marla - en expressionista

Mitt tillstånd var varken eller. Jag var långt från djupa suckar, hårda kickar och rastlösa klockor. Jag var bara jag, som ett tomt blad.

Utanpå var jag klädd i åtsmitande klänning, uppsatt hår och röda läppar. Det var skönt att vara ingenting i hjärtat, för då visste jag att jag snart skulle uppfyllas av någon känsla. Som ett ödeslotteri vilken.

Jag steg in på Wasahof, det var som en annan tid. Det var toner av klassiskt och Sven-Bertil Taube, de letade sig in i mina öron. Cello och piano i symbios och det var vackert. Karls vänner spelade och Karl satt i baren, det var därför vi var här. Han måste vara Stockholm absolut snyggaste och trevligaste gay-man tänkte jag. Han tog min långa kappa på armen och kysste mig på kinden. Varmt. Hjärtligt.

Jag vill ha en just som honom en dag, tänkte jag. Snygg, trevlig metrosexuell, men ändå manlig gentleman. Bildad social kameliont med en fantastisk klädsmak. Dessutom tycker han att jag är fantastisk. Vad mer kan man önska?  

Jag såg mig omkring. Finklädda, vackra par satt med blickarna djupt inborrade i varandras ögon och stora flervåningsbrickor i silver med allsköns skaldjur stod på borden. Musslor, sniglar, ostron och hummer låg vackert upplagt bland dill, citron, franskt lantbröd och vackra koppar av hovmästarsås, schalottenvinaigrett och saffransmajonnäs. De var här för att de älskade varandra och de bodde i fina våningar i Vasastan med möbler från ROOM och Designtorget och de satt på stora arv som de förvaltade väl med hög avkastning och de särbehandlades med stor respekt på det lokala bankkontoret och kvinnorna handlade vackra Dior-klänningar på NK och höstresan till Prag nästa helg skulle bli fantastisk och de var nyförlovade och… Nej, sluta nu. Alltid skulle jag fantisera och romantisera andra människor.

Lokalen kändes anrik med konst på väggarna, dämpad kristall-belysning och ett blankputsat antikt möblemang. Karl var glad över att se mig och vi pratade hans och mina vänner och hans och mina älskare och våra liv.

Några tjocka gubbar med vita skjortor, skräddarsydda västar och rullade mustascher drack röda viner och skrockade så det slog det härliga till.

- Fantaaaaastiskt! Fantaaaastiskt! Går ej att överträfva! Skrek de på gammelstockholmska och skålade högt i skyn medan Karls vänner avslutade med ”Så skimrande är aldrig havet”. Jag rös. Och log.

Servetriserna var rejäla och bondmoreliknande. Det kändes som en annan tid och jag var så glad att jag var här i stället för på någon av de krogar jag alltid hamnade på. Karl beställde in små iskalla glas av Chablis och jag slöt ögonen. Så underbart smakade det, som lätta viskningar och ljuva ängar.

Idag är det bara vara- tillstånd varken eller. Inga dörrar som smäller. Lättuggad facilitet, ingen fantasi, frenesi eller hårda paket. Långt från lyckliga backar, tunga berg och dalar eller längtan som talar, på längtans vis. Slut på delikatesser, inget är viktigt i en värld fylld av petitesser. Inga stora fadäser, törstiga halsar som väser, det är tomt på gamar och bara fasta enkla ramar. Ingen oro som pickar och alldeles vanliga & fina människoblickar.

_____________________________________________________________________________________