marla - en expressionista

 

Jag hade ett märkligt möte den här morgonen. Ett möte med en människa jag inte ville mista. Han berättade sitt liv för mig, han var så varm.

Jag steg ut i den decemberkalla morgonen. Klockan var sex, mitt mål var Oslo. Jag skulle intervjua en pappa som förlorat vårdnaden om sin son. Han hade blivit anklagad för att ha utsatt sin egen son för övergrepp. Grundlösa anklagelser visade det sig. Men det tog inte rättsystemet hänsyn till. Efter anklagelserna klarade han inte av tillvaron i Sverige- och flydde landet.

Idag har två år gått. Fadern har inte sett sin son sen dess. Än värre: Den femårige sonen har inte fått träffa sin egen far på två år.

Jag stod redo där jag inväntade taxin. I min tunga portfölj fanns alla dokument om vårdnadstvisten och brottsmålet; Allt från advokatens försvarskrivelser, BUPs rekommendationer, Socialstyrelsens och Familjenämndens utlåtanden- till Tingsrättens dom. I mitt morgontrötta, pulserande huvud förberedde jag mig mentalt för dagens upplägg. Jag andades in den iskalla kylan och pustade ut den igen. Slingor av uppvärmd luft letade sig bortåt. Det rök och det var skönt och friskt.

Jag hade gjort många svåra intervjuer, det här skulle bli en av de svåraste. Så känsligt. Alla ingridienser för riktig ångest skulle finnas där:

Jag trodde att det mötet skulle bli det starkaste idag. Men det visade sig vara en annan person som satte ett oförglömligt avtryck i mitt inre.

Han var 55 år. Taxichaufför. Före detta barnpsykolog. Han berättade hela sitt liv för mig på vägen ut till flygplatsen. Hade två välartade söner och en beundransvärd hustru som han älskade. Han hade en enplansvilla i Vallentuna. Han var varm, han var lycklig och han var en bra människa helt enkelt.

Han berättade hur han förälskat sig i sin hustru när han bara var 19 år. Hur de var ifrån varandra över en sommar och hur han släppte sina väskor och skrek hennes namn över hela Arlanda när de träffades åter.
Han skrattade till. Berättelsen påminde honom om att han skulle köpa en rosor till sin hustru i dagarna. De skulle fira sitt bröllop.

*********

Men så hade han sin dotter Nina. Hans första barn. Hon som dog när hon var tre. Av att hennes barnskalle krossades i det hårda linoliumköksgolvet. Hon som låg i koma i 15 dagar innan hon somnade in.

Nina som han älskade mer än något annat på jorden.

Hennes död gjorde att han och hans fru var arga på varandra under många år. För att de sörjde på olika sätt. Han ville hela tiden prata om sin Nina. Hon ville hela tiden tiga om sin Nina.
Han var även arg på sin hustrus far. Ninas morfar. Han som gick bort i fjol. Inte en enda gång efter den tragiska händelsen hade han nämnt hennes namn. Som om hon aldrig existerat.

Jag lyssnade. Och grät.
Det var inte jobbigt. Det var inte påträngande. Det var bara ett fint, äkta möte mellan två okända människor.

Jag påminde om henne- han tyckte det var märkligt. Han undrade om hon kanske skulle ha blivit som mig, hans Nina. Hon skulle ju ha varit lika gammal.

*********

Han ringde upp mig efteråt och tackade för ett bra samtal och önskade mig en God Jul.

Han påminde om min förlorade pappa. Men det sa jag aldrig.