marla - en expressionista

Jag grät idag. Det var längesen. Jag bölade som en gris. På redaktionen. På arbetstid. Det kändes förbjudet.

"Nu är jag mamma, Marla och det är ta mig fan det bästa jag någonsin varit med om. Jag vaknar upp alldeles nykär varje morgon när jag tittar på min chockladtryffel som ligger bredvid och är helt ljuvlig. Det låter kanske klyschigt, men nu fattar jag vad meningen med livet är."

Det var så hon skrev, en av mina bästa vänner. Självklart har hon rätt. Det måste vara så man känner när man burit på ett liv i nio månader- som tillverkats av kärlek. Som det sedan gör så innihelvete ont pressa ut  att man nästan dör på kuppen. Det måste vara så det känns när man slutligen får det ljuva knyttet i famnen.

De var så ofantligt vackra den lilla familjen. Jag scrollade upp och ner och såg noggrant på bild efter bild. Det här gången tänkte jag inte skämmas över att jag grinade värre än en hormonstinn lipsillsdrottning. 

Jag skrev ett tårdrypande mail om hur ljuvliga de såg ut tillsammans medan tårarna strömmade nedför kinderna. Jag ville bara vältra mig i amerikansk dokusåpe-ömhet, nu då jag kände den på riktigt. Det var nästan så att jag skrev "God Bless America" på slutet.

Hon var som jag en gång, den nyblivna mamman. Den där rastlösa party-puppan. Singelflickan. Hon sprang runt på vimmel, cafeer, events, fester, bjudningar och klubbar och dansade till svetten lackade, eller tills det "chippte i skorna" som man säger i norrland. Fast det sa ju aldrig hon förståss. Det var bara jag som sa det. Hon var ju den där snygga innerstadsbruttan med järnkoll, kropp, hjärna och status. Vi hade inte en tanke på att hon skulle skaffa barn, hon verkade redan ha allt. Men det var inte så. Det är idag här och nu som hon har allt viktigt, så känner hon. Kontrasten är så rörande stor att det antagligen var en av de faktorer som framkallade mina krokodoltårar.

Alla de som nyligen klämt ut sina avkommor, säger att det är det bästa som har hänt dem. Att det är det enda som betyder något- Egentligen. Det kan inte vara en klyscha. Så många personer kan inte ljuga. De måste verkligen känna så här! Det är så innihelvete coolt, tycker jag.

Personer som nyss fått barn går omkring i vardagen och ser sådär löjligt nyförälskade ut. De försöker koncentrera sig på livet, men är man uppmärksam kan man genomskåda dem. Då kan man se att det enda de vill göra är att smita hem och gussenussa med sitt lilla puttenuttgullegull.

Vi cyniska singlar som befinner oss ljusår från barnafödande fnyser avundsjukt och tänker bort, tänker långt ifrån eventuella framtida familjer och andra livsavgörande förpliktelser. Vissa går så långt som att hävda att de hatar barn.

Man kan inte hata barn. Man kan ha svårt att veta hur man ska beté sig i barns närhet. Man kan känna sig osäker för att man sällan har med barn att göra, det är okej. Framför allt i det här inrutade innerstadslivet då man bara träffar barnlösa singelmänniskor och relationsfobiker mellan 25 och 35 som har bostadsrätter, karriär och är intresserade av inredning, musik, design och kläder.  Då är det okej att inte veta hur man ska kommunicera med barn.

Man kan irritera sig på barn som väsnas. Man kan gnälla över barn som invaderar ens personliga sfär i en högljudd grupp i tunnelbanan. Men man kan inte hata dem. Man hatar inte oskyldiga människor som ännu inte hunnit bli bittra på livet, som aldrig känt ångest och som är onda enbart för att vuxna felat och inte lärt dem vad godhet är.

Att föda ett barn måste vara som att ha en nära-döden-upplevelse. Det är människor som haft nära-döden-upplevelser som blir sådär härligt genomgoda och lyckliga, det har jag sett på tv.

(Om nära-döden-upplevelsen inte varit självförvållad vill säga, det är sällan man ser en lycklig prick med ärriga handleder).

Det är ju egentligen väldigt logiskt: Att föda barn är farligt. Man kan dö av att föda barn. Det är alltså som att ha en nära-döden-upplevelse. Det är därför mammorna är så lyckliga! Och hittar meningen med livet!

Chipp-chipp i skorna på er!