Fem minuters tankar för länge sen

31746-280
Jag skulle lämna dem. Resa ifrån dem ett långt tag. Nu brände tvivlet innanför min panna, gjorde huvudet hett och kroppen kall där jag satt.


Jag var mer berusad än på länge. Jag iakttog dem en efter en. Där satt de, mina närmsta vänner. Till andra sidan jorden skulle jag. Långt ifrån varma viskningar, skön beröring och lena ord. Jag hade valt att lämna dem. Lämna samklangskratt och våra tankar, de där vännertankarna som formats efter varandra i år och år! De var mitt hav och jag den lena stenen. Ingen skulle vara som mig där borta bland avlägsen sand och friare vindar. 

Jag ville finna nya lyckligheter. De här var tydligen inte nog. 

Jag skulle lämna honom också. Han som ville att det var vi- för evigt och för alltid. Jag såg på honom, ville gråta. Ville gråta i hans famn.

För visst älskade jag honom? Ja. Det gjorde jag. Varför ställde jag frågan? Om och om igen i mitt huvud under rastlösa dagar och retfulla nätter. Ja, jag älskade honom och det var vi. Det var så lätt att tänka tanken hela vägen fram till ro i själen. 

Men fegt. En vän hade tvingat mig att tala högt. Tala till mig själv, för att veta. Jag kunde inte säga det. 

- Jag.

- Jag…...

- Jag… Nej!
 

Så sa jag. Jag ville säga ”Jag älskar honom.”, ”Jag älskar honom!”

Tre välkända ord, de jag sagt i åratal. Det vore så enkelt så. Det gjorde ont att inte kunna! Det gjorde så ont att säga nej. Det var första gången jag inte lät honom se att något gjorde ont innuti mig. Jag lät inte mina vänner se. Jag svalde och log. Jag var mer berusad än på länge.


_______________________________________________________________________________________

Kommentarer
Postat av: GH

Oj oj...
OK, men du älskade honom då, men inte när du kom tillbaka? Eller nu? Eller har han ny?
Frågorna hopar sig ihop med klumpen i magen...

2006-11-09 @ 13:20:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback