marla - en expressionista

Han bor på första jag bor på tredje. Han visar sig gärna så snart han ser en skymt av mig. Då öppnar han sin lilla balkongdörr och stiger ut på balkongen och tar sig en cigarett. Och stirrar.

Ja, nu vet han var jag bor. Innan rättegången verkade han inte ha bemödat sig att ta reda på vilken lägenhet som är min. Men nu vet han hur jag ser ut. Att det är mig han skymtar när jag råkar gå nära fönstren, när jag glömmer av att jag ska vara rädd. När jag förträngt att det bor en galning i huset mitt emot. En sån som exploderar av ilska när han druckit och en sån som hotar kvinnor med kniv. En sån skriker åt barn och en sån som svingar basebollträn i luften och gärna vill göra upp med grabbarna på innergården.

Det glömmer jag bort då vädret är som vackrast och den sköna lönnen utanför sprakar av höst och himlen lyser och jag vill slänga upp fönstren och andas in den friska luften. När jag är som lyckligast.

Då glömmer jag.