Pojken och ingentingingenting
Flickan och pojken träffades. Deras ögon glittrade ikapp och deras kroppar var varmare, än varmaste varmt. De träffades, hade så roligt ihop, men de lovade inget.
Det kändes så skönt, härligt och underbart innuti. Pojken och flickan delade värderingar, de tyckte om samma saker och hade samma intressen. Pojken tänkte att flickan kanske var den han letat efter.
De tog det försiktigt. De hade båda blivit sårade, det hade gått fel med många andra. De hade inte träffat någon de ville vara med. Därför försökte pojken och flickan ta dag för dag och njuta av nuet och det härliga de kände tillsammans.
Men det hjälpte inte i alla fall. Någonting hände, ingen visste vad. Flickan började kanske tvivla. Flickan sa till pojken ”Det här är för bra för att vara sant!”. Pojken sa ”Det behöver inte vara det.”
Flickan sa ”Jag känner mig så pressad”. Pojken sa ”Pressar jag dig?” Men pojken gjorde inte det, sa flickan.
Det var bara flickan som inte kunde förklara vad som hänt. Från det här underbara, perfekta- till ingentingingenting.
Flickan gjorde inget för att hålla pojken kvar. Hon bekräftade honom inte, hon sa inte vad hon kände för honom och hon var kall. Pojken kände sig så liten, så liten. Så liten hade han aldrig känt sig förut. Som att han inte var värd ett endaste, endaste litet smuts.
Ingentingingenting gjorde så himla ont.
Han trodde ju att det var de, pojken och flickan, som var det enda äkta i livet. Det var längesen pojken kände så. Det kändes så rätt. Men samtidigt så kändes det så ingenting. Ingenting.
De tog det försiktigt. De hade båda blivit sårade, det hade gått fel med många andra. De hade inte träffat någon de ville vara med. Därför försökte pojken och flickan ta dag för dag och njuta av nuet och det härliga de kände tillsammans.
Men det hjälpte inte i alla fall. Någonting hände, ingen visste vad. Flickan började kanske tvivla. Flickan sa till pojken ”Det här är för bra för att vara sant!”. Pojken sa ”Det behöver inte vara det.”
Flickan sa ”Jag känner mig så pressad”. Pojken sa ”Pressar jag dig?” Men pojken gjorde inte det, sa flickan.
Det var bara flickan som inte kunde förklara vad som hänt. Från det här underbara, perfekta- till ingentingingenting.
Flickan gjorde inget för att hålla pojken kvar. Hon bekräftade honom inte, hon sa inte vad hon kände för honom och hon var kall. Pojken kände sig så liten, så liten. Så liten hade han aldrig känt sig förut. Som att han inte var värd ett endaste, endaste litet smuts.
Ingentingingenting gjorde så himla ont.
Han trodde ju att det var de, pojken och flickan, som var det enda äkta i livet. Det var längesen pojken kände så. Det kändes så rätt. Men samtidigt så kändes det så ingenting. Ingenting.
Kommentarer
Trackback