marla - en expressionista

Folk kommer fram allt oftare. De har läst det jag skrivit, dykt in i mitt liv. Åtminstone i delar av det liv jag bjudit dem på. De vet om mig, jag vet inget om dem.
 
Igår hände det igen. Inspirerande. Men surrealistiskt och svårt att förstå. Jag tror att de förstått mig. Men känslan av utelämnande gör mig frustrerad. Vilka är de? Frustration är ett pris jag får betala.

Jag trivs bäst med att veta. Under intervjun håller jag fasaden. Låter dem öppna sig. Lyssnar.

Det kanske handlar om kontroll. Jag tränar nu, på att våga släppa den.

Känslan jag flyttade ifrån för nio år sedan tränger sig på. I den lilla staden kunde alla höra mig skrika. Flydde jag? Kanske.

Jag skriker inte längre. Men tullarnas väggar pressar mig innåt.

Han känner hon som känner han som känner hon som känner han som känner hon som känner han som känner hon som känner han som känner hon som känner han som känner han som känner hon som känner han som känner han som känner hon som känner han som känner honom. Och henne. I en enda röra.