Sweet Pete
Som en påträngande ung lockig Följa John klämde han sig in emellan oss och jag undrade vem han var. Tappat sin mobiltelefon hade han. Vännerna var borta och här satt han nu, allena. Jag försökte förstrött ignorera honom och tråkades ut av hans never-ending babbel. Tänk om jag i det ögonblicket vetat att vi just träffat den roligaste av dem alla?
Millish såg betydligt mer väluppfostrad ut och var sitt vanliga lyssnande jag. Den där blonda flickan med stort penntrollshår som som hellre pratar lite än dissar. Jag iakttog henne. Galant bjöd hon till. Det är bra, hon tonar ner min ibland kanske lite väl ignoranta framtoning gentemot främlingar.
Men det var ju Millish och jag i kväll! Natten var ung och Riche-baren befolkades vackrare och vackrare människor, tyvärr för många smallboys, men ändå. Jag såg så många saker jag ville dela med Millish och det var så många ansikten vi kände igen och kommer du ihåg honom och henne och han var ju ute i förra veckan och där är ju Bob och där är ju Den där långa och Verve-killen och hoppas Esther kommer snart och nu dök Slätt upp och där kom Friska-Danne och där står Han i vaktmunderingen och ser kaxig ut och fröken Kry lovade att komma, jeij och nu fick jag sms av Mattemus och hoj vad allt är laj!
Fast inte då man inte kan dela det med någon. Jag tog en till klunk av ölen. Eftersom det satt en ung bedårande man emellan oss, som aldrig slutade röra sina läppar och klämma ut massiva utläggningar om diverse företeelser som jag inte hörde ett smack av under Kleerups djande, satt jag där ensam i mina tankar.
Jag mindes inte hans namn efter den där första kvällen. Det var något college-amerikanskt fick jag för mig, Steve eller James. Jag kommer ihåg att jag funderade om han verkligen hette så på riktigt. Eller var det ett artistnamn?
Han kanske var amerikansk ändå. Jag såg framför mig hur hans mamma Lauren fött honom för 28 år sedan i någon universitetstad over there, lite som Sean i Bret Easton Ellis ”Lustans Lagar”. Lauren som var en mörklockig Miss Amerika-skönhet hade nog raggat upp en svenskättling vars pappa emigrerat till Amerika i hoppet om guldet.
Men vid närmare eftertankte såg han inte speciellt amerikansk ut. Snarare Östgötsk.
Vi sprang på honom igen och igen och igen under veckorna. På Spy, på Riche och helt plötsligt stod vi där, vi tre och garvade läpparna av oss i timmar. Det var Pete. Pete i egen hög person! Pete med en fenomenal personlighet. Som nockat oss till marken med sina käftslängerier och iakttagelser. Han fick hela vår uppmärksamhet och vi hade sjukt kul ihop. Jag som själv har svårt att hålla band på mig och dämpa mig en aning, upptäckte att jag bara stod och gapade av de fyndiga kommentarerna. Jag låg i lä. Klick sa det bara och krasch och bang och bom- och nu har vi hängt i tre veckor som värsta polarna. Det känns som tio års vänskap. Typ.
Vi låg där jag och Millish på stranden på Fårö. Ni vet den milslånga, beiga som försvann nånstans där borta runt hörnet på ön där det fanns en rauk och där vi cyklade i vattenbrynet varje dag i bara bikini och svettiga kastade oss i vattnet med våra brunbrända kroppar.
Där låg vi och började snacka om Pete. Då hade vi setts kanske fem gånger ute, växlat nummer och larvat och fånat oss och allt det där som gjorde att vi kände oss som fjortis igen. Men vi hade inte umgåtts uppstyrt utan bara stött på varandra när det begett sig.
Vi bestämde därför att vi skulle hooka upp med den fejk-amerikanske hunken så snart vi entrat Stockholm igen. Vare sig han ville eller inte liksom. Vi skickade fåniga sms av typen
”Vi ligger här på stranden inoljade i Hawaian Tropic och den enda vi vill ha emellan oss är du, Pete. Vi vill springa med dig längs vattenbrynet för att avsluta med en strandtennis.”
Sms som vi aldrig fick några svar på. Men Petes uteblivna svar berodde bara på att han slarvat bort sin mobiletelefon för sisådär 13:e gången i år. En företeelse som fick Millish att nicka igenkännande.
Efter idoga efterforskningar fick vi tag på Petes vän, Fullkorns nummer. Berusade på Visby Bryggd i stora avlånga ölglas satt vi mellan kullerstenar och ruiner mitt i Visby på en vacker uteservering. Jag ringde Fullkorn för att få tag på mannen.
”Be Pete ringa mig! Säg att vi saknar honom. Säg att vi längtar!”
Fåordigt och bryskt upplyste Fullkorn oss om att han minsann inte heller visste var Pete höll hus och låda. Vi gav upp den Linköpske Östgöte-prinsen och roade oss så gott vi kunde för oss själva när vi kom tillbaka till storstaden. Det var trist och segt och våra högljudda suckar ekade mellan krogväggarna. Men klockan två på natten, när vi just var på väg hem från East efter en värdelös kväll ramlade vi på honom. Där stod han Pete. Han såg aningen nyvaken ut och håret var rufsigt och mustaschen nyodlad. Vi kastade oss över honom och överöste honom med kindpussar och slet in honom i baren och köpte ölar och berättade hela historien om hur frustrerade vi varit.
Sen dess har vi roat varandra till vansinne. Han är oslagbar och han är en holiday boy.
ja vad säger man? o nu har man helt plötsligt varit förbi på fest, sett den inkaklade mustaschmannen i köket, o på blodigaste allvar lekt gissa-intro-leken o allt. sweet!
Åh Pete! Mannen. Myten. Legenden. :D
Men jag vet for a fact att ni drack glas med vin den där kvällen. Och jag vet att jag blev bjuden av dig på en starre-bärsa mot att jag ställde mig i den som vanligt överbefolkade barkön i typ en halvtimme o köpte åt er. Så nåt slags intryck måste jag alltså ha lämnat i Marlas själ, den där omtalade aftonen när jag satt själv och hoppades på bättre tider. Eller ger hon öl till alla babbelfrämlingar för att tysta mun liksom? Kram
Det är svårt att hålla reda på detaljer i dimman. Det är möjligt att jag hajade din fenomenalitet redan första kvällen! Det är ju enbart positivt i såna fall. Jag kanske inte är den bitch jag utger mig för att vara?