marla - en expressionista

Det hände nåt sjukt idag. Vi pratade om kvällen på innergården när Millish plötsligt ser en man ståendes på byggnadställningen på fasaden mitt emot. Jag satt med ryggen till, men jag såg på Millish att något var fel.

Jag vände mig om. Jag möttes av isblå onda ögon och ett härjat ansikte. Lång och senig stod han där och stirrade. En och två och tre minuter och han stod kvar och stirrade. Mellan oss fanns ett högt smides-staket men han var tillräckligt nära för att vi skulle höra honom väsa.

"Varför sitter ni där och ser snygga ut för? "

Vi tänkte att det måste ha varit någon pundare eller byggarbetare som hängde kvar där på fasadens ställnigar efter arbetsdagens slut.

"Era jävla slampor. Ni stör mig!"

"Vi sitter bara här och pratar" svarade Millish.

Vi försökte tänka bort honom men han fortsatte att jaga upp sig själv och rabblade långa svordomsharanger. Han var expolsiv och agressiv men han gick till slut. Vi pustade ut.

Men det dröjde bara 30 sekunder. Plötsligt är mannen är tillbaka. Han har hämtat något. I den ena handen håller han ett blänkande basebollträ, i den andra en morakniv.

"Skicka ut era pojkvänner, vi ska göra upp!"

"Va?" svarar vi.

"Skicka ut era pojkvänner era horor, skicka ut de jävlarna."

Han ser galen ut och visar stolt upp basebollträtt som han svänger i luften.

"Håna mig inte!"

Livrädd reser jag mig upp, jag har fått nog nu.

"Jag ska fan slå in käften på er, skriker han!"

"Jag kommer runt. Öppnar ni porten när jag kommer runt!"

"Jag kommer upp till er!"

Mitt hjärta slår i 110 nu. Jag skyndar mig tillbaka till ingången, men Millish släntrar efter. Jag vänder mig om, är livrädd att Millish ska bli kvar där, att han ska hoppa över staketet och hugga ner oss. Men jag vågar inte se bort mot honom.

Millish berättar att han hotade och högg med kniven mot henne. Men andan i halsen springer vi upp till lägenheten. Jag försöker få med mig Millish med sitt haltande ben. Halvvägs kommer jag på att jag måste springa ner till porten för att kolla att den verkligen är stängd, så att dörren inte står på glänt som den gör ibland. Jag drar igen den och springer upp och låser dörren. Med hög puls ringer jag polisen och berättar att vi blivit hotade.

Livrädda sitter vi i min lägenhet och väntar. Tänk om han kommer hit?  När det ringer på dörren vågar jag inte öppna, det kan vara galningen. Jag viker upp brevlådan på glänt och önskar att jag hade ett titthål.

"Vem är det?" säger jag med ynklig stämma.

"Det är polisen" Jag släpper in dem och ber dem slå sig ner. Chockade berättar vi vad som hänt.

En timme senare när Millish gått och jag står i köket hör jag hans röst igen. Jag tittar ut, men ser honom inte. Antagligen står han bakom träden.

Millish syster ringer och berättat att samma man som vi ringt och varnat henne för, ligger på marken en gata bort. Han är överbemannad av två män som tryckt ner honom i backen. Bredvid honom ligger basebollsträt.

När en och en halv timme har gått ringer polisen.

"Han är gripen!"

Det värsta är att vi tror att han bor i huset mitt emot. Jag vill aldrig sitta på innergården mer.