marla - en expressionista

- Är det han?

En man med nystruken skjorta satt på en skinnbeklädd svart bänk några meter bort. Han vred sina händer nervöst i varandra. Skinnet gnekade. Tingshuset kändes teatraliskt. Stuckaturen slingrade sig i det fem meter höga taket och morgonljuset sken in genom de enorma sakrala fönsten. Jag kände mig orolig i hela kroppen. Sådär som man känner då man sovit för lite och man vet att något viktigt ska hända, att man måste prestera. Ungefär som första dagen på ett nytt jobb.

- Ja. Det är han, sa Millish.

Jag vände mig bort, jag ville inte att han skulle se mitt ansikte. Jag stirrade in i den vitmålade väggen och följde sprickorna som vandrade hela vägen från taket, ner till det iskalla marmorgolvet. Jag gick noggrant igenom vad jag skulle säga.

"Tilltalade Sebastian Lejon-Grandin, sal 4."

Jag ryckte till av den bestämda kvinnorösten. Millish tog min hand och tryckte den. Stundens allvar gjorde att jag fick lust att bryta ut i ett asflabb och rycka med mig Millish och dra iväg till någon närbeliggande krog och ta en bärsa. Men jag sansade mig vuxet och rättade till mitt lyckoarmband. Jag hade aldrig varit skrockfull, men jag hade fått ett beskyddararmband i trä av min förortskusin. Ett han köpt bland bergen i Marocco. På armbandet kunde man se alla världens helgon, gudar och profeter i en enda sjuk mix.

Vi steg in i salen. Fem nämndemän med en gravallvarlig uppsyn satt i en bågformad rad. Det såg ut som på film. Jag kände hur knivmansgrannens blick brände i mitt ansikte. Jag vägrade ens titta åt hans håll medan Millish elakt stirrade ut honom, länge. Han vred sig obekvämt och jag visste att det var därför hon gjorde det. Hur vågade hon?

Åklagaren gick igenom hela händelseförloppet, jag lyssnade noggrant. Jag slängde en blick åt knivgrannens håll. Han hånflinade medan han lyssnade till åtalspunkterna.

- Marla och Millish här på min högra sida, jag sätter nu på bandspelaren. Ni lämnar nu uppgifter under ed, jag vill därför att ni håller er till sanningen. Marla, vill du börja med att detaljerat berätta vad som hände eftermiddagen den 13 juni.

Det kändes redan som att jag ljög. Vad var det här med bandspelaren? Varför kändes allt så konstlat, som att nämndemännen skådespelade? Hur skulle jag börja nu, hann jag tänka. Skulle jag berätta hur fåglarna kvittrade och gott den där ciggen smakade? Hur skulle jag kunna vara saklig när jag var van vid att skriva mina litterära alster, där allt skulle vridas ett varv extra?

- Han viftade med sin Butterfly. I sin högra hand höll han ett maskingevär. Han såg sådär svettigt sexig ut ni vet, ungefär som Rambo.

Nej, det sa jag inte. Jag skärpte till mig och började berätta. När jag var klar, frågade åklagaren mig om kniven.

- Är du säker på att han hade en kniv?

- Ja, jag är hundra procent säker. En Morakniv med falurött handtag, svarade jag bestämt.

Efter det vände hon sig mot Millish, som snyftande drog en nästintill identisk historia. Hon berättade om hur livrädd hon varit när vi försökte fly in i trapphuset och hon på grund av sitt krossade knä knappt kunde ta sig fram. Hur hon var rädd att han skulle kasta kniven i ryggen på henne. Efter det var det Sebastian Lejon-Grandins tur.

- Jag hade bråkat med tjejen den där eftermiddagen. Så jag drack en hel flaska whisky. Det var sommarens varmaste dag, ni kan kolla med SMHI! Jag behövde avreagera mig. Jag sa att de var snygga där de satt, det stämmer, men jag hotade dem fan inte till livet! Jag skulle aldrig slå en tjej alltså... De där två sitter här bara för att de vill ha pengar. Jag skulle aldrig ha en morakniv. Jävla skitkniv. Jag skulle aldrig ha en sån skitkniv.

Han var alltså allvarligt skadad i hela jävla pallet. Helt urblåst i huvudet. IQ fiskmås kombinerat med en psykisk störning. Jag blev rätt förbannad. Pricken över i var att han sa att han hade druckit en sjuttis Grant´s. Han hade väl kunnat dragit till med en rockenrollig Jack Daniels dagen till ära. När han ändå skulle go nuts och slå sönder en taxi med sitt baseboll trä och allt. Sorglig lirare.

Efter en timme var allt över. Vi sa inte ett ord till varandra på tunnelbanan hem. Det var jag som bröt tystnaden vid Östermalms torg.

- Ey Millish. Han var ju het..
 
- Varför flinar du? Vem då? Taxichaffisen?

- Nej, knivmansgrannen!

- Ha ha ha! Grymt krimohet alltså!!

- Ha ha ha ha! *Krimohet!


(*När en man ser så kriminellt snygg ut att man genast vill ligga med honom.)