marla - en expressionista

”Jag hatar julen”. Hur ofta hör man inte det? Det förväntas att man SKA tycka illa om den tid på året då vi äntligen tillåts svulla korvar och praliner i överflöd, då vi ska ligga utsträckta i soffan överösta av presenter och då vi är lediga från allt vad arbete heter och då vi äntligen fått tillfälle att umgås med de närmaste.

Visst. Påtvingad trevlighet sätter toleransen på prov och visst, det kan vara tungt att svälja ner träffande gliringar mellan julegristuggorna, från de som känner dig så väl att det svider lite extra under tomtedräkten. Men. Det allmänna julhatet som alla förväntas stämma in i tänker jag inte ta del av i år. Ett tag sjöng jag med i klagovisorna, kanske med den skarpaste sopranrösten av alla, innan jag tog mig hårt i julklänningskragen och bestämde mig för att:

1. Juletiden kommer aldrig att bli som då jag var liten och jag satt i pappas knä med ögon stora som Överskottslagrets fetaste julkulor och förväntansfullt spanade efter tomten. Inse, svälj och gå vidare. Du är inte fem år längre.

2. Det är onödigt att gnälla på något så ofantligt jobbigt som julklappsinhandling. Dra iväg och köp ett par klappar till de du gillar bäst och strunta i om någon blir besviken. Du behöver inte vara älskad av varenda fetrövad faster och varenda snorgrinigt kusinbarn. Bestäm dig för att de får nöja sig med att de fått äran att njuta av din till synes nyfrälsta uppenbarelse med julefrid ända längst in i den karga storstadsjälen.

3. Allt är inte rosenrött, eller julstjärnerött för den delen. Vår familj har problem som de flesta andra familjer och problemen ligger där och gror och försvinner inte bara för att det råkar stå den 24 december i almenackan. Let it be och låt den där jälva räven raska över isen. Ta en extra klunk spetsad glögg och våga be stoltheten dra åt helvete och ge morsan en extra kram där hon sliter så att svetten lackar över lutfisken.

4. Det finns många saker att vara lite extra glad över på julen. Faktiskt. Man kan sova ända in på förmiddagstimmarna, det tänker jag vara jävligt tacksam över. På julen kan man läsa den där boken som man gått och surat över att man inte haft tid med. På julen kan man dessutom gå på lokal ut hemmavid och reta den gamla ungdomskärleken till vansinne genom att glida in i den rödaste och tightaste juleklänning man kunde hitta. Man kan även sucka tacksamt över att man inte lever det liv som de gamla klasskompisarna gör och vara på ett strålande humör hela kvällen, utan att någon anar vilka nedlåtande tankar som rör sig i huvudet.

5. Dessutom, man kan se till att verkligen snacka med de närmaste. Verkligen försöka komma förbi det ytliga tjohej-faderittan-vilket-kalas-vi-hamnat-på och prata om saker som är viktiga. Det kan vara svårt, men fan vad skönt då isarna äntligen brakar loss och man känner den där äkta blodsbandkärleken vibrera i kroppen. Det är då det är så skönt att skiljas åt med ett minne av en lyckad jul.

Lycka till julhatare!

Att vakna upp i slutet av andra halvlek efter en bortamatch - Och inse att man förlorat.

Jag hör till och med rösten i mitt huvud: ”Grattis Marla. Nu i ditt kön.”

Jag fruktar det värsta. Som en lömsk, väsande men ganska söt gecco-ödla krälar jag mig upp till en halvsittande ställning. Alla mina tentaklar är ute nu. För att känna efter. Min blick söker sig ut genom springan i sovrumsdörren. Något rödaktigt skymtar, och sakta skjuter jag upp den plastgrå hyresrättsdörren.

Jag blir riktigt skakad! Det som bara anades i ögonvrån när vi skrattandes staplade in i sovrummet medan vi slet i varandras kläder, och som doldes väl i nattmörkret, tornar nu upp sig som ett djävulsberg i dagsljuset: En tjockt dammbeprydd bokhylla i: MAHOGNY.

Jag sväljer och känner hur tårarna bränner men jag gör allt för att hålla tillbaka dem. Värre situationer har man ju varit i tänker jag och är just på väg att hasa ner i sängen igen när jag ser det:
Ett helt nattuksbord fullt med saker som gör att jag aldrig kommer att komma över det här snedsprånget. En tändsticksask från Patricia. En rostig Axe rakhyvel. Två cd-skivor med Creedence och E-type. En dammig, tom Farenheit utan kork. På nattduksborsknoppen på lådan hänger ett par vita, solkiga, ribbade Björn Borg, av den första lite längre modellen när de lanserades -96. Ett taekwondo-ID-kort och ett annat kort på en bil, säkert hans egen som ska säljas. Helt klart Svenne Banan.

Längre bort: Ett vitrinskåp fyllt med pokaler. Den billigaste plasma-tvn från Elgiganten på väggen. Mammas blommiga gardiner. En Ozzy-affisch på väggen. En pizza-kartong. En gym-tshirt från Najaden i Haninge. En döende krukväxt. En hög obetalda fakturapåminnelser. En välanvänd, skrynklig Hobbexkatalog från ifjol.

Jag reser mig upp och bestämmer mig för att kasta mig in i duschen, allt för att ge mig själv en stund att samla styrka så att jag kan ta mig ifrån den här mannen, den här lägenheten så snart som möjligt. Jag tar tag i en otvättad marinblå handuk med amerikanska flaggan på, som hänger på en krok över en hylla. Handduken krånglar, som att den sitter fast. Jag rycker till. Den lossnar och jag upptäcker vad som finns innunder. Nu kan jag inte vara tyst längre. Ett gutturalt läte kommer upp ur min strupe.

Ett ANSIKTSSOLARIUM!

Jag springer in i badrummet och snubblar över mina egna kläder som ligger som i en rad ända från hallen till sovrummet. Jag famlar åt mig dem i farten, låser in mig och ställer mig på knä över toaletten. Den svagt gula könshårsbeprydda toalettsitsen får mig att kräkas rakt ner i det oborstade avloppet.

Just när jag kräkts klart och sitter och pustar ut, lutandes mot kaklet med en aprikos snäckbård, hör jag hur mannen vaknar. Och jag som trodde att det inte kunde bli värre än så här.

Det händer sällan nu för tiden. Men när det gör det blir jag först förvirrad. Sen blir jag förvånad, och lite arg.  

Vi satt mitt emot varandra kring ett avlångt bord i bok, ett sånt som alla instutioner har. Han var professor och hade rest ända från USA för att berätta om sitt forskningprojekt och den nya teori han lagt fram i sin senaste avhandling. Jag var extremt nyfiken på vad han hade att säga. Jag iakttog honom. Stora händer, glasögon och tjockt mörkt hår. En man i 40-årsåldern med ett typiskt amerikanskt utseende, han såg sådär trevlig och välvårdad ut. Jag kunde knappt bärja mig. Kunde han inte börja nu? 

Han log, det var dags. Jag, Karin och våra tre manliga kollegor greppade pennorna. Han satte igång och han var verkligen charmig, man kan säga att han hade talets gåva. Hans entusiasm smittade av sig och jag lyssnade uppmärksamt. Ända tills jag upptäckte att jag inte kunde få någon ögonkontakt med honom. Han lade ut texten om den ena teorin efter den andra medan han mötte männens blickar. Men han vägrade möta min.  

Jag tappade fokus. Jag tänkte att jag inbillade mig. Jag slutade lyssna och stirrade envist på honom. Titta hit! Se mig! Möt min blick! Men nej. Han undvek den verkligen. Han tittade heller inte en enda gång åt Karins håll. Till och med när jag ställde kompletterande frågor valde han svara mina kollegor. Som är män.

Det var ett faktum, han hade en könsbunden blickriktning. Varför, det är min enda fråga. Varför?

(Det kanske krävs att jag drar upp tröjan och gör en tutt-flash. Det får det bli nästa gång.)

För att inte människan i framtiden ska fly ut i rymden i feta farkoster måste vi visa varandra mer kärlek. Vi måste våga säga snälla saker till varandra. Men att säga att någon är snygg rakt ut är svårt. De kan bli röda då.

Därför har jag kommit på ett bra sätt att komplimangbomardera personer: "Den inlindade cred-onelinern"

- Har du klippt dig?

- Ja

(och det är nu den kommer)

- Fint. Men du var jävligt snygg innan också.

Man har nu på ett inlindat sätt berättat för personen att denne är jävligt snygg oavsett frisyr.

Jag provade på redaktionens redigerare. Det såg ut att fungera.