marla - en expressionista

Hon vägrade att stanna hemma. Det var värktabletter, det var molande smärta, kryckor och ett giganstiskt svullet rött ben. Trots det skulle hon ut och supa som alla andra denna fredag.

Millish pressade på sig sina tajtaste, svarta Acnejeans, fixade frippan och sminkade omsorgsfullt sitt numera magra ansikte. Några extra duster Helena Rubensteins röda rouge No 36, och hon såg lika frisk ut som en nyponros igen. Hon hade gått ner säkert sex, sju kilo, hon var blek och tärd men energin var det inget fel på. Efter två månaders tristess i föräldrahemmet, varav tre veckor på sjukhus kunde man inte klandra henne.

Jag oroade mig kanske i onödan tänkte jag när jag såg alla de möjliga skräckvisioner framför mig. Hur hon  i halvpackat tillstånd skulle falla handlöst till marken, hur hon skulle knuffas hit och dit av aspackade discodansande fyllskallar. Kryckorna skulle fälla krokben för någon frusterad jugge och folk skulle stirra ut henne där hon stod med Dry Martinin i handen. I värsta fall kanske hon skulle krossa knät igen och spendera ytterligare tre veckor på sjukhus, hemska tanke.

"Okej, vi drar!" skriker Millish och halsar i sig den restrerande halvan av Chardonnay-glaset. Först trodde hon i sin enfald att hon skulle kunna krycka sig fram, bland kullersten och betongtrappor men insåg efter mina predikningar att det skulle vara nästintill omöjligt att ta sig ända ner till Debaser med ett par kryckor. Vi ringde en taxi. Millish kastade sig nedför trappen, stressade precis som vanligt och jag tänkte att hon inte lärt sig att softa, ens nu. Jag kände mig plötsligt som en jobbig, överbeskyddande modersfigur när jag sa åt henne att ta det lugnt.

Alla svartklädda långhåriga mustaschmän, alla snedluggade kulturbrudar och män i tvärrandiga tröjor och välpolerade La Coste, ja hela Debasers uteservering vände sig om och stirrade när Millish med stor ansträngning och beslutsamhet tog sig ned för betongtrappan vid Karl Johans torg. Till och med statyjäveln, Karl Johan själv, verkade stirra ut henne därifrån hästryggen.

Tidigare på kvällen hade vi skojat om hur man på bästa sätt ser sexig ut med ett par kryckor? Var det över huvud taget möjligt?

Millish hade stått där, berusad på vitvin och Voltaren och försökt pluta med munnen och posera så snyggt som möjligt. Hon såg ut som en ledbruten Brigitte Bardot. Det gick fan inte, konstaterade vi snart i berusningens dimmor.

Vakternas medlidande väcktes till liv, minst sagt. De tog Millish i varsin arm medan en tredje bad ett gäng grabbar vid ett bord gå och ställa sig vid baren till förmån för ett invalido. Millsh såg generad ut och himlade med ögonen medan jag började tycka att det var trevligare och trevligare att dra fördel av hennes krossade vänstra ben. Det här kanske kunde bli en helkväll med gratis drinkar och fenomenal service!

Vi blev lite lagom berusade där under infravärmen, bland skratten och diskussionerna. Vårt vackra sällskap Fröken Kry ville dra vidare till Riche och jag var inte sen att tacka nej. Jag trodde i min enfald att Millish skulle vara klok nog att börja dra sig hemåt för att vila och kurera sig efter den ansträngande utekvällen, men icket! Hon skulle med till varje pris. Aldrig förr hade jag skådat en sådan enorm beslutsamhet hos denna snälla timida dam. 

Taxametern på Taxi Stockholm-volvon tickade på medan Millish tog en halv evighet på sig. Mellan varje trappsteg var hon tvungen att stanna och andas av smärta.

Jag oroade mig över att vakterna inte skulle släppa in oss trots att vi var stammisar, nu när de kanske befarade en stämningsansökan till Tingsrätten om någonting skulle hända henne. Men vakten hälsade och lyfte på repet precis som vanligt och vi kom in i den svettiga, fullpackade Lilla Baren. Folk hoppade och trängdes och jag undrade hur det skulle gå till! Hur skulle Millish kunna ta sig igenom den här massiva massan av fyllos? Jag bufflade och armbågade mig fram för att bereda väg till kryck-kvinnan.

"Ur vägen, ur vägen! " skrek jag på bästa norrländska medan jag försökte se så from ut som möjligt för att inte åka på däng. Folk kunde inte tro sina ögon. Vafan gör man ute här när man går på kryckor?

Millish var på ett strålande humör. Männen flockades kring henne för att höra vad som hänt en sån vacker tjej. Millish bredde på och historien om skidbacken och snowboarden blev alltmer fantastisk för varje person som kom fram.

När den snyggaste killen av dem alla frågade vad som hänt hade historien fått orlimliga proportioner. Han aikttog henne misstänktsamt mellan ölklunkarna. Millish var så uppe i berättelsen att hon inte märkte hans tveksamhet.
"..Ja och sen hörde jag de tre ambulanshelikoptrarnas propeller ovanför mig när jag vaknade upp efter min medvetslöshet. Jag dog nästan på kuppen och..."

Jag kunde inte hålla mig för skratt. Hon var helt fantastisk på det här! Snyggingen gick iväg och beställde en drink och slängde lystna blickar där borta i baren medan han väntade på att bli betjänad.

Det var så skönt att hon var hemma igen. Det var ingen fara med henne, hon hade samma galna längtan efter dekadens som alltid. I september, då skulle hon slänga kryckorna åt helvete! Vi skålade och skrek tillsammans. Deklart! Då är allt som vanligt igen! Våra halsar värkte då vi överröstade musiken och skrek i kör.
Fuck invalidot liksom!