Klickfesten
Jag hamnade på klickfest. Festen bestod av klicken inom tv-branschen. Det var programchefer från kanalerna, det var producenter, redaktörer och produktionsbolags-VD:ar och många andra höjdare. Och så jag. En simpel knegare.
Jag kom själv på festen. Klickfolket kom i par. Det har klickats en hel del mellan alla snygga klickmänniskor genom åren. Det säger oftast klick på jobbet, då de inte gör så mycket annat än att jobba. Klickfolk umgås alltid med annat klickfolk. Man kan säga att de tar med sig arbetskompisarna hem. Precis som här i kväll.
Det sa klick mellan Snygga Fröken klick och Rike Herr klick på jobbet får några år sedan, därför förlovade de sig snart. Snygga Fröken klick och Rike Herr klick umgås alltid med Klickdrottningen och Mästerklicken himself. Vad inte många vet, är att Snygga Fröken klick har en affär på jobbet. Med just Mästerklicken.
Rike Herr klick och Klickdrottningen har ingen aning om det, men vad gör väl det? Det klicken inte vet mår klicken inte illa av, som det brukar heta.
Klickfolk inbillar sig att de är lyckliga. De känner att de haft tur i livet. De har alltid en känsla av att vara rätt person på rätt ställe.
Två personer på klickfesten var singlar. De verkade som alla andra och såg ut att ha rätt trevligt. Men om man pratade med dem förstod man snart att de inte var några personer av betydelse. Satt man och tjuvlyssnade kunde man höra en ganska krystad konversation. En person hette marla och jobbade som reporter nere på golvet. En annan var sportkommentator. Tack Guddan. Tack för att du föste ihop en ung dam som hatar sport med en man som enbart vill prata sport.
Jag anser mig vara lagom allmänbildad men då det kommer till sport har jag ingen jävla aning. Det måste fattas en koppling i hjärnan. Jag kan inget om det. Jag förstår det inte. Jag vill inte prata om det. När någon börjar prata sport ser jag bara ett par fladdrande läppar. Jag har försökt lyssna. Tro mig, det är omöjligt.
Jag iakttog klicken noggrant medan mansläpparna fladdrade.
Där ser du ;-)
Du måste lära dig lite. Du kan alltid glänsa med att berätta om Peter Larssons snygga ryck idag. "Fan vad kul att han fick vinna. Tyckte så synd om honom i lördags när han trasslade in sig och vurpade. Men han är fortfarande Kung av Düsseldorf!!" (vilken sport det gäller får du lista ut själv...)
Oj nu slutade jag lyssna! Har ingen aning om vad du jiddrar om honey :)
Jag vet. Men jag har inte gett upp hoppet. Minns en magisk eftermiddag på gräddhyllan där du skrek nästan lika mycket som mig
Ha ha! Hockeyn och Foppa ja. Det var väl så nära en sportupplevelse jag kan komma.
Jo och det var väl fantastiskt?
Tänk vad mycket du går miste om, såna känslor som svallar. Att få gåshud bara vissa personer uppenbarar sig i TV-rutan för att man minns fantastiska prestationer. Tårarna som strömmar när man tittar på sportens årskrönika. Lyckokänslan som uppfyller varenda fiber i kroppen när FBK blir svenska mästare....
Ett inrutat schematiskt liv där allt utgår från en tvsports-tablå. Osocialt tv-ittande där viktigare saker som tid med vänner och familj blir lidande. Ilska, frustration och depressioner när det går som sämst för laget. Nej tack. Jag låter hellre mina känslor svalla för det äkta i livet- som fysiska personer, det viktigaste i mitt liv.
Fast det här har vi ju schvamlat om i alla tider sockertopp. :) Puss
Äh... Klart att riktiga människor är viktigare.
Det är bara när det är OS som TV-tablån tillåts styra mitt liv. Och Vasaloppsmorgon (men söndagmornar mellan 8 och 12 brukar ändå inte vara så himla uppbokade)
Och det går alldeles utmärkt att titta på sport som en social grej (så länge man har samma lagfärger på sitt hjärta...)
Men om jag känner både dig och mig rätt så skulle vi båda hellre dö än att ändra oss i just denna fråga, så... PUSS tillbaka sockertoppen
Exakt. Men du har rätt i att det inte skulle skada med liiiite sportallmänbildning. Till exempel vid tillfällen som den ovan.
Jag lär dig gärna.
En lysande anekdot om märkligheter ute i människobyn.
den roade mig.
tack!