marla - en expressionista

Scott schuman med bloggen The Sartorialist älskar Stockholm. DN skrev om honom i början av maj och hans modeblogg är en av de få modebloggar jag orkat kika i, då de flesta är urbota tråkiga och totalt meningslösa.

Vid det här laget har han antagligen lagt ut alla bilder han tog här i Stockholm. För fler modeeeerna Södermalmare kan det inte finnas. Eller? Scrolla ner och se bilderna här!

På tal om den här debatten. Här tänkte jag att alla som tycker om att författa elaka, arga och nedvärderande kommentarer ska skriva. Varsågoda. Få ur er all er ilska. Jag är beredd att ta emot alla möjliga former av personangrepp så länge de inte består av direkta hot eller kränkningar. Jag har noterat att behovet finns och det är något som jag får stå ut med som ocensurerad bloggare. Efter det tänker jag gå vidare och fortsätta skriva.

Puss & Kram /marla

Jag blev väldigt väldigt sur nyss. Jag minns mediedrevet och debatten om Facundo Unia 2003, efter att han misshandlats på öppen gata under Pridefestivalen. Jag minns hur engagerade journalister, polismyndigheten och politiker var i HBT-frågor. Och vad läser jag nu i DN? Jo att Polishögskolan tar bort HBT-kurs ur läroplanen.

Varje dag anmäls 3 nya hatbrott, hatbrott med rasistiska eller homofoba förtecken, enligt kriminologen Eva Tibys forskning som visserligen har några år på nacken vid det här laget (2004).

Om svenne bananer, nazistiska skinnskallar och National- och Sverigedemokrater tar till våld för att motverka homosexuellas rätt att existera, ska det inte även fortsättningsvis vara ett prioriterat område i polisutbildningen?

Vad tycker vi om det här vänner? Karl? Min transexuella väninna? We fucking hate it.

Det var en gång, jag vill inte säga när, som jag hamnade på en middag där samtliga gäster av någon anledning tycktes ha stoppat upp en pinne i röven. Det skulle enbart diskuteras karriärer, status, design, inredning, kläder och bostadsrätter. Det tråkade ut mig kan man säga. Man kan även säga att middagen ungefär var som en långdragen novell jag skrev för något år sedan.
"Prat om saker som gör att vi skrattar tillsammans." Varsågoda, var med och känn matsalsångesten.

Art: Jamin

Tänk förr. När man kommunicerade öga mot öga och aldrig behövde känna vänta-på-svar-frustration.

Bakade varma härliga scones så här på en söndag och bjöd hem min fina vän Henrik på brunch. Vi pratade om hur det var att ha någon länge. Så här var det för mig, varken mer eller mindre:

I hans famn, andas in hans doft och veta att det var vi för alltid.

Planera framtid och ha livet framför våra fötter.

Ringar på varandras fingrar och bråk om tvätten. Storhandla på Ica Maxi och köpa en fin manströja i present.

Glad då jag kom hem och han var där. Skönt att krypa ner bredvid honom på kvällen. Värmen i bröstet.

Lättnaden då vi var två om problemen.

Stoltheten då han charmade mina vänner och skojade med min mamma.

Hitta en lapp i jackfickan där det står att han älskar mig.

Vakna på vintern, vi är lediga. Sträcka ut armen och han är där. Jag är frusen. Krypa in i hans famn, känna hans varma kropp.

Veta varenda millimeter.

Hitta min gröna tandborste, han har lagt den ovanpå hans röda. Jag ställer dem upp mot varandra som en ståkyss. Han hittar dem, gömmer dem längst bak i toalettskåpet, min gröna under sin röda. Jag hittar dem igen och så fortsätter det.

Resa bort, känna press. Allt ska vara bra men nåt känns fel. Prata prata prata hela natten, lösa problem, vakna morgonen därpå, allt okej igen.

Gå längs stranden, bada ihop. Kyssa varandra under vattnet, känna hans stånd. Gå hem till hotellet, ha sex och somna svettiga.

Stressa varje morgon, han borde skynda sig på toaletten. Irriterad. En snabb kindpuss, hej då och vi ses i kväll.

Promenera, inte kunna sluta titta på honom.

Ringa flera gånger om dagen. Bestämma tid, mötas upp, kyssar på stan.

Bråka fulla. Vara jättearg, känna hat, såra varandra. Säga förlåt, känna skuld, ångra varenda ord.

Ha skön sex, kyssa varandras kroppar, titta djupt i ögonen. Lova att aldrig mer bråka, fläta in våra fingrar i varandras.

Vara i samma rum fast inte märka det. Känna ingenting i flera veckor.

Skratta fulla med hans vänner, de säger att jag förtrollat honom. En av hans vänner är ledsen för att han aldrig ringer, en annan är glad för att han är lycklig.

Gå och träna ihop, lösa problem ihop, laga mat tillsammans.

Se förjävlig ut. Villkorslös kärlek.

Han har det jobbigt ett tag, han är låg. Jag tar på mig en fin klänning, överraskar honom med tända ljus och en middag och massage. Vi älskar i flera timmar.

Tvivla på om han är rätt.

Han frågar om barn, jag blir rädd. Jag frågar om han vill gifta sig, han blir rädd. Han knuffar ner mig kramar mig och säger att vi har det bra som vi har det.

Känna lycka i flera år tillsammans. Aldrig känna ensamhet. Sen tog det slut.

Hade äran att käka middag med ett riktigt proffs igår kväll. Frilansjournalisten och skribenten Jane Magnusson. Passade på att mjölka henne på info och håva in lite tips från coachen så att säga. Jag beskrev min ångest över alla texter som ligger hemma och andas och aldrig skickas iväg till några redaktörer.

"Slå ihop flera texter till en. Och: Tänk inte att precis allt ska vara det bästa du skrivit."

Tack för det! Sen blev vi lite fulla ihop och snöade in på konstsim, jamaicansk getgryta, svensk kontra kanadensisk flyktingpolitik, Singapores lilla charmiga renlighetsfascism mm. Det visade sig att hon bott Singapore i sex år till skillnad från mig som var där en vecka men ändå. Det faktum att man kunde gripas och få dryga böter för att man slängt tuggummi på gatan tyckte vi var lite gulligt. Samt att klasskillnaderna är i det närmsta obefintliga.

De snygga männen i sällskapet fick inte en syl i vädret, på tal om det här. Med höga skarpa röster avbröt vi dem och tog ton. Så det så.

Här: Klicka på SoKo.

Lyssna på andra låten "I´ll kill her". Lyssna på simpla men sköna texten. Lyssna framför allt på den fantastiska hesa rösten och den franska accenten.

Nu ska jag till sjukhuset och röja runt bland personalen.

Mannen på bilden har inget med inlägget att göra

Man har hört det på a-lagsbänken i Björns Trädgård. Man har sett det på pundarfilm. Man har skojat om det. Det är mitt favorituttryck. Jag skäms alltid dagen efter när jag med skrovlig röst dragit den: "Vilken jävla resa!" Jag får fan skärpa upp mig.

"Det är inte du, det är systemet." skriver Katrine Kielos i SSU:S tidning Frihet. Själv har jag aldrig känt mig som ett offer för systemet.

"Krusa aldrig en karl" sa min mamma. Vi skrattade ofta åt det, men kanske påverkade det mig mer än vad jag tror. Ska jag tacka min mamma för att jag aldrig drabbats av systemet?

Jag citerar Kielos och kommenterar:

"Det är inte flickan som väljer att under mattelektionen i årskurs fem tyst stirra ner i bänken och låta killarna prata. Det är systemet."

-Jag har aldrig någonsin stirrat ner i bänken och låtit killarna prata.

"Det är inte tonårstjejen som väljer att inte kunna få orgasm och känna äckel för sin egen sexualitet. Det är systemet."

-Never happend. Visst nämnde mina föräldrar det var bra att "hålla på sig" för att slippa kallas för skolans madrass. Men orgprobbs? Äckel för min egen sexualitet? Inte en chans.

"Det är inte den unga mamman som väljer att hämta från dagis varje gång hennes son blir snuvig. Det är systemet."

-Aint gonna happen. Åker hellre och gör en dansk insemination än hookar upp med en mansgrisig karriärist som hellre kollar på fotboll och spelar multipoker än bryr sig om sina barn. Jag träffar heller aldrig sådana män. Faktiskt. De pappor jag känner är i allra högsta grad lika ansvarstagande som mammorna.

Jag vet att det stämmer. Jag vet att kvinnor misshandlas, flickor förväntas tiga, flickor prioriteras bort. Jag vet att tjejer tafsas på, kallas hora, blir våldtagna, blir utsatt för sexuella trakasserier på sin arbetsplats, ser manliga kollegor göra raketkarriär trots likvärdig kompetens. Men det har inte hänt mig. Förtränger jag? Vill jag inte se? Ska jag tacka min mor? Varför har jag inte drabbats av "systemet"?

Jag behövde aldrig någon hammare för att krossa partriarkatet. Kanske fanns hammaren i mig.

Kielos avslutar:

"Även om den lilla flickan inte själv har valt att sitta tyst på mattelektionerna så kan hon välja att prata. Samhället kan skapa henne ett utrymme. Och även om den unga kvinnan inte har valt sin oförmåga till orgasm så kan hon välja om. Samhället kan skapa möjligheter för henne att bejaka sin sexualitet. Och den unga mamman som visserligen inte har valt att hämta på dagis varje gång sonen blir sjuk kan sluta. Samhället kan ge henne möjligheten att bygga en identitet på annat än moderskap. Och även om ingen kan återuppliva de 200 miljoner kvinnor som fallit offer i det globala könskriget så kan vi bit för bit och åtgärd för åtgärd närma oss en fred. Det är inte systemet som kan förändra, det är du."

Det är du. Det är jag. Det var min mamma.

Helt surrealistiskt. Bloggaren och journalisten AnnaaM vars (stundvis) vassa tunga jag gillar skarpt, har tydligen träffat en gammal kollega till mig. Jag har ingen aning om vem det är, men orden värmde. Åh vad de värmde!

Det är min första dag på nya jobbet i tvfabriken. Min entusiasm har faktiskt inga gränser den här gången. Produktionen går under arbetsnamnet "Sjukhuset" och kommer att sändas på TV3. Vi har redan börjat arbeta med castingen av personalen, och allt från läkare till sjuksköterskor till vårdare verkar vara väldigt entusiastiska över att vara med. Programmet är en dokumentärserie (även om jag tycker att man missbrukar benämningen dokumentär i den här produktionsformen och hellre vill kalla det reality) där vi ska följa personalen på akuten och sjukhusets övriga avdelningar. En del av patienterna kommer till viss del att medverka, efter sitt godkännande såklart.

 

Programmet ska sändas fyra dagar i veckan och redaktionen är stor! En producent, en efterbearbetningsproducent, tre redaktörer (jag är en av dem) och fyra team bestående av inslagsproducenter, fotografer och ljudtekniker. Det här är så spännande just nu att jag är helt upp i varv! Räkna med många jobb-bloggar i sommar!

Kantig design verkar vara hett

Här lanseras Vertical Vodka av tillverkaren Chartreuse Diffusion. Här lanseras ett nytt rosévin som även mimi bloggar om. Jag associerar mest till parfym.