marla - en expressionista

"Varför älskar alla att hata medelklassen? Ingen vill vara det, påfallande många är det. Att avfärda något som "medelklassigt" har blivit en bekväm position för lata och självutnämnda underdogs." skriver Gabriella Håkansson och Malin Ullgren i DN idag.

Det får mig osökt att med enkel matematik räkna ut vilken klasstillhörighet skribenterna själva har. Jag känner ett krypande obehag i magtrakten.

"Den som utnämner sig själv till offer och underdog gör anspråk på att ha just det som Walter Benjamin skrev om varan (och som me­delklassmänniskan påstås sakna): autenticitet.

Här är kroppen ett viktigt inslag i debattörens vapenarsenal eftersom kroppen förväntas stå i förbindelse med verkligheten. Att ha en "riktig" kropp med "riktiga" begär blir ett bevis på autenticitet, medan medelklassmänniskans kropp och begär har disciplinerats så hårt att hon tappat kontakt med verkligheten."

Men på vilket annat sätt kan vad de kallar kultur- och medieklassen och arbetarklassen kritisera medelklassen, än genom att förkroppsliga sina argument med faktiska erfarenheter?

När de skriver "Men så som "medelklass" har använts under det senaste debattåret är ordet på väg att bli en slö gest." motsäger de sig själva. Ordet är mer laddat än någonsin, därav lämpligheten att just idag skriva en artikel på DN:s kultursidor.

De fortsätter; (om ordet medelklass, en slö gest )"En retorisk figur frikopplad från politisk analys som nöjer sig med att bygga vidare på gamla idéer om medelklassens beteenden och effekter på samhället."

Det kan bero på det inte behövs någon politisk analys, då medelklassens beteenden och effekter under ytan ser likadan ut som den gjort i årtionden.

Varför oroa sig, det spelar ingen roll! Medelklassen vinner alltid.