga tröja han har på sig, eftersom han uppfattar sig själv som aningen kraftig. Krokben 2 bara ler. Men när vännen ska beställa sitt meal frågar tjejen i kassan om han vill ha fullkornsbröd till sin hamburgare. De skrattar menade tillsammans och rycker på axlarna. Antagligen är det dags att banta nu.

Jag ringer Millish och deklarerar härmed högtidligt att Krokben 2 minsann fått ett alldeles eget namn: Fullkorn. Tillsammans fantiserar vi om dopceremonier med vigvatten och silveskopor, gräddelina klänningar och den lokala prellens bestämda stämma när han med varsam hand smeker in de svala dropparna i Fullkorns tjocka bruna lejonman.

Dagen efter brunchar vi på Papa RayRay. Vem stiger in? -Krokben. Han sneglar på mig men gör allt för att det inte ska synas.
- Han skulle aldrig ställa upp på en billig och motbjudande McDonaldsreklam, tänker jag och suckar förtjust.

Onsdag. Nöjesguidens prisutdelning på Berns: Krokben dyker upp igen mellan Virtanen, Marie Levauefolk, Musse och Hasse Aro.

Igår var vi på Beyond Retros invigningsfest. Vem står och ler det där göttiga leendet mellan alla konstnärer, modeskapare och kulturarlsen? -Fullkorn. Vem kliver in genom dörren på Nada en halvtimme senare? -Krokben.
Vi ser dem överallt- hela tiden. De omringar oss, de förföljer oss de där Krokbensfullkornen. Fastän de kanske inte vill. De stalkar oss utan att de vet om det, och vi skrattar åt dem. 
Krokben har säkert ett fantastiskt brokigt och vackert blåmärke på framsidan av höger vrist. Fullkorn verkar njuta i fulla drag över att bli igenkänd på stan. De upptäcker väl snart att de har varsin dubbelgångare.

.....

Det här var historien om Fullkorn och Krokben. Kanske vågar jag prata med dem någon dag.

Till dess drömmer jag att vi förenas i en Menage a Trois.

_______________________________________________________