I sköna moln där alla flinar som fån och berusningen smeker och livet leker
Vrider vänder och tänker på jakten på drömraketer. Upp till högsta vinsten med fanfartrumpeter. Upp till dyraste skatten där de lyfter på hatten.
Borde tacksamhetsova, borde sluta förkovra och lova, lägga ner med att älta det salta. Med stadsgalna kickar och hjärtan som pickar och rastslöshetsdrickan lutad vid stockholmska väggar och nedsuttna kallhårda bänkar.
Som hårda stickor och pinnar som petar och retar i kroppen som färgglatt plockepinn, allt går runt i ett spinn- oh my god och försvinn!
Begäret av nygamla möten med vänner och prinsar och lurendrejstinsar hägrar för att man vägrar och vill välja den lättaste banan- rakt upp i nirvanan. För att tjattra med idioter som hotar och spännande banditer som teasar och lockar pockar och fanimej sliter.
Tänker på gator som leder dit jag tror att jag vill, där ingen sitter still och där alla vill dansa och lyssna till härlighetsgarven mellan varven. Där ingen stirrar ut genom menlösa fönster och slutar harva fram i tråkiga mönster.
Vid gatornas slut sticker alla ut, de ger intensiva blickar och skriker i sina mickar att ta hissen rakt upp till ändlösa lyckokickar. Där klockorna log i tickatick och alla som såg bara fick. Ja jag svär, jag var där!
Inga plikter som kallar bara ropen som skallar och klubb och bar och pub och vi ba´ blaj å blubb. Jadajada på F12 och Nada, i en endaste lullullvärld med massa fläkt och flärd, där vi ser sköna moln och alla flinar som fån och berusningen smeker och livet leker.
Där inget stör eller oljuden smetar och kropparna inte längre förvärvsarbetar. I anlete- där bränslet består av människans samvete.
Där vi mosats och malts till pulverstoft och kastats bland dammiga luftslott, där du och jag vägrar att hoppa. Vilken jävla soppa. Skrek vi ikapp, hipp som happ. Och vemfan bryr sig, när ingen tyr sig till varann och ingen kan, för ingen hann. När livet försvann mellan arbetstider och fantasier och trofasta plikter och drömmande dikter.
Vi lider och vänder på bladen med tomma ord på meningslösa marker och planterade parker. Ingen hör sången för den feta betongen och bättre bemedlade hurrar och insekter surrar när magarna kurrar, där arga folk slår in alla dörrar. Men midnattsvåldshatet vid Medborgarplatsen och innerstadspratet bland kungapalatsen, är minnen blott när du rövar mig ut och långt jävla bort.
Lyssna på sången och slå i gongongen. Ta mig i natt- det är love sex appeal! Skrik mitt namn. Blunda hårt, skjut en pil! Jag vet att du kan.
Vi hann innan livet försvann.
________________________________________________________________________________________________
Jag sliter mitt hår
I-landsproblem comin´up! Ett fett i-landsproblem comin´up! Jag trivs grymt bra här på redaktionen. Det var här jag ville hamna för fem år sedan och nu har jag varit här i ett. De är nöjda med mig och de vill ha mig kvar sa producenten nyss på utvecklingsamtalet. Men ett annat projekt lockar. Det kanske skulle ge mig den där nytändningen, jag skulle behöva en. Ni vet när man känner adrenalinpumpet och är så peppad att man bara vill jobbajobbajobba för att det är så jewla skoj. Den nytändningen infinner sig nog här, när jag får murvla runt i ett nytt ämne. Älskar ju det! Åh... Vara kvar eller byta bolag?
Adrenalinpundaren marla har talat. Jag sliter mitt hår i helgen.
Jag är madly in love i en stad
Raslös hedenhös gedös- Rasta rasta rastlös - Jag är madly in love i en stad.
I kväll är en bra kväll. Jag känner det. Jag och Millish ska ses direkt efter jobbet. Vi ska antagligen knata runt som skållade råttor mellan haken. Vi ska nog börja med en kaffe på Mellqvist eller Xocco. Där ska vi forsätta snacket som aldrig någonsin tagit slut, det är så för oss. Sen kanske vi tar en soppa på Sibiriens Soppkök på Tulegatan för att gå vidare till Republik där vi kanske lyssnar på fransk 70-tals-erotikmusik, det vill vi gärna veta hur det låter. Eller så spanar vi på sweet Ryan och Glenn när de vänder country på Nada. Sen kanske vi drar till Allmänna Galleriet för att slutligen hamna på Richan. Ja, det brukar bli så. Vi tänker i varje fall skippa Ladyfest på Street, där alla rotsaksbruttor och bulgurbrudar ställer ut sina hemvävda mattor.
I kväll är en bra kväll. Jag vet det!
Köttslamsorna hängde i träden
Jag gick på konstutställningen på Nationalmuseum "Nordiskt landskapsmåleri 1840-1910". Det var väl inte vidare hett, men en skön variation till vår generations favoritkonst, den moderna snygga designen. Den man är lite trött på.
Stig Lindbergs formgivning till exempel, som McDonald´s besudlat genom att köpa rättigheterna till Gustavsbergs servis "Berså" från 1960, till sina skräpiga pappersmuggar. Plötsligt blev någonting snyggt väldigt fult.
I alla fall. Jag är ju inte vidare bevandrad i konstvärlden och nu skulle jag göra det stora testet. Jag satte mig ner vid en gigantisk, 2x3 meter stor tavla från sekelskiftet.
I 20 minuter. Bara för att få den där omtalade konstupplevelsen. När man upptäcker nya detaljer och gör fria associationer ju längre tid man iakttar konstverket. Det hände faktiskt. Sen att jag såg köttslamsor som hängde i höstträden och älvor som tallade på varandra, det har väl mindre betydelse. Det hände!
Fuck off liksom
Han kastade bittra ord i ansiktet på mig. Det var längesedan någon gjorde det. För vi bråkar inte. Nej, de bättre människorna i Stockholms innerstad bråkar inte med varandra. De är civilicerade. Vuxna. Kloka. De vet faktiskt bättre än så. Vi inbillar oss alla att vi vet bra.
Han svor och spottade, det var tydligt att han tyckte att jag var värd att spottas på. Men jag höll inte med honom. Det var skönt att skälla tillbaka. Efteråt skakade jag av mig känslan, satte näsan i vädret och stegade malligt bort mot framtiden.
Fem minuters tankar för länge sen
Jag skulle lämna dem. Resa ifrån dem ett långt tag. Nu brände tvivlet innanför min panna, gjorde huvudet hett och kroppen kall där jag satt.
Jag var mer berusad än på länge. Jag iakttog dem en efter en. Där satt de, mina närmsta vänner. Till andra sidan jorden skulle jag. Långt ifrån varma viskningar, skön beröring och lena ord. Jag hade valt att lämna dem. Lämna samklangskratt och våra tankar, de där vännertankarna som formats efter varandra i år och år! De var mitt hav och jag den lena stenen. Ingen skulle vara som mig där borta bland avlägsen sand och friare vindar.
Jag ville finna nya lyckligheter. De här var tydligen inte nog.
Jag skulle lämna honom också. Han som ville att det var vi- för evigt och för alltid. Jag såg på honom, ville gråta. Ville gråta i hans famn.
För visst älskade jag honom? Ja. Det gjorde jag. Varför ställde jag frågan? Om och om igen i mitt huvud under rastlösa dagar och retfulla nätter. Ja, jag älskade honom och det var vi. Det var så lätt att tänka tanken hela vägen fram till ro i själen.
Men fegt. En vän hade tvingat mig att tala högt. Tala till mig själv, för att veta. Jag kunde inte säga det.
- Jag.
- Jag…...
- Jag… Nej!
Så sa jag. Jag ville säga ”Jag älskar honom.”, ”Jag älskar honom!”
Tre välkända ord, de jag sagt i åratal. Det vore så enkelt så. Det gjorde ont att inte kunna! Det gjorde så ont att säga nej. Det var första gången jag inte lät honom se att något gjorde ont innuti mig. Jag lät inte mina vänner se. Jag svalde och log. Jag var mer berusad än på länge.
_______________________________________________________________________________________
Då glömmer jag knivmansgrannen
Han bor på första jag bor på tredje. Han visar sig gärna så snart han ser en skymt av mig. Då öppnar han sin lilla balkongdörr och stiger ut på balkongen och tar sig en cigarett. Och stirrar.
Ja, nu vet han var jag bor. Innan rättegången verkade han inte ha bemödat sig att ta reda på vilken lägenhet som är min. Men nu vet han hur jag ser ut. Att det är mig han skymtar när jag råkar gå nära fönstren, när jag glömmer av att jag ska vara rädd. När jag förträngt att det bor en galning i huset mitt emot. En sån som exploderar av ilska när han druckit och en sån som hotar kvinnor med kniv. En sån skriker åt barn och en sån som svingar basebollträn i luften och gärna vill göra upp med grabbarna på innergården.
Det glömmer jag bort då vädret är som vackrast och den sköna lönnen utanför sprakar av höst och himlen lyser och jag vill slänga upp fönstren och andas in den friska luften. När jag är som lyckligast.
Då glömmer jag.
Har ni tänkt på
Har ni tänkt på att när man träffar någon och det sedan går åt skogen, att det känns som att man spelat bort en massa pengar?
Millish målar
Millish kan måla allt, kolla här. Från svulstiga prålmarmor-bilder till streetiga fondväggsmålningar. Hon är så jävla snygg när hon står där och jobbar med sina 1.80 i sina fläckiga målarbrallor och sitt stora penntrollshår. I love!
Rese-lya för smekmånaden
För er som vill komma iväg
_____________________________________________________________________________________________
Knivmansgrannen i vitögat
- Är det han?
En man med nystruken skjorta satt på en skinnbeklädd svart bänk några meter bort. Han vred sina händer nervöst i varandra. Skinnet gnekade. Tingshuset kändes teatraliskt. Stuckaturen slingrade sig i det fem meter höga taket och morgonljuset sken in genom de enorma sakrala fönsten. Jag kände mig orolig i hela kroppen. Sådär som man känner då man sovit för lite och man vet att något viktigt ska hända, att man måste prestera. Ungefär som första dagen på ett nytt jobb.
- Ja. Det är han, sa Millish.
Jag vände mig bort, jag ville inte att han skulle se mitt ansikte. Jag stirrade in i den vitmålade väggen och följde sprickorna som vandrade hela vägen från taket, ner till det iskalla marmorgolvet. Jag gick noggrant igenom vad jag skulle säga.
"Tilltalade Sebastian Lejon-Grandin, sal 4."
Jag ryckte till av den bestämda kvinnorösten. Millish tog min hand och tryckte den. Stundens allvar gjorde att jag fick lust att bryta ut i ett asflabb och rycka med mig Millish och dra iväg till någon närbeliggande krog och ta en bärsa. Men jag sansade mig vuxet och rättade till mitt lyckoarmband. Jag hade aldrig varit skrockfull, men jag hade fått ett beskyddararmband i trä av min förortskusin. Ett han köpt bland bergen i Marocco. På armbandet kunde man se alla världens helgon, gudar och profeter i en enda sjuk mix.
Vi steg in i salen. Fem nämndemän med en gravallvarlig uppsyn satt i en bågformad rad. Det såg ut som på film. Jag kände hur knivmansgrannens blick brände i mitt ansikte. Jag vägrade ens titta åt hans håll medan Millish elakt stirrade ut honom, länge. Han vred sig obekvämt och jag visste att det var därför hon gjorde det. Hur vågade hon?
Åklagaren gick igenom hela händelseförloppet, jag lyssnade noggrant. Jag slängde en blick åt knivgrannens håll. Han hånflinade medan han lyssnade till åtalspunkterna.
- Marla och Millish här på min högra sida, jag sätter nu på bandspelaren. Ni lämnar nu uppgifter under ed, jag vill därför att ni håller er till sanningen. Marla, vill du börja med att detaljerat berätta vad som hände eftermiddagen den 13 juni.
Det kändes redan som att jag ljög. Vad var det här med bandspelaren? Varför kändes allt så konstlat, som att nämndemännen skådespelade? Hur skulle jag börja nu, hann jag tänka. Skulle jag berätta hur fåglarna kvittrade och gott den där ciggen smakade? Hur skulle jag kunna vara saklig när jag var van vid att skriva mina litterära alster, där allt skulle vridas ett varv extra?
- Han viftade med sin Butterfly. I sin högra hand höll han ett maskingevär. Han såg sådär svettigt sexig ut ni vet, ungefär som Rambo.
Nej, det sa jag inte. Jag skärpte till mig och började berätta. När jag var klar, frågade åklagaren mig om kniven.
- Är du säker på att han hade en kniv?
- Ja, jag är hundra procent säker. En Morakniv med falurött handtag, svarade jag bestämt.
Efter det vände hon sig mot Millish, som snyftande drog en nästintill identisk historia. Hon berättade om hur livrädd hon varit när vi försökte fly in i trapphuset och hon på grund av sitt krossade knä knappt kunde ta sig fram. Hur hon var rädd att han skulle kasta kniven i ryggen på henne. Efter det var det Sebastian Lejon-Grandins tur.
- Jag hade bråkat med tjejen den där eftermiddagen. Så jag drack en hel flaska whisky. Det var sommarens varmaste dag, ni kan kolla med SMHI! Jag behövde avreagera mig. Jag sa att de var snygga där de satt, det stämmer, men jag hotade dem fan inte till livet! Jag skulle aldrig slå en tjej alltså... De där två sitter här bara för att de vill ha pengar. Jag skulle aldrig ha en morakniv. Jävla skitkniv. Jag skulle aldrig ha en sån skitkniv.
Han var alltså allvarligt skadad i hela jävla pallet. Helt urblåst i huvudet. IQ fiskmås kombinerat med en psykisk störning. Jag blev rätt förbannad. Pricken över i var att han sa att han hade druckit en sjuttis Grant´s. Han hade väl kunnat dragit till med en rockenrollig Jack Daniels dagen till ära. När han ändå skulle go nuts och slå sönder en taxi med sitt baseboll trä och allt. Sorglig lirare.
Efter en timme var allt över. Vi sa inte ett ord till varandra på tunnelbanan hem. Det var jag som bröt tystnaden vid Östermalms torg.
- Ey Millish. Han var ju het..
- Varför flinar du? Vem då? Taxichaffisen?
- Nej, knivmansgrannen!
- Ha ha ha! Grymt krimohet alltså!!
- Ha ha ha ha! *Krimohet!
(*När en man ser så kriminellt snygg ut att man genast vill ligga med honom.)
Millish featuring Gevalia/George Michael
Det slog över när spänningen släppte. Plötsligt är allt och inget sjukt roligt. Jag skulle just blogga om rättegången, Millish satte på kaffe. När jag tittar på henne har hon plötsligt skäggstubb a la´George Michael.
Marla: - Ska det vara nåt slags skämt det här eller? Det här med skäggstubben?
Millish: -Eh, vaddå?
Marla: -Vafan har du gjort egentligen?
Millish: -Vad?
Marla: -Kolla dig i spegeln!
(Ett asgarv hörs från badrummet. Millish kommer tillbaka)
Millish: - Jag skulle blåsa bort överflödigt kaffe från bänken! Det fastnade i min foundation!
(paus)
Millish: - Det ser rätt schysst ut va?
(Marla drar på lite extra Gevalia på Millish medan hon sjunger)
"And when I get that feeling
I want Sexual Healing
Sexual Healing, oh baby
Makes me feel so fine"
Kaffet kommer från Kraft Foods Sverige. "Gevalia 1853 New Gold" Tel + 46 20-72 00 26
Foundation: Helena Rubinstein, Paris. Colour Clone, Vanilla Nr 20 www.helenarubinstein.com
Asseccoarer: Scarf "Cashmere Granite" Sonia Rykiel www.soniarykiel.fr
Fotograf och Stylist: Marla
Modell: Millish
Location: Marlas kök
________________________________________________________________________________________
I morgon är det rättegång
Millish är i stan. I morgon klockan 09.00 ska vi befinna oss i Tingsrätten. Det är rättegång mot knivmansgrannen.
Jag har försökt att inte tänka på att vi ska sitta ansikte mot ansikte med mannen. Jag la undan papperen så snart de damp ner i brevlådan, men i kväll tog jag fram dem. I kväll känner jag mig rädd.
"Om ni är frånvarande utan giltiga själ kan ni bli skyldiga att betala 2000 kronor. Den som är frånvarande utan giltiga skäl kan också hämtas av polis till rättegången."
Plötsligt blev det där diffusa som jag försökt att inte tänka på -verklighet.
Det står hans namn på papperet. Knivmansgrannen har ett fint namn som gör att man associerar till Lundsberg eller Östermalm. Jag får inte ihop det i mitt huvud.
Jag har mött honom flera gånger. Två gånger på gatan och en gång i den lilla livsmedelsbutiken. Han ser härjad och sammanbiten ut och han sneglar på mig, men inte med en igenkännande blick. Han vet antagligen inte att det var mig han hotade med kniv den där gågnen.
Jag har ringt till åklagaren för att be om att få sitta i ett enskilt rum, där inte han är med. Vi vet ännu inte om det blir så. Det får vi reda på i morgon bitti.
Jag är nervös, Millish är nervös. Vi gick igenom händelsen för första gången sen det hände. Jag fick gåshud.
Önska oss lycka till.
En film gav mig livsgnistan tillbaka
Okej, jag ska inte överdriva. Men igår fixade någon en fet fläck i min vardagsruta. Jag fick äta italienskt, gå på Astoriabio och se den bästa filmen jag sett i år: BABEL.
Se den! Jag skulle kunna skriva en lång, ingående, överkrämig recension om den men jag avböjer för er skull. Den här filmen är bäst att se utan att veta något om den. Egentligen borde ni inte ens se trailern, men jag förstår om ni inte kan låta bli.
Alejandro González Iñárritu (ja, jag copypastade namnet) är fantastisk!
Marlabloggen 1 år- Vi firar med pompa och ståt!
Om ni var här skulle jag spruta ner er med champagne. Min blogg fyller nämligen ett år idag. Lagom till ettårsdagen passerade bloggen 3000-strecket. Ungefär 3000 personer har besökt min blogg. HURRA!
Totalt antal sidvisningar: 26296 Totalt antal unika besökare (IP-adresser): 3039
För att fira vill jag bjuda på årets bästa marlabloggar!
* Om pubertala fyllenycker
*Om ett gripande möte:
*Om galet singelliv:
*Om bakfylleångest:
*Om sorg:
*Om Stureplanskvällen:
*Om ensamhet:
*Om fotboll
*Om explosiv nyförälskelse:
*Om killar:
*När jag upptäckte att min hantverkade var fotfetishist:
*Om otrohet:
*Om iskalla ligg:
*Om krossad kärlek:
*Om när Millish krossade knät:
*Om en galen kvinna:
*Om Spy bar:
*Om mina polare:
Schysta lökar
"Schysta lökar". Ja. Tro det eller ej men det gamla fluktargubbe-uttrycket a la 80-tal lever kvar. Sött. Själv tänker jag mer på Kjell Bergqvist svettiga armålor när jag hör ordet lökar, även om hans lökringar är allt annat än schyssta.
Allvarligt talat. Jag garvar mest som en häst åt Kjelle men jag undrar också: Vad är det med mannen? Har han gått och fått en livskris? Har han supit skallen i bitar och bedövat stora delar av sin hjärna? Är han kåt på Carolina Gynning? Går han hem och kör en handtralla efter att han tryckt till unga snygga damer? Har han gått in i sin svinaroll Kaj i "Mäklarna"? Eller sexstrejkar hans fru? Ja, det är många frågor som uppstår när man läser om Bergqvist utspel.
"Jag vill bara få TV4 att sluta vilseleda människor, framför allt våra ungdomar och unga tjejer."
Det låter vackert. Men ska Kjell Bergkvist lära unga grabbar att det är okej att slänga ur sig gubbkåta kommentarer, i direktsändning, till en brud som valt att skaffa sillisar? Och nu kallar han Jan Scherman för "Gubbjävel". Det är självklart väldigt roligt när vuxna människor tar ut svängarna och tänjer på gränser men Kjelle verkar ha grava problem med sitt humör.
Andas Kjelle. Andas.
Jag dejtade en mas en gång
Du ljuva ängel fin
Fastän du just från mig gått
Är du i hågen min "
Hon har upptäckt meningen med livet
Jag grät idag. Det var längesen. Jag bölade som en gris. På redaktionen. På arbetstid. Det kändes förbjudet.
"Nu är jag mamma, Marla och det är ta mig fan det bästa jag någonsin varit med om. Jag vaknar upp alldeles nykär varje morgon när jag tittar på min chockladtryffel som ligger bredvid och är helt ljuvlig. Det låter kanske klyschigt, men nu fattar jag vad meningen med livet är."
Det var så hon skrev, en av mina bästa vänner. Självklart har hon rätt. Det måste vara så man känner när man burit på ett liv i nio månader- som tillverkats av kärlek. Som det sedan gör så innihelvete ont pressa ut att man nästan dör på kuppen. Det måste vara så det känns när man slutligen får det ljuva knyttet i famnen.
De var så ofantligt vackra den lilla familjen. Jag scrollade upp och ner och såg noggrant på bild efter bild. Det här gången tänkte jag inte skämmas över att jag grinade värre än en hormonstinn lipsillsdrottning.
Jag skrev ett tårdrypande mail om hur ljuvliga de såg ut tillsammans medan tårarna strömmade nedför kinderna. Jag ville bara vältra mig i amerikansk dokusåpe-ömhet, nu då jag kände den på riktigt. Det var nästan så att jag skrev "God Bless America" på slutet.
Hon var som jag en gång, den nyblivna mamman. Den där rastlösa party-puppan. Singelflickan. Hon sprang runt på vimmel, cafeer, events, fester, bjudningar och klubbar och dansade till svetten lackade, eller tills det "chippte i skorna" som man säger i norrland. Fast det sa ju aldrig hon förståss. Det var bara jag som sa det. Hon var ju den där snygga innerstadsbruttan med järnkoll, kropp, hjärna och status. Vi hade inte en tanke på att hon skulle skaffa barn, hon verkade redan ha allt. Men det var inte så. Det är idag här och nu som hon har allt viktigt, så känner hon. Kontrasten är så rörande stor att det antagligen var en av de faktorer som framkallade mina krokodoltårar.
Alla de som nyligen klämt ut sina avkommor, säger att det är det bästa som har hänt dem. Att det är det enda som betyder något- Egentligen. Det kan inte vara en klyscha. Så många personer kan inte ljuga. De måste verkligen känna så här! Det är så innihelvete coolt, tycker jag.
Personer som nyss fått barn går omkring i vardagen och ser sådär löjligt nyförälskade ut. De försöker koncentrera sig på livet, men är man uppmärksam kan man genomskåda dem. Då kan man se att det enda de vill göra är att smita hem och gussenussa med sitt lilla puttenuttgullegull.
Vi cyniska singlar som befinner oss ljusår från barnafödande fnyser avundsjukt och tänker bort, tänker långt ifrån eventuella framtida familjer och andra livsavgörande förpliktelser. Vissa går så långt som att hävda att de hatar barn.
Man kan inte hata barn. Man kan ha svårt att veta hur man ska beté sig i barns närhet. Man kan känna sig osäker för att man sällan har med barn att göra, det är okej. Framför allt i det här inrutade innerstadslivet då man bara träffar barnlösa singelmänniskor och relationsfobiker mellan 25 och 35 som har bostadsrätter, karriär och är intresserade av inredning, musik, design och kläder. Då är det okej att inte veta hur man ska kommunicera med barn.
Man kan irritera sig på barn som väsnas. Man kan gnälla över barn som invaderar ens personliga sfär i en högljudd grupp i tunnelbanan. Men man kan inte hata dem. Man hatar inte oskyldiga människor som ännu inte hunnit bli bittra på livet, som aldrig känt ångest och som är onda enbart för att vuxna felat och inte lärt dem vad godhet är.
Att föda ett barn måste vara som att ha en nära-döden-upplevelse. Det är människor som haft nära-döden-upplevelser som blir sådär härligt genomgoda och lyckliga, det har jag sett på tv.
(Om nära-döden-upplevelsen inte varit självförvållad vill säga, det är sällan man ser en lycklig prick med ärriga handleder).
Det är ju egentligen väldigt logiskt: Att föda barn är farligt. Man kan dö av att föda barn. Det är alltså som att ha en nära-döden-upplevelse. Det är därför mammorna är så lyckliga! Och hittar meningen med livet!
Chipp-chipp i skorna på er!
Har ni varit arga någon gång?
Det gör inget. Ni är ändå aldrig lika arga som den här bloggaren, martin Kellermans polare. Åh, vad jag gillar arga människor som kan uttrycka sig bra. Så länge de håller sig på armlängs avstånd förståss. Donnie Donut är också ofta arg. Virren är mer sur och bitter. Fram för känslosvall och intensitet i bloggosfären! Bort med fyrkanter och tristess!
Mitt liv är en grå kvadrat fylld med grå massa
Så här spännande känns mitt liv idag. Som en grå, trött ruta. Jag har kommit på att mitt liv från måndag till torsdag är sjuuuuuuukt trist just nu. Det är så trist att jag funderar på att försöka få en släng av galna kosjukan, låta mitt liv styras av en tärning, ta knark eller liknande.
Jag lämnar aldrig min ruta. Den sträcker sig från min gata i väst, till Renstjiernas Gata i Öst, Slussen i norr och Hammarbyhamnen i söder. Dagarna ser exakt likadana ut. Jag försöker reflektera över tillvaron, men efter som den är så innehållslös så är det en aning problematiskt.
Men: Eftersom jag är en sån älskvärd person ska jag glädja andra genom att skriva ner hur ofantligt tråkigt marlalivet kan vara. Förhoppningsvis kan de jämföra mitt tråkiga liv med sitt eget och få lite hopp. Förhoppningsvis kan de känna "Men fan. Det är inte så illa ändå, det här" och luta sig tillbaka i sina fotöljer med ett förnöjt leende över läpparna. Here I am:
07.45 Stiger upp. Duschar. Äter frukost framför datorn. Pratar för länge med MSN-vänner. Skickar/får frukostlåtar. Sminkar mig noggrant till hög musik, väljer noggrant kläder. Svär över att jag är sen och inte hittar saker. Det här är den mest actionfyllda delen av dagen. Den del där pulsen går upp en aning.
08.45 Tar Tvärbanan till jobbet.
09.00 Staplar in på redaktionen. Hänger av mig jackan. Hämtar kaffe.
09.05 Sätter mig framför datorn. Skriver manus, ringer ett samtal. Fortsätter skriva manus.
11.00 Kollar på klockan. Magen kurrar. Bloggar en stund om tid finns. Kollar mail. Fortsätter jobba.
12.00 Käkar lunch med Leffe, en cool gammal porrtidningsjournalist eller med Lotta, en bildad pk-kvinna.
13.00 Jobbar.
18.00 Reser på mig. Tar tvärbanan hem. Käkar.
19.00 Möter upp någon kompis. Fikar och snackar. Tar en långpromenad.
22.00 Kommer hem. Surfar lite, snackar med kompisar på MSN och Myspace. Klappar min katt. Skriver en text som jag ska sova på och eventuellt lägga upp på bloggen dagen efter.
23.00 sover jag.
Nu tror jag att du mår väldigt bra.
- Det var så lite så!