marla - en expressionista

På tre dagar har jag fått reda på att tre personer drömt om mig. Det vore intressant om det betydde något. Därför frågade jag vad de drömde.

- En pojke drömde att jag var gravid (In my ass att jag är. Inga porrerier med Guddan = ingen jungfrufödsel).

- En flicka jag älskar drömde att jag var arg på henne. Så arg att jag var på väg att bruka våld (In my ass att jag skulle. Kicker-marlas tider är förbi).

Nu kommer den roligaste:

- En flicka jag inte känner så väl drömde att jag kom in i ett rum. Jag var så vacker att alla tystnade (In my ass att jag var, den enda anledningen att någon tystnar när jag kommer in är för att jag pratar väldigt mycket och garvar väldigt högt. Eller har toapapper under skon eller något annat pinsamt). Sen var drömmarna slut. Väldigt osannolika scenarion enligt mig.

Har aldrig varit skrockfull. Men jag vill att de betyder något, något väldigt bra gärna.

Jag googlade på orden ”vilken som helst”. Jag skulle skriva en text om en bild, sätta min fantasi på prov, som ett test. På den elfte sidan såg jag en bild på en man i en trappa. Han såg ut som vilken man som helst. Och där börjar min historia.

Kollegorna tittade på varandra under lugg. Så snart han gick ut ur rummet vände de sig mot varandra och viskade upprört  -Det här är inte okej! Vad är det med honom? Vad har hänt? Är han stressad? Hur mår han egentligen? Vad har han… De avbröts snabbt av att han kom tillbaka in i rummet.

-D- d- d- d. D- d- d- d- . Kenneth tog sats igen. -D-d. Han grinade illa. Tog ett djupt andetag. Och ett till. Och ett till. Han tittade på sekreteraren klädd i rött. Han försökte koncentrera sig, fixera blicken vid hennes förvånade ögon. En svettdroppe singlade ned för hans panna, hamnade på den välstrykna kragen.

-Det är bäst att ni….Eller jag vet att ni... Hans spända armar slappnade plötsligt av. Hängde och slängde längsmed sidorna.

–Jag vet att ni tycker att det här är konstigt. H-h-hur jag är. Men jag mår bra! Jag mår förträffligt! Han knyckte till med nacken och lämnade återigen det sterila konferrensrummet. Med värdighet, trodde han själv. Han var ju Civilekonom. Jurist. Lyckligt gift. Chef. Hade pengar,  var lyckad. Hela hans liv var en succé, javisst!

Men när han kom ut i korridoren började han springa. Han bar välputsade finskor, kostym, håret var välfriserat, fullt av hårvax. -JAHA? Uuuuuut ur byggnaden! Bort! Han vrålade. Han sprang in mot stadskärnan. En arg mamma vid ett övergångställe skrek -Se upp! Ser du inte att det står barn här! Som väntar på sin tur? Han vände sig om och rullade med ögonen i farten. ”So what och vaddå!!? skrek han tillbaka med all sin kraft. Ursinnig var han och mamman backade livrädd undan. Folkmassor skingrades när den skenande mannen närmade sig. En polis på en häst stod borta vid bankomaten, Hare Krischna-människor plingade med sina bjällror, vakter marscherade fram och tillbaka. Hundratals små centimeterhöga män i skotska arméer med svarta mössor och röda kostymer invarderade gatan. -God dag och hej! Sa Kenneth. Men ångrade sig halvvägs. Centimeterhöga män? tänkte han för en sekund, men de fanns faktiskt där.

Han försökte tänka klart. Han hade lärt sig när panikattackerna smög sig på, att han skulle ta kontroll över dem. Han var en man med kontroll. Men nu var pulsen hög, hjärtat slog hårt snabbt och explosivt. Tankarna skenade iväg och han var livrädd för... Allt! Alla människor, alla konstiga djur, slingerormarna, väggarna som pressade sig emot honom, lavan som kröp på trottoaren, den som brände. Stridsvagnarna som hotfullt rullade fram, vattenglasen som skvalpade över, de onda blickar han fick, flaskorna som krossades framför hans fötter, skriken som hördes, likdelarna som låg spridda lite här och där. En babyarm, fem kilo köttfärs, läskiga loskor, gaffatejp, sin systers sargade huvud. 

Plötsligt var han vid Sergels torg. Han var genomvåt av svett. Alkoholisterna och uteliggarna satt där som vanligt. Det var där han hörde hemma, där var han någon. Det var trångt överallt i den breda trappan, narkomanerna hade tydligen ett viktigt möte idag. Han tog över.

-Jaha, allesammans.. Konstpaus. Man skulle alltid göra en sådan efter inledningen. För att ge åskådarna tid att begrunda. Han gestikulerade välvilligt och han slappnade av. Ja, sannerligen. Här var han verkligen något utöver det extra. Han forsatte tala. Sorlet tystnade bland dräggen, bland de som befann sig på samhällets botten. Han kom av sig. För plötsligt satt han ensam på den kalla trappan. Han började om. Kanske skulle de komma tillbaka om han gjorde ett nytt försök?

-Jaha, allesammans! På en röd sekund var Kenneth tillbaka i konferrensrummet. Absolut. Han var helt normal. Han var en av dem. Absolut. En av kollegorna. Han såg hur den andre Kenneth stammande försökte framföra vad han hade att säga.

-D- d- d- d. D- d- d- d- . Kenneth tog sats igen. D-d. Han grinade illa. Tog ett djupt andetag. Och ett till. Till slut rusade Kenneth därifrån.

Kenneth lutade sig tillbaka och njöt i den bekväma skinnstolen. Han skulle bli befodrad nu, då man så tydligt såg hur Kenneth var på väg att få ett nervsammanbrott. Rätt åt honom, tänkte han. Primitiva, elaka tankar. Fast vad gjorde väl det? Alla visste ju att skadeglädjen var den enda sanna glädjen.

Men den glädje Kenneth trodde var sann, varade inte länge. De vita rockarna stormade in i konferrens-salen och tog honom under armen. "Jourteamet - St: Görans sjukhus" stod det på deras brickor. Vänligt men bestämt ledde de ut honom ur rummet.

- Hej då, fick han fram. Ett ynkligt hej då till kollegorna. -Hej då Kenneth, svarade de. Hej då.

Radera eller inte radera- det är frågan.

Ska man radera numret till sina forna flirtar, krogragg, beundrare och expojkvänner när man tappat intresset eller allt slutat i ett enda knas? Jag funderade länge. Tills jag slutligen bestämde mig för att döpa dem till ”Någon konstig 1”, ”Någon konstig 2” och ”Någon konstig 3”.

Bara för att avhumanisera dem liksom. Det är ju faktiskt väldigt konstiga. Antingen för att de inte vill ha mig, eller så var ju deras konstighet anledningen till att jag dumpade dem.

_______________________________________________________________________________________

Jag ska köpa kaustiksoda för att få bukt med översvämningsdilemmat. Mattemus och jag ser väldigt pariga ut när vi kommer in. Vi har av misstag matchande kläder och jag är på ett strålande humör.

Jag tycker att allt känns väldigt macho och maskulint i järnaffären. Jag klämmer och känner på stora verktyg och spännande mackapärer i stål och järn. Det här är det mest kriminella jag gjort på länge, att betala för ett miljöfarligt gift med dödskallar och varningstrianglar på.

Med jämna mellanrum får jag grava skrattanfall och vimsar runt som en yr höna bland hyllorna. Detta tillstånd kan säkert förväxlas med fnissig nyförälskelse.

Jag hittar slutligen ett par rejäla gummihandskar och ett så miljöfarligt medel som möjligt. Vi ställer oss vid kassan. Vi ser ut som att vi ska söndagsparhandla för att åka hem till vår gemensamma trea. Mattemus erbjuder sig diskret att hjälpa mig med avloppsrensningen. Precis när jag vänder mig mot kassörskan utbrister jag väldigt högt ”Nej, du har rotat tillräckligt i mitt avlopp!”

Det lät antagligen väldigt snuskigt. Eller makabert, vet inte vilket. Som ett dåligt skämt kanske. Men det var ju sant! Han har hjälpt mig åtskilliga gånger. Det tystnade i lokalen. Många log. Andra fnös. Kassörskan generades våldsamt och en röd ansiktston uppenbarade sig. Jag fick en skrattattack utan dess like. Varför denna uppståndelse? Har allmänheten mörkare fantasier än någon kunnat förutspå?

Djävulen bär Prada.

Jag lurade med en snygg tjeck på tjejbio. Tillsammans satt vi där bland kvinnorna och såg oss förundrat omkring. Biosalongen i Söderhallarna rymde 350 personer. Så lång ögat nådde kunde vi se två män. Männen, de 346 kvinnorna plus han och jag hade samlats för att se Meryl Streep som spelar chefen från helvetet i "Djävulen bär Prada".

Biosalongen påminde mig om den där reklamen för Libresse (?) då tusentals kvinnor springer fram i New Yorks stadskärna och sjunger gospel tillsammans. En lätt obehagskänsla även för mig när så många kuttrande kvinnor grävde i pralinpåsarna och skrek ut sin lycka i gapflabb vid varannan replik. Hur kändes det då för mitt biosällskap? Angående filmen: Den kan ni se.