marla - en expressionista

Sticker inte under stol med att följande uttryck är värda 15 sekunder i rampljuset:

(och det handlar inte om mat, utan textredigering)

Samt


Det egenkomponerade, användbara uttrycket när jag känner för att ljuga en smula:

Gillar också ordet "snäv"

 

"fiffigt" "raffigt" "lattjo" "snitsigt" & "maffigt"

Hon blir alltid skraj efter någon månad, något inom henne tänker att nujävlarimig vill jag bli överkörd som en våt liten katt och få hjärtat omvridet av en fet obarmhärtig näve. Hon hittar de där felen hon inte vill se, som att han är lite för hjulbent eller har ett rött födelsemärke i stjärtskåran eller begynnande flintskalle eller att han visslar så innihelvete hurtigt medan han lagar mat.

 

Han är ju allt hon vill ha och allt hon inte vill ha. Det är det som är det feta stora oöverkomliga problemet.

Det är inte hälsosamt för hennes arma hjärna att tänka tunga relationstankar den tiden på dygnet, på natten, som hon gjorde. Nätterna då kylan bitit sig fast trots att elementen är uppvridna till max och heta duschstrålar strilat över den svedda kroppen runt midnatt. Hon kan bli alltför tung i hjärtat och se allt i svart på nolltid. Därför ska hon antagligen tröstäta lite godis en kvart och sedan hasa sig in i sovrummet i sina randiga tofflor och ta på sig nattlinnet och se sig i spegeln och tänka att hon är lite bäst och ganska snygg egentligen. Bara hon sprutlackerar fejan först och sätter näsan i vädret och tar på sig klick-klacksen, ja det är då hon tycker att hon är sådär bra och har ett bra jobb och är ganska snygg och kan vara ganska rolig.

 

Inte om nätterna då hon sitter framför den kliniskt ljusa plattskärmen som lyser upp det trötta osminkade ansiktet. Med sin krumma hållning och melankoliska tankar. Då hon frenetiskt knapprar på svarta tangenter med låtsasvänner som hon egentligen vill äta upp och se på riktigt. Då är hon bara den där trista som hon zappade förbi i de svartvita Bergmanfilmerna.

 

 

Dr Katja & Toffe hånglandes på Rättviks brygga

Medan björkarna svischat förbi och den morgonblå himlen lyst i våra ögon då vi avverkade mil efter mil i hyrbilen, hade jag inte tänkt på det över huvud taget. Jag hade som min barndomskompis säger, varit "PÅ eller AV" och antingen babblat oavbrutet eller sovit som en alkad stock med huvudet mot bilrutan i en onaturlig ställning.

Men när vi nådde Rättvik och tassade ut på den fantastiska bryggan och lade oss i solen vid Siljan, och när Dr Katja och Toffe såg sådär härligt förälskade ut och när Johan och Seb snuttegullade upp varandra- kom jag att tänka på det. Jag var det femte hjulet.

Jag såg ner på mina bleka ben. De skiftade i azur. Nej- Nu var det dags för folkproppar.

Johan suktar efter visa-kortet

Kortläsarkrångel:

Dagen inleddes med ett minnesvärt citat, kanske ett av de dummaste jag hört. Citatet myntades av en märklig och väldigt sur gubbe på biluthyrningen vid Slussen.

Jag, Dr Katja, Toffe och två nykära pojkar möttes upp klockan tio i lördags morse för köra de 30 milen till kalkbrottet Dalhalla där Anthony and the Johnson skulle spela på lördagskvällen. Ivriga att komma iväg drar en av de nykära pojkarna, Johan, drog fram kortet för att pynta för bilen. Dessvärre fastnar kortet i automaten och personalen får skruva sönder all form av mekanik som omger det.

Jag börjar fnissa hysteriskt. Katja vankar rastlöst fram och tillbaka på linoliumgolvet. Toffe står lutad mot en vägg och suckar. Johan stirrar håglöst på kortmaskinens innanmäte. Klockan går. Vi är unga, vi är snygga, vi är rastlösa och här står vi och stampar medan livet går oss förbi.

Johan kommer på den eminenta idén att ta en bild på eländet. Det är någonstans där som jag får en skrattatack. Jag langar fram min kamera och trycker av bild efter bild. Blixtarna lyser upp det murriga biluthyrningskontoret och jag smackar nöjt över att vi dokumenterat början på vår road trip.

Även Dr Katja börjar fota, så nu hänger vi där vid disken som tre flabbiga papparazzis. Det är då biluthyrargubben irriterat kläcker den:

"Det blir inte roligare för att ni skrattar"

Tänk om han kunde vara glad över hans kunder inte var förbannade och krävde rabatt i stället? Det var just det det blev, roligare för att vi skrattade. Mycket, mycket roligare. Så det så.

Marla kör hardcore:


"Det vore trevligt att hångla i kväll. Sen får vi se om det blir så, eller om vi ska fortsätta den här kalasrelationen då vi högtidshälsar på events."


___________________________________________________________________________________________________________

Jobbar just nu med en stor tv-produktion, en realityserie från en sjukhus. Här är några citat av min favorit-doktor.

Om varför han valde yrket:

"Egentligen ville jag bli basketproffs, men jag insåg snart att jag aldrig kommer att bli någon Michael Jordan..."

"Jag tittade en hel del på Lagens Änglar och tyckte det skulle va coolt att bli advokat. Men så började jag kolla på Cityakuten i stället och tänkte att det skulle vara sjukt ballt att bli läkare. And here I am."

"Pappersjobb är ju inte så himla ballt"

Ett känsligt ämne: 

Reporter: "Känner du dig fortfarande färsk på ditt jobb?"

"Ja, det gör jag nog.. Eller på just det här jobbet är jag relativt ny.. Något mer du ville veta?"

Om svårigheten att  undersöka barn: 

"Direkt när de ser en vitklädd, så ba scoooooooooooooooo och så blir de, drar sig tillbaka liksom?"

Övrigt:

"Det är lite av en egokick att vara läkare, att man känner sig typ... bra liksom.? 

Haha! I like him.

Jag tycker inte om hundar. Hundar luktar illa. Hundar älskar tydligen att sladdra runt med sin blöta nos på mina strumpbyxebeklädda ben. Hundar har ingen personlighet. Man kan behandla hundar väldigt illa och ändå viftar de på svansen helt iq-befriat. Hundar bits ibland. Hundar är äckliga och stoppar ner sina huvuden i papperskorgar. Hundar är kåta.

När jag ser en tax avlånga kropp kommer jag osökt att tänka på en sån där slice-maskin i rostfritt stål. En sån man skär skinka med. Inte för att jag någonsin skulle stoppa en tax i en sådan och sedan breda ut den på ett avlångt silverfat med salladsgarnityr, så ond är jag inte, men jag bara säger det: Jag acossierar till en slice-maskin. Det är så mycket... kropp.

Idag hade jag väldigt mycket att göra på jobbet - Idag fick jag väldigt lite gjort på jobbet. En tax och en tax juckade hejdlöst dagen lång i min högra ögonvrå. Jag tror att de försökte ligga med varandra. Jag undrar stilla om hundägarna tänkte på att det är svårt att producera tv när man distraheras av djursex.


(Jag inväntar nu lynchmobben med palestinasjalar och bvulgursmulor runt munnen)

Jag högtidsbölade igår. Ni vet som jag alltid gör på högtider. Och egentligen gör på alla sorters tillställningar. Så fort det ska hållas tal eller sjungas skira sånger- bölar jag som en gris.

Det var på Anna-Marias 30-årsfest. Dans-Lisa höll ett egenkomponerat tal för henne igår, och det var precis ett av de tillfällen jag talar om. Jag försökte sitta rakt upp och ner och se väldigt cool och oberörd ut, precis som alla andra men det var stört omöjligt. Redan vid de första orden kände jag hur det högg till i hjärtat.

Lisa ställde sig mitt i rummet, inför alla AMCs vänner och inför hennes familj och berättade om deras vänskap. Med en inlevelse utöver dessa världar berättade hon om hur deras vänskap känns innuti.

"Vår vänskap är så mycket. Det fina råd, det är när jag håller dig i handen och vi springer nedför Götgatan och skriker "Väääästerbrooon"! Det är prat hela natten. Pasta med ketchup. Och så enkla saker saker som en glass i solen."

osv..

Jag tänkte på millish. Exakt så var det! Nu fanns det ingen återvändo. Snörvlandet satte igång på allvar och jag torkade tårarna hejvilt med ett extremt fånigt leende på läpparna. Jag saknade millish, samtidigt som jag berördes över hur fin Lisas och Anna-Marias vänskap var.

Jag blir sådär blödig på tillställningar. Jag gråter på alla bröllop, jag bölar när pappor håller tal och jag lipar när någon ska sjunga en sång.

Det pinsammaste var nog när jag jobbade på Mittnytt på Svt och skulle göra ett kort inslag om skolavslutningen på en lågstadieskola. Hela kapellet var upplyst av sol och förväntansfulla vackra små barn. De var finkammade, vitklädda och helt rödblommiga av pirrigheten. Jag mindes hur det kändes att stå där och ha sommaren och världen framför mina fötter.

Jag växlade några ord med rektorn, intervjuade de rara små barnen och följde med fotografen när han tog bilder. Allt gick bra ända till de tog ton.

ungarna: "Den blomstertiiiiiiid nu kooooomer. Med luuuust och fäääägring stooooor"

BUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH! UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH! SNYFT SNYFT. UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!

Fotografen glodde irriterat på mig. Ville väl tillbaka till kaffekoppen på redaktionen.