marla - en expressionista

Mannen med luggen. Jag var sexton och han fascinerade mig. Det första jag tänkte tänkte när jag såg honom var att jag ville veta allt om honom.

Det där luggkantade originalet. Hur han fönade den, hur han smekte det rundspretande borstskaftet mot den för dyra pengar välfriserade, gardinformade inramningen av hans runda mon chi-chi-ansikte.

Han skulle vara min chef. Men hur skulle jag någonsin kunna respektera en man med en lugg knivskarp som en träpanel i björk mot en blekaprikos vägg?

När han talade rör sig hans nervösa intetsägande läppar, och hans Göteborgska ord kom stötvis. Men luggen- den var stilla. Som betong. Som ett blekbetsat staket. Som en enfärgad 70-talsgardin.

Jesus. Vad ful den var. Jag kunde inte sluta stirra.

För ett par månader sen såg jag honom igen, på avstånd. Den var kvar. 13 års lugg.

Vem är han? En dag kanske jag uppsöker hans frisör. Betalar honom och pumpar honom på information. Får höra luggmannens motivering till frisyrvalet. Kanske kan jag få klarhet, slippa ligga sömnlös på nätterna. Och undra. Kanske kan jag en dag få vetskap.