marla - en expressionista

Millish stannar en vecka till. Att ha Millish i stan är som att ha vunnit på lotto.

Igår tog snacket aldrig slut. Hennes helg i Linkan bestod mest av höstlövskrattning, kåldolmar och tomtebolycka. Sånt kändes extremt avlägset när jag berättade om helgen med fet fest och fransk disko hos Marie Kry. Jag berättade om den snygga tjecken som odlat skägg och blivit ännu snyggare, om möjligt. Och om han den där högstadieläraren som gled in och trodde han var all that med blonderat hår, oljig solariebränna och illasittande kostym. Jag vägrade ge honom en chans då jag blev lätt illamående av hans uppenbarelse. Men Snyggtjecken lyssnade väluppfostrat på Solariebrännans utlägg om alla kändisbarn med kändisföräldrar som gick på hans privatskola. De älskade honom påstod han. Till slut fick jag nog av strandraggaren smet-skrytiga monolog och avbröt honom med att fråga om han varit på Kanarieöarna nyligen. Han tappade förvånat tråden, men tog snabbt upp den igen.

- Det handlar om att ge och ta va. Och det handlar om respekt.  Sa han. Jag imponerades av vilken enorm kompetens han besatte i att leverera klyschor. Jag tror han drog de flesta, medan jag uttråkat iakttog Marie Krys bättre vänner i stället. De flesta hade pluggat musik med Kryan i Kalmar. Men vilken salig blandning av folk hon kände, vilken otippad mix!

Folk blev fullare och fullare och Kryan smackade på fel snubbe efter den japanska sakein. Kryans bästa killkompis hade gått och blivit het sen i somras. Sesse såg ut att ha en härlig crush på en riktig sweetie som tyckte om henne tillbaka, det kunde man se. Jag blev som gladast då den långa mannen med blonda lockar klev innanför dörren och jag skrek.

- Tooooooooooooffe! Jag kastade mig runt hans hals. Senare fnissade jag förtjust när Toffes flickvän läkaren berättade när en av hennes patienter ville visa bringan. En  20-årig skejtarsnubbe skulle kolla vristen. Hon bad honom dra av sig jeansen och vände sig bort. När hon vände sig tillbaka stod han där i bara y-fronstkallingarna och log. Nog för att läkardonnan är attraktiv, men duktigt kaxigt av skejtarsnubben att försöka limma på sin tio år äldre doktor.

Folk droppade av en efter en och vi kastade oss in i en taxi. Alla utom Kryan som var gladare än jag sett henne på länge. Hon skulle pronto åka pakethållare ner till Stureplan med den snubbe hon nyss smackat på och jag garvade högt när jag drog igen taxidörren. De vinglade fram rätt friskt på en ful jäkla Mountainbike. Snyggt att glida fram till vakt-Awed på Richan med den fyllan och det transportmedlet.

Men vi skippade Riche för en gångs skull och drog till Spy Bar i stället. Som vanligt sög två tredjedelar av stället och vi hamnade i den tredjedel som är värd att hyllas, vid DJ-båset i Vita Baren där de spelade bra musik. Tyvärr så trängdes vi allt längre bort mot ingången. På grund av att VIP-hörnan växte. För varje hattbärande partyprisse som släntrade in, flyttades de röda repen längre ut. Carl M bad om ursäkt för varje meter han trängde oss bortåt.

- Ursäkta, det är lite fånigt det här, klämde han fram.

- Det är lugnt! Vi kan ju alltid hoppa ut genom fönstren, sa Snyggtjecken och till och med stiffa Herr Nattklubbschefen drog på munnen. Vid halv fyra pallade jag inte Spyan mer. Jag påmindes om varför jag slutat gå dit när jag irrade runt i lokalen som en osalig ande och krockade in i fulla creddmänniskor som ansträngde sig för att se så coola ut som möjligt.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här som gammal fjortispunkwannabee: Men i kväll är det pojkbands-smörsångarna Take That minus Robbie på Café Opera. Om jag finner kraften på en måndag.