marla - en expressionista

Att vakna upp i slutet av andra halvlek efter en bortamatch - Och inse att man förlorat.

Jag vaknade av en pockande känsla. Mitt hjärta slog djupa hårda slag. Min ögonlock kämpade för att slita sig ifrån varandra och de lyckades. Och vad ser jag i ögonhöjd, där jag ligger på mage, frånvänd den man jag lägrat tidigare i natt?

Ett par perfekt strukturerade, välskräddade gubb-blå McGordon-jeans som nonchalant hänger över stolen. Jag tror inte mina ögon. Jag lyfter det tunga huvudet och studerar det rektangulära märket på jeansens baksida närmre. Det står faktiskt McGordon.

Det är bara att svälja den bittra insikten att den här mannen handlar sina jeans på Dressman. 

Jag hör till och med rösten i mitt huvud: ”Grattis Marla. Nu i ditt kön.”

Jag fruktar det värsta. Som en lömsk, väsande men ganska söt gecco-ödla krälar jag mig upp till en halvsittande ställning. Alla mina tentaklar är ute nu. För att känna efter. Min blick söker sig ut genom springan i sovrumsdörren. Något rödaktigt skymtar, och sakta skjuter jag upp den plastgrå hyresrättsdörren.

Jag blir riktigt skakad! Det som bara anades i ögonvrån när vi skrattandes staplade in i sovrummet medan vi slet i varandras kläder, och som doldes väl i nattmörkret, tornar nu upp sig som ett djävulsberg i dagsljuset: En tjockt dammbeprydd bokhylla i: MAHOGNY.

Jag sväljer och känner hur tårarna bränner men jag gör allt för att hålla tillbaka dem. Värre situationer har man ju varit i tänker jag och är just på väg att hasa ner i sängen igen när jag ser det:
Ett helt nattuksbord fullt med saker som gör att jag aldrig kommer att komma över det här snedsprånget. En tändsticksask från Patricia. En rostig Axe rakhyvel. Två cd-skivor med Creedence och E-type. En dammig, tom Farenheit utan kork. På nattduksborsknoppen på lådan hänger ett par vita, solkiga, ribbade Björn Borg, av den första lite längre modellen när de lanserades -96. Ett taekwondo-ID-kort och ett annat kort på en bil, säkert hans egen som ska säljas. Helt klart Svenne Banan.

Längre bort: Ett vitrinskåp fyllt med pokaler. Den billigaste plasma-tvn från Elgiganten på väggen. Mammas blommiga gardiner. En Ozzy-affisch på väggen. En pizza-kartong. En gym-tshirt från Najaden i Haninge. En döende krukväxt. En hög obetalda fakturapåminnelser. En välanvänd, skrynklig Hobbexkatalog från ifjol.

Jag reser mig upp och bestämmer mig för att kasta mig in i duschen, allt för att ge mig själv en stund att samla styrka så att jag kan ta mig ifrån den här mannen, den här lägenheten så snart som möjligt. Jag tar tag i en otvättad marinblå handuk med amerikanska flaggan på, som hänger på en krok över en hylla. Handduken krånglar, som att den sitter fast. Jag rycker till. Den lossnar och jag upptäcker vad som finns innunder. Nu kan jag inte vara tyst längre. Ett gutturalt läte kommer upp ur min strupe.

Ett ANSIKTSSOLARIUM!

Jag springer in i badrummet och snubblar över mina egna kläder som ligger som i en rad ända från hallen till sovrummet. Jag famlar åt mig dem i farten, låser in mig och ställer mig på knä över toaletten. Den svagt gula könshårsbeprydda toalettsitsen får mig att kräkas rakt ner i det oborstade avloppet.

Just när jag kräkts klart och sitter och pustar ut, lutandes mot kaklet med en aprikos snäckbård, hör jag hur mannen vaknar. Och jag som trodde att det inte kunde bli värre än så här.