marla - en expressionista

Jag ska göra en bild av mig och mina tjejkompisars ansikten i Photoshop. Esthers stora vackra ögon, Krys modellkindben, Sesses aristokratiska näsa, mitt hår och Millish porriga plutläppar. Sen ska jag lägga ut den nykonstruerade damen på Spraydate. Undrar vad vi får för killar?

Deras övervakare hade placerat dem mitt emot varandra på tunnelbanesätet. Jag kunde inte låta bli att stirra på dem. De var så otroligt fula att mitt vanligtvis mansälskande hjärta plötsligt svämmades över av avsmak.

Deras kängbeklädda  enorma ben fyllde upp hela sittplatsen. De bar likadana Outlet-tshirtar, fast i olika storlekar. Deras huvuden var rakade och när man såg in i deras ögon fanns där bara idioti och iq fiskmås. Nöjt smaskade de på sina prillor medan övervakaren så gott han kunde svarade på deras idiotiska små funderingar.

De såg sådär stora, tjockskallade och dumma ut. Om de här männen är vad livet har att erbjuda är jag hellre barnlös resten av mitt liv, tänkte jag och insåg att min biologiska klocka aldrig någonsin skulle kicka igång.

Jag och såg ut genom det svarta fönstret där jag egentligen såg en spegling av mig själv. Innan dörrarna slogs upp vid Medborgarplatsen berättade jag för övervakaren att de var de sista männen på jorden jag skulle vilja ligga med. Han fnös föraktfullt till svar.

Deras vackra mamma hade placerat dem mitt emot varandra på tunnelbanesätet. Jag kunde inte låta bli att stirra på dem. De var så otroligt söta att mitt vanligtvis avkomme-kritiska karriärshjärta plötsligt svämmades över av blödighet. 

Deras stövelbeklädda pojkben stod rakt ut och nådde inte ens ner över kanten. Bröderna bar likadana overaller fast i olika storlekar. Deras hjässor var täckta av linblont hår och de hade de blåaste ögon jag sett. Nöjt smaskade de på pepparkakorna medan mamman så gott hon kunde svarade på deras bedårande små funderingar.

De såg sådär stora, tjockskallade och friska ut. Jag vill ha ett stort barn en dag, tänkte jag och insåg att min biologiska klocka plötsligt slagit sitt första klingande slag.

Ljudet small rent och klart i mitt huvud. Men efterklangen gick i moll och liknade mer det ljud tunnelbanans järnspår åtstadkom när det gnisslade och skrek öronbedövande falskt vid Slussens perrong. Jag menar, hur patetiskt var det inte att plötsligt börja drömma om barn när slacka-festa-kick-å-jobb var det enda som existerade i marlalivet just nu? En hög suck och en fortsatt romantisering. Jag såg ut genom svarta fönstret där jag egentligen såg en spegling av mig själv. Jag tänkte att den bästa pappan dyker upp just i samma ögonblick som jag lekt klart.

Innan dörrarna slogs upp vid Medborgarplatsen berättade jag för pojkarnas mamma att de var de ljuvligaste små barn jag sett på länge. Hon strålade lyckligt till svar.

Gösta
Eremiten hade bott i dem alla. I generationer. I farfars far, i farfar, i pappa och nu i honom. Det hade farfar berättat. Så var de allihopa. Gösta trivdes allra bäst där hemma i sin engelska storbrokiga Chippendalefotölj där han läste dåliga deckare under Tiffanylampan. Gösta var sextiotalist och fortfarande ungkarl och enstöring. Visst, han hade väl grannen Bengt som han tog en konjak med varannan fredag, men Bengt pratade alltid om sin trista familj vilket var ganska ledsamt att lyssna på. "Nä, som sagt..." brukade han säga högt för sig själv ibland "Då trivs ja´ bättre själv".

Karin
Tempramentet bodde i dem alla. I mormors mor, i mormor, i mamma och nu i henne. Mormors mor hytte alltid med näven åt tattare och annat löst folk som hängde utanför handelsboden i Helsinki. Mormor som var ursinnig på de finska nazi-svinen under andra världskriget gav sig fan på att emigrera från Finland till det bättre landet Ruotsi i väst, som ensam kvinna. Där födde hon Karins mamma som skrämde vettet ut kommunpolitikerna hemma på byn och drev igenom mången motioner genom att våldsamt agitera mot orättvisan hemma på torget, där flera hundra slöt upp i protesterna. Det slutade alltid med att Karins mamma med bestämda kliv dundrade in på kommunhuset med namnlistan i högsta hugg och fick sin vilja igenom. Karin själv, som var krögare, kunde snacka till sig förlorade alkoholtillstånd genom att skälla ut Tillsynsmyndigheten med råge, vilka blev livrädda av blotta åsynen av häxan och skrev under på fortsatt verksamhet illa kvickt. Personalomsättningen på krogen slog alla rekord då Karin brusade upp var och varannan minut, inget kunde stoppa hennes framfart. Det skulle vara ett rejält skjut då.

Eva
Kleptomanin gick i arv. Hon var romer, mormorsmodern och lärde upp mormor redan vid barnsben. Mormor som var expert på antikvariatsplundring, tvivelaktig gårdfarihandel och handelsbods-länsning hade svårt att anpassa sig till det småborgerliga Stockholmslivet när ordentlige morfar förälskade sig i ebenholtzhåret och den yppiga barmen och tog henne under sina vingar. Evas mamma ärvde mormoderns kleptomaniska drag och har suttit på Hinseberg i omgångar sen 1988. Eva lurade för ett par år sedan till sig ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Vasastan. Där har hon mycket av allt. Exempelvis tio tvålar medsnodda från otaliga krogrundor,  fjorton krukväxter från alla hembesök i jobbet inom äldreomsorgen, hundratals ansiktskrämer från Åhléns i city, inklusive alla de krämer hon snott från syrrans överklassfester som hon brukade haka på. Inte är hon lycklig för det inte.

Loffe
Alkolismen hade farfarsfar dragit igång när han inte stod ut med frugan Agda där ute på den jämtländska landsbyggden. Han började supa regelbundet när Agda gick och hängde sig ute i fäbon efter traumat kring farfars dödfödda brorsa Reine. Farfarsfar högg ved hela dagarna, ingen visste varför. Till slut fylldes hela Klockargården av vedklabbar och farfarsfar låg ofta utslagen med träflisor långt upp i yllerocken. Farfar däremot lyckades hålla sig nykter i tio år innan fick återfall och lämnade familjen och flyttade till Huvudstaden med en dröm om ett bättre liv. I stället hamnade han på parkbänken i Björns Trädgård med Yngve och Jerka. En gång drog han till sjöss och fyllde kokerskan med säd och efter nio månader föddes Loffe i en kvart utanför Rosenlundsparken. Nu var Loffe dammsugarförsäljare och periodare men mången gång hade han funderat på att åka ut på en avtagsväg och placera ena änden av dammsugarslangen på avgasröret och den andra änden in i bilen och sedan trycka pedalen i botten. Han hade till och med inhandlat  "Det sista ljuva åren" med  Lasse Stefanz på cd på Statoil. Den skulle vara fin att somna in till medan han gasade tänkte han, men i stället för att göra slut på eländet söp han ner sig med jämna mellanrum.

Ulla-Britta
Depression är ärftlig, det visste man inte på morfars mors Frideborgs tid. Då låg Frideborg alltid där på den randiga köksoffan och stirrade i taket i några veckor innan det var dags att skicka iväg henne till sinnesjukhuset "Ankaret" igen. Ibland fick hon komma hem till föräldrahemmet men hon märkte inte mycket av det. Frideborg hade blott ett svagt minne av livet, ett diffust minne av något som kan ha liknat en trevlig upplevelse. Antagligen var det när hon träffade Einar som tyckte att hon var den vackraste sköraste och vänaste lilla flickevarelsen han någonsin sett. En kväll när Frideborgs föräldrar bad Einar hålla Frideborg sällskap medan de tog droskan till marknaden i Hjo, kunde han inte besinna sig. Med de mjukaste rörelser den enorma karlakroppen åstadkomma  vaggade han Frideborg i sin famn och tryckte sig emot hennes barma kropp. Medan han hyschade rara ord i hennes öra lyfte han på särken för att slutligen tränga in i henne. En deprimerad lönnfet pojke föddes och även han lyckades föra sinnessjukdomen vidare ända fram till Ulla-Brittas olyckliga ensamhetsöde.

De slog sig ihop en dag. Klepto-Eva bröt sig in på Konsum och tog en ask choklad, bjöd alla hem till sig. Järnlady-Karin slet ut eremit-Gösta som sedan söps full av alko-Loffe som aspackad drog igång en hiskelig harang av roliga historier som till och med fick deppo-Ulla-Britta att dra på munnen.

Det blev en sjuhelvetes fest.

Det verkar som att jag håller på att utveckla ett snusberoende.
Jag ska genast sluta med de dumheterna. Snuskelipluskan i dosan på er!

Jag tänker lyfta på det där trista locket och dra iväg det långt bort till plastfabriken där det hör hemma: Några blev ap-packade, några raglade hem, några blev nästan utslängda. Några kastade is runt hela lokalen, några sprutade champagne, alla dansade på borden. Bossen drog tidigt för att, som han uttryckte det, "umgås med icke-mediemänniskor". Antagligen av samma anledning varför jag umgås med ickemediemänniskor på fritiden. Vi trodde i alla fall att vi aldrig mer skulle vara välkomna tillbaka till krogen då barchefen skickade vakterna på oss för att försöka stoppa våra utspel till förmån för andra gäster. Men när barchefen såg notan, ångrade han sig och hälsade att vi var mer än hjärtligt välkomna tillbaka. En helt vanlig personalfest helt enkelt. Ibland är smaskigt hink-innehåll föga förvånande.