marla - en expressionista

Pronto condoms Varför lanseras de inte i Sverige? Varför finns de bara i Syd-Afrika? Kolla på filmen. Ni måste.

Var har trädgårdstomtarna i frigolit tagit vägen? Jag suktar! Det verkar inte finnas några white trash-tomtar kvar.

Jag ringde Frigolitfabriken i Frånö i Ångermanland men fick kalla handen. Några sådana tillverkades inte längre. Frigolittomtarnas storhetstid är över.

Jag grät en skvätt. Det var fan sorgligt. Jag får väl nöja mig med en slags lyxigare variant, Phillipe Starck och hans tomtepallar. "Bara" tretusen lax på Kartell på Östermalm.

Den där gräsliga frigolit-tomten som norrlänningarna placerar mellan postlådan och snickarglädjen. Den måste jag skaffa fram. Om någon sjuk människa där ute bemödar sig med att tillverka juldräkter som på bilden ovan, kan en liten fjuttig frigolittomte inte vara för mycket begärt.

Jag är bjuden på prålig adventsfest på en vacker bakgata i Skanstull. Enligt tysk tradition firas första advent med knytkalas i söndags-dagsljuset.  Eftersom samtliga skulle få i uppgift att ta med sig något, erbjöd jag mig i berusningens dimmor att plocka med mig en frigolittomte. Jag konstaterade förvånat att värdinnan inte visste vad en frigolittomte var, vilket jag med målande ord berättade för henne. I detalj. Jag kunde inte sluta prata frigolittomtar resten av kvällen.

Advent innebär inte bara vitmossefrossa, stora stakar och znuttegullmyspys i velourdräkt. Det finns andra fördelar, enligt Länsmuséet i Östergötland.

"Adventstiden var i det gamla bondesamhället en period då man skulle ta det lugnt och samla sig inför den stundande julhelgen. Alltför stökigt och bullrigt utomhusarbete var förbjudet. Istället skulle man ta sig an de lugnare sysslorna vid gården." 

Alltså. Inget bullrigt utomhusarbete med skvalpande drinkar, sval Alsace och nävar i luften på Riche den helgen. Inte heller tillåtet att shopaholic-konsumera i Götgatsbacken. Frågan är vad "lugna sysslor vid gården" innebär då många i Stockholms innerstad inte har någon gård. Jag väljer att tolka det som att det är en bra ursäkt att löka i soffan tillsammans med sina vänner. Dricka spetsad glögg, käka knäck, prata oegentligheter och bli feta tillsammans.

Nåväl. Jag såg framför mig hur jag skulle komma kånkandes på den en meter höga spraylackerade tomten för att inbringa lite norrland över tillställningen. Men  glädjen dog snart.

När jag på nattkröken efter festen skulle googla fram de små läckerbitarna fick jag inte en enda träff. Döm om min förvåning när jag insåg att frigolittomtarnas storhet bara fanns i min hjärna. Jag som inte ens är ett fan av julen.

Var det här något snuskigt fenomen i min hemstad? Någon kinky fetish som invånarna besatte? Inte ens en sketen frigolittomte-bild att pryda den här bloggen med kunde jag googla fram. I morse kastade jag mig över telefonen. Jag ringde Frigolite Design i Sollentuna. Men nej. Där fanns ingen hjälp att få.

Jag vill inte göra värdinnan besviken. Hjälp mig. Frigolit-tomtar någon?

SÖK:

Nätet

Resultat 1 - 2 sidor för frigolittomte. (0,03 sekunder)

Svetten lackade medan alla stod och trängdes i väntans tider. Inte förrän två timmar efter beräknat klockslag steg de in på scenen, Take That. Där stod de betydligt mindre heta än väntat.

Café Opera var fyllt till bredden och säkert 70 % av besökarna bestod inte helt otippat av 25-30-åriga tjejer. De flesta bar glansiga toppar och hade smetat sina läppar till bredden med Lancome Jucietube i baby doll. Ebba Von Sydow hade samma look och matchade youngsterstjejerna perfekt. 

Killarna var också stereotypiska. De flesta såg ut som kontorsbackslickegrabben på en ledigt klädd causal friday. Jag skulle lätt kunna missta dem för någon i bandet. Uppträdandet drog igång. En och annan Svenne Banan seglade förbi under "I want it that way".

I mellansnacket svamlade de om att de nu inte längre var ett "boyband", utan ett "manband". Publiken visslade. Läppglansbrudarna sniglade ner sina Fornarinajeans när de fyra Take That-killarna körde hysteriskt avancerade 80-talsmoves a la pojkband. Jag rös.

 Jag mimade med så gott jag kunde  i texterna och hoppades att ingen skulle komma på mig, att någon skulle genomskåda det faktum att jag faktiskt inte var en av Take Thats mest hängivna fans. Jag anträngde mig verkligen. Det är ju alltid coolare att lyssnat sen den första plattan och inte haka på för sent, ungefär som dödsynden att bli Metallicafans först efter deras svarta.

I ögonvrån tyckte jag mig se mitt ex sjunga med låtarna, jag sneglade avundsjukt ditåt. Men antagligen var det bara inbillning.

Universal-Martin skickade just en länk till en Take That-dänga. Jag sitter alltså här och försöker förstå, jag tror att spelningen i kväll blir roligare så. För att lyckas förstå tvingar jag mig själv att värma upp till Take Thats senaste smörpaket. Nej, jag är inte alls otacksam. Precis som med alla besök i okända världar ser jag fram emot det här. Dessutom har det ett utomordentligt stort bloggvärde.

En väninna som inte ska dit i kväll, skickade ett avundsjukt sms och skojade om att hon gärna skulle ligga med någon i Take That. Det skulle inte jag. Jag skulle inte ens skoja om det. Har sorgligt nog aldrig slutit upp i gemenskapen och gått igång på sötsliskiga pojkar och deras musik.  Tänk om lillsys hade fått knata dit! Men det var väl mer Boyzone och Ronan Keating som hon fjortisbölade till, om jag minns rätt.

Kommer jag att slippa kollektiva småflicksvrål med maxad decibel och spräckta trumhinnor i kväll? Jag hoppas det. Om den rätta stämningen infinner sig kanske jag till och med plockar upp tändaren.

Han bygger gigantiska berg av mopeddelar, ketchupflaskor, kläder, dockor, skor och hushållsmaskiner. När bergen är klara fotar han dem. 

Jag och min innovativa vän Tom Sörhuus möttes upp för att försöka vara lite kulturella för en stund. Vi bestämde oss för att kolla upp några verk av en fransk konstnär som gör porträtt av konsumtionsamhällets restprodukter. Han har bland annat porträtterat Marylin Monroe, Freud och Van Gogh. Det ser helt fantastiskt ut! Gå och titta på Bernard Pras tavlor på STUDIO  L² på Kindstugatan i Gamla Stan. Grymsnygga grejor!

När ni ändå är på gång kan ni gå och kika på en ljussatt, "lågupplöst" man gjord i plexiglas på galleriet vid Fredsgatan 12. Kanske kan ni förstå hur Tomas Broomé tänkte när han i flera månaders tid arbetade med att knåpa ihop den där två meter höga skapelsen. Vi pratade om musik och bilder som kvalitet-försämras varje gång vi skickar dem till varandra. Nyanser försvinner. Verkligheten tunnas ur. Kom också att tänka på att vi all oftare kommunicerar med varandra genom den virtuella världen och inte genom att ses öga mot öga. Mina vänner är lågupplösta.


(Spexigt nog passade jag på att ta en lågupplöst bild med mobilkameran:
På en lågupplöst kostymman, Tom Sörhuus och Tomas Broomé)

Jag börjar förvånansvärt nog känna att det verkligen ger mig något att gå på konstutställningar nuförtiden. Efteråt har man den där känslan som kan infinna sig efter en bra biofilm. Man tänker till. Gört ni också!

Millish stannar en vecka till. Att ha Millish i stan är som att ha vunnit på lotto.

Igår tog snacket aldrig slut. Hennes helg i Linkan bestod mest av höstlövskrattning, kåldolmar och tomtebolycka. Sånt kändes extremt avlägset när jag berättade om helgen med fet fest och fransk disko hos Marie Kry. Jag berättade om den snygga tjecken som odlat skägg och blivit ännu snyggare, om möjligt. Och om han den där högstadieläraren som gled in och trodde han var all that med blonderat hår, oljig solariebränna och illasittande kostym. Jag vägrade ge honom en chans då jag blev lätt illamående av hans uppenbarelse. Men Snyggtjecken lyssnade väluppfostrat på Solariebrännans utlägg om alla kändisbarn med kändisföräldrar som gick på hans privatskola. De älskade honom påstod han. Till slut fick jag nog av strandraggaren smet-skrytiga monolog och avbröt honom med att fråga om han varit på Kanarieöarna nyligen. Han tappade förvånat tråden, men tog snabbt upp den igen.

- Det handlar om att ge och ta va. Och det handlar om respekt.  Sa han. Jag imponerades av vilken enorm kompetens han besatte i att leverera klyschor. Jag tror han drog de flesta, medan jag uttråkat iakttog Marie Krys bättre vänner i stället. De flesta hade pluggat musik med Kryan i Kalmar. Men vilken salig blandning av folk hon kände, vilken otippad mix!

Folk blev fullare och fullare och Kryan smackade på fel snubbe efter den japanska sakein. Kryans bästa killkompis hade gått och blivit het sen i somras. Sesse såg ut att ha en härlig crush på en riktig sweetie som tyckte om henne tillbaka, det kunde man se. Jag blev som gladast då den långa mannen med blonda lockar klev innanför dörren och jag skrek.

- Tooooooooooooffe! Jag kastade mig runt hans hals. Senare fnissade jag förtjust när Toffes flickvän läkaren berättade när en av hennes patienter ville visa bringan. En  20-årig skejtarsnubbe skulle kolla vristen. Hon bad honom dra av sig jeansen och vände sig bort. När hon vände sig tillbaka stod han där i bara y-fronstkallingarna och log. Nog för att läkardonnan är attraktiv, men duktigt kaxigt av skejtarsnubben att försöka limma på sin tio år äldre doktor.

Folk droppade av en efter en och vi kastade oss in i en taxi. Alla utom Kryan som var gladare än jag sett henne på länge. Hon skulle pronto åka pakethållare ner till Stureplan med den snubbe hon nyss smackat på och jag garvade högt när jag drog igen taxidörren. De vinglade fram rätt friskt på en ful jäkla Mountainbike. Snyggt att glida fram till vakt-Awed på Richan med den fyllan och det transportmedlet.

Men vi skippade Riche för en gångs skull och drog till Spy Bar i stället. Som vanligt sög två tredjedelar av stället och vi hamnade i den tredjedel som är värd att hyllas, vid DJ-båset i Vita Baren där de spelade bra musik. Tyvärr så trängdes vi allt längre bort mot ingången. På grund av att VIP-hörnan växte. För varje hattbärande partyprisse som släntrade in, flyttades de röda repen längre ut. Carl M bad om ursäkt för varje meter han trängde oss bortåt.

- Ursäkta, det är lite fånigt det här, klämde han fram.

- Det är lugnt! Vi kan ju alltid hoppa ut genom fönstren, sa Snyggtjecken och till och med stiffa Herr Nattklubbschefen drog på munnen. Vid halv fyra pallade jag inte Spyan mer. Jag påmindes om varför jag slutat gå dit när jag irrade runt i lokalen som en osalig ande och krockade in i fulla creddmänniskor som ansträngde sig för att se så coola ut som möjligt.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här som gammal fjortispunkwannabee: Men i kväll är det pojkbands-smörsångarna Take That minus Robbie på Café Opera. Om jag finner kraften på en måndag.