marla - en expressionista

Vi tog tåget ut till gamla tider och till vänner med ungar i fina hus på rad. Vi skulle kolla på schlager men den årliga freakshowen glittrade för mycket efter ett tag. Rastlösa drack vi lite för mycket.

I stället för att kolla på tv ville vi prata och skratta. Vi reste oss upp ifrån hörnskinnsoffan och sneakade runt och tog bisarra bilder i svenniga miljöer. Ett stort badrum byggdes om och vi låste dörren, posade friskt bland hammare bråte och bräder.

När alla föräldrar var lite fulla märkte de inte att vi försvann. Vi tackade värden och värdinnan som är världens göttigaste päron och ursäktade oss för att dra in till stan. När vi kom ut i friska luften stod en hel bunt med långhåriga grabbar i baggyjeans och hängde på rad. Det var föräldrarnas ungar från tidigare äktenskap, i åldrarna 9-14 år. De avslöjade oss på direkten. De märkte självklart att vi inte var lika vuxna som de andra i vår ålder, och de ställde hundra frågor. Om vart vi skulle, hur långa vi var, om hur det var att bo på Södermalm och om vi hade killar. Den minsta frågade varför vi inte hade några barn. "Alla stora tjejer jag känner har bebisar." Han var så rar så att jag ville äta upp honom! Millish och jag tittade på varandra och garvade till svar. Just då hade jag kunnat svalt honom levande, så söt söt söt var han!

Jag och millish gav dem en del riktigt goda råd. "Kom ihåg att alltid ha så roligt som möjligt innan ni blir för gamla. När man är i er ålder finns det liksom inga problem som är för stora, ni måste försöka ha riktigt, riktigt laj. Kom ihåg det! Glöm inte att alltid lura de vuxna ordentligt och göra massvis med spännande saker. Glöm inte att palla äpplen och framför allt: Ragga riktigt mycket brudar!"

Jag tyckte att jag skymtade en av mödrarna bakom gardinen, men det var säkert bara inbillning. När vi klicklackade oss bortåt skrek den minsta efter oss:

"Vad ska vi med äpplena till?"
Jag skrek tillbaka: "Ni ska baka äppelkaka till tjejerna såklart!"

Vi kastade oss på tåget in till stan. Kontrasten på Riche känns överflödig att beskriva.