marla - en expressionista

Ibland möter jag människor som speedar upp mig och han var helt klart en av dem.

Jag var sådär sprudlande glad när jag steg ut från tv-huset i Göteborg. Jag hade så gott om sålt in min programidé, men skit också att jag inte kunde ropa hej förrän bläcket torkat. Nu var det bara till att lugna ner sig, svälja lite is, hoppas att den inte smälter och hålla käften (ring inte och mjölka mig på info tack). Jag ringde han som kommenterat min blogg ända sen brytpunkten, då fler än mina vänner började läsa den. Jag skulle ta den  mycket "exotiska" spårvagnen in till city och ta en fika med denne okände man GH, varför inte liksom?

"Jag är precis i närheten" sa han och jag garvade. Tre minuter senare satt jag i hans svarta Volvo. Vad hände? Vi garvade så skrattrynkorna blev till trillioner då vi snackade om det sjuka i situationen och jag försökte vid något tillfälle förklara att jag var mycket snällare, mer normal och mindre galen i verkligheten med det ville han inte lyssna på. "Jag kan tänka mig att du är precis sådär kaxig i situationer det behövs" sa han och log. Han berättade om sin fru och sin söta dotter på 2 1/2 år och för någon sekund undrade jag om hon visste och jag tänkte att hon verkligen skulle missförstå det här mötet och tro att det var något annat än en fika mellan två människor som nät-klickat lite sådär fint.

"Vart är vi på väg?" frågade jag plötsligt och började tänka på att jag var sådär småflicksnaiv som jag var när jag var sjutton, då jag kände mig odödlig och tågluffade helt själv genom Europa efter att jag dumpat pojkvännen på kärleksön Corfu. Jag började tänka på Patric Bateman, ond bråd död och våldtäktscenen i franska "Irreversiblé". Men den bisarra tanken försvann lika snabbt när han föreslog att vi skulle käka på glass på Götets bästa glasseri. Vilken mördar-man skulle ta en glass innan dödandet liksom, hähähähähä..

Surrandet gick i mun på varandra och jag blev helt stissig och skitfånig och fick all den där bekräftelsen som värmde ända in i själen. Han var lång och smal och såg väldigt mycket datakonsult ut och ögonen var pigga och glada och han flinade konstant och vi hann liksom inte med att prata klart för fem öre! Men vad gör väl det då vi bor i samma land och jag kanske ska jobba i Götet till hösten om allt går vägen?

Han skjutsade mig in till stationen och berättade om sina kontorsbrillor som satt på sned, ja de var verkligen helt snea och vinna och han får ta tag i det där tänkte jag, samtidigt som jag tyckte att det var lite sött att han skulle förklara varför. En kram och hej då och vips så var han borta igen. Nu sitter jag är och väntar på tåget och jag försöker varva ner, men varför är det så svårt? Han var ju liksom koks på två ben den där snubben.